Jag måste inleda med att tacka för alla kommentarer. Jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan respons på min fråga om det fortfarande fanns några läsare kvar.
Eftersom det tydligen finns en del läsare, passar det väl bra att berätta vad som hänt de senaste sex månaderna...
Vår lägenhet i Gamla Råsunda är så fin. Nästan allt har kommit i ordning nu, och det finns nog ingen lägenhet som är så unik och mysig som vår.
Vi trivs jättebra, inte minst med omgivningen med sin småstadskänsla och natur. Då och då går Doris söndagspromenad runt Råstasjön, och där finns det ju svanar som man kan försöka nafsa efter om inte husse håller tillräckligt hårt i kopplet.
Den nya Friendsarenan ligger ju precis bredvid Råstasjön, och när vi står utanför porten hemma kan vi se den trona upp sig en bit bort åt vänster. Vi var förstås där på invigningen och vi kommer säkert hänga där en hel del i framtiden.
För ett tag sedan fyllde Adam 18 år. Jag skriver det igen: För ett tag sedan fyllde Adam 18 år.
Jag fattar ingenting...
Hans inträde i vuxenlivet (nåja, han är ju i alla fall myndig) innebär bland annat att han och några kompisar ska åka till Thailand nästa vecka. Hoppas att han inte tagit efter några dumheter med en Bacardi på balkongen om kvällarna. Kanske bäst att be honom höra av sig varje kväll. Inte alls pinsamt inför kompisarna.
Under tiden Ulrica var sjuk åkte vi ju på en hel del resor med barnen. Oftast åkte vi till Cypern, men vi var även på Rhodos och Teneriffa. Vi kunde inte tänka oss något bättre sätt att ta vara på tiden än att göra så mycket mysiga saker som möjligt med Adam och Alva. När man var på en sandstrand (eller vid en pool om barnen fick välja) var det lite lättare att glömma bort sjukdomen för ett stund.
Vid ett tillfälle hade vi bokat en resa till just Thailand, men när avresan närmade sig blev Ulrica sämre och vi var tvungna att avboka. Hon blev "bättre" igen och vi hann komma iväg på andra resor, men det var alltid svårt att boka in saker eftersom man inte visste hur sjukdomen, eller medicinerna för den delen, skulle påverka Ulrica längre fram. Ibland chansade vi och gjorde saker bara för att vi inte ville ställa in något som vi sett fram emot så länge.
Jag minns ett par tillfällen på Cypern då Ulrica fick kraftiga smärtor i buken. Det var på natten och vi satt vakna länge och höll om och tröstade varandra i tysthet för att inte barnen skulle vakna. Det var verkligen inte roligt, men Ulrica var en kämpe. Och min hjälte.
2008 fick vi ett brev från Försäkringskassan. I det förklarade de att det, för att få fortsatt sjukpenning, krävdes att ”sjukdomen är så svår att det finns ett påtagligt hot mot den sjukes liv inom de närmaste månaderna”. Ulrica levde i nästan två år efter det brevet. Hon hade mer än gärna orkat gå till det arbete som hon tyckte om så mycket, men hon kunde inte. Hoppas verkligen att de som är sjuka nu har ett bättre stöd än vad vi hade. Rubriken "Personlig assistans är ingen lyx, Reinfeldt" i Aftonbladet i dag pekar tyvärr inte på det.
Vi hörs igen.
Tänk kärlek!
söndagen den 17:e februari 2013
fredagen den 17:e augusti 2012
30 månader
30 månader...
Så lång tid har det gått sedan den 17 februari 2010 då Ulrica somnade in.
30 månader låter inte så länge tycker jag, men det gör två och ett halvt år.
Det är konstigt det där med tid.
Det senaste halvåret har det hänt en hel del, varav det största och roligaste är att jag och Anna har flyttat ihop. Vi har köpt en jättemysig lägenhet i Gamla Råsunda i Solna, alldeles nära Gamla Filmstaden, vilket ju passar oss perfekt.
Just nu arbetar hantverkare för fullt med att göra den ännu mysigare, så vi har inte kunnat flytta in riktigt än, men nu i helgen kommer vi i alla fall börja flytta dit lite saker och nästa helg är den förhoppningsvis helt klar.
Det här betyder förstås att jag har sålt huset som jag och Ulrica köpte 2005, innan allt det ofattbart hemska började.
Att göra mig av med huset väcker olika känslor. Det är förstås vemodigt att tänka på alla framtidsplaner vi hade där, allt vi var med om och allt jobb och all kärlek vi la ner på restaureringar, reparationer, ombyggnationer och förbättringar under åren, men det känns väldigt väldigt bra att flytta ihop med Anna.
