onsdag 17 februari 2016

Sex år

Vissa dagar glömmer man inte. Den 17 februari 2010 är en sådan dag.

Som tur är går livet vidare, och det har det gjort i sex år nu.

Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg, för exakt ett år sedan. Livet är ju sådant att det bjuder på både glädje och sorg, något som jag redan har upplevt alltför väl.

Jag börjar med sorgen.
I november gick Annas pappa bort. Det var väldigt oväntat och det har varit en jobbig tid. Jag och Anna har umgåtts en hel del med Annas mamma och pappa, och vi har bland annat haft en filmklubb tillsammans, där vi har turats om att välja filmer som vi sett tillsammans och sedan diskuterat. Jag är glad att han och jag fick möjlighet att lära känna varandra.

För Adam och Alva har året inneburit mycket studerande. Adam har bytt kust sedan förra inlägget, från New York till Los Angeles, och nog är man lite avundsjuk. Alva studerar på betydligt närmare håll, vilket är väldigt praktiskt för mat- och bioträffar lite då och då.

Doris går på dagis om dagarna, vilket hon trivs väldigt bra med. Just nu är hon lite väl hårig, men så snart det blir lite varmare åker trimmern fram.

Jag avslutar med det bästa som hänt under året...
I somras förlovade Anna och jag oss, och vi är nu mitt uppe i planeringen av det absolut bästa vi kan tänka oss; vårt bröllop! Det kommer bli speciellt och helt fantastiskt, precis som mitt och Annas förhållande.

Det blev ett ganska kort inlägg den här gången, men om ni påminner mig ska jag skriva ett inlägg och berätta mer om hur vårt bröllop blev. Men det blir inte förrän i augusti.

Tills dess...
Tänk kärlek!

tisdag 17 februari 2015

Fem år

Hej alla bloggläsare (enligt statistiken är ni fortfarande en hel del, vilket är helt fantastiskt).
I dag har det gått fem år sedan Ulrica somnade in och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett inlägg som jag gjorde på Facebook i dag...
- - - - - - - - - - -
I dag, för fem år sedan, tryckte någon på paus och mitt liv stannade upp.
Det var dagen då min älskade fru Ulrica gick bort.


Det började egentligen några år tidigare.
Hösten 2006 var vi väldigt lyckliga. Vi hade varit tillsammans några år, hade Ulricas barn, Adam och Alva, varannan vecka och bodde sedan ett år i ett hus på Vällingbyhöjden. Dessutom var Ulrica gravid med vårt första gemensamma barn.
Under hösten hade Ulrica börjat få ont i magen. Det dök upp då och då med någon veckas mellanrum och vi hade, efter en del sökande på nätet och bläddrande i böcker, kommit fram till att det måste vara gallsten.
Det magonda kom allt oftare och den 1 december 2006 åkte vi till Läkarhuset i Vällingby för att se vad som kunde göras åt det. De sa att de inte vågade ställa någon diagnos när det gällde magåkommor, utan vi hänvisades till S:t Görans sjukhus i stället.


Vi kände ingen speciell oro när vi var på väg dit. Vi hade faktiskt ingen som helst tanke på att det skulle kunna ha något att göra med den bröstcancer Ulrica hade haft flera år tidigare, en cancer hon var "frisk" från.


Väl framme undersöktes och röntgades Ulrica. Läkarna tyckte också att gallsten var en trolig orsak till Ulricas tillstånd och det beslutades att hon skulle stanna kvar på sjukhuset över natten.
Jag åkte tillbaka hem och hämtade tandborste och andra nödvändiga saker. På vägen till sjukhuset stannade jag och köpte senaste numret av tidningen "Gravid".


Strax efter att jag kommit till sjukhuset kom en doktor och bad att få tala med oss. Vi fick gå in i ett litet rum och han sa som det var; det fanns inga tecken på gallsten, däremot kunde han se "spridda förändringar på levern". Precis så sa han och jag kommer aldrig glömma de orden.


