Det är konstigt att dagarna bara fortsätter att gå. Jag lever i någon slags bubbla som ibland släpper in lite verklighet och gör mig ledsen. När jag ser mig i spegeln ser jag trött och tråkig ut och min röst låter låg och "släpig".
Idag har jag varit tvungen att åka till Radiumhemmet för att få behandling, men det var riktigt jobbigt. Så mycket minnen. Både bra/roliga och tråkiga/jobbiga. Det var första gången med min nya sjuksköterska och jag var inte till min fördel. Men jag sa som det var och bad om ursäkt.
Jag reagerade över att en del människor tittade på mig, så jag var tvungen att gå in i en hiss och titta mig i spegeln för att se att jag inte hade någon fläck eller annat kladd i ansiktet. Men jag tyckte jag såg normal ut.
Jag passade på att hämta ut lite mediciner på apoteket när jag ändå var där och när jag var klar frågade apoteksbiträdet (heter det så eller är alla farmaceuter?) lite försynt om det var jag som var med i boken.
Då slog det mig att det kanske var fler som sett/läst boken på Radiumhemmet och att det var därför de tittade.
Märkligt att bli igenkänd. Nu gäller det att tänka sig för var man petar sig i näsan eller kliar sig i rumpan någonstans. Det ska bli spännande att se om någon mer vågar sig fram och fråga om det är jag.
I julklapp fick Ma och Pa biljetter av oss till musikalen Buddy Holly som går på Göta Lejon. Vi beslutade oss för att gå trots att livet inte är så kul just nu (men vi hoppade över det planerade restaurangbesöket). Det var lite jobbigt att komma dit eftersom det inte var så många dagar sedan vi var där med Dossysters dotter och allt var nästan som vanligt.
Men föreställningen var en fantastisk verklighetsflykt för ett par timmar och jag vet att Dossyster hade blivit arg om jag inte gått. Alla fyra var mer än nöjda när den var slut, vi önskade dem god jul och åkte hem till en glad hund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
32 kommentarer:
Kan verkligen förstå att du lever i en bubbla-ant. kroppens sätt att skydda från det man helt enkelt inte okar ta in. Även jag, som varken kände Sabina mer än genom hennes blogg som jag följt ngra månader, känner en stor tomhet. Jättekonstigt att känna så över en människa man aldrig mött. Jag antar att all empati man känt helt plötsligt nu går över i förlust & sorg-för på ngt konstigt vis kände man ju ändå henne-genom bloggen, hon beskrev ju sitt liv & hur hon hade det så öppenhjärtigt där. Det är tomt där nu!
Ta en dag i taget nu-bra att gå på roliga saker-som kan skingra lite iaf. Och du, God Jul på dig med-el.som man oxå säger Glad Påsk!:):)
/En Trogen Bloggläsare
Bubblan är en sorts försvar, ivf har jag tänkt så de gånger jag varit där själv... Omvärlden är för rörig att ta in när det är fullt kaos inuti, man får liksom lite mer lagoma doser av vardagen och det där otroliga att livet bara går vidare.
Tror du gjorde helt rätt, inte tusan hade Sabina velat ha det på nåt annat sätt än att du fortsatte med vad som redan var bestämt!
/En av de tidigare tysta chokladasks-läsarna som aldrig har vett att vara tyst när hon väl blir för berörd... (lova att du säger ifrån om jag klampar på för mycket!)
litentanta uppe i Umeå
Gubben har bakat din hallon/chokladtårta, han fyller år imorn, men vi har provätit redan med grädde. Mums. Tack för lätt recept!
Opererades för bröstcancer när jag var 34 år. Frånskild med 2 barn 10 och 12 år. Efter några jobbiga år med behandlingar och oro har nu tiden gått och jag är 62 år!
Jag är nu lycklig sambo sen många år och lycklig farmor till två älskade barnbarn.
Livet går vidare men om framtiden vet man ingenting!
Lycka till i livet, m
det är tungt förståss, själv träffade jag aldrig sabina, men berördes av hennes vilja att klar det här, att vinna kampen..
jag går in på hennes blogg och kikar, fast jag samtidigt vet att det inte kommer vara någon Sabina mer som skriver om något gott hon ätit eller något som hänt.
Jag ville så otroligt gärna att hon skulle klarat det här, men sen började jag tänka lite kring detta,
och tänker som så..
Jag har Hört (bla annat genom Samtal med gud böckerna)
att man själv väljer när man ska gå, när tiden är inne, har man själv bestämt det, ungefär som när man står ute på en brygga nånstans, och ska hoppa i vattnet, och man vet att det kan vara väldigt kallt men också så skönt när man väl är i.
Man står där och doppar tån och väntar och väntar och sen tänker man att NEJ NU tar jag ett kliv ut....och första känslan är hu vad kallt. tills man plötsligt inser hur underbart det är..
jag tror att döden är liknande. Man kämpar emot, man vill inte, man har så mkt här, man vet inte vad som väntar..