Huset var en stor del i mitt tidigare liv då vi hade Adam och Alva varannan vecka, men i och med stigande ålder kommer de och bor hos mig allt mer sällan. Nu för tiden övernattar de dessutom sällan samtidigt, så att ha två rum som bara står tomma den mesta tiden är ju helt onödigt.
I nya lägenheten har vi ett jättefint gästrum (i alla fall när det nya golvet har lagts in, taket och väggarna har målats och den coola fondtapeten satts upp) dit barnen förstås alltid är välkomna.
Att flytta tar både tid och kraft så det är tur att jag har haft sommarlov. Inte minst med tanke på att jag och mina systrar försöker sälja mammas hus och har haft hantverkare där också för att fräscha till lite. Ibland har det blivit lite väl många trådar att hålla koll på, så det är tur att vi lyckades klämma in en lite roadtrip runt om i Sverige, så att vi fick lite semester.
Under vår roadtrip sov vi ett par nätter på Kosta Art Hotel, en natt hos Ulricas syster (första gången på Öland sedan Alva och jag var där påsken 2010), en natt hos min moster i Hovmantorp, ett par nätter i Göteborg och en natt på mysiga Amalias Hus i Gränna. Vi hann även med att gå en dag i Kalmar, hälsa på Annas moster på Hönö och blåsa glas i Orrefors. En höjdare var James Bond-museet i Nybro. Missa inte det om ni har vägarna förbi.
Medan hantverkarna har arbetat i vår lägenhet har vi, som tur är, kunnat bo i Annas föräldrars lägenhet eftersom de varit på landet. De har dessutom haft med sig Doris under våra mest hektiska perioder. Det har funkat väldigt bra och har underlättat mycket för oss.
Jag vill avsluta inlägget med att sända en tanke till Ulricas mormor som har gått bort sedan det senaste inlägget och även till min pappa som har namnsdag i dag (Verner), även han insomnad sedan 20 år.
Jag funderar på om detta kanske blir sista inlägget. Om någon läser det här kan ni väl lämna en liten kommentar så får jag veta om det finns några läsare kvar.
Vi hörs... kanske.
Tänk kärlek!
Så lång tid har det gått sedan den 17 februari 2010 då Ulrica somnade in.
30 månader låter inte så länge tycker jag, men det gör två och ett halvt år.
Det är konstigt det där med tid.
Det senaste halvåret har det hänt en hel del, varav det största och roligaste är att jag och Anna har flyttat ihop. Vi har köpt en jättemysig lägenhet i Gamla Råsunda i Solna, alldeles nära Gamla Filmstaden, vilket ju passar oss perfekt.
Just nu arbetar hantverkare för fullt med att göra den ännu mysigare, så vi har inte kunnat flytta in riktigt än, men nu i helgen kommer vi i alla fall börja flytta dit lite saker och nästa helg är den förhoppningsvis helt klar.
Det här betyder förstås att jag har sålt huset som jag och Ulrica köpte 2005, innan allt det ofattbart hemska började.
Att göra mig av med huset väcker olika känslor. Det är förstås vemodigt att tänka på alla framtidsplaner vi hade där, allt vi var med om och allt jobb och all kärlek vi la ner på restaureringar, reparationer, ombyggnationer och förbättringar under åren, men det känns väldigt väldigt bra att flytta ihop med Anna.
Huset var en stor del i mitt tidigare liv då vi hade Adam och Alva varannan vecka, men i och med stigande ålder kommer de och bor hos mig allt mer sällan. Nu för tiden övernattar de dessutom sällan samtidigt, så att ha två rum som bara står tomma den mesta tiden är ju helt onödigt.
I nya lägenheten har vi ett jättefint gästrum (i alla fall när det nya golvet har lagts in, taket och väggarna har målats och den coola fondtapeten satts upp) dit barnen förstås alltid är välkomna.
Att flytta tar både tid och kraft så det är tur att jag har haft sommarlov. Inte minst med tanke på att jag och mina systrar försöker sälja mammas hus och har haft hantverkare där också för att fräscha till lite. Ibland har det blivit lite väl många trådar att hålla koll på, så det är tur att vi lyckades klämma in en lite roadtrip runt om i Sverige, så att vi fick lite semester.
