Nyårsafton.

Idag har vi haft det riktigt kallt här på ön. Men Doris behöver gå ut så några ruggiga promenader har det blivit ändå. På en av promenaderna gick vi runt bland husen och drömde om vilket vi skulle vilja ha. Det är så härligt att gå och drömma för i drömmarna är allt möjligt.
Min onda lever är en ovälkommen gäst som hängt på till Öland. Men jag tycker ändå att det gått bra hittills. Smärtan kommer och går, ibland är det bättre och ibland sämre.

Annars har dagen gått åt till att ladda (sova) inför kvällens festligheter, fundera ut lämplig klädsel, tillaga nyårsmiddagen och duka. Barnen har även knåpat ihop en frågesport åt oss vuxna.Alla människor och djur i familjen Cederling önskar er som nallar ur asken ett riktigt gott nytt år!

Onsdag.

Julafton nummer två var uppskattad av alla närvarande. Ma och Pa hjälpte till med middagen vi åt innan paketöppningen började. Många och fina julklappar öppnades till Doris stora förtjusning eftersom hon fick leka med alla kartonger.

Vi hade sedan tidigare planer på att fira nyår hos min syster på Öland. Men jag var länge tveksam eftersom min lever gjort sig påmind de senaste dagarna.

Igår gjorde vi ändå slag i saken, ont eller ej, och tog Wembley de 45 milen till Tryggestad.

Idag har vi gått en underbar promenad i strålande sol, barnen har ridit och vi planerar som bäst inför nyårsmiddagen.

Julhelgen.

Julhelgen har varit både körsbär i likör och höstnougat (eller bra och anus som Fredrik och Filip skulle sagt).

Julaftonen började med en Dorisrunda för mig. Sedan hämtade Lasse upp oss för vidare färd till Dossysters och bebisens viloplatser.
Klockan ett var det grötlunch och byte av julklappar hos Lasses mamma. Till Doris stora glädje var morsan och farsan också där.
När Kalle Anka började klockan tre var det bestämt att Ma och Pa skulle komma till oss så jag och Doris tog en promenad hem tills dess (Lasse tog bilen).
Vi åt gott, tände en brasa och hade det mysigt.
Vi hade bestämt att inte köpa julklappar till varandra i år men Doris fick ett stort rött paket som först såg ut att vara till mig när hon krafsat upp halva...men när hon öppnat hela såg vi att det var till henne trots allt.
Juldagen blev sådär lugn och skön som bara juldagar kan vara och vi laddade upp inför mellandagsrean när alla våra julklappar till barnen skulle inhandlas.

Men som vanligt kan man aldrig planera något i förhand när man är sjuk.
Jag började känna av min lever redan till frukosten i lördags men jag hade inte tid att ha ont så vi åkte till Barkarby Outlet i jakten på de perfekta julklapparna. Efter en stund var smärtan outhärdlig så vi åkte hem och jag tog en morfintablett. Det gör jag aldrig om. Resten av dagen/kvällen och dagen efter var jag helt drogad men det onda försvann inte.

Idag är det måndag (och jag har fortfarande ont) och barnen kommer hit. Lasse och jag är väldigt nöjda med de klapparna vi lyckades införskaffa. Nu återstår bara att se om barnen är av samma åsikt för idag firar vi julafton nummer två.

God Jul.

Imorse gjorde vi oss i ordning på ett kick för att slutföra överraskningen.

Idag var nämligen Pas sista dag som yrkesverksam. Han har tagit det kloka beslutet att sluta jobba tidigare för att nu bara kunna njuta av livet. Det här ville vi barn uppmärksamma på något sätt men han är inte helt på vad gäller alltför stora överraskningar. Så därför var min första idé om att göra en fågelskrämma med t-shirten pensionär-09, hatt, tygpåse med bingolott i och kattmatsburkar utspridda runtom på tomten utesluten.
Istället fick han biljetter till en konsert senare i vår och en orkidé i glittrig kruka som stod på köksbordet och välkomnade honom när han kom från jobbet.Doris var också med men fick sitta och vänta på deras trappa under tiden jag smög in.
Så med det här kortet vill familjen Cederling önska alla chokladätare en riktigt GOD JUL.

Tisdag.

Igår var det måndag igen och dax för barnen att byta familj. Det var extra jobbigt att lämna dem efter vår mysiga minisemester och eftersom det innebär att vi inte får fira jul tillsammans. Men jag, Lasse och vårt lilla djur får göra vårt bästa och äta god mat och mysa, så får vi ha julafton på måndag när de kommer tillbaka till oss igen.
Jag kramade svamparna god jul med en stor klump i halsen men sparade tårarna tills vi kom till bilen.

När vi kom till blippaffären var det bara att ta nya friska tag och torka tårarna för att handla julmat.
När maten var inhandlad bar det av hemåt för att börja ta reda på tvätt och packning efter helgens äventyr.
På kvällen var det bestämt att en kompis/gammal kollega skulle komma hit på en bit mat och kanske ett glas vin. Det blev mer än ett glas vin för herrarna, god middag (ett nytt recept), mycket prat och aktieinköp för många tusenlappar innan han tog bussen hem i vinterkylan vid ett.

Imorse blev det av förklarliga skäl sovmorgon till halv tio så vi fick bråttom iväg till Radiumhemmet där jag skulle få min andra vaccindos. När vi ändå var där gick vi upp till behandlingsavdelningen och överlämnade en julkram och en chokladask till min sköterska. Jag tror det uppskattades.

På vägen hem ordnade vi med det sista inför överraskningen...

Kvällens aktiviteter: Lasse som vill kunna äta julmaten med gott samvete är och simmar med min bror under tiden jag ligger i soffan med fötterna i saccosäcken och äter Lindts Lindorkulor, utan dåligt samvete.

Fjällsemester.

Det var en lång bilresa upp till Sälen. Men målet var resan värd.

Det var så vackert med alla snötyngda träd, en mysig liten stuga och väldigt väldigt kallt.
De första två dagarna var det så kallt att Doris inte ville/kunde gå ut utan att direkt frysa om sina små tassar. Det blev femminuters promenader, sedan började hon lyfta på tassarna och titta olyckligt på oss som fick bära henne tillbaka till värmen. Inte heller de tre skidfantasterna kunde åka några längre perioder utan att behöva värma sig.
Men som alltid vid riktigt kallt väder så var det blå himmel och en skinande sol.Fredagskvällen tillika vår bröllopsdag tillbringade vi på restaurangen Lammet & Grisen och avnjöt deras buffé. Ma hade ringt restaurangen i smyg så när vi satt oss fick vi en flagga på bordet. Det var busigt gjort! Vi hade en trevlig kväll och åt gott alla fyra.
Det var INTE mycket hår kvar men jag lyckades få upp det kvällen till ära. När vi kom hem till stugan igen klippte jag av det sista med en sax.När jag var hos Dr. Lidbrink i onsdags så ändrade vi lite med mina mediciner. Jag ska sluta med hjärtmedicinen och ta vätskedrivande ett tag istället för att se om jag mår bättre. Jag ska heller inte ta den skelettstärkande medicinen varje dag utan "någon gång då och då".
Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker redan att jag mår bättre och är inte alls lika trött.

Lördagen bjöd på mulet och lite mildare väder. Då var både Doris och skidåkarna ute och njöt av snön. Adam och Alva sprang till och med ut och rullade sig i snön efter bastubesöket.Fem körsbär i likör får helgens fjällvistelse av mig.

Fem körsbär i likör får också hemkomsten till Vällingby där Ma och Pa passat på att julfixa åt oss. Även detta i smyg. De hade skottat uppfarten, dammsugit hela huset, sytt nya julgardiner och satt upp i kök och vårt sovrum (putsat fönster?), skurat köket och gjort en vacker julgrupp till vardagsrummet. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Hur kan vi någonsin tacka tillräckligt för allt de gör för oss?

Dagens måste: Ma och Pa.

Läkarbesök.

Jag är fortfarande väldigt trött och sover mycket men håret hänger kvar. Nu får de testar som kämpar sig kvar stanna på hjässan så att jag har "hår" på fredag när vi firar bröllopsdag.
Alva var hemma med mig igår också för att pigga på sig tills idag när hon gick till skolan igen. Hon fick också sin andra vaccinationsspruta igår med en öm arm som följd.
Det var riktigt ordentligt med snö som föll igår och ingen var gladare än Doris. Hon visste inte hur fort hon skulle hinna lukta på alla nya lukter. Hennes nos gick som en plog i snön och hon hoppade fram i snödrivorna. Tyvärr gick det lite väl fort vid tre tillfällen när jag hade henne kopplad så hon lyckades dra omkull mig.

På kvällen var Ma och Pa här och fikade, fick barnens önskelistor och sa hej då inför vår fjällweekend.

Idag har jag packat lite och träffat Dr. Lidbrink på Radiumhemmet. Vi pratade om mina biverkningar av den nya medicinen, mitt hår och om hur jag mår i själen.
Själen mår nog inte så bra som jag skulle önska. Men jag vill inte ha antidepressiv medicin. Kanske att jag börjar gå hos min terapeut igen efter jul. Tills dess kämpar jag på.

Ikväll fortsätter vi packa varma kläder och andra skidattiraljer med ett avbrott klockan åtta då jag måste se böndernas val.

Luciahelg.

