Bonusinlägg

Jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev mitt förra inlägg, men jag tycker om att överraska...

Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.

När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.

Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).

Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.

Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!

Fem månader

Återigen den sjuttonde. Det är helt otroligt att det har gått fem månader redan.

När jag läser mitt förra inlägg här på bloggen märker jag att det är mycket som är likadant (inte minst alla arbetsuppgifter som jag radade upp...). Det är fortfarande så overkligt att Ulrica är borta och vissa dagar är riktigt jobbiga medan andra faktiskt går hur bra som helst.

Sommarlovet, som jag längtade efter i mitt förra inlägg, har ju vädermässigt inte gjort någon besviken (fast bönder kanske vill ha mer regn?), och nog har det varit välbehövligt med lite ledighet.

Det är ju vissa saker man gör och platser man besöker på sommaren som jag förknippar med Ulrica och det är så klart jobbigt att uppleva dem igen utan henne. Men å andra sidan vill jag ju inte gå miste om de saker som vi tyckte om att göra tillsammans och det hade Ulrica heller inte velat att jag skulle.
Alltså har jag varit ute med Softa, besökt vänner i Dalen, träffat familjen Jumbo och varit på Allsången, saker som jag bara gjort med Ulrica tidigare.

Ja, Softa är i vattnet igen och motorn går återigen som den gjorde sommaren -08. Det är skönt att den gick att laga. Jag vill bara att allt ska vara så vanligt som det bara går och båten har varit en stor del av våra somrar de senaste åren.

Adam och Alva har bara varit här en vecka hittills under sommarlovet. Det är så klart både konstigt och tråkigt, men de har ju sina fotbollscuper och så. Dessutom vill ju deras pappa ha dem under tiden han har semester.
Jag vet ju att jag egentligen inte har någon rätt att ha dem hos mig längre och vill inte be om att de ska få vara här, men när terminen börjar igen hoppas jag att vi kan gå tillbaka till var fjärde vecka.

När jag skriver det här rinner tårarna och Doris kommer springande för att slicka bort dem. Hon är så gullig och jag är så glad att jag har henne. Hon har tröstat mig många gånger under de här månaderna.

Återigen vill jag tacka för alla kommentarer som jag lovar både läses och uppskattas. Det värmer i hjärtat när jag ser hur många som fortfarande bryr sig.