De närmaste dagarna var intensiva, en massa undersökningar och samtal med läkare. Den gamla bröstcancern hade överlevt och spritt sig till levern och till skelettet. Den hade dessutom ändrat form och var betydligt mer aggressiv, så nu var det bråttom.
Barnet skulle bort, det gick inte att inleda någon behandling av Ulrica om hon var gravid. Vi hade inget val.
Fostret, som egentligen skulle varit en flicka på snart åtta år, togs bort 12 veckor gammal. Hon skulle hetat Engla.


Den 1 december 2006 var en fredag. På måndagen skulle Ulricas barn, Adam och Alva, elva och åtta år gamla, komma till oss. Att berätta för dem vad som hade hänt är bland det jobbigaste jag har gjort.


I samband med att fostret skulle tas bort fick vi prata med sjukhusprästen på Karolinska sjukhuset. Hon var så bra och förstående och ordnade så att vi kunde ta farväl av vår lilla flicka i sjukhuskapellet. Vi tände ljus och prästen läste några ord. Sedan satt Ulrica och jag kvar länge och bara grät.
Det var så mycket vi hade trott att vi skulle hinna med i vårt liv, så mycket vi hade velat göra. En av sakerna var att gifta oss, så den 18 december, bara 17 dagar efter det fruktansvärda beskedet, vigde samma präst oss där inne i sjukhuskapellet. En fantastiskt fin dag bland alla hemska dagar vi levde i då.


Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om tiden som följde, en tid som innehöll så mycket oro och förtvivlan, men även väldigt mycket glädje och inte minst kärlek.
I juli 2008 började Ulrica blogga om vårt liv. Ni som inte läst bloggen (och även ni andra, förstås) får gärna göra det. Adressen är http://ulricasboxofchocolate.blogspot.se/


Är det något jag har lärt mig av allt det här är det att man måste ta tillvara på den tid man får, man vet aldrig hur lång tid man har på sig.


Nu är jag lycklig igen. Jag har träffat världens finaste Anna och jag älskar henne väldigt väldigt mycket.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna ha det så här bra igen.


Jag avslutar som Ulrica så ofta gjorde: Tänk kärlek!
- - - - - - - - - - -


För er mina kära bloggläsare vill jag också berätta att Adam verkligen kom iväg till USA och pluggar på för fullt långt där borta och han har spenderat mer än en helg på Manhattan. Han har det nog inte så dumt...
Doris kastrerades i höstas och slipper nu alla bekymmer som löpet förde med sig. Hon mår hur bra som helst och är lika fin som vanligt.
Alva går på gymnasiet och vi brukar träffas då och då och gå på restaurang eller bio eller helt enkelt laga en god middag (hon är duktig på sådant) och se någon bra film hemma.
Anna och jag är väldigt kära och trivs superbra i vår lägenhet och i Gamla Råsunda. Vi har dessutom gått ner i tid och har numera lediga måndagar tillsammans som vi spenderar på bästa tänkbara sätt...


Hoppas ni har det bra därute och att ni tar hand om varandra.
Vi hörs snart igen.

måndag 17 februari 2014

Fyra år

För första gången har jag väntat ett helt år med uppdatering, så det blir spännande att se hur många läsare som finns kvar.

Så, vad har hänt sedan senast?

Anna och jag trivs superbra i vår lägenhet, vi kan verkligen rekommendera Solna med sin natur och närhet till det mesta.
Närheten till Friends arena har vi förstås utnyttjat vid flera tillfällen och vi har sett både Kiss, Black Sabbath och Elton John där det senaste året.

I somras fyllde jag 40 och själva födelsedagen firade jag och Anna i New York. Det var en fantastisk resa med många musikalbesök, stand up och till och med en inspelning av The Late Show med David Letterman. Vi passade även på att åka över till Boston i en knapp vecka för att hälsa på en kompis som bor där.