I lördags gjorde vi inte något speciellt utan tog det bara lugnt. Om man kan kalla tvätta, laga mat, slå in julklappar och handla att ta det lugnt.
Lucia firade vi med en sovmorgon sedan lite fix hemma innan vi slutligen åkte till Högalidskyrkan för att se deras Luciatåg. Det var fint men jag har inte riktigt kommit in i någon julstämning än. Kanske dagens snö och kyla kan hjälpa julstämningen på traven.
Idag har jag haft sällskap av en sjuk Alva som var för snorig för skolan. Nu hoppas vi att hon blir bättre så hon kan få sin andra vaccinationsspruta innan vi åker till Sälen och att Lasse och Adam som också är snoriga blir friska och inte lyckas smitta mig.

Sjukdomsstatus: Mitt hår är väldigt glest men hänger fortfarande kvar med hjälp av klämmor. Med en effektiv medicin mot illamående så har helgen varit hyfsad men jag har varit/är kolossalt trött. Jag känner också av en svidande och pirrande känsla i munnen som nog är början till blåsor.

Idag firar vi att körsbär i likör vann Marabous omröstning och därmed får stanna kvar i Aladdinasken.

Uppdatering.

Igår fick jag behandling igen. Jag hade svårt att sova natten innan för det kändes inte kul att få mer av den här medicinen som gör så mycket ont med mig.

Dessutom har jag sedan jag var sjuk första gången utvecklat ett betingat illamående mot färgen orangeröd, som gör att jag blir illamående och vill kräkas så fort jag ser någon vätska med färgen oavsett vad det är.
När min sköterska kom in med droppåsen förra gången höll jag på att få panik. Jag försökte förklara min situation på ett mycket behärskat och pedagogiskt sätt för hon trodde att jag skojade. Till slut förstod hon allvaret och var så rar och klädde in hela droppställningen inklusive slang med handdukar så att jag skulle slippa se eländet och det funkade.

Igår var hon förberedd med handdukar redan när jag kom. Hon bad också så hemskt mycket om ursäkt för det här med håret som hon inte sagt något om. Men det var så väldigt väldigt ovanligt att hon inte tänkte på att säga något. Hon hade hört runt bland sina kollegor och ingen hade varit med om någon som tappat sitt hår av den här medicinen. I´m the one and only!

Jag hade lyckats få en tid efter behandlingen hos perukmakaren så nu är hårersättningen fixad också. Vi hälsar den nya peruken Mia välkommen till familjen! Hon har inte fått träffa de gamla perukerna Kurre och Vivi än utan ligger kvar i sin låda. Man vet aldrig vad peruker hittar på! Vi vill ju INTE ha en massa små toupéer...

Jag mådde ganska bra och Lasses page han klippt på mig hängde kvar med hjälp av hårklämmor så vi gick och såg Hairspray på Chinateatern igår kväll. Den var otroligt bra och något vi verkligen kan rekommendera. Jag är ju lite småkär i Rolf Lassgård som man men jag älskade honom som kvinna. Se och hör Hairspray!

Doris som fick en heldag med Ma och Pa hade passat på att se Nobelfesten på TV och bakat julkakor. När vi hämtade henne sent sent på kvällen fick vi med oss några nybakta kakor hem.

Idag åkte jag till jobbet (Adams skola) för att titta på Luciatåget. Sedan hade jag turen att bli medbjuden på fika i klassrummet efteråt. Det var mycket trevligt att få träffa hans gulliga klasskompisar (lärarna kände jag ju redan).
Hade fortfarande krafter kvar när jag åkte därifrån och begav mig därför till Ikea och Plantagen. Det gäller att rida på må-bra vågen!

Dagens måste: Idol finalen!

Hår.

Igår ringde jag till Radiumhemmet för att få en remiss så jag kan fixa en peruk. Inte för att jag tror jag kommer använda den men ibland måste/vill man.
Som nästa fredag när vi firar vår treåriga bröllopsdag och ska äta middag på Lammet & Grisen uppe i Sälen (oj, tre djur i samma mening!), då vill jag nog ha hår och inte mössa.
De andra två gångerna jag tappat håret har jag haft tunna tuffa bomullsmössor eller keps. Det känns inte som jag när jag har peruk på mig men det är bra att de finns, in case of.

Jag har fortfarande hår kvar men det är helt "dött" och lossnar i otroliga mängder.
På torsdag är det dax för behandling igen och då om inte förr lär väl resten ryka, men jag vore väldigt tacksam för om det ville hänga kvar till på fredag för efter behandlingen ska vi gå och se Hairspray. Ja jag vet, det låter som ett dåligt skämt.

Idag har jag varit och lämnat blodprov (inför torsdagen) och sedan blev det en sväng i Vällingby. Det blev nya trosor i en storlek större än jag behöver så de inte trycker över magen, nya strumpor och en julklapp till Adam. Jag kände mig riktigt nöjd när jag gick hem till det lilla djuret igen.

Ikväll blir det tända ljus, slötittande på TV och inmundigande av pepparkaksdeg när Lasse är och simmar. Japp, så får det bli.

Förresten håller en liten överraskning på att planeras. I like!

Helgen.

Fredagens Smedshagsträff var väldigt trevlig. Den här gången träffades vi i en våning på Östermalm med ett omtalat nyrenoverat kök och badrum. Vi började kvällen med bubbel och ett försenat 40-års firande, sedan blev det god middag och tårta till efterrätt. Vi var tolv stycken pratglada före detta kollegor som träffades så det blev mycket kackel och många högljudda skratt.
Adam och Alva var hemma med Doris och tittade på Idol och åt chokladbollar. Jag har lite dåligt samvete att det blev så sent fast jag sagt att vi nog skulle komma hem tidigt. Men jag kände mig pigg och jag slapp besöka den nyrenoverade toaletten så vi blev kvar längre än väntat.

Lördagsmorgonen började med en ordentlig sovmorgon för hela familjen innan barnen åkte till Grimsta för att åka skridskor. Under tiden barnen roade sig med klubba och puck så gick jag, Lasse och Monstret en riktig långpromenad i Grimstaskogen.
Det var två sura barn vi hämtade efter promenaden för de hade blivit osams och kallat varandra för både det ena och det andra.
Som tur var hann de bli sams igen innan kvällens teaterföreställning Choklad. Det är en improvisationsteater som Lasse och jag var på i våras och tyckte var så bra att vi ville ha barnen med oss den här gången.
Alla fyra var mer än nöjda med föreställningen vi såg, chokladen vi åt och julmusten vi drack. Efteråt åkte vi till Ma och Pa i Hässelby där Doris tillbringat kvällen med lussebullsbak. Alla lussebullarna fick följa med oss hem och ligger nu i vår frys i väntan på att värmas och ätas upp. Tack!

Idag har barnen varit och spelat hockey med min bror. Jag har legat i soffan med fötterna i Alvas saccosäck och Lasse har planerat den kommande skolveckan.
Ma och Pa kommer snart hit med en nylagad Janssons frestelse som vi ska äta till middag och fira andra advent.

Jag är ledsen och har gråtit idag. Och igår. Och i förrgår.
Det värker i min hårbotten och håret håller på att lossna. Fast Dr. Lidbrink sa att jag inte kommer tappa håret när jag frågade henne. Så nu håller jag helt oväntat på att bli flintskallig. Jag känner mig så lurad.
Jag hade fått ganska långt hår och det är oerhört psykiskt påfrestande att få stora sjok med hår i händerna så fort man kommer åt huvudet, därför har Lasse klippt en kort page på mig idag. Nästa steg blir att raka av det sista.

Nu är det många som tycker att håret inte är något att bry sig om när man som jag kämpar mot cancer och dessutom växer det ju ut igen. Men det funkar inte så. Jag vill inte att Adam och Alva ska skämmas över att ha en mamma utan hår. Jag vill känna mig fin inför Lasse. Även fast jag är sjuk så vill jag kunna se ut som alla andra.
Det finns inga tröstande ord just nu.

Dagens måste: Peruk.

Fötter.

Mina fötter är svullna och tjocka redan när jag vaknar på morgonen men jag pressar ner dem i gympaskorna och går med Doris i alla fall. Efter ungefär 20 minuters promenad är fötterna i normal storlek igen tills jag tar av mig skorna.

Men idag överlistade jag vätskan som vill samlas i mina fötter.
Jag lånade Alvas saccosäck och la den i soffan, sedan laddade jag upp med tidningar, dator och telefoner innan jag la mig i soffan med fötterna i saccosäcken.
Inte vet jag var vätskan hållit hus under dagen men den har inte befunnit sig i mina fötter i alla fall. 1-0 till mig.

Idag var de som ska bila bort det gamla turkosa kaklet från -57 och sätta upp det nya här och tittade. Jag vet inte vad jag trodde men de kommer att behöva bila genom badrumsgolvet ner till vårt garage/förråd/hall för att komma åt alla rör som ska bytas och jag inser att det här kommer att bli riktigt dammigt och smutsigt. Överallt!
Undrar om Doris och jag ska ta en välbehövlig husmorssemester på en vecka under den värsta tiden? Någon som har förslag på trevligt ställe?

Adam kom hem idag och berättade att han visat min blogg för några tjejer i klassen. De hade fått upp ett inlägg om min diarré och han sa att de såg lite fundersamma ut och nog undrade vad det var för blogg jag hade egentligen men att de sagt att de tyckte jag skrev roligt och var gullig.

