torsdag 30 april 2009

Vernissage.

För några veckor sedan var hela familjen på fotografering. Det var hos fotograf Elisabeth Ohlson Wallin. Hon har anlitats av Anhörigfonden för att skapa en utställning som visar canceranhörigas situation.
De bilder jag har sett är otroligt vackra och starka.

Jag lovade att tala om för er chokladätare var och när ni kan se utställningen. Så härmed inbjuder jag er till vernissage...

Välkommen till Storkyrkan i Stockholm torsdagen den 7 maj klockan 17.30-19.00. Osa per mail senast måndag 4 maj till mathilda.stenman@kstreet.se

Om du vill gå på utställningen, men inte på vernissaget, så kommer den pågå mellan 8 och 17 maj i Storkyrkan.
För er som inte bor i Stockholm med omnejd men ändå vill se utställningen kan jag meddela att den kommer att turnera runt i Sverige. Så håll utkik...

Vi ses!

onsdag 29 april 2009

Skelettscint.

Klockan halv tio var vi på KS igen för att jag skulle få injektionen med radioaktivt ämne som under fyra timmar skulle sprida sig i kroppen innan det var dax för själva skelettscintigrafin. Under tiden vi väntade åkte vi hem och fick lite "tråkiga vuxensaker" gjorda.

När skelettscinten var avklarad åkte vi och hyrde ett släp för att fortsätta till Rotebro där våra 35 byggtimmerstockar låg och väntade. Vårt släp klarade av en vikt på 500 kilo men allt timmer vägde lite mer än 700 kilo så det blev en nervös resa tillbaka till Vällingby.

Dr Lidbrink ringde under middagen och talade om att bilirubinet var nere i riktigt bra normala värden.
Yes! Det får vi leva på tills nästa vecka när de andra svaren kommer.

På kvällen, när Lasse var och simmade, gick jag en promenad med Doris till apoteket för att köpa allergimedicin till Alva och Lasse. Sedan gick jag vägen förbi Lasses mamma där Morsan och Farsan hälsade på. Jag vet inte vem som blev gladast av att se vem, de eller Doris.

Imorgon är sista dagen att rösta på Enbart ...

Tisdag.

Jag tog en snabbrunda med Doris (och hade förmånen att träffa Alva utanför hennes skola) innan vi åkte till KS för att göra datortomografin. När jag, efter en timme, druckit upp allt vatten i tillbringaren så var det min tur att ligga på britsen och åka in och ut i "ringen" några gånger. Biverkningarna man får av kontrastvätskan är inte roliga, det känns som om man kissar på sig, det hettar i hela kroppen och man får en hemsk metallsmak i munnen.

Som belöning hade jag en lunchdate med Ostfrun och bebis i Vällingby efteråt. Vi åt thaibuffé tills det nästan sprutade genom öronen. Sedan köpte vi med oss lite kaffebröd och gick hem till mig och satt på altanen och fikade.
Jag hade en väldigt trevlig eftermiddag.
Kvällen var också trevlig. Lasse och jag var tillsammans med hans systerson och flickvän, på inspelningen av Babben & Co. Det var många roliga gäster och bra musikunderhållning. Lasse var lycklig över att få träffa en av sina idoler, Johan Glans.

måndag 27 april 2009

Patient.

Jag har haft en liten bloggpaus. Det behövdes. Men helgen har bjudit på många körsbär i likör som vi mumsat i oss.

Idag har barnen åkt till sin pappa och nu är det tomt och tyst här hemma.

Den här veckan ska jag vara cancerpatient så det står härliga till.
I eftermiddag ska jag lämna blod och få behandling.
I morgon ska jag göra en datortomografi.
På onsdag ska jag göra en skelettscintigrafi (röntgen av skelettet).

Men på torsdag ska jag bara vara Ulrica och gå och titta på någon majbrasa och ta lotter som vilken annan människa som helst. Fast till skillnad mot vilken annan människa som helst kommer jag att oroa mig något fruktansvärt över alla provsvar.

Jag och barnens pappa är nu äntligen överens angående semesterveckorna och jag frågade barnen om de hade något förslag på vad vi skulle kunna göra i sommar. Förslagen haglade inte direkt utan Alva frågade mig vad jag tyckte vi skulle göra i sommar. Jag svarade att det beror på vad mina provsvar visar. Hon undrade då om jag kommer att dö i sommar. Jag svarade nej men att jag kanske kommer behöva någon annan ny medicin som gör att jag kanske inte kommer att må så bra.

Det är ett overkligt konstigt liv vi lever, i tolvveckorsperioder. Efter varje datortomografi får vi veta hur nästa tolvveckorsperiod kommer att se ut. Dossyster och jag brukade säga att den här sjukdomen är det värsta straff en människa kan få. Annika Östberg är visserligen inte fri men hon får åtminstone leva.

Dagens måste: Våren.

fredag 24 april 2009

Begravning.

Det var skönt att komma hem sent igår kväll efter en lång tågresa med många tankar.
Man och hund var och hämtade vid stationen och det blev många blöta pussar från båda.
Barnen sov så skönt i sina sängar så de fick sina pussar i morse.

Jag hade fått en cd-skiva skickad till mig, av en före detta kollega och vän, när jag var bortrest. Det var Maria Nordenback & S:ta Clara Gospel Choir som sjöng och den var given att lyssna på i morse innan vi åkte för att säga hej då som i hej då till Dossyster.

Jag, Lasse och Alva (som själv bett om att få följa med och säga hej då) kom till Sollentuna Kyrka strax innan tioslaget. Det var 21 grader varmt, solen sken och fåglarna kvittrade. Med andra ord en dag Dossyster skulle ha tyckt om.