Under vår roadtrip sov vi ett par nätter på Kosta Art Hotel, en natt hos Ulricas syster (första gången på Öland sedan Alva och jag var där påsken 2010), en natt hos min moster i Hovmantorp, ett par nätter i Göteborg och en natt på mysiga Amalias Hus i Gränna. Vi hann även med att gå en dag i Kalmar, hälsa på Annas moster på Hönö och blåsa glas i Orrefors. En höjdare var James Bond-museet i Nybro. Missa inte det om ni har vägarna förbi.
Medan hantverkarna har arbetat i vår lägenhet har vi, som tur är, kunnat bo i Annas föräldrars lägenhet eftersom de varit på landet. De har dessutom haft med sig Doris under våra mest hektiska perioder. Det har funkat väldigt bra och har underlättat mycket för oss.
Jag vill avsluta inlägget med att sända en tanke till Ulricas mormor som har gått bort sedan det senaste inlägget och även till min pappa som har namnsdag i dag (Verner), även han insomnad sedan 20 år.
Jag funderar på om detta kanske blir sista inlägget. Om någon läser det här kan ni väl lämna en liten kommentar så får jag veta om det finns några läsare kvar.
Vi hörs... kanske.
Tänk kärlek!
fredagen den 17:e februari 2012
Två år
Nu har det gått ett halvår sedan min senaste uppdatering, och alltså
två hela år sedan Ulrica somnade in.
En sådan här dag är det mycket minnen som kommer tillbaka, både jobbiga och bra. Jag minns precis hur det var den där morgonen för två år sedan. Samma morgon hade en granne valt att ända sitt liv, vilket innebar att hela gatan var full av polisbilar, gråt och skrik.
Jag och Ulrica hade i alla fall fått tid på oss att förbereda för den här dagen och tiden som skulle följa och det är det ju inte alla som får.
Vad har då hänt i mitt liv det senaste halvåret?
För drygt tre veckor sedan gick min mamma bort. Den sista tiden fick hon allt svårare att gå och hon var därför på Karolinska sjukhuset för att göra något åt sin dåliga fot som bara blivit sämre och sämre under en längre tid. Eftersom risken var överhängande för blodförgiftning var den enda möjliga åtgärden amputation. Det hann dock aldrig gå så långt som till operation för på natten mellan den 24 och 25 januari stannade hennes hjärta och trots att personalen fick igång det igen återfick hon aldrig medvetandet och hon somnade in, lugnt och stilla, knappt ett dygn senare. Både jag, mina systrar och min systerson var där och det kändes bra att alla hann dit och fick vara med på slutet.
Just nu är det fullt upp med förberedelser för begravningen, bouppteckning och inte minst med att försöka hitta ett nytt hem till Miss, mammas elvaåriga innekatt (någon som är intresserad av en ny bekantskap?).
Mycket mer positivt är att jag och Anna har bestämt oss för att flytta ihop och varje helg går vi på lägenhetsvisningar. Det är en spännande tid med många tankar och drömmar, men det kommer bli ännu mycket bättre när vi väl bor ihop. Jag är så lycklig att jag har Anna.
Det funkar jättebra mellan Adam och Alva och Anna och även om fotbollsträningar tar en stor del av deras fritid så försöker vi hinna med att göra saker tillsammans då och då.
Häromdagen firade vi Adams 17-årsdag (stor kille!). Då var både mormor, Ulricas bror med sambo och Ulricas syster från Öland med. Det var väldigt mysigt och nu har Alva beställt ett liknande kalas då hon fyller 14 (vad hände med mina små barn?) nästa helg.
Doris trivs väldigt bra på dagis. Varje morgon sitter hon i baksätet och gnäller längtansfullt när vi åker dit. När vi stannar utanför börjar hon skälla och sedan gnäller och skäller hon om vartannat ända till dagisfröken släpper in henne. Sedan är hon tyst hela dagen tills jag kommer och hämtar henne igen.
Hon har blivit mycket mer social med de andra hundarna på dagiset. I början var hon så reserverad men nu tar hon för sig precis som hon ska. Det är skönt att hon trivs så bra.
Det är också skönt att jag har mina Doris-barnvakter Ulla (Ulricas mamma), Barbro och Leif (Annas föräldrar) och morsan och farsan (min syster med sambo). Utan dem skulle jag och Anna inte kunna göra en bråkdel av allt vi gör. Här är några av de saker som vi hunnit med det senaste halvåret:
Konserter med Dolly Parton, Peter Jöback, Paul McCartney och Killer Queen (gissa vilken musik de spelar...).
Resor till London och Paris (i London såg vi musikalerna Blood brothers, Wicked, Billy Elliot och Wizard of Oz).