Jag tycker det var så modigt och utlämnande av honom att våga visa dem överhuvudtaget för han har inte velat prata i skolan om min sjukdom så som Alva gjort.

Lasse som har som hobby att lite nu och då byta ringsignal på sin mobil till alla möjliga konstiga signaler utan att säga till innan hade idag bytt till Hemglassbilens signal (för den tyckte han var rolig!). Alva och jag hoppade till av signalen och Doris som sov flög upp i fönstret och skällde. Det behövdes bara en blick för att han skulle byta till någon annan...

Moppe.

Vilket underbart väder Mysko och jag gick vår morgonpromenad i. Strålande sol från en klarblå himmel och minus två grader. Jag kunde inte låta bli att tänka på att Ostfamiljen befinner sig under samma sol fast på andra sidan jorden och med plus 32 grader. Undrar om de också såg månen vi tittade på innan vi gick och lade oss igår?

Igår fortsatte mitt "jobb" med att försöka styra upp badrumsrenoveringen. Det blev några telefonsamtal och några mail för vi vill att det ska bli så bra och billigt som möjligt.

Under tiden Lasse var och simmade igårkväll så var Ma och Pa här och fikade. De vill också veta vad barnen önskar sig så det blev en hel del julklappsprat.

Det diskuterades även hurvida Adam ska få en moppe eller ej när han fyller år. Jag har lovat honom en men har nu ångrat mig eftersom det är så många som blir rånade på sina här runtomkring. Det vore väl en sak om de bara tog moppen men ibland brukar det tyvärr även sluta med en misshandel och jag vill inte riskera att han blir utsatt för det. Adam tycker jag är löjlig och det kan hända att jag målar fan på väggen men det är så jag känner. Jag vet att jag är extremt orolig.

Alva som brukar vara på ett uselt morgonhumör är riktigt glad numera. Jag är helt övertygad om att det beror på paketkalendern Ma fixat till dem.

Jag ser fram emot helgen då det är vår traditionsenliga Smedenträff på fredag och teater för oss alla fyra på lördag. Det enda orosmolnet är mina diarréanfall som brukar ge sig till känna kvällstid. Inte så kul att sätta sig på en offentlig toalett och "dundra" loss.

Reklam.

På nyårsafton såg vi flygande/svävande lyktor försvinna ljudlöst upp mot himlen. Jag tyckte det var så fint och bestämde mig för att i år ska vi också ha sådana. Dels för att det var så vackert och dels för att man inte skrämmer djur som blir livrädda för fyrverkerier.
Eftersom jag tycker om både E-type och hundar så brukar jag ibland besöka The Palace. Det är ett projekt E-type varit med och startat som hjälper hemlösa hundar på Irland och även har ett samarbete med den svenska föreningen Hundar utan hem.

Idag när jag besökte sidan såg jag att de sålde just flygande/svävande lyktor och jag var snabb med att beställa.

Jag brukar inte "göra reklam" men idag nästan vädjar jag till er att tänka på alla rädda djur (och människor!) och njut av en flygande/svävande lykta istället för fyrverkerier i år på nyårsafton. Om du dessutom beställer din lykta HÄR så stödjer du Hundar utan hem.

Dagens biverkning är svullna fötter. Fötterna är helt fluffiga uppepå och en bit upp på benet men det gör inte ont.

Dagens i-landsproblem har varit det försvunna kalenderljuset som ska börja tändas i morgon. Alla fyra har varit engagerade i letandet och ingen har velat ta på sig ansvaret för försvinnandet. Efter lite muttrande återfanns det i en av julklappspåsarna. Familjefriden har återigen lagt sig.

Helgen.

Igår var Ma och Pa här och hjälpte oss med att städa inför pyntningen. Ma putsade fönster och dammsög under tiden Pa hjälpte Lasse med att ta ner julprylar från vinden och sätta upp stjärnslingan i vardagsrummet. Vi hann även med en fika innan de lämnade oss och vårt skinande julhem. Tack för ovärderlig hjälp!En stund senare kom Ostfamiljen hit och premiärdrack Blossa 09 och åt wok med oss. Ostbarnet höll sina föräldrar ordentligt sysselsatta men vi hann ändå avverka både kroppsfunktioner, deras förestående Thailandsresa och så klart julen. Till efterrätt bidrog Ostfamiljen med marängsviss som vi slukade i ett nafs tills allt var så gott som slut. En mycket trevlig kväll som jag kände att jag "hängde med på" utan att gäspa för mycket och där diarréanfallet (förstoppningen har släppt!) lät vänta på sig tills gästerna åkt. Tack för det rumpan!

Idag har vi varit på byggmarknaden för att försöka hitta en lämplig inredning till vårt badrum. Det är inte helt lätt eftersom utbudet verkar outtömligt men jag tror vi är en bit på väg. Det blir en tvättställsblandare som heter Love me!
När vi kom hem fortsatte vi att göra julfint hemma till tonerna av Lasse Berghagens julskiva.Kvällen tillbringas framför TV:n med att tända första ljuset och äta godiset och ostbågarna som blev över från igår.

Advent.

Fredag igen och en gnutta sol ute. Härligt!

Jag är fortfarande lite öm i min arm där jag fick sprutan men jag går inte baklänges och har heller inte börjat sjunga Blinka lilla stjärna på finska så jag är nöjd.
Efter att ha haft diarré i några dagar och tagit tabletter mot detta så har jag nu förstoppning istället. Fördelen med det är att jag vågar gå hemifrån och nackdelen är att man får hemskt ont i magen.
Jag har fått blåsor och sår i munnen också men blir det inte värre än såhär kan jag ta det.

Helgen blir lugn (även om grannen har förvarnat om en ljudlig 40-års fest) med lite adventspyntande och en middag med Ostfamiljen.

Jag har bett barnen att börja skriva önskelistor och i förrgår fick jag ett sms från Adam där det stod "Jag önskar mig pennor och sudd". Jag tyckte det lät perfekt annars tycker jag julklappsönskningarna blivit dyrare och dyrare för varje år.

En sådan här dag saknar jag skoljobbet. Vi brukade gå fackeltåg till kyrkan, se på uppträdande, sjunga adventssånger och sedan var det adventsfika för personalen.
Så mysigt.
Men jag får väl fira lite för mig själv med några pepparkakor och en liten vers:
"När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla männskor glädjas att fira få advent".

Spruta.

Idag fick jag min första vaccination. Ma körde mig till Radiumhemmet, väntade utanför tillsammans med Doris och körde mig sedan hem igen. Eller inte riktigt ända hem, jag och djuret hoppade av lite innan och fick oss på så sätt en promenad.

Jag blir vansinnigt trött av medicinen. Det känns som om jag skulle kunna stå och somna. Så varje dag måste inkludera minst två timmars snarkande i soffan med kudde, filt och djur. Det värsta är att jag blir så "seg" efteråt.
Så för att piggna till lite idag gick jag och Doris till Lasses jobb för att överraska honom genom att sitta och vänta i bilen när han slutade jobbet.

Ikväll ska vi sitta inne och kura, lyssna på regnet som smattrar mot rutorna, kanske tända en brasa, se böndernas fortsatta jakt på en fru och äta äppelpajen vi fick av Ma.
Bara vara tacksamma över att vi har ett varmt fint hem, mat på bordet och varandra.

Tankar.

I söndagskväll, efter pepparkakshusbak och middag tittade vi alla fem på TV. Det är inte ofta vi gör det för det brukar komma annat i vägen. Träningar, simning, läxor eller datoranvändande. Vi fick i alla fall en mysig avslutning på mammaveckan.
I går gick Doris och jag med Adam en bit till skolan och fortsatte sedan till hundängen. Eftersom jag inte äger några gummistövlar kunde hon inte springa där bland alla mindre sjöar som blivit efter allt regnande. Men jag släppte henne lös på andra sidan gångvägen så hon fick springa i skogen istället. Det var uppskattat. Hon såg ut som ett vilddjur när hon kom tillbaka till mig igen.

Just nu tänker jag mycket på hur mitt/vårt liv såg ut för tre år sedan vid den här tiden. Bara ett par dagar innan mattan drogs undan.
Vi hade bott ett år i huset. Jag jobbade heltid på mitt nya jobb med Lasse i klassrummet bredvid. Filuren låg i magen och vi var så lyckliga och otåliga på att få berätta för barnen om deras kommande syskon.
Att jag skulle bli sjuk igen fanns inte. Vi hade gått igenom det värsta tänkbara och nu kunde allt bara bli bättre. Nu var det vår tur.

Tänk att en enda mening kan förstöra så mångas liv. "Vi kan se spridda förändringar på levern". En mening som gjorde att vi förlorade vår bebis, Adam och Alva kommer förlora sin mamma, Lasse sin fru, Ma och Pa sin dotter och mina syskon sin syster.
Men än är det krut kvar i gumman och diarrén är något bättre så tre år till ska jag nog klara av.

Dagens måste: Pepparkakshusdoft.

Bajs.

De senaste dagarna har mina biverkningar ändrat sig. Från att ha ont i fingrar och tår och mått illa så har jag nu ont i fingrar och tår och diarré. Av värsta sort. Jag bajsar på mig. 36 år gammal. Det är fruktansvärt.

Under helgen så har vi ändå försökt göra saker.
Vi bjöd hit Pa på middag i fredags så han slapp sitta ensam när Ma var bortbjuden. Vi passade på att Skypa till min syster på Öland och för en stund var det nästan som om hon var här eller vi där. Pa var imponerad.