Eftersom Anna också fyllde jämnt i somras (35 kan väl förresten inte alls räknas som jämnt?), så passade vi på att ha en 75-årsfest när vi väl kommit hem igen. Vi har verkligen många bra och kul kompisar som är bra på att festa.

Adam har tagit körkort. Inte för trampbil, alltså, utan för riktig bil. Jag ska sluta med "Adam är bara ett barn"-skämt, han är faktiskt en ung man nu och en riktigt bra sådan. Jag är väldigt stolt över honom, hans studieresultat och hur han är som människa. På tal om studier tar han ju studenten nu till våren och han funderar på att börja studera i USA i höst.

Alva går i nian och håller precis på att söka till gymnasiet. Hon är inte heller så liten längre. Hon kommer hit då och då för att äta middag eller kanske se en film och det är lika mysigt varje gång.

Jag får ju inte glömma att nämna Doris. Hon fyllde sex år i höstas och spenderar dagarna på hunddagis i Råsunda där hon trivs jättebra. Just nu är hon hos min syster för några dagars semester. Där får hon långa promenader och kan dessutom leka med sin kattkompis Milo.

Jag avslutar, återigen, med Ulricas ord;
Tänk kärlek!

söndag 17 februari 2013

Tre år

Jag måste inleda med att tacka för alla kommentarer. Jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan respons på min fråga om det fortfarande fanns några läsare kvar.
Eftersom det tydligen finns en del läsare, passar det väl bra att berätta vad som hänt de senaste sex månaderna...

Vår lägenhet i Gamla Råsunda är så fin. Nästan allt har kommit i ordning nu, och det finns nog ingen lägenhet som är så unik och mysig som vår.
Vi trivs jättebra, inte minst med omgivningen med sin småstadskänsla och natur. Då och då går Doris söndagspromenad runt Råstasjön, och där finns det ju svanar som man kan försöka nafsa efter om inte husse håller tillräckligt hårt i kopplet.
Den nya Friendsarenan ligger ju precis bredvid Råstasjön, och när vi står utanför porten hemma kan vi se den trona upp sig en bit bort åt vänster. Vi var förstås där på invigningen och vi kommer säkert hänga där en hel del i framtiden.

För ett tag sedan fyllde Adam 18 år. Jag skriver det igen: För ett tag sedan fyllde Adam 18 år.
Jag fattar ingenting...

Hans inträde i vuxenlivet (nåja, han är ju i alla fall myndig) innebär bland annat att han och några kompisar ska åka till Thailand nästa vecka. Hoppas att han inte tagit efter några dumheter med en Bacardi på balkongen om kvällarna. Kanske bäst att be honom höra av sig varje kväll. Inte alls pinsamt inför kompisarna.

Under tiden Ulrica var sjuk åkte vi ju på en hel del resor med barnen. Oftast åkte vi till Cypern, men vi var även på Rhodos och Teneriffa. Vi kunde inte tänka oss något bättre sätt att ta vara på tiden än att göra så mycket mysiga saker som möjligt med Adam och Alva. När man var på en sandstrand (eller vid en pool om barnen fick välja) var det lite lättare att glömma bort sjukdomen för ett stund.
Vid ett tillfälle hade vi bokat en resa till just Thailand, men när avresan närmade sig blev Ulrica sämre och vi var tvungna att avboka. Hon blev "bättre" igen och vi hann komma iväg på andra resor, men det var alltid svårt att boka in saker eftersom man inte visste hur sjukdomen, eller medicinerna för den delen, skulle påverka Ulrica längre fram. Ibland chansade vi och gjorde saker bara för att vi inte ville ställa in något som vi sett fram emot så länge.
Jag minns ett par tillfällen på Cypern då Ulrica fick kraftiga smärtor i buken. Det var på natten och vi satt vakna länge och höll om och tröstade varandra i tysthet för att inte barnen skulle vakna. Det var verkligen inte roligt, men Ulrica var en kämpe. Och min hjälte.