Spamalot, Zpanska flugan, The Show of Christmas (Coops Globenkonsert som vi brukar se varje år).
Vi har tillbringat en helg på Fårö (vi bodde faktiskt i Ingmar Bergmans hus).
En häftig grej var Phantom of the Opera, en livesändning på bio från Royal Albert Hall.
Vi har sålt saker på en loppis i Malmköping och haft massor av spelkvällar.
Och i förrgår var vi på Cirkus och såg Özz Nûjens show.
Förutom detta har vi så klart varit på Norra Brunn otaliga gånger och även på Magic Bar (där jag också hunnit med att gå en trollerikurs!).
Det ser mycket ut när man radar upp det så här (och ändå har jag antagligen glömt en del), men det handlar ju bara om att göra sådant man tycker om och ta tillvara på den tid man får.
Nu ska jag gå och hämta Lill-Wembley som i dag är på service precis bredvid Doris dagis. Wembley, som vi köpte bara några veckor efter Ulricas diagnos, har till slut bytts ut mot en lite mindre, men nästan exakt likadan bil.
Efter det ska jag hämta Doris så vi kan åka ner till graven för en promenad och för att tända ljus. Ulricas pappa har fått en grav nästan bredvid Ulricas, så det blir antagligen två ljus som ska tändas, om inte Ulricas mamma redan hunnit dit i dag.
Ta vara på er och era liv och ha en fantastisk vår, det tänker i alla fall jag ha.
två hela år sedan Ulrica somnade in.
En sådan här dag är det mycket minnen som kommer tillbaka, både jobbiga och bra. Jag minns precis hur det var den där morgonen för två år sedan. Samma morgon hade en granne valt att ända sitt liv, vilket innebar att hela gatan var full av polisbilar, gråt och skrik.
Jag och Ulrica hade i alla fall fått tid på oss att förbereda för den här dagen och tiden som skulle följa och det är det ju inte alla som får.
Vad har då hänt i mitt liv det senaste halvåret?
För drygt tre veckor sedan gick min mamma bort. Den sista tiden fick hon allt svårare att gå och hon var därför på Karolinska sjukhuset för att göra något åt sin dåliga fot som bara blivit sämre och sämre under en längre tid. Eftersom risken var överhängande för blodförgiftning var den enda möjliga åtgärden amputation. Det hann dock aldrig gå så långt som till operation för på natten mellan den 24 och 25 januari stannade hennes hjärta och trots att personalen fick igång det igen återfick hon aldrig medvetandet och hon somnade in, lugnt och stilla, knappt ett dygn senare. Både jag, mina systrar och min systerson var där och det kändes bra att alla hann dit och fick vara med på slutet.
Just nu är det fullt upp med förberedelser för begravningen, bouppteckning och inte minst med att försöka hitta ett nytt hem till Miss, mammas elvaåriga innekatt (någon som är intresserad av en ny bekantskap?).
Mycket mer positivt är att jag och Anna har bestämt oss för att flytta ihop och varje helg går vi på lägenhetsvisningar. Det är en spännande tid med många tankar och drömmar, men det kommer bli ännu mycket bättre när vi väl bor ihop. Jag är så lycklig att jag har Anna.
Det funkar jättebra mellan Adam och Alva och Anna och även om fotbollsträningar tar en stor del av deras fritid så försöker vi hinna med att göra saker tillsammans då och då.
Häromdagen firade vi Adams 17-årsdag (stor kille!). Då var både mormor, Ulricas bror med sambo och Ulricas syster från Öland med. Det var väldigt mysigt och nu har Alva beställt ett liknande kalas då hon fyller 14 (vad hände med mina små barn?) nästa helg.
Doris trivs väldigt bra på dagis. Varje morgon sitter hon i baksätet och gnäller längtansfullt när vi åker dit. När vi stannar utanför börjar hon skälla och sedan gnäller och skäller hon om vartannat ända till dagisfröken släpper in henne. Sedan är hon tyst hela dagen tills jag kommer och hämtar henne igen.
Hon har blivit mycket mer social med de andra hundarna på dagiset. I början var hon så reserverad men nu tar hon för sig precis som hon ska. Det är skönt att hon trivs så bra.
Det är också skönt att jag har mina Doris-barnvakter Ulla (Ulricas mamma), Barbro och Leif (Annas föräldrar) och morsan och farsan (min syster med sambo). Utan dem skulle jag och Anna inte kunna göra en bråkdel av allt vi gör. Här är några av de saker som vi hunnit med det senaste halvåret:
Konserter med Dolly Parton, Peter Jöback, Paul McCartney och Killer Queen (gissa vilken musik de spelar...).