Vi har handlat några julklappar och nya skidkläder till Alva.

Lördagskvällen tillbringade vi hemma hos familjen Jumbo som bjöd på utsökt trerätters middag, kurragömma(!), trevligt samtal och avslutningsvis Buzzspel. Som vanligt när vi ses var det en mycket trevlig kväll.
Jag för min del tyckte inte att jag tillförde kvällen så mycket. Jag hade ont, diarré och var trött. Så när vi kommit hem och barnen lagt sig kom tårarna.

Idag ville Ma och Pa låna barnen för att baka pepparkakshus så efter Adams träning körde vi dit dem med varsin kavel.
Tidigare i veckan fick jag ett paket från en Mössebergskompis. Ett fint hjärta som var så "jag". Det hänger nu på vår ytterdörr. Tack så mycket!

Elvis.

Onsdagens Globenbesök var väldigt trevligt. Det var många artister som gjorde sitt bästa för att behaga oss med sin egen tappning av Elvis eftersom temat för kvällen var just Elvis. Barnen tröttnade dock på alla för dem okända Elvislåtar och tyckte att de bara kunde ha sjungit "normala" låtar. Kvällen överlag fick nog några körsbär i likör ändå.
När jag var hos Dr Lidbrink förra veckan fick jag helt nya direktiv vad gäller vaccinering för mig jämfört med när jag frågade för några veckor sedan. Nu måste både jag och familjen vaccineras.
Så idag fick Lasse och barnen sina sprutor och är nu lite ömma i armen.

Jag har varit på utvecklingssamtal med Adam idag. Och jag kan bara säga samma sak som igår. Stolt mamma!

Lasse hade ett möte i morse och kunde sedan jobba resten av dagen hemifrån. Det var uppskattat av både mig och Mysko.

Stolt.

Idag tittade solen fram när vi gick vår promenad. Jag vet inte om det berodde på vädret eller om det faktiskt kan vara så att mitt onda börjar avta, men jag var bara aningens öm i magen och kunde gå upprätt hela promenaden. Alltid något...

Jag är så stolt över barnen. De är så hjälpsamma och duktiga.
Vi pratar ofta med barnen om hur vi tycker man ska vara mot andra människor. Jag tycker det är viktigt att man är omtänksam och hjälpsam. Lasse brukar säga att han tycker det är viktigt att man vågar stå för det man tycker och gör.

För några veckor sedan ringde en ledsen Alva hem och talade om att hon och hennes kompis hade "hittat" en äldre man med rullator som vält på trottoaren. De hade med stor möda hjälpt honom upp igen och lovat att leda honom hem. Men de insåg att de inte skulle kunna klara av att resa honom upp en gång till om han välte så nu var hon ledsen och behövde Lasses hjälp. Även Adam som förstod allvaret erbjöd sig att hjälpa till. Stolt mamma!

En annan gång hade jag och Lasse varit och handlat och kom hem med alla varor. Jag började plocka in i kylskåpet när jag upptäckte att någon "byggt en mur" av juiceförpackningar därinne. Jag plockade ner muren för att få plats med mina varor och ser då ett fat med nyrullade chokladbollar. Efter en stund kommer Adam upp och säger besviket "Har du redan hittat dem? Det skulle vara en överraskning".
Senare på kvällen kommer Adam och en kompis in i köket för han vill bjuda kompisen på sina chokladbollar. Stolt mamma!

Lasse som inte har varit med hela barnens liv tycker att jag (och deras pappa) gjort ett bra jobb med dem och att han (oftast!) är stolt över dem.

Så ikväll går en stolt mamma och en stolt låtsaspappa på konsert på Globen med sina två välartade barn.

Ljus.

Imorse var jag och djuret uppe med den övriga familjen. Vi åt frukost, tittade på mössen som höll på att bygga bo på grannens tomt och satte på en maskin tvätt innan vi bestämde oss för att krypa ner i sängen igen.
Vi vaknade till liv klockan elva och tog då en tråkig promenad i regn och rusk. Dessutom har det varit mörkt hela dagen idag så när vi kom hem igen gjorde jag mitt bästa för att bidra med ljus genom att klä buskarna med en ljusslinga och tända ljuslyktan utanför garagedörren.

Rörmokaren som ska göra vårt badrum fint var här idag och tittade. När han gått tittade Lasse och jag på varandra och konstaterade att det här kommer att bli expensive.

Kvällen tillbringar jag ensam med djuret framför Äntligen hemma eftersom Adam är på fotbollsträning och Alva följde med Lasse och min bror till simhallen.

Skokartong.

Hade jag vetat om hur jag skulle må i helgen hade jag nog varit ännu lite mer tacksam i fredags...
Den här nya medicinen ger framför allt biverkningar på händer, fötter och mage och jag har lyckats känna av dessa tre ordentligt.

Men det har funnits saker att pyssla med här hemma som jag kunnat gjort i min egen takt. En ljusslinga har kommit upp ute, jag har bytt och tvättat sängkläder och plockat undan sådant som bara blir liggande för att ingen orkar ta hand om det.

Wembley har skojat med oss i helgen. Han vill inte att vi ska kunna larma honom för fjärrkontrollen vill inte fungera om han står utanför vår dörr, annars fungerar den perfekt. Den lilla busbilen! Vi tror att han hamnat i någon radioskugga för det har hänt förut.

För Lasse blev det nästan som lilla julafton igår när han tog fram en skokartong (av åtta!) och såg vilket par den innehöll. För när man köper så många skor så glömmer man vad man köpt. Men han verkade nöjd.

Idag kommer barnen till oss igen. Då blir det liv och rörelse igen och Doris har fullt sjå att hålla reda på alla som kommer och går.

På dagens promenad mötte vi en herre med en mycket prydlig vit liten hund som ville hälsa på Doris. Mannen ville nog helst inte att hans hund skulle bekanta sig närmare med Doris för han stod bara och tittade ogillande på henne och sa till slut: "Det där ser ut att vara en väldigt ovanlig liten hund!"
Han skulle bara veta hur rätt han hade, för hon är världens bästa ovanliga lilla hund, vårt lilla Monster.

Glad.

Idag är jag glad över:

* Att jag fick behålla lunchen jag åt igår (Janssons frestelse) trots hot om illamående och kräkningar.
* Att jag mår finemang och känner mig riktigt pigg.
* Att jag haft orken och viljan att äta lunch hos mamma Jumbo.
* Telefonsamtalet jag fick igår från min före detta numera pensionerade rektor.
* Att Alva kom förbi imorse för att hämta gympakläder.
* Att det står en fin blomma på vardagsrumsbordet från mormor.
* Att det är helg nu och Lasse är hemma med mig.

Lugn.

Jag måste börja detta inlägg med att tacka för alla hållna tummar, värmande kramar och alla önskningar om att jag ska må bra och allra helst bli helt frisk. Hur ska jag någonsin kunna återgälda er? STORT TACK!

Det blev en heldag på Radiumhemmet, 59 kronor i parkeringsavgift.
Dr Lidbrink meddelade på en gång vi kom in i hennes rum att det såg ganska bra ut eftersom hon visste att vi var oroliga för motsatsen. Tumörerna hade "bara" ökat marginellt och inte spridit sig, det känns bra med tanke på att de varit utan cellgiftstabletter i tre och en halv vecka.
Hon hade också beslutat att ge mig en annan medicin eftersom jag tydligen inte klarade av tabletterna på ett tillfredsställande sätt. Den nya medicinen skulle jag få intravenöst var fjärde vecka med början någon gång nästa vecka, tyckte Dr Lidbrink. Men jag delade inte hennes beslut och satte å det bestämdaste ner foten.
Jag hade redan en behandlingstid inbokad till idag på eftermiddagen och jag tänkte inte gå en dag längre utan cellgifter. Sorry tumours but the party is over!

Det blev som jag ville och jag fick min nya medicin idag. Jag fick lite överraskande dela rum med en före detta kollega från jobbet. Jag visste att hon blivit sjuk men det är alltid tråkigt att behöva träffas på just Radiumhemmet.

Nu sitter jag här hemma i min soffa igen, utan oro men med en förväntansfull spänning på vilka biverkningar jag ska bjudas på av den här häxbrygden...

Tänk på att det inte behöver vara fredag för att mysas!

Oro.

Två dagar har passerat sedan jag sist lyfte på locket till min chokladask. Doris och jag går våra promenader och jag har tvättat en och annan maskin tvätt annars händer det inte mycket här hemma. Timmarna och dagarna går ändå. Viljan och orken har nog höstlov fortfarande men det har inte det onda i kroppen.

Igårkväll tände vi en brasa och i värmen från den kröp vi ihop i soffan. Oron inför morgondagens provsvar på datortomografin vet inga gränser. Ibland rann tårarna men mestadels av tiden var vi bara tysta och klappade på varandra. Jag tänker på mitt och Lasse på sitt. Vi förstår båda två att det inte kommer att se bra ut. Men exakt hur illa är det?

Helgen.

Helgen har gått alldeles för fort och det är redan måndag igen. De veckor som barnen är hos oss går alltid fortare känns det som.

Kvarteret Skatan som vi var på i torsdags var kanon, de är ju inte kloka någonstans! Vi klarade oss från att bli uppdragna på scenen också, vilket var min värsta fasa inför kvällen.

