Fem år

Hej alla bloggläsare (enligt statistiken är ni fortfarande en hel del, vilket är helt fantastiskt).
I dag har det gått fem år sedan Ulrica somnade in och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett inlägg som jag gjorde på Facebook i dag...
- - - - - - - - - - -
I dag, för fem år sedan, tryckte någon på paus och mitt liv stannade upp.
Det var dagen då min älskade fru Ulrica gick bort.


Det började egentligen några år tidigare.
Hösten 2006 var vi väldigt lyckliga. Vi hade varit tillsammans några år, hade Ulricas barn, Adam och Alva, varannan vecka och bodde sedan ett år i ett hus på Vällingbyhöjden. Dessutom var Ulrica gravid med vårt första gemensamma barn.
Under hösten hade Ulrica börjat få ont i magen. Det dök upp då och då med någon veckas mellanrum och vi hade, efter en del sökande på nätet och bläddrande i böcker, kommit fram till att det måste vara gallsten.
Det magonda kom allt oftare och den 1 december 2006 åkte vi till Läkarhuset i Vällingby för att se vad som kunde göras åt det. De sa att de inte vågade ställa någon diagnos när det gällde magåkommor, utan vi hänvisades till S:t Görans sjukhus i stället.


Vi kände ingen speciell oro när vi var på väg dit. Vi hade faktiskt ingen som helst tanke på att det skulle kunna ha något att göra med den bröstcancer Ulrica hade haft flera år tidigare, en cancer hon var "frisk" från.


Väl framme undersöktes och röntgades Ulrica. Läkarna tyckte också att gallsten var en trolig orsak till Ulricas tillstånd och det beslutades att hon skulle stanna kvar på sjukhuset över natten.
Jag åkte tillbaka hem och hämtade tandborste och andra nödvändiga saker. På vägen till sjukhuset stannade jag och köpte senaste numret av tidningen "Gravid".


Strax efter att jag kommit till sjukhuset kom en doktor och bad att få tala med oss. Vi fick gå in i ett litet rum och han sa som det var; det fanns inga tecken på gallsten, däremot kunde han se "spridda förändringar på levern". Precis så sa han och jag kommer aldrig glömma de orden.


De närmaste dagarna var intensiva, en massa undersökningar och samtal med läkare. Den gamla bröstcancern hade överlevt och spritt sig till levern och till skelettet. Den hade dessutom ändrat form och var betydligt mer aggressiv, så nu var det bråttom.
Barnet skulle bort, det gick inte att inleda någon behandling av Ulrica om hon var gravid. Vi hade inget val.
Fostret, som egentligen skulle varit en flicka på snart åtta år, togs bort 12 veckor gammal. Hon skulle hetat Engla.


Den 1 december 2006 var en fredag. På måndagen skulle Ulricas barn, Adam och Alva, elva och åtta år gamla, komma till oss. Att berätta för dem vad som hade hänt är bland det jobbigaste jag har gjort.


I samband med att fostret skulle tas bort fick vi prata med sjukhusprästen på Karolinska sjukhuset. Hon var så bra och förstående och ordnade så att vi kunde ta farväl av vår lilla flicka i sjukhuskapellet. Vi tände ljus och prästen läste några ord. Sedan satt Ulrica och jag kvar länge och bara grät.
Det var så mycket vi hade trott att vi skulle hinna med i vårt liv, så mycket vi hade velat göra. En av sakerna var att gifta oss, så den 18 december, bara 17 dagar efter det fruktansvärda beskedet, vigde samma präst oss där inne i sjukhuskapellet. En fantastiskt fin dag bland alla hemska dagar vi levde i då.


Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om tiden som följde, en tid som innehöll så mycket oro och förtvivlan, men även väldigt mycket glädje och inte minst kärlek.
I juli 2008 började Ulrica blogga om vårt liv. Ni som inte läst bloggen (och även ni andra, förstås) får gärna göra det. Adressen är http://ulricasboxofchocolate.blogspot.se/


Är det något jag har lärt mig av allt det här är det att man måste ta tillvara på den tid man får, man vet aldrig hur lång tid man har på sig.


Nu är jag lycklig igen. Jag har träffat världens finaste Anna och jag älskar henne väldigt väldigt mycket.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna ha det så här bra igen.


Jag avslutar som Ulrica så ofta gjorde: Tänk kärlek!
- - - - - - - - - - -


För er mina kära bloggläsare vill jag också berätta att Adam verkligen kom iväg till USA och pluggar på för fullt långt där borta och han har spenderat mer än en helg på Manhattan. Han har det nog inte så dumt...
Doris kastrerades i höstas och slipper nu alla bekymmer som löpet förde med sig. Hon mår hur bra som helst och är lika fin som vanligt.
Alva går på gymnasiet och vi brukar träffas då och då och gå på restaurang eller bio eller helt enkelt laga en god middag (hon är duktig på sådant) och se någon bra film hemma.
Anna och jag är väldigt kära och trivs superbra i vår lägenhet och i Gamla Råsunda. Vi har dessutom gått ner i tid och har numera lediga måndagar tillsammans som vi spenderar på bästa tänkbara sätt...


Hoppas ni har det bra därute och att ni tar hand om varandra.
Vi hörs snart igen.