Det var så stämningsfullt och hon hade ordnat allt så fint, det kändes nästan som om hon var där och det var hon ju också. Så nära men ändå så långt borta. Hon låg ju där under kistlocket i nya fina träningskläder.

Det värsta är att gå fram och ta avsked. Jag och Lasse (Alva ville först inte men kom efter oss ändå) gick fram och sa hej då, la varsin röd ros och en kärleksmums på kistan. Jag blev så ledsen och det blev ju inte bättre av att se hennes familj på första raden.

Efter begravningsgudstjänsten la vi blommorna på hennes blivande grav och det blev SÅ vackert och sedan gick vi till församlingshemmet för att fika.

Jag tycker att det, under omständigheterna, gick bra idag men jag åkte därifrån helt slut och med huvudvärk.

När vi kom hem tog vi det lugnt men efter en stund var vi redo att ta vara på dagen som var kvar. Lasse åkte och hyrde ett släp sen tog vi hand om allt skräp som vi samlat på oss och lagt i högar på tomten.

Natti natti Dossyster.

torsdag 23 april 2009

Onsdag.

Igår förmiddag hade jag ytterligare en bloggläsare på besök, även hon hade med sig ett paket, med två väldigt fina ljusstakar i (men det är absolut inget paketkrav för att träffa mig!). Det är kul att se vilka det är som äter av min elektroniska choklad. Jag tycker det är intressant att få veta hur de hittade till mig, varför de läser och hur länge de har läst.

Det var en intensiv och påfrestande dag igår.

Jag och två andra från min grupp åkte till Rabalder för att sätta sprätt på lite pengar. Det blev en klänning till mig, varsin tröja till Lasse och Alva (hoppas inte Adam blir ledsen) och två tröjor och en klänning till Ostbebisen.

Jag fick ett samtal från min syster som talade om att ännu en cancerkompis inte längre får njuta av våren här utan är på ett varmare och soligare ställe. Jag känner mig bara helt tom och undrar om tråkigheterna aldrig ska ta slut någongång.

Efter middagen var det en liten Andaktsstund. Det var samtalsterapeuten som vi har enskilda- och gruppsamtal med som höll i den. Det var frivilligt att delta men alla i vår grupp bestämde sig för att lyssna till hennes kloka ord.
Det var väldigt fint men oerhört jobbigt. Hon träffade Dossyster i höstas och har följt henne sedan dess, så när hon tillägnade en sång till henne blev det bara för mycket. Jag såg Andaktsstunden som en förberedelse till vad som komma skall på fredag. Usch, vad det kommer att bli jobbigt.

Det blev ändå en rätt trevlig stund i bubbelpoolen med efterföljande tedrickande och TVtittande iklädda våra morgonrockar i mysfåtöljerna framför den gemensamma TV:n innan jag gick till mitt rum.
Där blev jag uppdaterad om läget hemma av Lasse innan jag somnade.

onsdag 22 april 2009

Hemmaplan.

Jag längtar efter barnen och Lasse. Det hade varit jättemysigt om de hade kunnat vara här med mig. Men vad jag förstår så har de det ganska mysigt hemma också. Lasse, som inte är så på vad gäller matlagning, har lyckats få till två middagar (varav den ena i och för sig blev väldigt salt har jag hört) men ändå.
Det har varit hämtning från träningar och matcher och läxläsning.

Adam hade ett stort No-prov idag så igår förhörde Lasse honom. Och som den lärare han är ville han gå in på djupet och skruvade isär en skarvsladd för att visa, på riktigt, hur det ser ut och funkar det här med ström.

Idag hade Alva studiedag och valde då att vara med favvoLasse på jobbet. Båda barnen har tyckt om att vara med oss på jobbet, det är konstigt, vill man inte slippa skolan när man för en gångs skull är ledig från den?

I måndagskväll var alla fyra på båtklubbens städdag och även då hade de kul, trots att det var lite tjafs om vem som skulle hålla Doris. Sedan när har städning blivit så poppis?

Nu är det bara två middagar och en natt kvar sedan är jag hemma igen. Känner jag Lasse rätt så måste jag återigen lära Doris att sova i sin säng...

tisdag 21 april 2009

Bloggläsare.

Jag hade inte behövt vara nervös inför träffen med bloggläsaren, för det gick jättebra. Både jag och bloggläsaren skötte oss. Jag funderade på vad jag skulle säga, men det löste sig för hon kunde också prata. Jag funderade på om hon skulle bli besviken när hon träffade mig personligen (man brukar ju ofta måla upp en bild av personen ifråga innan man träffas första gången) men jag tror hon var nöjd med mig.

Hon hade med sig en chokladtidning, en påse med exklusiv choklad och ett fint kort till mig. Jag blev alldeles rörd.
Vi pratade en stund över en kopp te och jag skrev en hälsning i hennes bok innan hon gick härifrån. Det känns bra men lite konstigt att jag bara genom det jag skriver påverkar folk så till den milda grad att de vill träffa mig och tacka.

Det ska bli spännande att se om det dyker upp några fler bloggläsare innan jag åker härifrån på torsdag... Förstod att någon redan varit här och letat. Crazy.

Tisdag.