Fredagen blev lugn med Idol på TV:n och glass med frukt som mys. Alva har tjatat om att någon kompis ska få sova över och det får de gärna men vi har sagt att de i så fall får vara i hennes rum och leka eller titta på TV på kvällen. Att hon får ta hand om "sin gäst". Jag vill kunna vara mig själv när jag inte känner mig helt alert. Då var det inte lika kul längre för hon vill vara med oss om hon hör att vi skrattar eller gör något kul. Istället har hon själv sovit på en madrass nedanför Adams säng hela helgen. Mysigt! Att sova över hemma hos sig själv...

Alla fem sov länge på lördagsförmiddagen. Vi gick på promenad med lillmonstret och åkte sedan och lämnade Adam på Råsunda där han skulle vara bollkalle på matchen mellan AIK och IFK Göteborg.
Vi andra fortsatte till Barkarby Outlet där vi köpte present till min bror och tittade på jacka till Alva. Det var lättare sagt än gjort. Jag/vi hade vissa krav och det fanns ingen som matchade dessa.

Väl hemma igen började jag förbereda för kvällens tacomiddag och under tiden gick Lasse en sväng med Doris. Precis då ringde Adam och ville bli hämtad (han får inte åka kommunalt hem för mig efter sådana "röriga" matcher). Eftersom inte Lasse, som normalt brukar hämta när det är "rörigt", var hemma så peppade jag mig själv och åkte.
Jag tycker inte om att köra bil och allra helst inte när det inte bara "flyter på", vilket det INTE gjorde i lördagskväll utanför Råsunda!
Trafikstockning, glada/berusade människor som gick ut mitt framför bilen, bilar bakom som tutade, polisbilar, ridande poliser, ambulanser, helikoptern som surrade precis ovanför och SL-bussar som forslade bort supportrar.
Ja, nu har jag varit med om allt! Adam lyckades hoppa in i farten och han var nog lite skärrad själv för det hade varit ganska hotfullt där han stod på planen nedanför IFK Göteborgs hejarklack.

Som efterrätt i lördags hade vi bestämt att inviga förra årets julklapp, chokladfonduen. Det blev en riktig hit, uppskattad av oss alla fyra. Vi doppade marshmallows, mandelmassa, mandlar, banan och vindruvor tills vi inte kunde få ner en bit till.

Igår morse körde Lasse Adam till träningen sedan gick vi med Doris, räfsade lite löv och bytte till vinterdäck på Wembley innan vi åkte på födelsedagskalas (och farsdagsfirande) hos min bror. Efter några timmar med trevligt sällskap och gott kaffebröd åkte vi hem till vårt djur.
Vid åtta satt alla fyra bänkade framför Ensam mamma söker för att se det spännande valet. Och varför ändra på ett vinnande koncept, Ulrica och Lasse...

Ruskväder.

Alva har varit hemma med mig i två dagar. Hon har haft ont i huvudet och feber, hoppas det inte är början på den beryktade baconsnuvan. Jag försöker hålla mig på avstånd uti fall att.

På tal om djur...så träffade/såg på nära håll vårt lilla djur en hel rådjursfamilj igår på vår promenad. Hon visste inte riktigt vad det var för något och vad hon skulle göra med dem. Hon tittade frågande på mig och gnällde för att sedan nosa efter dem in i skogen. Jag undrar vad hon gjort om hon varit lös och kommit ikapp dem.
Vi är ju mycket för lappar i den här familjen och när jag skulle lägga mig i sängen igår prasslade det till av en papperslapp. Det var Alva som skrivit en gullig lapp till mig.

Idag har det varit ett riktigt ruskväder, och ruskväder tycker varken människor eller djur om hos familjen Cederlings. Under tiden jag klär på mig ytterkläderna brukar Doris gå ut och vänta på mig. Men inte idag. När jag öppnat dörren och hon insåg att det blåste och var blött ute så backade hon tillbaka in i garaget igen och satte sig bakom klädhängaren. Skön hund!Jag däremot hade några ärenden att uträtta i Vällingby så jag var tvungen att gå ut i blåst och regn. En födelsedagspresent till min bror, bankbesök och skoinköp stod på listan.

Ikväll ska Lasse och jag gå och se Kvarteret Skatan på Rival. Hans födelsedagspresent från mig. Men jag är lite orolig för jag har hört att de plockar upp människor från publiken om man sitter på första raden vilket vi gör...

Idag fick jag ett mycket oväntat mail från en gammal elev jag haft. Tack så mycket för det! Han hade letat reda på mig på nätet, skrivit ett mail och skickat med en bild. Det var väldigt kul att läsa vad han gjort de senaste åtta åren och hur han såg ut. Det måste ju betyda att man har lämnat något litet avtryck hos dem. Så om det finns några fler gamla elever som nallar här i asken. Nu vet ni vad ni ska göra...

Tisdag.

Igår kom barnen hit och vi hade en trevlig kväll. Inga tonårsutbrott utan "vuxna" och roliga diskussioner med skoj och skratt.
Adam (175 cm lång) skojade med mig när jag gick ner för att säga god natt till dem genom att krypa ihop och försöka gömma sig bakom en väska i Alvas rum. Han blev väldigt förvånad över att jag såg honom på en gång och smet in till sitt rum igen där han konstaterade att hans fotbollsväska fortfarande luktade kattkiss.

Jag vaknade utvilad imorse efter att ha sovit en hel natt utan illamående eller magont. Det var första gången på flera veckor.

Snorpan och jag tog en lång rask promenad i solen och hon busade runt bland löven som en tok.

Lasse tycker om Queen, han samlar på ALLT som har med dem att göra. Igår kom två paket hem med Queenskivor beställda på nätet och idag kom ytterligare en avi om ett paket på posten. Vågar jag mig på en vild chansning att det är någon Queenpryl?
Jag samlade själv saker när jag var yngre, bokmärken, luktsuddigum, smurfar och Carolabilder. Men när slutar vuxna män samla?

Jag har bokat en skidweekend till Högfjället i december som vi ser fram emot alla fyra, hoppas bara att jag mår bra då.

Allhelgonahelgen.

Jag mår fortfarande väldigt illa, känner mig svag/klen, orkeslös, trött och viljan att göra något lyser med sin frånvaro. Tänker mycket jobbiga tankar och gråter en skvätt då och då. Även om det är svårt för mig så tror jag att det är värre för Lasse. Han står helt maktlös vid sidan om och kan inte göra någonting, jag ser att det tär på honom.

Jag vill vara som förut och tvingar mig till att göra saker jag normalt skulle velat så i fredags efter Doris morgonpromenad åkte vi till Ikea. Vi tittade lite på kök, åt mat i restaurangen och köpte en ny kudde till Alva.

I lördags gick hundpromisen förbi Lasses mamma där han tog hand om lite äpplen, både på marken och en del som tappert hängde kvar i träden. Efteråt började vår kyrkogårdsturné.

Vi började hos Filuren. Hon fattas oss varje dag men det blir extra påtagligt att hon inte fick finnas när vi är där och tänder ljus. Usch, stor klump i halsen och mycket tårar.

Därifrån fortsatte vi till Dossyster. Lasse och jag stod en stund och pratade om alla roliga saker vi upplevt tillsammans med henne. Lasse undrade om jag någon gång önskat att hon och jag aldrig blivit sammanförda. Det har jag aldrig ångrat för vi har haft så stort utbyte av varandra. Men jag hade gärna varit utan hennes sista tid och tiden därefter för den har inte varit rolig.

Sedan fick min morfar besök av oss. Doris fick nosa på honom också fast man inte får ha hundar på kyrkogårdar. Det är konstigt egentligen, jag skulle vilja att Doris kom och hälsade på mig om det värsta händer.

Sista stoppet blev hos en gammal elev och Lasses pappa som ligger på samma kyrkogård. Nu hade det också hunnit bli ordentligt mörkt och det var så fint med alla ljus som brann.

Igår var vi i Vällingby och tittade på lite julklappar innan vi åkte på utomhuskalas hos Lasses kompis i Älvnäs. Han bjöd på glögg, supergod tomatsoppa och pinnbröd som vi grillade över öppen eld. Väldigt mysigt och annorlunda.

Dagen avslutades med favoritmiddag hos Ma och Pa i Hässelby.

Måndagen började med att Ma och Pa hämtade Doris för en promenad i Lövstaskogen och fågelmatning under tiden jag och Lasse var på datortomografi. Jag tror inte ens det är värt att hålla några tummar den här gången men om det är någon som inte har något annat för sig så... var så god!
Efter skolan kommer svamparna hit... Mys!

Stentjuv.

Vi har varit så fixiga de senaste dagarna och fått mycket vi haft hängande över oss gjort. Inga större projekt utan mer småsaker som att få undan utemöblerna, tvätta och hänga undan sommarkläderna som hängt kvar under alla tjocka kläder, åkt till återvinningsstationen med otympligt skräp och handlat både åt oss och åt Lasses mamma.

Jag håller på att avgränsa en del av tomten där jag planterat lupiner. Till det behövs lite större stenar i olika former och färger. När vi grävt för altanen hittade vi en del och vi hade också några sedan tidigare från Öland men nu är de slut och jag behöver fler. Så när vi ändå var på återvinningsstationen passade jag på att smyga runt bland sektionen fyllnadsmassa där folk slänger jord, grus, kakel och STENAR.
Jag hann tänka mycket innan det låg fyra bra stenar i vår baklucka. Får man ta stenar härifrån som någon annan slängt? Jag vet att man inte får ta någonting ur containrarna som någon slängt. Vad är straffet om man åker fast? Tänk om det är någon bloggläsare/bokläsare som ser mig nu? Jag vill ju ändå upprätthålla ett ganska anständigt rykte trots att jag rotar på soptippen.

