söndag 17 februari 2013

Tre år

Jag måste inleda med att tacka för alla kommentarer. Jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan respons på min fråga om det fortfarande fanns några läsare kvar.
Eftersom det tydligen finns en del läsare, passar det väl bra att berätta vad som hänt de senaste sex månaderna...

Vår lägenhet i Gamla Råsunda är så fin. Nästan allt har kommit i ordning nu, och det finns nog ingen lägenhet som är så unik och mysig som vår.
Vi trivs jättebra, inte minst med omgivningen med sin småstadskänsla och natur. Då och då går Doris söndagspromenad runt Råstasjön, och där finns det ju svanar som man kan försöka nafsa efter om inte husse håller tillräckligt hårt i kopplet.
Den nya Friendsarenan ligger ju precis bredvid Råstasjön, och när vi står utanför porten hemma kan vi se den trona upp sig en bit bort åt vänster. Vi var förstås där på invigningen och vi kommer säkert hänga där en hel del i framtiden.

För ett tag sedan fyllde Adam 18 år. Jag skriver det igen: För ett tag sedan fyllde Adam 18 år.
Jag fattar ingenting...

Hans inträde i vuxenlivet (nåja, han är ju i alla fall myndig) innebär bland annat att han och några kompisar ska åka till Thailand nästa vecka. Hoppas att han inte tagit efter några dumheter med en Bacardi på balkongen om kvällarna. Kanske bäst att be honom höra av sig varje kväll. Inte alls pinsamt inför kompisarna.

Under tiden Ulrica var sjuk åkte vi ju på en hel del resor med barnen. Oftast åkte vi till Cypern, men vi var även på Rhodos och Teneriffa. Vi kunde inte tänka oss något bättre sätt att ta vara på tiden än att göra så mycket mysiga saker som möjligt med Adam och Alva. När man var på en sandstrand (eller vid en pool om barnen fick välja) var det lite lättare att glömma bort sjukdomen för ett stund.
Vid ett tillfälle hade vi bokat en resa till just Thailand, men när avresan närmade sig blev Ulrica sämre och vi var tvungna att avboka. Hon blev "bättre" igen och vi hann komma iväg på andra resor, men det var alltid svårt att boka in saker eftersom man inte visste hur sjukdomen, eller medicinerna för den delen, skulle påverka Ulrica längre fram. Ibland chansade vi och gjorde saker bara för att vi inte ville ställa in något som vi sett fram emot så länge.
Jag minns ett par tillfällen på Cypern då Ulrica fick kraftiga smärtor i buken. Det var på natten och vi satt vakna länge och höll om och tröstade varandra i tysthet för att inte barnen skulle vakna. Det var verkligen inte roligt, men Ulrica var en kämpe. Och min hjälte.

2008 fick vi ett brev från Försäkringskassan. I det förklarade de att det, för att få fortsatt sjukpenning, krävdes att ”sjukdomen är så svår att det finns ett påtagligt hot mot den sjukes liv inom de närmaste månaderna”. Ulrica levde i nästan två år efter det brevet. Hon hade mer än gärna orkat gå till det arbete som hon tyckte om så mycket, men hon kunde inte. Hoppas verkligen att de som är sjuka nu har ett bättre stöd än vad vi hade. Rubriken "Personlig assistans är ingen lyx, Reinfeldt" i Aftonbladet i dag pekar tyvärr inte på det.

Vi hörs igen.

Tänk kärlek!