Det krävs ett oerhört MOD att dö
Och jag tror att Sabina såg att vägen hon gått på hittills inte längre var en väg att gå, och att hon var tvungen att finna en ny väg. Hon var ju, FRAMÅT hela tiden, aldrig bakåt, aldrig "stå still" utan FRAMÅT mot bättre tider mot resor och mot en ny soluppgång.
När kroppen inte längre fyller sitt syfte, när bilen är kraschad, då måste man kliva ur och fortsätta på annat sätt.
Jag tror inte att Sabina ryckts ifrån oss, utan att hon valde det, hon var redo nu, för en annan väg.
Därför sa ni inte hejdå, sista gången, ett Hejdå är ju inte ett hejdå, och era vägar kommer korsas igen!
min präst brukar säga, bara för att man har försvunnit ur vårt synfält, så har man ju inte försvunnit på riktigt. man har bara "vikit runt hörnet" eller som jag säger "simmat ur bild".
Jag lider med alla som haft en så stor personlighet i sina liv som Sabina, och som nu ska lära sig leva utan henne. Men för hennes egen skull, tror jag att hon har det jättebra nu, och jag tror inget skett utan hennes medgivande och kontroll, hon kände nog själv att nog får vara nog...
tusen kramar Anna J
Det är ändå härligt att du verkligen försöker.
Klart att det kommer att ta tid och fortsätta att vara skitjobbigt.Konstigt vore det annars.Jag tycker så synd om dig.För att du misst en god vän.Det är svårt.Så svårt.
Kram Mette
Hej Ulrica.
Igår köpte jag boken "Livet kan inte vänta" Efter en timme, 15minuter och floder av tårar hade jag läst ut den.
Helt plötsligt kom ni så nära, det gjorde så ont men samtidigt gav den boken mig enormt mycket.
Trots all smärta ni går/gått igenom och även om jag hellre sett att ni fått leva långa och friska liv, så är jag så tacksam för att ni delade med er och orkade berätta.
Helt plötsligt tar livet en ny vändning och det är dags att omvärdera mitt sätt att leva.
All kärlek till er tre starka tjejer och era familjer!!
Sanna
Måste er känna att jag har inte styrkan kraften att köpa din bok....
Varför ? För att redan bloggarna berör mig så mycket och jag har kännt mig otroligt nedstämd nu.
Och boken tror jag inte jag skulle orka med för tillfäller.
Men jag tycker att ni alla är så otroligt starka att ni orkar dela med er.
Önskar dig och din familj underbara stärkande vårdagar
Ulrica,
följer din blogg och har även följt Sabinas. Ni är otroligt starka människor och jag förstår att det är jobbigt att gå vidare utan Sabina.
Min mor dog i bröstcancer endast 34 år gammal och jag har kämpat i många år för att komma över det.
Jag går, precis som Anna J, in på Sabinas blogg än idag och hoppas att där ska stå något... Det var först efter Sabinas bortgång som jag vågade läsa Hannes blogg, och jag sträckläste den från början till slut.
Tycker att slutet kom väldigt fort för både Hanne och Sabina, men kanske är det ändå som Anna J säger; att man väljer själv när det är dags att gå. När man själv inte orkar längre...
Mina tankar går till dig och din familj! Jag tänker också på Henry och Daniel som har förlorat sina vackra älskade.
Jag var ute på havet igår i den vackra vårsolen (med kajak, inte luftmadrass), och jag tänkte väldigt intensivt på Sabina och hennes kärlek till havet. Hon har verkligen fått mig att uppskatta livet ännu mer.
(och nästa gång jag stöter på en motgång kommer jag att försöka göra som hon och fokusera på allt det bra i stället).
Jag tänker på dig ofta och hoppas att det kommer små solglimtar i din vardag också trots allt det gråa.
Valeska
Jag lever också i en bubbla, den är mitt försvar, men allt som oftast så sticker någon/något hål på den, och de dagarna kämpar jag mot suicidmonstret om mitt liv.
Kram
Tack Anna J, otroligt vackert skildrat.Köper det rakt av. Sen vill jag säga att det var en stark och fin bok, läste ut den i ett svep.Sofie
Hej Ulrica, hoppas det blir bättre snart och du får en underbar helg i vårsolen.
KRAM
Ulrika..
Det är en tung situation du är i..
Men det finns en styrka i dig som du måste våga se. Både Hanne och Sabina ville det. De ville att din galghumor, din livglädje och din kärlek ska bära dig.. Igenom detta.
Du vet mer än någon annan att "Livet kan inte vänta".. Här och nu..
Pok
Mallalevlivetbralla
Hej Ulrica
Ditt liv och lycka måste fortfarande få vara prio ett, även om Sabinas död finns så nära. Är överygad om att det är hennes önskan. Önskar dig och familjen all lycka, och hoppas att föreställningen blir lyckad.