2008 fick vi ett brev från Försäkringskassan. I det förklarade de att det, för att få fortsatt sjukpenning, krävdes att ”sjukdomen är så svår att det finns ett påtagligt hot mot den sjukes liv inom de närmaste månaderna”. Ulrica levde i nästan två år efter det brevet. Hon hade mer än gärna orkat gå till det arbete som hon tyckte om så mycket, men hon kunde inte. Hoppas verkligen att de som är sjuka nu har ett bättre stöd än vad vi hade. Rubriken "Personlig assistans är ingen lyx, Reinfeldt" i Aftonbladet i dag pekar tyvärr inte på det.

Vi hörs igen.

Tänk kärlek!

fredag 17 augusti 2012

30 månader

30 månader...
Så lång tid har det gått sedan den 17 februari 2010 då Ulrica somnade in.
30 månader låter inte så länge tycker jag, men det gör två och ett halvt år.
Det är konstigt det där med tid.

Det senaste halvåret har det hänt en hel del, varav det största och roligaste är att jag och Anna har flyttat ihop. Vi har köpt en jättemysig lägenhet i Gamla Råsunda i Solna, alldeles nära Gamla Filmstaden, vilket ju passar oss perfekt.
Just nu arbetar hantverkare för fullt med att göra den ännu mysigare, så vi har inte kunnat flytta in riktigt än, men nu i helgen kommer vi i alla fall börja flytta dit lite saker och nästa helg är den förhoppningsvis helt klar.

Det här betyder förstås att jag har sålt huset som jag och Ulrica köpte 2005, innan allt det ofattbart hemska började.
Att göra mig av med huset väcker olika känslor. Det är förstås vemodigt att tänka på alla framtidsplaner vi hade där, allt vi var med om och allt jobb och all kärlek vi la ner på restaureringar, reparationer, ombyggnationer och förbättringar under åren, men det känns väldigt väldigt bra att flytta ihop med Anna.
Huset var en stor del i mitt tidigare liv då vi hade Adam och Alva varannan vecka, men i och med stigande ålder kommer de och bor hos mig allt mer sällan. Nu för tiden övernattar de dessutom sällan samtidigt, så att ha två rum som bara står tomma den mesta tiden är ju helt onödigt.
I nya lägenheten har vi ett jättefint gästrum (i alla fall när det nya golvet har lagts in, taket och väggarna har målats och den coola fondtapeten satts upp) dit barnen förstås alltid är välkomna.

Att flytta tar både tid och kraft så det är tur att jag har haft sommarlov. Inte minst med tanke på att jag och mina systrar försöker sälja mammas hus och har haft hantverkare där också för att fräscha till lite. Ibland har det blivit lite väl många trådar att hålla koll på, så det är tur att vi lyckades klämma in en lite roadtrip runt om i Sverige, så att vi fick lite semester.
Under vår roadtrip sov vi ett par nätter på Kosta Art Hotel, en natt hos Ulricas syster (första gången på Öland sedan Alva och jag var där påsken 2010), en natt hos min moster i Hovmantorp, ett par nätter i Göteborg och en natt på mysiga Amalias Hus i Gränna. Vi hann även med att gå en dag i Kalmar, hälsa på Annas moster på Hönö och blåsa glas i Orrefors. En höjdare var James Bond-museet i Nybro. Missa inte det om ni har vägarna förbi.

Medan hantverkarna har arbetat i vår lägenhet har vi, som tur är, kunnat bo i Annas föräldrars lägenhet eftersom de varit på landet. De har dessutom haft med sig Doris under våra mest hektiska perioder. Det har funkat väldigt bra och har underlättat mycket för oss.

Jag vill avsluta inlägget med att sända en tanke till Ulricas mormor som har gått bort sedan det senaste inlägget och även till min pappa som har namnsdag i dag (Verner), även han insomnad sedan 20 år.

Jag funderar på om detta kanske blir sista inlägget. Om någon läser det här kan ni väl lämna en liten kommentar så får jag veta om det finns några läsare kvar.

Vi hörs... kanske.