Gårdagen avslutades traditionsenligt med en stund i relaxen och en stund i bubbelbadet med några andra från min grupp.
Under dagen hann jag även med ett pass med Rofyllda rörelser, Bildterapi och Gruppsamtal.
Vi är åtta stycken i min grupp (alla har spridd bröstcancer) och de flesta är lite äldre än mig (en är yngre). När man är en grupp som vi är här så håller man ihop, vi äter, pratar, fikar, promenerar och går på olika aktiviteter ihop. Men det är nästan alltid så att det "klickar" mer med en del än andra. Jag för min del känner en väldig connection till henne som mist sin man för inte så länge sedan. Vi är på något vis på samma stadie. Hon begravde sin man innan hon åkte hit och jag ska begrava min kompis när jag kommer hem. Vi har båda stöttat och funnits till hands när de varit sjuka och inser att vi måste ta hand om oss lite nu.

Därför har jag just njutit av en Taktil stimulering, en slags beröringsmassage där man går igenom hela kroppen. Till och med mellan tårna och i öronen!

När jag och Dossyster var här i höstas så la vi till våra bloggar som favoriter på datorerna här nere i källaren, döm om min förvåning när jag upptäckte att de fortfarande låg kvar som favoriter. Efter mer än sju månader!

Idag känner jag mig lite nervös. När jag för några veckor sedan skrev att jag skulle hit till Mösseberg så hörde en bloggläsare av sig om att hon gärna ville ses (och få boken signerad) när jag var i hennes hemstad. Och jag är inte den som är den... Så i kväll är det dax. För träff och signering. Som värsta kändisen.

måndag 20 april 2009

Tårar.

Resan hit till Mösseberg med tåg gick bra. Det är härligt att åka tåg. Rymliga sittplatser med en underbar utsikt när man, som jag, åker tvärs igenom Sverige. Efter halva resan fick jag sällskap av en äldre pratsjuk man som försökte prata med mig fast jag lyssnade på Mp-3:n. Efter en stund gav han upp, sa något och reste sig för att byta plats. Jag bara log vänligt tillbaka.

Det var väldigt jobbigt att komma hit. Det är så många minnen från i höstas när Dossyster och jag var här. Varenda plats här påminner om henne. Gårdagskvällens bad i bubbelbadet var riktigt jobbigt och jag kan inte titta mot bordet vi satt vid i höstas.
Men det är roligt att komma hit också för personalen känner igen mig och hälsar glatt. Fast jag undrar om det är positivt eller negativt förresten? På vilket sätt har jag utmärkt mig?

På vägen hit funderade jag på vilket rum jag skulle få, med eller utan balkong, enkel eller dubbelsäng och om jag skulle få utsikt mot parken eller upp mot berget.
Jag fick samma rum som i höstas... Perfekt. Byggställningarna utanför mitt rum är kvar, så nu har jag bytt dränerings-dosarna mot byta-fasad-dosarna. Härliga gossar i byggkläder!

Jag har tagit del av de andras öden så jag har gråtit en del idag. En kvinna förlorade sin man i cancer för några veckor sedan och en annan har fyra barn, det minsta fyra år, och hennes man har leukemi. Fast jag har ett eget "öde" så blir jag så påverkad och berörd av deras historier. Mina tårar är för både mig och dem.

Jag gick in i det lilla kapellet och tände ett ljus för Dossyster och grinade lite för mig själv sedan gick jag ut i solen och tänkte att det är hon som skiner på mig.

Dagens måste: Pappersnäsdukar.

söndag 19 april 2009

Chokladteater.

Gårdagskvällens teater var överraskande bra. Den var på en liten teater inne i stan. Det var bara en liten dörr från gatan och en trappa ner en jättemysig bar med några bord och ytterligare ett rum med en scen och ca. 80 sittplatser.
Vi fick en påse med små chokladbitar i som vi i publiken åt tillsammans när berättaren sa till.
Vid ett tillfälle sa han: "Har alla fått upp den. Då för ni den till näsan. (Lite argt till en herre i publiken) Vänta, va? Har du redan stoppat in din!? Nu får alla stoppa in den. Låt den vila på tungan. Massera den mot gommen"
Han pratade givetvis om en chokladbit men Lasse och jag associerade till något helt annat...

Vi var helt fascinerade över att de kan komma på handling och sånger på en gång. Tre stycken och utan manus. Det var otroligt proffsigt, väldigt roligt och mycket uppskattat.

Vilken respons jag fick på inlägget om film! Det trodde jag aldrig.
Jag skulle vilja passa på att rekommendera en film vi faktiskt tyckte om båda två. Den heter Music & Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore. En riktig feelgood film med riktigt bra soundtrack (80-tals musik. I like!).

Mösseberg here I come...

lördag 18 april 2009

Riva.

Besöket igår hos Dr Lidbrink gick väl så där tycker jag. Hon förklarade att det jag känner överallt i kroppen med största sannolikhet är "påhittade" tumörer. Efter allt jag gått igenom den senaste tiden med Dossyster så är det inte så konstigt. Bilirubinet hade ökat igen (vilken överraskning!) men jag ska börja med mina cellgiftstabletter ändå, fast i lägre dos. Hon tyckte vi skulle avvakta med en hjärnröntgen (som jag ville ha) och att jag nu bara ska njuta av Mösseberg och sedan tänka på mig själv och min familj. Hon är ganska klok den där Dr Lidbrink.

Vi har ju, sedan Lasse slog hål i huvudet i överskåpet på garderoben, funderat på att byta ut våra garderober mot något Elfasystem med skjutdörrar. Igår fick vi ett ryck och beslutade oss för att slita ut de gamla garderoberna för att idag åka och beställa skjutdörrar.


Det var kanske inte den mest lämpliga tidpunkt eftersom jag åker till Mösseberg imorgon och jag/vi har annat att göra, men det var någon slags rabatt nu och man tjänar en del på det eftersom det är ganska dyrt med Elfasystem.