Resor till London och Paris (i London såg vi musikalerna Blood brothers, Wicked, Billy Elliot och Wizard of Oz).
Spamalot, Zpanska flugan, The Show of Christmas (Coops Globenkonsert som vi brukar se varje år).
Vi har tillbringat en helg på Fårö (vi bodde faktiskt i Ingmar Bergmans hus).
En häftig grej var Phantom of the Opera, en livesändning på bio från Royal Albert Hall.
Vi har sålt saker på en loppis i Malmköping och haft massor av spelkvällar.
Och i förrgår var vi på Cirkus och såg Özz Nûjens show.
Förutom detta har vi så klart varit på Norra Brunn otaliga gånger och även på Magic Bar (där jag också hunnit med att gå en trollerikurs!).
Det ser mycket ut när man radar upp det så här (och ändå har jag antagligen glömt en del), men det handlar ju bara om att göra sådant man tycker om och ta tillvara på den tid man får.
Nu ska jag gå och hämta Lill-Wembley som i dag är på service precis bredvid Doris dagis. Wembley, som vi köpte bara några veckor efter Ulricas diagnos, har till slut bytts ut mot en lite mindre, men nästan exakt likadan bil.
Efter det ska jag hämta Doris så vi kan åka ner till graven för en promenad och för att tända ljus. Ulricas pappa har fått en grav nästan bredvid Ulricas, så det blir antagligen två ljus som ska tändas, om inte Ulricas mamma redan hunnit dit i dag.
Ta vara på er och era liv och ha en fantastisk vår, det tänker i alla fall jag ha.
onsdagen den 17:e augusti 2011
17 augusti
I dag har det gått ett och ett halvt år, så jag tycker att det är dags för en liten blogguppdatering.
Det välbehövliga sommarlovet är slut och om ett par dagar kommer eleverna. Jag har en sexa i år och det är en ganska kul ålder så det känns bra.
Adam har börjat gymnasiet (han som bara är en liten kille, vad hände egentligen?) och Alva byter också skola och börjar sjuan om några dagar. Nya kapitel i deras liv, men det kommer säkert gå jättebra.
Under sommaren har jag bara haft barnen några udda dagar, vilket så klart varit tråkigt, men både de och jag har hunnit med väldigt mycket. Fotbollsturneringar och cuper har tagit dem till Piteå, Göteborg, Torsby och Gotland (och kanske ännu fler ställen som jag har missat). Förutom det har Alva varit på Öland och Adam på en kompis landställe. Själv har jag, och min fina Anna förstås, besökt släktingar i Göteborg, sålt saker på loppis, sett BAO på Gripsholms slott, varit på två bröllop, tittat på ny bil (men än så länge är det Wembley som gäller) och haft ett oändligt antal mysiga grillkvällar.
Sommarlovet avslutades i helgen med en kräftskiva på landet och Diggiloo på Ulriksdals slott, så det känns verkligen som att vi har utnyttjat ledigheten till fullo.
Nu när terminen drar igång kommer barnen, som nu även har träffat Anna vilket jag är väldigt glad över, helt säkert komma hit oftare, även om vi inte bestämt några datum än.
På midsommardagen drabbades familjen återigen av en stor sorg då Ulricas pappa drabbades av ett kraftigt hjärtstopp. Alla återupplivningsförsök var förgäves så min renoverings-, data-, båtvakts-, lotto- och mycket mer -kompis finns inte mer. Han och Ulricas mamma har varit ett så stort stöd ända sedan den där hemska dagen i december 2006 så det inte finns ord att tacka dem tillräckligt. Jag hoppas och tror att Ulricas mamma känner att jag finns där för henne nu.
Det är så konstigt att han är borta. Det hände så plötsligt och oväntat, inte alls som i Ulricas fall där vi hunnit förbereda oss (i alla fall mycket av det praktiska) i flera år.
Återigen en påminnelse om att livet ibland tar snabba vändningar och att man aldrig vet hur lång tid man får.
I dag har ju hovet meddelat att kronprinsessan Victoria och prins Daniel ska ha barn vilket får mig att tänka på att Ulrica sa att hon så gärna hade velat se deras bröllop, men vi visste ju då att hon inte skulle hinna det. Tidigare i bloggen tror jag förresten att det finns en liten berättelse om när Adam skakade hand med Daniel på Ica...