Jag brukar ofta fundera på om någon jag möter vet vem jag är. Kanske har läst boken. Eller ätit av min chokladask. Eller läst någon tidningsartikel. Jag trodde inte att varken boken eller bloggen skulle bli så "stort" men nu blev det så. Ni är en del som vet vem jag är och jag har inte en aning om vilka ni är. Det är konstigt.

Egentligen hade vi tänkt att hitta på något "lite extra" de här dagarna. Kanske åka och hälsa på någon och stanna någon natt eller ta in på hotell i någon stad i närheten och bara mysa. Men jag känner mig svag, illamående och inte på G dessutom har vi ju lilla Mysko att ta hänsyn till.

Nu ska jag smaska i mig kladdkaka under tiden Rosa Bandet-galan är på TV.

Fru Lila.

Efter en skön sovmorgon åt vi frukost och åkte sedan och lämnade lite saker till barnen som de glömde här hemma igår när de åkte till sin pappa.
På vägen hem stannade vi till vid en byggmarknad. Lasse gick in och handlade och jag och Mysko (det senaste namnet på vårt djur) gick en promenad hemåt.
Lasse hade redan hunnit hem och var i full färd med att bära runt stenplattor när vi kom travandes.
Jag har ont i mitt bröstben (en metastas) och det gör ondare när jag bär så jag räfsade löv istället. Lite surt eftersom vi tog ner vår ek förra våren så nu är alla löv som faller ner på vår tomt från grannens ek. Men det blev fint när det var klart.

Lasse är så duktig. När alla stenplattor var på rätt sida av huset så la han dem på avsedd plats på ena sidan av ytterdörren och byggde sedan en ram av överblivet byggtimmer runt rhododendron som redan växte där. Allt medan jag och Mysko låg i soffan och vilade. Jag kikade ut lite senare och det var så snyggt.

Igår fick jag en avi om ett stort brev. Det var från journalisten som skrev artikeln i M-magasin i våras. Den handlade om fotoutställningen som vi var med i och jag berättade hur det kändes, varför jag ställde upp och hur glad jag var att klänningen jag skulle ha på mig var lila eftersom jag "är" lila.
Ett par veckor efter intervjun fick jag ett brev av henne med några M-magasin, smycken och en scarf. Hon hade letat efter någonting lila men inte hittat något, förrän nu...
För i brevet jag fick igår som var adresserat till Fru Lila fanns en lila väska med matchande lila handskar.
Jag blev så glad. Och rörd.

Att ni alla, för mig okända chokladätare, bryr sig om mig och mitt öde det berör mig ska ni veta. Jag är ju bara en vanlig tjej som vem som helst. Som vill att mina barn ska veta vem, hur och varför jag var som jag var om det värsta skulle hända innan de själva hinner se det.
Så tack än en gång för att ni vill njuta av chokladen med mig.

Söndag.

En vecka med barnen hos oss tar slut imorgon. Det har varit full fart men de har visat stor hänsyn. Jag har inte behövt gå ner till dem för att säga god natt utan de har sagt god natt till mig i soffan innan de gått ner, de har hjälpt till med maten, de har uppmanat mig till att vila och Alva tyckte inte att jag skulle vara "förälder" på hennes klassdisco i fredags för hon ville inte att jag skulle bli sämre.

Pallrade mig iväg till Radiumhemmet för behandling i fredags. Där hade jag ett bra samtal angående mitt allmäntillstånd med min sköterska innan Lasse och jag somnade i sängen.
Kvällen tillbringade vi i en halvsunkig gymnastiksal där Alvas klass hade disco. Det var roligt att se dem ha kul och gjorde inte alls att jag blev sämre. Tvärtom.

Jag är inte så ledsen längre förutom i onsdagsnatt när jag hade besök av jättedumma nattmonster som ville få mig att tro att cancern spridit sig till hjärnan. Mörkret och ensamheten gjorde att jag inte var sen att hänga på nattmonstrenas argument vilket gjorde att vi låg vakna och var ledsna tills det blev morgon.

De flesta kroppsliga symptom är betydligt bättre men jag orkar inte riktigt allt jag skulle vilja än. Att hjälpa Lasse att slutföra trallbygget var för jobbigt. Men att bära betongplattor runt huset och att ta en långpromenad med Doris i Lövstaskogen idag klarade jag av. Jag har också varit i blippaffären (köpte till och med ett paket jäst!) och jag har lagat flera middagar.
Börjar så smått att fundera över julpynt och julklappar. Fem flaskor Blossa-09 står redan i vårt skafferi...

Det betyder väldigt mycket att få alla hälsningar och styrkekramar (det kanske är därför jag har ont i revbenet) i kommentarsfältet, peppande mail och fina kort och presenter. Alva tyckte den lilla änglabjörnen jag fått skulle ligga med mig i kistan och det var ju gulligt tänkt av henne.

Veckan som kommer har Lasse lite höstlov och vi hade tänkt och hoppas att bara få ha det mysigt och bra.

Nu återstår det bara att se när vi somnar ikväll för Adam har en kompis som sover över och de är allt annat än tysta...

Höstnougat.

Jag gläntar lite försiktigt på locket till min ask. Den har varit (och är) fylld av höstnougat. Jag har mått allt annat än bra. Jag har haft fruktansvärt ont, mått illa och varit ledsen.
Allt det jag normalt tyckt om att göra, träffa vänner, baka, laga mat, handla(?), blogga, fixa och renovera hemma och resa har blivit helt ointressant.
Alla de jag normalt älskar har varit helt ointressanta. Jag har bara velat ligga och gråta i soffan. När jag tänker efter så har jag nog varit en höstnougat själv, tråkig, äcklig och mindre önskvärd.
Sedan i måndags tar jag inga cellgifter för att se om det är de som ger mig alla tråkiga symptom. Nu mår jag lite lite bättre men det är som att välja mellan pest eller kolera för nu ger jag tumörerna möjligheten att ha ett Halloweenparty utan dess like.

Jag ser fram emot mina och det lilla monstrets promenader utan att behöva sätta mig ner på huk för att samla kraft att fortsätta, att kunna följa med Lasse in på blippaffären i stället för att sitta kvar i bilen på parkeringen, att vilja och kunna äta mat och att vilja och kunna hitta på roliga saker igen.

Var tacksam för det du har och att ditt hem förmodligen inte luktar kattkiss som vårt gör efter att en katt kissat i Adams fotbollsskor som stod på vädring...

Inlägg från Lasse...

Hej alla bloggläsare. Jag förstår att flera av er undrar och är oroliga eftersom Ulrica inte skrivit något inlägg på ett tag.

Saken är den att Ulrica inte mår så bra för tillfället, varken kroppsligt eller psykiskt. Hon har haft väldigt ont sedan i onsdags och vi har i dag haft kontakt med doktor Lidbrink angående smärtan. Hon beslutade att vi direkt skulle upphöra med medicinen för att se om det är den som är boven.
Förutom de fysiska smärtorna har Ulrica under de senaste veckorna blivit mer och mer ledsen och är för tillfället inte alls så pigg och glad som hon brukar vara.

Det är jobbigt att se sin älskade på det här sättet och jag hoppas verkligen att Ulrica snart kommer att må bättre på alla sätt.

Och till er som undrar hur det är med vårt lilla djur kan jag berätta att hon mår finfint. Vi har inte hittat några sår på henne och hon verkar precis som vanligt.

Hundmat.

Med risk för att förlora några yngre läsare så måste jag bara berätta att Orkidéutställningen jag och Ostfrun var på igår var så häftig. Vilken blomsterprakt! Alla tänkbara färger och storlekar. De orkidéer jag har stående i mina fönster kan dra något gammalt över sig.
Imorse tog Doris och jag vår sedvanliga morgonpromenad. Vi var på väg till hundängen och gick på gångvägen när en stor lösspringande schäfer kom galopperande med gapande käftar mot oss. På nolltid var den framme hos oss och ville äta upp Doris. Den bet henne flera gånger över ryggen och hon skrek/gnällde och rusade runt mig. Hennes koppel snörde ihop mina ben så jag hade inte en chans att böja mig ner och lyfta upp henne utan försökte bara att fösa undan den större hunden.

Jag var helt chockad och fick något slags tunnelseende. Allt gick så fort och som i slow motion på samma gång. Jag hörde hur ägaren ropade på sin hund och såg hans gula jacka som kom springande mot oss men det tog en evighet innan han kom fram och tog sin hund. Han undrade om det gått bra och bad om ursäkt. Doris skrek/gnällde fortfarande och hade krypit ihop med svansen mellan benen. Jag bara konstaterade att jag inte såg något rinnande blod från hennes kropp och gick därifrån. När vi kommit en bit bort stannade vi och lugnade ner oss och jag kände igenom hennes kropp ordentligt. Jag kände inget men det blir väl som förra gången hon blev anfallen då vi efter några dagar kände stora sårskorpor över hela kroppen.