Igår ringde jag även och beställde byggtimmer till vår framsida som börjar ta form. Det är många små projekt på gång nu, göra fint på tomten, fixa altanen och göra Softa sjöduglig. Det kan tyckas stressigt men jag tycker det är kul att få vara med att göra/förbättra saker.

Jag har än en gång blivit nominerad till månadens blogg, så den här gången får ni hjälpa mig att vinna genom att gå in på Enbart och rösta. Varje dag helst...

Ikväll ska Lasse och jag på teater, det är en improvisationsteater som heter Choklad (så klart!) och det ingår chokladprovning. Mmm...

fredag 17 april 2009

Film.

Lasse och jag har inte samma intresse vad gäller filmer och vilka filmer som verkar bra och sevärda. Jag vill se dokumentärer, verklighetstrogna filmer eller romantiska komedier. Han föredrar påhittade filmer, "sagor" eller typ "det våras för"-filmerna, James Bond eller liknande.

Igår ville han se klart en film han börjat se. När jag suttit med honom och tittat en stund på de märkliga figurerna med de märkliga rösterna i den märkliga handlingen så sa jag:
-Det här verkar inte vara en så bra film, älskling.
-Nej, det är den inte men jag måste fortsätta titta för att se om de hittar stolen (??!).....

Ja, ni kanske förstår vad jag menar...

torsdag 16 april 2009

Fotografering.

Jag gick och la mig lite tidigare igår och sov gott hela natten tills jag vaknade vid sex av att jag hade kramp i båda benen. Det gör så fruktansvärt ont och oron över att jag har hjärnmetastaser gjorde att jag inte kunde somna om utan väckte en något förvirrad Lasse som försökte trösta och klappa på mig så gott han kunde.

Han gick med Doris innan han åkte till jobbet och under tiden kunde jag sno ihop en omgång kärleksmums av Ölandsäggen vi tog med oss hem. Det är något speciellt att baka och laga mat med de äggen (framförallt när man knäcker ett och ut ramlar en halvfärdig kyckling!). Kakorna blir extra gula och maten får en ordentlig äggsmak, dessutom vet man vad hönorna fått för mat och att de haft det bra.

Efter lunch var jag en duktig flicka och tog mig en liten "powernap" för att orka med eftermiddagens händelse.

Idag var det nämligen dax för vår fotografering till utställningen.
Alva och jag blev hämtade med taxi för att hinna bli sminkade, iordninggjorda i håret och få på oss kläderna innan killarna kom. Fotografen hade frågat mig innan om jag hade några speciella önskemål angående klänningen och jag sa att den gärna fick vara romantisk med mycket rysch pysch. Men jag nämnde aldrig någon färg. Så gissa om jag blev positivt överraskad när hon visar mig den mest fantastiska LILA klänning med massor av tyg och rysch pysch jag någonsin sett!
Sminkösen gjorde mig fin och satte upp håret med små vita blommor, det såg nästan ut som om jag skulle gifta mig.




Jag tycker att det är så tråkigt att det var just nu, efter min kortisonbehandling, som fotograferingen var. Jag vet att jag normalt är kraftig/överviktig/mullig (ja, till och med frodig som författaren ville att det skulle stå i boken!) men det är så jag ser ut. Men när jag nu har svullnat upp så mycket på kort tid så har jag väldigt svårt att trivas med det jag ser i spegeln. Jag hoppas att det försvinner snart...

Jag tror att bilderna kommer att bli bra (fick se ett utkast som var helt ok!) och att det blir en väldigt stark och vacker utställning.
Jag återkommer med plats/datum/tid för vernissage för er som är intresserade och vill komma.

Ma och Pa tog hand om djuret när vi var borta. Men de kunde ändå inte hålla händerna borta från varken diskborsten, "vimmet", krattan eller kärleksmumsen...

onsdag 15 april 2009

Sömn.

Igår morse lämnade jag blodprov som visade att bilirubinet sjunkit igen. Det var väldigt skönt men det betyder också att det är mina cellgiftstabletter (som jag slutade ta förra veckan) som är för starka för min försvagade lever.

Dr Lidbrink gav mig tillåtelse att sluta med kortisonet och börja ta vätskedrivande medel för att bli av med svullnaden i framförallt ansiktet, buken och benen. På fredag ska jag träffa henne för att få reda på hur hon har tänkt sig min fortsatta behandling. Jag är lite orolig för det men jag är också orolig för att jag nu inte tar några tabletter som hindrar snyltgästens framfart i min kropp.

Idag på förmiddagen hade Alva och jag tid hos våra respektive terapeuter. Att få träffa henne fast det inte är "min" vecka är väldigt mysigt och vi hade mycket trevligt tillsammans på väg dit och hem.

I kväll hade jag sällskap av min älskade man, som inte simmade idag, och vi tog en promenad med Doris till hans mamma som inte är så pigg och behöver hans/vår hjälp.

Jag känner att all förlorad sömn (på grund av kortisonet, sorg och oro) börjar ta ut sin rätt, för en ohygglig trötthet börjar infinna sig. Den visar sig på så sätt att jag kan sitta och "nicka till" när som helst. Därför ska jag be att få min obligatoriska fotmassage extra tidigt ikväll...

Dagens måste: Sömn.

tisdag 14 april 2009

Frågor.

Den senaste tiden har jag fått många frågor från er chokladätare och jag tänkte svara på en del idag.

*Jag har just sett boken "Livet kan inte vänta" och måste fråga hur det är med dig nu?
Svar: Jag mår ganska bra förutom att mina levervärden inte är som de ska. Metastaserna i levern hade minskat vid sista datortomografin och metastaserna i skelettet hade ökat.