Tänk kärlek!

fredag 17 februari 2012

Två år

Nu har det gått ett halvår sedan min senaste uppdatering, och alltså
två hela år sedan Ulrica somnade in.

En sådan här dag är det mycket minnen som kommer tillbaka, både jobbiga och bra. Jag minns precis hur det var den där morgonen för två år sedan. Samma morgon hade en granne valt att ända sitt liv, vilket innebar att hela gatan var full av polisbilar, gråt och skrik.
Jag och Ulrica hade i alla fall fått tid på oss att förbereda för den här dagen och tiden som skulle följa och det är det ju inte alla som får.

Vad har då hänt i mitt liv det senaste halvåret?

För drygt tre veckor sedan gick min mamma bort. Den sista tiden fick hon allt svårare att gå och hon var därför på Karolinska sjukhuset för att göra något åt sin dåliga fot som bara blivit sämre och sämre under en längre tid. Eftersom risken var överhängande för blodförgiftning var den enda möjliga åtgärden amputation. Det hann dock aldrig gå så långt som till operation för på natten mellan den 24 och 25 januari stannade hennes hjärta och trots att personalen fick igång det igen återfick hon aldrig medvetandet och hon somnade in, lugnt och stilla, knappt ett dygn senare. Både jag, mina systrar och min systerson var där och det kändes bra att alla hann dit och fick vara med på slutet.
Just nu är det fullt upp med förberedelser för begravningen, bouppteckning och inte minst med att försöka hitta ett nytt hem till Miss, mammas elvaåriga innekatt (någon som är intresserad av en ny bekantskap?).

Mycket mer positivt är att jag och Anna har bestämt oss för att flytta ihop och varje helg går vi på lägenhetsvisningar. Det är en spännande tid med många tankar och drömmar, men det kommer bli ännu mycket bättre när vi väl bor ihop. Jag är så lycklig att jag har Anna.

Det funkar jättebra mellan Adam och Alva och Anna och även om fotbollsträningar tar en stor del av deras fritid så försöker vi hinna med att göra saker tillsammans då och då.
Häromdagen firade vi Adams 17-årsdag (stor kille!). Då var både mormor, Ulricas bror med sambo och Ulricas syster från Öland med. Det var väldigt mysigt och nu har Alva beställt ett liknande kalas då hon fyller 14 (vad hände med mina små barn?) nästa helg.

Doris trivs väldigt bra på dagis. Varje morgon sitter hon i baksätet och gnäller längtansfullt när vi åker dit. När vi stannar utanför börjar hon skälla och sedan gnäller och skäller hon om vartannat ända till dagisfröken släpper in henne. Sedan är hon tyst hela dagen tills jag kommer och hämtar henne igen.
Hon har blivit mycket mer social med de andra hundarna på dagiset. I början var hon så reserverad men nu tar hon för sig precis som hon ska. Det är skönt att hon trivs så bra.

Det är också skönt att jag har mina Doris-barnvakter Ulla (Ulricas mamma), Barbro och Leif (Annas föräldrar) och morsan och farsan (min syster med sambo). Utan dem skulle jag och Anna inte kunna göra en bråkdel av allt vi gör. Här är några av de saker som vi hunnit med det senaste halvåret:
Konserter med Dolly Parton, Peter Jöback, Paul McCartney och Killer Queen (gissa vilken musik de spelar...).
Resor till London och Paris (i London såg vi musikalerna Blood brothers, Wicked, Billy Elliot och Wizard of Oz).
Spamalot, Zpanska flugan, The Show of Christmas (Coops Globenkonsert som vi brukar se varje år).
Vi har tillbringat en helg på Fårö (vi bodde faktiskt i Ingmar Bergmans hus).
En häftig grej var Phantom of the Opera, en livesändning på bio från Royal Albert Hall.
Vi har sålt saker på en loppis i Malmköping och haft massor av spelkvällar.
Och i förrgår var vi på Cirkus och såg Özz Nûjens show.
Förutom detta har vi så klart varit på Norra Brunn otaliga gånger och även på Magic Bar (där jag också hunnit med att gå en trollerikurs!).