Jag vill inte ha hund längre om jag/Doris ska behöva utsättas för det här gång på gång. Ska jag inte kunna gå på promenad med mitt kopplade djur utan att bli anfallen av lösspringande hundar? Eller är det kanske jag som gör något fel? Eller Doris? Tråkigt är det i alla fall.

Fortfarande tagen av morgonens händelse åkte jag in till stan för att träffa en bloggläsare som också är sjuk. Vi pratade om sjukdomen, medicinering, barnen och hur våra män hanterar situationen. Det är alltid trevligt att träffa någon i samma sits och kunna utbyta erfarenheter även om det är känslosamt ibland. Men jag tror på oss och att vi kommer leva länge till.

När vi sagt hej då så gick jag och Ostfrun (som jobbar i närheten) och åt lite lunch. Det blev wok på Ostfruns stamhak. Starkt och gott. Fick några körsbär i likör som färdkost på vägen hem av henne.

Tunnelbanebyxorna åkte av illa kvickt och jag totalsanerade mig när jag kom hem i hopp om att slippa svininfluensan som varenda människa verkade ha på tunnelbanan.

Dagens måste: Niclas Wahlgrens cd Plommon.

Helgen.

Det blev några timmars jobb med trallen och den övriga tomten i lördags. Sedan dök Ma och Pa helt överraskande upp med allt vi skulle tömma Softa på inför vintern. De ville hjälpa till att få Softa under presenning så hon slapp vara den enda båt som låg på båtklubben "helt naken".
Så när vi plockat ihop ute åkte vi för att klä in henne i sin blåa presenning. Det är konstigt att det alltid är så kallt när vi ska göra det. Fast vi tog på oss varma kläder rann snoret och fingrarna blev alldeles stela.
Det var riktigt mysigt att få åka hem sedan och tända ljus och äta en god krämig potatisgratäng framför TV:n. Vi festade till det lite och drack läsk till maten, det hör inte till vanligheten, men det var ju ändå lördag.

Båda barnen behövde nya byxor så det blev en tur till Vällingby igår för att inhandla det. Efter gick barnen på bio med Ma och Pa och såg Sommaren med Göran. Det roligaste skämtet var att en tjej som hette Ann gifte sig och fick efternamnet Ahl. Om man säger det fort blir det anal. Jag håller med, det var kul men inte så roligt för den som kanske heter så.
Efter en mindre lyckad tacomiddag (jag skulle vara lite crazy och prova något nytt!) så väntade TV-soffan. Under tiden Alva och jag tittade på Ensam mamma söker så tittade Adam och Lasse på en film i Adams rum och stackars Doris visste inte vilka hon skulle hålla sällskap.

Det har nu varit några dagar när jag har mått, under omständigheterna, bra. Men jag har märkt att när jag tagit de tabletter jag tar på måndag och tisdag så har biverkningarna varit värre de följande dagarna.

Trots det ska Ostfrun och jag gå på en Orkidéutställning idag. Jag påpekade att det måste vara vuxenpoäng på sådant men hon tyckte att det till och med var snudd på pensionärsvarning...
Så efter några timmar som pensionär är jag tonårsförälder igen när jag ska på ett möte för att planera Alvas klassdisco... Jag har inte tid att vara sjuk!

Ungdomsrum.

Igår när Adam kom från skolan började han och jag fixa till hans rum. Han skruvade isär sitt skrivbord, rensade hurtsen och dammsög. Det var så mycket skräp och damm överallt att till och med Adam själv blev förvånad och kommenterade det efter att ha fått en ordentlig nysattack. Ändå ville han slarva med städningen för att få upp den nya TV:n så fort som möjligt.

När Lasse och Alva kom hem hjälptes vi åt alla fyra (fem, djuret var också med!) att slänga gammalt sparat skräp, gå igenom hans cd-skivor och böcker, tömma och torka ur hans bokhylla och koppla in den nya TV:n och stereon.
Vi höll på till sent på kvällen, men oj vad mysigt det blev. Hade jag varit ungdom hade jag velat hänga där. Vem vet jag kanske sitter därnere och kollar på TV och käkar chips i hans säng de veckor barnen är hos sin pappa.

Nu har det blivit lördag och Lasse och min systers kille bygger trall i det fina höstvädret. Jag passar på att blogga lite men ska snart gå ut och servera dem fika.
Ska nog fira att det gått två dagar utan magont också. Fira vad som firas kan.

Trollunge.

Natten till i dag bjöd på magont som gjorde det svårt att sova. Men Lasse låg bredvid och då och då började han att klia mig på ryggen eller smeka min arm. Och genast gjorde det onda mindre ont.

Morgonen och förmiddagen fortsatte i smärtans tecken men den här gången i levern (vad är det man säger, omväxling förnöjer). När Lasse ringde hem från jobbet sa jag som det var och det dröjde inte många minuter innan han var hemma hos mig igen för "jag kan inte vara på jobbet när jag vet att du har så ont".

Jag vilade några timmar (läs: tog mig i kragen) och körde honom sedan tillbaka till jobbet innan jag åkte vidare till Dossysters mamma.
Även Dossysters lillasyster var där med sin lilla pojke. En fantastisk söt bebis med MYCKET mörkt hår och stora bruna ögon. Jag tyckte han såg ut som en liten trollunge eller en Monchichi. De tog fram kort på Dossyster när hon var bebis och vi kunde snabbt konstatera att hon och den nya bebisen var släkt.Det kändes väldigt bra att prata med dem om Dossysters sista tid i livet om vad som gjorts, sagts och hänt.
Timmarna bara flög iväg och jag hoppas att de tyckte att vårt möte var lika givande som jag gjorde.

Som en helt vanlig familj hämtar och lämnar vi barnen på träning, går ut med hunden, förbereder på tomten för elektrikern som eventuellt ska komma i morgon och surfar på nätet innan vi kan gå och lägga oss. Tänk om vi bara slapp de där cellerna som delar sig ohämmat.

Vykort.

Efter att ha mått hyfsat bra i magen i fyra dagar så var det nu ikväll dax för lite ont i magen igen.
Orkar och vill ingenting utom att bara få ligga ifred i soffan. Vill tacka en chokladsugen läsare för gulligt vykort med peppning som kom väldigt passande idag.

Nu måste jag bara få slippa ontet så att jag kan träffa Dossysters mamma och syster som planerat imorgon.

Läkarbesök.

Förmiddagen har jag och Lasse tillbringat på Radiumhemmet och eftermiddagen har jag och Doris sovit bort i soffan.

Innan läkarbesöket hos Dr Lidbrink lämnade jag blodprov (som senare visade sig vara utmärkt) och passade på att hälsa på en sjuksköterska jag hade för ett år sedan. Men hon brukar nalla av min chokladask så jag hade inga spännande nyheter att komma med där inte.

Väl inne hos en genomförkyld Dr Lidbrink pratade vi om min mage. Vi tittade på de senaste bilderna av DT:n och både hon och jag tror att det är vätskan som är boven i dramat. Det kan vara så att det bildats mer vätska sedan sist så därför tidigarelägger hon nästa datortomografi.
Jag är också orolig över att jag kanske tillhör den kategori sjukskrivna människor som blir utan ersättning efter nyår. Men när Dr Lidbrink hörde talas om detta blev hon alldeles röd i ansiktet och väldigt upprörd. Hon sa att jag inte skulle oroa mig för det OCKSÅ och om det mot förmodan skulle hända skulle hon personligen ringa upp försäkringskassans högsta chef och PRATA lite. Det känns tryggt...

Vi pratade mediciner, biverkningar och vaccination mot svininfluensan, som inte är aktuell för mig eftersom jag får cellgifter som påverkar immunförsvaret och därför inte kan bilda några antikroppar.
Det kändes bra att gå därifrån upp på behandling. Jag har nog den bästa läkaren.

Sköterskan på behandlingsavdelningen var glad att se mig så pass pigg med tanke på förra gången jag var där. Både hon och jag skötte oss fint så besöket där gick smidigt.

Väl hemma igen bytte jag bara från de svarta gå-ut-mjukisarna till de lila hasa-hemma-mjukisarna för att sedan inta horisontalläge i soffan tillsammans med Doris. Vaknade bara till ur dvalan när Adam kom från skolan.

Helgen.

Helgen har bara svischat förbi.

I lördags var vi på Jumbobebisens dop. En mycket stämningsfull tillställning med mycket sång och trevligt dopkaffe efteråt.Djur kan inte följa med på dop så Doris fick vara hos Ma och Pa i Hässelby under tiden.

Igår var det ett riktigt busväder med regn och blåst. Mellan skurarna planterade vi brokspirean vi köpte förra helgen. Det blev så fint. Hoppas nu bara att den hinner rota sig innan det blir tjäle i marken och att jag kommer få se den blomma nästa år.
Under tiden regnet öste ner gick vi in och rensade i våra förråd. Vi tog fram TV-bänken vi tänkte Adam ska ha i sitt rum, sorterade bland alla krukor, slängde gamla sparade tidningar, tvättade och vek in kläder.
Det var med ett riktigt gott samvete jag satte mig i soffan på kvällen och tittade på Ensam mamma söker tillsammans med Alva som kom hit igår kväll.

Adam däremot skulle kommit hit idag på eftermiddagen men blev försenad från Barcelona och har inte kommit än.

Idag har jag bekantat mig med min laptop och jag tror vi kommer att trivas bra ihop...

Fredag.