*Hur går det med din behandling?
Svar: Efter att jag fick prova ett nytt preparat i höstas som förmodligen givit mig bestående leverskador så åker mina levervärden lite upp och ner just nu. På grund av det har jag fått sluta att ta mina cellgiftstabletter för ett tag för att inte belasta levern ytterligare. Men jag får behandling intravenöst var tredje vecka.

*Eftersom jag såg att du köpt ngt pulver på hälsokosten så kände jag att jag kanske törs tipsa dig om björkaska?
Svar: Jag är inte främmade för att prova på naturläkemedel men det är inte alltid det är en bra kombination med de traditionella läkemedlen (de spelar ut varann) och just nu känner jag att jag måste ta det som är beprövat och har visat sig förlänga livet.

*Anledningen till att jag skriver är att jag undrar vem som sjunger och vad låten heter som man hör där du har bildspel till minne av Sabina. Helt underbart vackert. Sköt om dej och kämpa på.
Svar: Ja visst är de där låtarna vackra. Det är Declan Galbraith med An angel, Lene Marlin med A Place Nearby och Celine Dion med Immortality. Jag tyckte de passade Sabina. Jag kämpar allt vad jag kan. Tack för att ni hejar på!


*Vad hände med Filuren?
Svar: Filuren kallade vi barnet vi väntade när mitt återfall upptäcktes. Läkarna beslutade att hon skulle tas bort för att kunna börja behandla mig så fort som möjligt. Det är en stor sorg för oss och vi tänker på henne varje dag. Men hon guppar nog på en flytmadrass bredvid Sabina och väntar på oss.


*Blev så sugen på chokladtårtan det var nog dom magiska orden "Goffa till sig " som gjorde det :-)) Snälla kan jag få receptet ? ;-)
Svar: Jag har en del goda enkla recept som jag gärna delar med mig av när ni minst anar det. För övrigt smakar de flesta chokladbakverk bättre om de får "goffa till sig lite" tycker jag.

*Jag är inte så insatt...men det där Uppsala-projektet, är det inte något du skulle kunna delta i? Eller det passar kanske inte alla tumörsorter?
Svar: Jag är inte heller så insatt i Uppsalaprojektet men det jag vet är att just malignt melanom som Sabina hade inte har så många läkemedel att ta till som det finns mot bröstcancer som är det jag har. Tror att det finns ungefär 5 stycken mot malignt melanom och ett tjugotal mot bröstcancer, därför har man börjat med att prova det på malignt melanom patienter när det inte finns något annat att ta till. Förhoppningsvis kanske det visar sig fungera på all cancer och blir framtidens botemedel. Om det är någon som är mer insatt så får ni gärna lämna en kommentar.

*Finns Sabinas blogg kvar?
Svar: Ja, Sabinas blogg finns kvar. Den ska även bli en bok så småningom. Jag brukar hälsa på hos henne ibland bara för att minnas henne. Det är så tomt. Ibland pratade vi med varandra flera gånger om dagen. Om vi var oroliga över något. Hade ont. Var glada över något besked eller ledsna. Om känslor, tankar och kroppsfunktioner. Nu är det tyst och jag är ensam kvar.

*Jag tänkte beställa er bok men den verkar vara slut! Så nu undrar jag om du möjligen har en kvar att sälja?
Svar: Jag har några böcker som är mina och de vill jag inte sälja. Men om ni beställer böcker via min eller Sabinas blogg får ni böckerna så fort de kommer från tryckeriet i slutet av april-början på maj. Ett annat tips är Akademibokhandeln där jag såg några ex i går eller titta in på biblioteket för de har köpt in boken vet jag.

*Kan man hyra Ma & Pa ? ;)
Svar: Nej! De är BARA mina (och mina syskons)!!

*Hur gör dom när Bilirubinet drar iväg så? Blir det nån ny undersökning av levern? Eller mer kortison?
Svar: De försöker utreda vad som gör att det ökar. Ny datortomografi blir i slutet av april. Det måste gå minst tolv veckor emellan. Kortisonet sattes in som ett försök att minska på ett eventuellt tryck från tumörerna, men det sattes ut idag. Thank you lord!

*Är du fotograf?
Svar: Nej, jag är inte fotograf men det är en fotograf som håller på med en utställning som undrade om jag kunde tänka mig att stå på andra sidan kameran. Det ska bli kul. Synd bara att det är just nu när jag är så svullen.

*Är din BC nedärvd eller är det "bara" du som har BC i din släkt?
Svar: Den är inte ärvd, det är bara jag som har eller har haft.

*Hur mår du?
Svar: Jag mår ganska bra. Men kortisonet som jag har ätit i en månad gör att jag inte sover så bra, svullnar i ansiktet och över buken, är hungrig jämt, ger mig ödem i ben och fötter och lite utslag i ansiktet. Att Sabina inte längre finns påverkar mig naturligtvis också till det sämre.

*Får jag vara så fräck att fråga om du och Sabina hade lika tät kontakt med Hanne som ni två hade?
Svar: Jag kan bara tala för mig själv och av naturliga skäl blev kontakten mellan mig och Sabina tätare. Jag hade bara känt Hanne i drygt tre månader innan hon dog och halva den tiden hade hon väldigt ont (och kunde inte följa med oss och fika) och låg på sjukhus till och från. Jag hälsade på henne så ofta jag fick och kunde. Sabina och jag gick igenom Hannes bortgång (vilken var väldigt jobbig för oss) tillsammans vilket gjorde att vi kom varandra närmare.
Vi åkte tillsammans med våra familjer, för bokens räkning, till Rhodos. Att resa tillsammans med människor man knappt känner var läskigt men vi fann varandra därute i havet på våra flytmadrasser. Vi hade liknande familjeförhållanden med barn varannan vecka och nya partners. När Sabina i januari blev så mycket sämre lovade jag henne att finnas där så mycket jag orkade och hon såg mig som ett stort stöd. Hade det varit Hanne som varit kvar tror jag att vi hade haft lika tät kontakt som Sabina och jag hade.

måndag 13 april 2009

Hemfärd.