Med en blandning av sorg och glädje, det finns trots allt mycket att vara lycklig över, lämnar jag er för den här gången.
Ha ett jättebra liv med era nära och kära så kanske vi hörs här igen någon gång.
Kärlek!
torsdagen den 17:e februari 2011
Ett år
Ett år...
Jag kan verkligen inte förstå det.
Nu har jag lyckats gå igenom en födelsedag, ett sommarlov, en julafton och alla andra dagar som jag har så många bra minnen av från mina år tillsammans med Ulrica.
Det första året har gått förvånansvärt bra trots allt och jag är helt säker på att jag till stor del har Ulrica att tacka för det. Alla gånger vi pratade om hur det skulle bli för mig och alla förberedelser som vi gjorde har underlättat otroligt mycket.
Jag visste precis hur hon ville ha begravningen, vad jag skulle göra med hennes kläder, hur arvet skulle fördelas och mycket annat. Vi pratade till och med om vad jag skulle äta, det var ju alltid Ulrica som lagade maten (och jag som diskade). Ett trivialt problem kanske, men det visar ändå hur många aspekter av det här som vi diskuterade.
Ibland har jag gått in här på bloggen och läst vad vi gjorde exakt ett år tidigare. Varje gång jag gjort det har tårarna börjat strömma och gulliga lilla Doris har kommit springande för att trösta, även om jag suttit i soffan och hon legat och sovit i sängen på Ulricas sida, som hon numera har tagit över.
Jag tror inte att jag har berättat att Doris har börjat på dagis. Det ligger nästan på vägen till mitt jobb, så det är väldigt smidigt att lämna och hämta henne där. Hon var lite tveksam till dagislivet till en början, men nu älskar hon att komma dit. Redan när vi har flera minuter kvar att köra börjar hon gnälla så där längtansfullt som bara mormor kan få henne att göra annars.
Adam och Alva mår också förhållandevis bra och de bor med mig var fjärde vecka. Det är så skönt att ha dem här och de är så fina barn, eller är det kanske dags att börja kalla dem ungdomar?
Adam ska ju gå ut nian till sommaren och jag vet att Ulrica skulle varit väldigt stolt över honom och hans betyg som nästan bara består av MVG-n.
För ett par månader sedan skrev Alva ett så fint brev till Ulrica som jag frågade om jag fick lägga ut här. Det fick jag...
----------
Mamma
Det här var det sista du sa till mig, "jag gör inte det här med flit" och så sa du "du och Adam är det bästa jag har". Sen grät vi båda två i varandras famn. Det var fint men ändå sorgligt, sen sov du i 3 dagar.
Tisdagen 16 februari 2010 så sa jag inte god natt till dig och det var den enda dagen jag inte sa god natt. Och den 17 februari 2010 kl. 8.00 andades du inte längre det var den värsta dan i mitt liv, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt och tittade. Jag satt och höll dig i handen hela tiden tills du åkte med bilen, jag kollade på bilen tills jag inte såg den längre då började jag storgråta. Jag tänkte att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Jag älskar dig mamma. 17 november 2010 20:14
----------
Så fint skrivet och så jobbigt att läsa.
Jag märker allt mer att Alva påminner i så mycket om sin mamma, och det är den absolut finaste komplimangen jag kan ge henne.
Jag vill avsluta med att berätta att det som jag knappt vågade hoppas skulle ske har skett. Jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon heter Anna och är anledningen till att jag faktiskt mår riktigt bra just nu. Anna tycker, liksom jag (vilket ni säkert känner till vid det här laget), om att gå på teater, musikaler och konserter och vi har redan bokat in både Romeo och Julia, The Ark och Dolly Parton. Vi har roligt och mysigt ihop och även om jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon så här snart är livet alldeles för kort för att inte ta tillvara på något så här bra.
Till sist, ta vara på er och era liv. Och tycker ni om någon, tveka inte att berätta det.
Jag kan väl inte avsluta det här inlägget på ett bättre sätt än med Ulricas ord: Tänk kärlek!
Jag kan verkligen inte förstå det.
Nu har jag lyckats gå igenom en födelsedag, ett sommarlov, en julafton och alla andra dagar som jag har så många bra minnen av från mina år tillsammans med Ulrica.
Det första året har gått förvånansvärt bra trots allt och jag är helt säker på att jag till stor del har Ulrica att tacka för det. Alla gånger vi pratade om hur det skulle bli för mig och alla förberedelser som vi gjorde har underlättat otroligt mycket.