Det ser mycket ut när man radar upp det så här (och ändå har jag antagligen glömt en del), men det handlar ju bara om att göra sådant man tycker om och ta tillvara på den tid man får.

Nu ska jag gå och hämta Lill-Wembley som i dag är på service precis bredvid Doris dagis. Wembley, som vi köpte bara några veckor efter Ulricas diagnos, har till slut bytts ut mot en lite mindre, men nästan exakt likadan bil.
Efter det ska jag hämta Doris så vi kan åka ner till graven för en promenad och för att tända ljus. Ulricas pappa har fått en grav nästan bredvid Ulricas, så det blir antagligen två ljus som ska tändas, om inte Ulricas mamma redan hunnit dit i dag.

Ta vara på er och era liv och ha en fantastisk vår, det tänker i alla fall jag ha.

onsdag 17 augusti 2011

17 augusti


I dag har det gått ett och ett halvt år, så jag tycker att det är dags för en liten blogguppdatering.

Det välbehövliga sommarlovet är slut och om ett par dagar kommer eleverna. Jag har en sexa i år och det är en ganska kul ålder så det känns bra.
Adam har börjat gymnasiet (han som bara är en liten kille, vad hände egentligen?) och Alva byter också skola och börjar sjuan om några dagar. Nya kapitel i deras liv, men det kommer säkert gå jättebra.
Under sommaren har jag bara haft barnen några udda dagar, vilket så klart varit tråkigt, men både de och jag har hunnit med väldigt mycket. Fotbollsturneringar och cuper har tagit dem till Piteå, Göteborg, Torsby och Gotland (och kanske ännu fler ställen som jag har missat). Förutom det har Alva varit på Öland och Adam på en kompis landställe. Själv har jag, och min fina Anna förstås, besökt släktingar i Göteborg, sålt saker på loppis, sett BAO på Gripsholms slott, varit på två bröllop, tittat på ny bil (men än så länge är det Wembley som gäller) och haft ett oändligt antal mysiga grillkvällar.
Sommarlovet avslutades i helgen med en kräftskiva på landet och Diggiloo på Ulriksdals slott, så det känns verkligen som att vi har utnyttjat ledigheten till fullo.
Nu när terminen drar igång kommer barnen, som nu även har träffat Anna vilket jag är väldigt glad över, helt säkert komma hit oftare, även om vi inte bestämt några datum än.

På midsommardagen drabbades familjen återigen av en stor sorg då Ulricas pappa drabbades av ett kraftigt hjärtstopp. Alla återupplivningsförsök var förgäves så min renoverings-, data-, båtvakts-, lotto- och mycket mer -kompis finns inte mer. Han och Ulricas mamma har varit ett så stort stöd ända sedan den där hemska dagen i december 2006 så det inte finns ord att tacka dem tillräckligt. Jag hoppas och tror att Ulricas mamma känner att jag finns där för henne nu.
Det är så konstigt att han är borta. Det hände så plötsligt och oväntat, inte alls som i Ulricas fall där vi hunnit förbereda oss (i alla fall mycket av det praktiska) i flera år.
Återigen en påminnelse om att livet ibland tar snabba vändningar och att man aldrig vet hur lång tid man får.

I dag har ju hovet meddelat att kronprinsessan Victoria och prins Daniel ska ha barn vilket får mig att tänka på att Ulrica sa att hon så gärna hade velat se deras bröllop, men vi visste ju då att hon inte skulle hinna det. Tidigare i bloggen tror jag förresten att det finns en liten berättelse om när Adam skakade hand med Daniel på Ica...

Med en blandning av sorg och glädje, det finns trots allt mycket att vara lycklig över, lämnar jag er för den här gången.

Ha ett jättebra liv med era nära och kära så kanske vi hörs här igen någon gång.

Kärlek!