Efter frukosten igår började vi packa ihop oss efter en härlig vecka hos min syster på Öland. Det här har varit Lasses och min tillflyktsort under våra år tillsammans. Båda två har känt att vi lämnar allt bakom oss när vi åker över bron. Vi mår alltid så bra här, ingen stress och man bara "är".
Vi har lyckats smitta barnen med våra "good vibrations" vad gäller Öland för de trivs här och tycker det är tråkigt att åka härifrån.
På vägen hem till Stockholm hade vi lovat hälsa på hos Lasses syster och sambo i närheten av Arkösund. Det blev en kort med intensiv visit. De bjöd på fika direkt när vi kom, påskäggsletande i trädgården för barnen och god middag med efterrätt innan vi skulle åka vidare igen. Det kändes väldigt "snyltigt" av oss att bara stanna så kort stund, äta och sedan åka vidare. Men vi lovade att stanna längre och sova över nästa gång vi kommer dit.
Hemfärden därifrån skulle man kunna göra en skräckfilm om, för dimman låg tät i den kolsvarta skogen och fast vi inte kunde köra fortare än 40 så höll vi på att köra på en hare, en iller, en katt och två älgar. Vi var riktigt skärrade alla fyra och det kändes skönt att köra upp framför vårt hus strax innan tolv i natt.

När vi sedan kom in så hade Ma och Pa, som skulle passa huset åt oss, dragit fram som Askungens möss och putsat fönster och tvättat gardiner, dammat i alla rum, dammsugit överallt, skurat toaletterna och i köket, fixat nya fina överdrag till våra fåtöljer, varit till återvinningsstationen med skräp och gjort ett vårigt blomsterarrangemang i hallen. Vi blev väldigt väldigt glada och överraskade. Men hur kan vi tacka dem tillräckligt...?

söndag 12 april 2009

Påskafton.

Igår var det ett underbart väder som vi njöt av hela dagen. Barnen och deras Ölandskompisar lekte på tomten, åkte häst och vagn och åt påskgodis.


Vi satt på verandan och läste, åt lunch, vilade och umgicks. Till middag åt vi lite extra lyxigt eftersom det var sista kvällen och mormor hade skickat ner ett påskkort med ett litet "bidrag" till något gott på påskbordet åt oss.

Det enda molnet igår (och det var inte så litet!) var att det var på dagen sju år sedan som jag fick min bröstcancerdiagnos. Det är mycket jobbiga minnen och funderingar som kommer upp en sådan dag. Varför hände det mig? Hur kunde det bli så här? Varför blev jag sjuk igen?
Jag tänker också mycket på vad mina närmaste får utstå på grund av mig. All oro. All sorg. All rädsla. Jag vet att jag inte ska tänka så, men det ger mig dåligt samvete. För hade jag inte varit sjuk så hade de haft ett betydligt bättre liv. Jag vet att jag inte har valt att vara/bli sjuk, men nu är jag det och det är många som mår dåligt på grund av det.
Det är konstigt med den här sjukdomen (och andra sjukdomar också), det är en som bär på sjukdomen, men så många som blir drabbade.

lördag 11 april 2009

Grillfest.

Igår var det en slappardag, det är väl det långfredagen är till för?
Vi tog det lugnt ute på tomten, var lite sociala i stallet och gick våra promenader med Doris. Hon hälsade på fåren, som var mycket intresserade av henne.

Sedan Lasse och jag träffades så har vi gömt barnens påskägg och därefter givit dem en lapp med en ledtråd till ett ställe där de hittar en ny lapp med en ledtråd till ett nytt ställe och så vidare tills de kommer till påskäggen. På väg ner hit till Öland undrade Adam om vi skulle göra så i år igen, vi hade pratat om att de kanske började bli för stora för det, men icke...
Det var bara för Lasse att börja skriva lappar och gömma äggen.
Eftersom de får så många ägg så får vi sprida ut äggutskänkningen på flera dagar, med start igår.

Vi laddade också inför kvällens grillfest som skulle äga rum vid stallet, där även några andra bybor var inbjudna. Barnen som tycker om tillställningar av lite annorlunda slag, och speciellt då vuxna och barn gör saker tillsammans, var helt till sig och lite uppspelta hela dagen.

Vid sex tändes så äntligen grillarna. Bord var uppställda på baksidan av stallet och vi åt till en härlig solnedgång.


Det blev snabbt ganska kyligt så det blev förfest hos en granne innan det bar av till Harrys inne i Borgholm (och en konsert med Snowstorm. Ni kommer väl ihåg Sommarnatt?).

Dock inte för mig för barnen ville inte vara själva så sent i min systers stora hus. Men vi tre hade det mysigt ändå. Strax efter ett på natten hade jag den äran att hämta hem några något överförfriskade festprissar igen.

fredag 10 april 2009

Skärtorsdag.

På morgonen efter frukost åkte Alva med min syster till en hoppträning (med häst!) lite längre ner på ön under tiden vi andra åt en sen frukost och gick med Doris.
När vi var klara åkte vi också till träningen för att titta och sedan vidare till Köpstaden.





På eftermiddagen tog vi det lugnt utomhus i det sköna vädret (tyvärr tyckte fästingarna också om vädret för jag upptäckte en som var på väg att krypa upp på mig!) innan vi började förbereda för påskmiddagen.