Jag visste precis hur hon ville ha begravningen, vad jag skulle göra med hennes kläder, hur arvet skulle fördelas och mycket annat. Vi pratade till och med om vad jag skulle äta, det var ju alltid Ulrica som lagade maten (och jag som diskade). Ett trivialt problem kanske, men det visar ändå hur många aspekter av det här som vi diskuterade.
Ibland har jag gått in här på bloggen och läst vad vi gjorde exakt ett år tidigare. Varje gång jag gjort det har tårarna börjat strömma och gulliga lilla Doris har kommit springande för att trösta, även om jag suttit i soffan och hon legat och sovit i sängen på Ulricas sida, som hon numera har tagit över.
Jag tror inte att jag har berättat att Doris har börjat på dagis. Det ligger nästan på vägen till mitt jobb, så det är väldigt smidigt att lämna och hämta henne där. Hon var lite tveksam till dagislivet till en början, men nu älskar hon att komma dit. Redan när vi har flera minuter kvar att köra börjar hon gnälla så där längtansfullt som bara mormor kan få henne att göra annars.
Adam och Alva mår också förhållandevis bra och de bor med mig var fjärde vecka. Det är så skönt att ha dem här och de är så fina barn, eller är det kanske dags att börja kalla dem ungdomar?
Adam ska ju gå ut nian till sommaren och jag vet att Ulrica skulle varit väldigt stolt över honom och hans betyg som nästan bara består av MVG-n.
För ett par månader sedan skrev Alva ett så fint brev till Ulrica som jag frågade om jag fick lägga ut här. Det fick jag...
----------
Mamma
Det här var det sista du sa till mig, "jag gör inte det här med flit" och så sa du "du och Adam är det bästa jag har". Sen grät vi båda två i varandras famn. Det var fint men ändå sorgligt, sen sov du i 3 dagar.
Tisdagen 16 februari 2010 så sa jag inte god natt till dig och det var den enda dagen jag inte sa god natt. Och den 17 februari 2010 kl. 8.00 andades du inte längre det var den värsta dan i mitt liv, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt och tittade. Jag satt och höll dig i handen hela tiden tills du åkte med bilen, jag kollade på bilen tills jag inte såg den längre då började jag storgråta. Jag tänkte att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Jag älskar dig mamma. 17 november 2010 20:14
----------
Så fint skrivet och så jobbigt att läsa.
Jag märker allt mer att Alva påminner i så mycket om sin mamma, och det är den absolut finaste komplimangen jag kan ge henne.
Jag vill avsluta med att berätta att det som jag knappt vågade hoppas skulle ske har skett. Jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon heter Anna och är anledningen till att jag faktiskt mår riktigt bra just nu. Anna tycker, liksom jag (vilket ni säkert känner till vid det här laget), om att gå på teater, musikaler och konserter och vi har redan bokat in både Romeo och Julia, The Ark och Dolly Parton. Vi har roligt och mysigt ihop och även om jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon så här snart är livet alldeles för kort för att inte ta tillvara på något så här bra.
Till sist, ta vara på er och era liv. Och tycker ni om någon, tveka inte att berätta det.
Jag kan väl inte avsluta det här inlägget på ett bättre sätt än med Ulricas ord: Tänk kärlek!
onsdagen den 17:e november 2010
Nio månader
Återigen den sjuttonde, och nu har det gått nio månader...
Jag har inte skrivit här på länge, men eftersom era kommentarer fortfarande trillar in (jag läser alla) och ni skriver så fint vill inte jag vara sämre.
För några dagar sedan kom Ulricas gravsten äntligen på plats.
Ulrica hade en enda önskan vad gällde stenen och det var att det skulle vara en Ölandssten. Så när Ulricas föräldrar var nere och hälsade på Ulricas syster tog de helt enkelt med sig en lämplig sten tillbaka till stan.
Stenhuggaren, gravstensinskriptören, graveraren eller vad det nu kan tänkas heta, var väldigt osäker på om stenen skulle hålla för att gravera in texten på eftersom den var så porös, men han sa att han skulle göra sitt bästa och att han inte skulle ta något betalt för arbetet om den gick sönder under själva bearbetandet.
Tydligen höll den för helt plötsligt låg den på plats (trots att vi bestämt att han skulle maila förslaget på hur den skulle se ut till mig för godkännande och påpekande av eventuella stavfel).
Vi upptäckte den i helgen så den måste kommit dit i fredags, för i torsdags var det ingen sten där.