Varm kram från Cybervärlden
åååh ulrica förstår om du lever i bubbla, då man inte vet vad som är sant o inte. men jag lovar dig sabina kommer för alltid att vaka över dig plus att hon alltid kommer att finnas med dig på ett eller annat sätt. stora kram Amanda
Förstår att det känns tommt och sorgset nu. Det kanske är skönt att våren kommer nu och ljuset. Skönare att ta promenader med vovven, sätta sig ute på altanen och ta en fika....osv. Dossyster finns innom dig, i ditt hjärta <3 det är jag övertygad om (och också runt dig) Trevlig helg önskar jag hela familjen varma hälsningar Karin
har läst er bok o följer/följt er blogg.
Detta har påverkat mej så starkt,vilka otroligt fina människor ni är som delar med av ert liv.
Tittade på foto och lyssnade på den otroligt vackra sång på din blogg.
Grät floder och tänkte att jag ska ta till vara på varje dag och njuta av livet.
har också läst boken flera gånger om. Såå fin är den.
Kramar om dej och tänker på dej fast jag inte känner dej.
Hej Ulrica,
Även jag har hittat hit via Sabinas sida. Jag följde hennes kamp i det tysta, lämnade aldrig någon kommentar utom ett sista hälsning ut i intet.
Jag undrar vad det är som gör att människor som jag och många med mig följer för oss helt okända människors öden, lider med er, tänker på er och stöttar er genom datorrymden.
Det måste helt enkelt vara så att vi som människor har så mycket empati och så mycket medkänsla när det väl gäller att det räcker hur långt som helst.
Jag hoppas att alla som läser på din sida tar vara på detta starka även i sin vardag. Tar sig tid att hjälpa den där okända tanten över gatan eller barnet som har tappat sin ena vante. Låt all den emapti och kraft som vi alla bär inom oss visa sig även i vardagen och verkilgheten.
Nu låter jag som en frikyrkopastor men jag hoppas att i alla fall någon förstår vad jag menar.
Stora kramar till dig Ulrica! Ta hand om dig. Sorgen försvinner aldrig men den blir till slut lättare att leva med.
Allt gott
J
Vad fint du skrev anna J. Du beskriver det jätte bra. Jag tror också att det är så. hälsningar karin
Hej Ulrica, jag har nu beställt er fina bok. Jag hoppas innerligt att du får må bra. Kram, Catharina
hej, tänker på dig....såg på malou på tv4 idag, hon pratade om ER bok och Hannes pappa o syster var där o berättade om Hanne...massor av kramar till dig
Hej Ulrica!
Jag har precis läst boken Livet kan inte vänta. Tack för att jag har fått ta del av ditt och de andras liv. Fruktansvärt gripande bok och det är så sorgligt att två av er inte längre är kvar i vår värld. Jag håller tummarna för dig och har donerat pengar till Cancerfonden, via den insamling som startats i Sabinas namn.
Mvh Ida
eldnatt.blogg.se
Hej Ulrica!
Idag fick jag hem Er bok "Livet kan inte vänta". Vilken fin bok!! Den speglar en fin vänskap mellan Er tre och även "relationen" till sjukdomen.
Kanske, låter märkligt men det ingav en feel-good känsla, samtidigt en kump i halsen. Den är väldigt fin, rak och ärlig. En fin bok!
Tycker du ska dagen som den kommer. Du har förlorat en vän. Det du går igenom är få som kan förstå eller sätta sig in i. Mina tankar går till dig!
Hoppas iallfall att du får en fin helg!
Kram från Nicke
Förstår att det känns jobbigt för dig. Livet kommer att gå vidare även om det är jobbigt och man har alla minnen att tänka på.
Mitt i all sorg och allvar har du så härlig humor :) Du får tänka dig för nu när du ska peta näsan :P
Har köpt er bok idag och tänkte läsa den över helgen. Ni tre tjejer är och var så otroligt modiga som låter oss andra ta del av ert liv, när man går igenom något så svårt och privat som ni gör och gjort.
Stor kram till dig!
Ingela
Vill bara skicka en "trevlig helg kram" till dig.
Hälsningar Ulrica
Såg Hannes syster och far prata om Hanne, familjen, cancer och boken i TV.
Tydligen har det framkommit att deras cancer har en gemensam nämnare med deras mammas men deras äldsta syster slapp den genen. Nu ligger deras oro för deras fyra döttrar - fy vad hemskt!
Är din också något som finns nedärvt eller är det "bara" du som har BC i din släkt?
En stor och varm kram till dig Ulrica. Kämpa på, du har många på din sida.
Det måste vara skittufft att förlorat dina boksystrar.
Du måste få vara ledsen och få sörja. kram A
tänker på dig flera gånger om dagen
förstår att det känns tomt, som om du lever i en bubbla.... Kan bara tänka mig själ.. Jag har denna jävla sjukdom, är en del av en viktig bok, och helt plötligt den enda levdne av dessa... Det känns för djävligt, ingen av er, borde behöva genomlida detta, men nu är allt som det är, och jag hoppas och önskar att du är tredje gången gillt, du ska bevisa attsjukdomen kan besegras, och du ska leva, varje dag, varje minut, och vrje sekund... Styrkekramar M
Skicka en kommentar