När jag förberett maten skulle vi bara ta en sväng med Doris. Under tiden bestämdes att Alva och min syster skulle göra påskfint innan vi satte oss till bords.

Men på promenaden med Doris, hon var lösspringande, så skrek/gnällde hon som vi aldrig hört henne låta tidigare och sedan blev det tyst. Vi ropade och letade (och blev mer och mer oroliga!) och efter en stund ringde vi de andra för att de skulle hjälpa till att leta. Vi hann tänka både uppäten av räven och sönderriven av taggtråd. Men då kom hon springande igen! Vi såg inga skador på hennes kropp men misstänker ändå att hon gjorde sig illa på taggtråd.
Med ett ordentligt adrenalinpåslag fortsatte vi promenaden och den efterföljande middagen som bestod av sill, rökt lax, prinskorv, köttbullar, potatis, ägg och en Janssons Frestelse som Ma gjort och skickat med oss. Vi avslutade middagen i soffan framför filmen Patrik 1,5 och våra två påsktårtor. Behöver jag säga att våra magar stod i fyra hörn när vi gick och la oss.

torsdag 9 april 2009

Chokladägg.

Vi sitter ute i ett varmt och soligt Tryggestad. Hästarna står några meter bort och gnäggar, fåglarna kvittrar och Doris är på gräsmattan och gnager på pinnar (favorit sysselsättningen).

Jag tänkte passa på att önska er chokladätare EN RIKTIGT GLAD PÅSK med hjälp av de här fina bilderna tagna idag.



Dagens måste: En påskpuss eller två...

onsdag 8 april 2009

Onsdag.

Igår morse, efter Dorisrundan, åkte vi den korta biten in till Borgholms sjukhus för att lämna blodprov. Jag fick inget provsvar men Dr Lidbrink ringde lite senare under dagen och talade om att jag skulle sluta ta mina tabletter på en gång för att se om det är dessa, i kombination med den eventuella leverskada jag fick i höstas, som orsakar de höga bilirubinvärdena.
Jag passade på att tala om för henne att mina biverkningar har ökat ordentligt de senaste veckorna.
*Jag är svullen i ansiktet och över magen av kortisonet.
*Jag har ont i mina knän.
*Jag har tappat nästan all känsel i fingrar och tår.

Vi gick en sväng i ett soligt och varmt Borgholm innan vi åkte hem igen. Vid hönshuset stannade vi till och plockade med oss några ägg som vi sedan vispade ihop en ugnspannkaka till lunch och en sockerkaka till kvällsfikat av.

Adam och Alva var ute i stallet, på tomten och spelade fotboll, cyklade eller "hängde" med en Ölandskompis.

Både vår förra bil, Set, och vår nuvarande bil, Wembley, är köpta här i Borgholm och vi brukar även försöka att serva bilarna här.

Imorse var det dax för Wembley att få sig en ordentlig service. Klockan åtta var det en tid bokad för honom och eftersom servicen tar några timmar och det är en bit ifrån där vi bor, undrade Lasse om han kunde få en lånebil under tiden (som han brukar!). Javisst, kunde han få det! Men annars erbjöd sig bilmekanikern att skjutsa hem honom!
Det skulle ALDRIG hända i Stockholm.

Vi fick ett sms när Wembley var klar och vi begav oss alla fyra till Borgholm för att hämta honom och handla lite. Det blev varsina riktigt snygga nya vårskor till Adam och Lasse och varsin fin t-shirt till Adam och Alva från Reebokaffären.
Inhandlingen inför den stora påskmiddagen påbörjades också eftersom två chokladpåsktårtor skulle bakas idag av mig och Lasse för att hinna "goffa" till sig ordentligt tills vi ska inmundiga dem.

På kvällen var Alva och jag och tittade på lammen och två gäss, modell större, på gården brevid.

tisdag 7 april 2009

Öland.

Bilresan hit till Öland gick bra. Solen sken hela tiden på en torr och fin väg nästan utan några andra bilar. Barnen och Doris skötte sig bra trots att det är lång tid att sitta still i en trång bil.

När vi kom fram försvann barnen direkt bort till stallet där min syster höll på med hästarna och Doris passade på att bekanta sig med katterna under tiden vi packade in.
Alva hann med en liten ridtur (med galopp!) i ridhuset innan jag serverade middagen.

Efter Doris kvällsrunda blev det lite sällskapsspel innan vi gick och la oss.

Jag har som vanligt när vi är här sovit jättebra med undantag för Doris gnäll på morgonkvisten. Vi måste nämligen börja öva henne på att INTE sova i vår säng för nu måste vi sätta på henne säsongens fästinghalsband (de har redan vaknat till liv här på Öland) och det är inte förenligt med att ligga hos människor som kan bli sjuka av ämnet i det.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att intresset för boken skulle bli så stort, det är ju förstås väldigt roligt, men det har också resulterat i att boken har sålt slut på nolltid och nu är på nytryck, med nytt släpp i slutet av april. Men fortsätt att beställa för den som väntar på något gott...

Dagens måste: Miljöombyte.

söndag 5 april 2009

Söndag.

Igår var det en alldeles underbar dag, vädermässigt sett. Strålande sol från en klarblå himmel och 16 värmande grader.
Annars var det väl ungefär som vanligt, kände mig riktigt låg men grinade inte på hela dagen. Å andra sidan har jag vänt boken som ligger framme på bordet upp och ner och inte tittat på bildspelet jag gjort till Dossyster som jag brukar.