Jag hade bestämt att det skulle stå "Vår älskade" följt av namnet. Stenhuggaren undrade om jag kunde tänka mig att det inte skulle stå några datum utan enbart årtal för att minska risken för att stenen skulle gå sönder. Jag tyckte att det var okej, men ville att han någonstans på stenen skulle gravera in ett hjärta eftersom jag är ganska säker på att Ulrica hade velat det.
För dig som undrade var platsen är, och för er andra också för den delen, kan jag säga att det är området närmast Råcksta Träsk (jag går alltid in genom den grinden). Kvarteret har nummer 10 och gravnumret är 1655. Ett annat tips är att det är platsen med flest hjärtformade stenar...
För ett par veckor sedan var det ju höstlov och då passade jag och Ulricas föräldrar (och Doris förstås) på att åka till Västerås för att titta på utställningen i Domkyrkan. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotografier för Anhörigfondens utställning "På liv och död" som har visats där sedan den 24 oktober. Familjen Cederling är ju motivet på en av tavlorna och den historien finns att läsa här på bloggen den 16 april 2009 (fotograferingen) och den 6 maj (vernissaget i Storkyrkan). Jag har en förstoring av bilden ovanför pianot, men att se bilderna så stora (tre gånger två meter) är väldigt speciellt och väldigt känslosamt.
Om ni vill titta på den fantastiska utställningen får ni skynda er på för den håller bara på till den 21 november och efter det finns det inga fler tillfällen inplanerade.
Jag lovar ingenting, men när ni minst anar det kommer det nog ett nytt inlägg från mig här på bloggen. Tills dess hoppas jag att ni tar hand om er och varandra.
Jag har inte skrivit här på länge, men eftersom era kommentarer fortfarande trillar in (jag läser alla) och ni skriver så fint vill inte jag vara sämre.
För några dagar sedan kom Ulricas gravsten äntligen på plats.
Ulrica hade en enda önskan vad gällde stenen och det var att det skulle vara en Ölandssten. Så när Ulricas föräldrar var nere och hälsade på Ulricas syster tog de helt enkelt med sig en lämplig sten tillbaka till stan.
Stenhuggaren, gravstensinskriptören, graveraren eller vad det nu kan tänkas heta, var väldigt osäker på om stenen skulle hålla för att gravera in texten på eftersom den var så porös, men han sa att han skulle göra sitt bästa och att han inte skulle ta något betalt för arbetet om den gick sönder under själva bearbetandet.
Tydligen höll den för helt plötsligt låg den på plats (trots att vi bestämt att han skulle maila förslaget på hur den skulle se ut till mig för godkännande och påpekande av eventuella stavfel).
Vi upptäckte den i helgen så den måste kommit dit i fredags, för i torsdags var det ingen sten där.
Jag hade bestämt att det skulle stå "Vår älskade" följt av namnet. Stenhuggaren undrade om jag kunde tänka mig att det inte skulle stå några datum utan enbart årtal för att minska risken för att stenen skulle gå sönder. Jag tyckte att det var okej, men ville att han någonstans på stenen skulle gravera in ett hjärta eftersom jag är ganska säker på att Ulrica hade velat det.
För dig som undrade var platsen är, och för er andra också för den delen, kan jag säga att det är området närmast Råcksta Träsk (jag går alltid in genom den grinden). Kvarteret har nummer 10 och gravnumret är 1655. Ett annat tips är att det är platsen med flest hjärtformade stenar...
För ett par veckor sedan var det ju höstlov och då passade jag och Ulricas föräldrar (och Doris förstås) på att åka till Västerås för att titta på utställningen i Domkyrkan. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotografier för Anhörigfondens utställning "På liv och död" som har visats där sedan den 24 oktober. Familjen Cederling är ju motivet på en av tavlorna och den historien finns att läsa här på bloggen den 16 april 2009 (fotograferingen) och den 6 maj (vernissaget i Storkyrkan). Jag har en förstoring av bilden ovanför pianot, men att se bilderna så stora (tre gånger två meter) är väldigt speciellt och väldigt känslosamt.
Om ni vill titta på den fantastiska utställningen får ni skynda er på för den håller bara på till den 21 november och efter det finns det inga fler tillfällen inplanerade.
Jag lovar ingenting, men när ni minst anar det kommer det nog ett nytt inlägg från mig här på bloggen. Tills dess hoppas jag att ni tar hand om er och varandra.
onsdagen den 21:e juli 2010
Bonusinlägg
Jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev mitt förra inlägg, men jag tycker om att överraska...
Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.
När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.
Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).
Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.
Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!
Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.
När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.
Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).
Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.
Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