Imorse sov Doris och jag länge. Jag vet att jag pratade med Lasse och pussade honom hej då när han gick till jobbet vid halv åtta. Men sedan vet jag inget mer förrän tio över nio då jag vaknade till och fick panik över att jag var sen med min medicin. Jag är inte tvungen att ta den på en speciell tid men försöker att ta den vid samma tid varje dag, det kan ju inte skada.

Vi tog en härlig rask promenad i höstsolen på gångvägarna mot Beckomberga. En äldre dam (säkert över åttio för hon hade barn som var över sextio) stannade och pratade med mig för att hon tyckte Doris var så söt.
Hon hade själv haft hund hela sitt liv men ville inte ha någon ny nu eftersom hon var så gammal och hon tyckte synd om hundar som blev ensamma kvar efter sina ägare som dog. Jag visste inte vad jag skulle säga utan höll bara med henne.
Men faktum är att Doris kan vara en av de hundar det blir synd om. Jag önskar och hoppas att Lasse och barnen har möjlighet att behålla henne om det värsta skulle hända. Om det inte skulle gå har jag frågat Morsan och Farsan om de kan klappa vårt lilla djur tills hon blir gammal.

Vad gulliga ni är som är så engagerade vad gäller min mage.
Jag har smärtstillande hemma men väljer själv att inte ta några för att (jag är dum tänker ni) jag aldrig tagit några utan sovit bort värken om jag haft någon, inte vill belasta levern med ytterligare medikament och tycker att jag klarar mig utan just nu även om jag har ont.
Under åren jag varit sjuk är det fler som rekommenderat mig att ta smärtstillande eller antidepressiva medel men jag har vägrat för att jag vill vara "klar i huvudet" och veta att det jag känner är på riktigt och inte fejk. Inte vet jag om det är rätt eller fel men sådan är jag.
Jag har en tid bokad hos Dr Lidbrink på tisdag och tänker då fråga vad hon har på lut åt min mage.

Jag har börjat köra bil igen och hämtade Lasse från jobbet när han slutade för vidare färd mot en av Lasses favoritaffärer. Nämligen en elektronikaffär där vi köpte en ny TV och stereo till Adam och en laptop och mixerstav till mig. Lasse var nöjd ändå fast han blev utan leksak...

TV-inspelning.

Igår efter Doris morgonpromenad hade jag besök av en trevlig elektriker som ska hjälpa oss att få el ute på tomten och i badrummet vi nu ska renovera.

Jag hade väldigt ont i magen så jag sov både före och efter han varit här. Promenaden klarade jag nätt och jämt men jag gick som en fällkniv och stannade lite då och då för att ta några djupa andetag.

Lasse slutade tidigt så han gick med Doris på eftermiddagen innan vi lämnade henne till Ma och Pa som skulle klappa henne under tiden vi var på TV-inspelningen av Skavlan tillsammans med min lillebror och hans tjej.
Jag kan ju säga så mycket som att sitta på en TV-inspelning med min mage inte stod högst upp på min jag vill göra-lista. Men jag är glad att jag gjorde det för kvällen bjöd på både skratt och gråt och ett fantastiskt framträdande av Mika. Lasse ville att vi skulle ta med oss kameran men jag tyckte att det går lika bra att ta kort med mobilen. Nästa gång ska vi göra som han vill...Sedan hämtade vi djuret och hade turen att bli bjudna på pastasallad och god choklad till efterrätt. Mätta och nöjda åkte vi därefter hem till vårt kalla hus och la oss och sov.

Snopet.

Vi blev inte mycket klokare efter dagens läkarbesök.

Eftersom det här blev lite av en akuttid så fick jag inte träffa Dr Lidbrink men väl en annan trevlig läkare. Hon ville veta "allt" om min mage innan hon klämde och kände på den.
När hon var klar meddelade hon oss att hon tyckte det skvalpade därinne och skickade mig på ett ultraljud för att bedöma mängden vätska och slutligen tappa mig på den.
Döm om vår förvåning när ultraljudsläkaren sa att hon inte alls såg någon vätska eller några andra konstigheter heller för den delen.

Så det var bara att snopet ta Wembley hem igen med min onda mage. Jag som hoppats på att få sitta i soffan ikväll och titta på Idol utan en svullen mage som gör ont. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk just nu. Tänk att bara få "kliva" ur sin kropp för ett par timmar.

Inatt har Dossyster legat på flytmadrassen i sex månader. Hoppas hon gått upp på stranden någongång under tiden och ätit något gott så inte hennes fingrar blir som skrynkliga russin. Tar en kärleksmums till fikat ikväll och tänker på henne...

Orkidéer.

Imorse tog Doris och jag en långpromenad, hundängen inkluderad. Men åh, vad det blåste kallt!
När vi kom hem stannade vi ändå kvar ute på tomten och planterade lökar innan vi gick in och fortsatte fixa med blommorna där.

På min födelsedag i somras fick jag nämligen en blomstercheck som jag köpte två vinröda orkidéer för igår. Jag vågar nog påstå att orkidéer är en liten hobby jag har (vuxenpoäng?). Idag har jag sådeles burit runt de orkidéer jag redan hade sedan tidigare för att göra fint i alla fönster. Blommorna har kommit olika långt, några är nerklippta, några har knoppar och några blommar. Men de som blommar får stå i vardagsrummet och vara vackra.
Jag har inte fått något samtal från Radiumhemmet idag angående mitt blodprov som jag lämnade igår så jag förmodar att det var ok. Imorgon ska jag dit och se om de kan säga vad det är för fel med min mage. Det känns mycket olustigt. Jag har inte känt av den på några dagar men undrar ändå vad det är som har gjort så ont.

Det är tomt här utan barnen. Dessutom börjar jag redan oroa mig för resan Adam ska göra med sitt fotbollslag till Barcelona på fredag. Det är bättre när han är ute här i Vällingby på kvällarna...

Lunch.

Jajamän, Adam var ute och rände i lördagskväll också.
Men han ringde hela tiden för att tala om var de var någonstans. Vad gullig han är!
Klockan tio åkte Lasse och jag och hämtade honom vid skolan där de "hängt" de sista timmarna.
Helgen har annars passerat smärtfritt förbi.
Både Adam och Alva har haft diverse fotbollsevenemang som vi har lämnat dem till och hämtat dem från.
Vi var på Plantagen i Barkarby för att köpa Brokspirea som vi ska plantera där vi höjt upp tomten med byggtimret. När vi ändå var där så tänkte vi passa på att äta lunch på Wayne's Coffee. Det blev den dyraste lunch jag någonsin köpt/ätit, 393 kronor! För mig, Lasse och Alva. Hutlöst! Jag vet inte om jag är snål eller ekonomisk men jag tyckte det var på tok för dyrt. Det smakar inte att äta när det är så dyrt.
Lasse har varit så duktig och grävt på tomten och fått träramen till trallen på plats trots att han haft ont i axeln.
Vi har sett en söt råtta springa omkring på vår tomt men vi tänker inte säga något till grannarna få då ger de den råttgift...

Fredagshäng.

Efter att Lasse och Pa hade paddlat runt med Softa till uppdragningsrampen, min lillebror dragit upp henne och Lasse tvättat henne med sin nyinköpta högtryckstvätt så ligger hon nu på trailern och vilar. Men lite jobb återstår innan hon är riktigt klar inför vintern.
Jag tycker sådant här är så vemodigt. Mycket kan hända med mig på de månader Softa ligger på land som gör att jag kanske aldrig mer får njuta av friheten och utflykterna hon bjuder oss på. Men bort med de tankarna...

Har haft två smärtfria dagar men jag har ändå tagit det lugnt. Igår blev det dock ett besök på blippaffären i mjukisbyxor tillsammans med Lasse och Alva. Adam var hemma och rullade chokladbollar till vårt fredagsmys. När vi körde upp på tomten sjöng Michael Jackson för full hals från vårt vardagsrum och ut genom balkongdörrarna. Nåja, vi får vara glada över att Adam inte har mer urflippad musiksmak än så.
Barnen och jag har väntat hela veckan på att avocadosarna skulle mogna för att kunna bli en härlig guacamole till vår tacomiddag och igår var det äntligen dax.
Sedan satt hela familjen bänkad framför Idol och avnjöt Adams chokladbollar när han plötsligt säger "jag drar till Vällingby Centrum".
Jag blev helt stum av chock. Självklart har jag vetat att den här dagen skulle komma, men ändå.
My God, hur gör man? Är jag en riktig tonårsförälder nu? Skrämmer/talar man om för honom vad som kan hända ett 14-årigt killgäng som "hänger" ute på fredagskvällar? Eller peppar man honom att hitta på saker med sina kompisar istället för att sitta hemma med familjen?
Jag förklarade att det inte var något öppet så här dax och att det bara är en massa "skumrask" ute vid den här tiden. Han tyckte att Lasse och Doris kunde följa med om jag var så orolig.

Han gick och jag var gråtfärdig i tjugo minuter innan han ringde och sa att de kommer hem till oss istället. Tack gode Gud!

Jag tänkte "skoja" lite med honom och bjuda killarna på de chokladbollar Adam bakat tidigare och som blivit över efter att vi ätit men vi kom fram till att han nog inte skulle ha uppskattat mitt skämt.
Nu har Lasse och jag kommit fram till att vi ska göra Adams rum lite mer "hängbart" så att de kanske väljer att träffas här hemma istället för att "hänga" ute på byn.
Fortsättning följer...