När vi hade gått morgon/förmiddagspromenaden med Doris åkte vi till byggmarknaden för att titta på vilka olika möjligheter det finns till att avgränsa den upphöjda tomten mot den snart nylagda asfalten. Det ser ut att bli en väldigt dyr historia...

Därifrån fortsatte vi till Vällingby för att köpa jeans till Alva och Lasse, lite mat till Lasses mamma, något konstigt pulver som man kan simma extra länge och långt på (jadå, det är ett tillåtet preparat från hälsokosten!) och ett fång härligt lila tulpaner till värdparet vi skulle på middag hos på kvällen.

Klockan sex kom vi dit med den medhavda efterrätten som bestod av blåbärspaj (dubbel sats, jag äter ju fortfarande kortison!) och vaniljsås.
Middagen stod de för och vi blev väldigt glada när vi insåg att grillukten vi kände när vi klev ur bilen kom från altanen till huset vi skulle besöka.

Det var inplanerat sedan många veckor tillbaka att vi skulle ses över en middag med efterföljande sällskapsspel-spelande hos min fd kollega från Smedshagsskolan och hennes sambo (vilken för övrigt är en av medlemmarna i Harebra som sjöng på mitt bok/våffel mingel).
Vi hade en, under omständigheterna, väldigt trevlig kväll med fantastiskt god mat (som fick mig att längta till sommaren), allvarliga samtal, roligt spel och mycket skratt. Vi kunde bara konstatera att klockan var 03.20 när jag parkerade bilen utanför vårt hus inatt...

Nu när allt har förändrats, eftersom Dossyster inte längre finns, så funderar jag på om jag verkligen ska göra allt jag planerat sedan tidigare.
Vill jag? Är det rätt? Hur uppfattas det av andra?

Jag har kommit fram till att gå på magkänslan (det säger jag alltid till barnen att göra), om det känns rätt där så blir det bra. Jag vet också att Dossyster inte skulle velat att jag slutade leva.
Jag försöker att inte bry mig om vad andra kan tyckas tänka om mina beslut utan tänker på att det finns olika sätt att sörja på, och det här är mitt sätt. Om det är någon som tar illa upp är det inte mitt problem.

Så därför har hela dagen idag gått åt till att packa och förbereda oss och hemmet för en underbar påskvecka på Öland hos min syster och alla djuren. Imorgon kommer barnen hit och då ska Wembley ta oss de 45 milen till vårt andra hem...

fredag 3 april 2009

Provsvar.

Det blev en härligt svettig morgonpromenad med Doris i vårsolen. Hon fick leka en stund på hundängen med sina hundkompisar Vilma, Freja, Myran och Ester. Många gulliga hunddamer allså.

Jag planterade några kärleksört på tomten efter promenaden med Doris tills min mobil ringde och jag blev upplyst om att vår bok snart skulle medverka i Malous program. Det var en bra intervju med Lilla Boksysters pappa och syster. Men det var lite konstigt att se mitt ansikte på bokomslaget i TV.

Idag har jag fått ett erbjudande om att delta i en fotoutställning. Det låter kul/spännande så jag har tackat ja.

Jag har fått svar på mitt senaste blodprov som jag tog igår och det drar ner mig ordentligt. Bilirubinvärdet fortsätter att stiga och är nu det högsta jag hittills haft. Vad är det som händer?
Provsvaret och det faktum att Dossyster inte finns längre gör att fredagen inte känts helt lyckad.

För att trösta mig (och för att ha lite fredagsmys) så köpte jag Ben & Jerry's-glass för 150 kronor (!) som vi åt till Så ska det låta.

torsdag 2 april 2009

Jobbigt.

Det är konstigt att dagarna bara fortsätter att gå. Jag lever i någon slags bubbla som ibland släpper in lite verklighet och gör mig ledsen. När jag ser mig i spegeln ser jag trött och tråkig ut och min röst låter låg och "släpig".

Idag har jag varit tvungen att åka till Radiumhemmet för att få behandling, men det var riktigt jobbigt. Så mycket minnen. Både bra/roliga och tråkiga/jobbiga. Det var första gången med min nya sjuksköterska och jag var inte till min fördel. Men jag sa som det var och bad om ursäkt.

Jag reagerade över att en del människor tittade på mig, så jag var tvungen att gå in i en hiss och titta mig i spegeln för att se att jag inte hade någon fläck eller annat kladd i ansiktet. Men jag tyckte jag såg normal ut.

Jag passade på att hämta ut lite mediciner på apoteket när jag ändå var där och när jag var klar frågade apoteksbiträdet (heter det så eller är alla farmaceuter?) lite försynt om det var jag som var med i boken.
Då slog det mig att det kanske var fler som sett/läst boken på Radiumhemmet och att det var därför de tittade.
Märkligt att bli igenkänd. Nu gäller det att tänka sig för var man petar sig i näsan eller kliar sig i rumpan någonstans. Det ska bli spännande att se om någon mer vågar sig fram och fråga om det är jag.

I julklapp fick Ma och Pa biljetter av oss till musikalen Buddy Holly som går på Göta Lejon. Vi beslutade oss för att gå trots att livet inte är så kul just nu (men vi hoppade över det planerade restaurangbesöket). Det var lite jobbigt att komma dit eftersom det inte var så många dagar sedan vi var där med Dossysters dotter och allt var nästan som vanligt.
Men föreställningen var en fantastisk verklighetsflykt för ett par timmar och jag vet att Dossyster hade blivit arg om jag inte gått. Alla fyra var mer än nöjda när den var slut, vi önskade dem god jul och åkte hem till en glad hund.

onsdag 1 april 2009

Till minne av Dossyster.


Dagens måste: Inga ord, bara titta och lyssna...