Snopet.

Vi blev inte mycket klokare efter dagens läkarbesök.

Eftersom det här blev lite av en akuttid så fick jag inte träffa Dr Lidbrink men väl en annan trevlig läkare. Hon ville veta "allt" om min mage innan hon klämde och kände på den.
När hon var klar meddelade hon oss att hon tyckte det skvalpade därinne och skickade mig på ett ultraljud för att bedöma mängden vätska och slutligen tappa mig på den.
Döm om vår förvåning när ultraljudsläkaren sa att hon inte alls såg någon vätska eller några andra konstigheter heller för den delen.

Så det var bara att snopet ta Wembley hem igen med min onda mage. Jag som hoppats på att få sitta i soffan ikväll och titta på Idol utan en svullen mage som gör ont. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk just nu. Tänk att bara få "kliva" ur sin kropp för ett par timmar.

Inatt har Dossyster legat på flytmadrassen i sex månader. Hoppas hon gått upp på stranden någongång under tiden och ätit något gott så inte hennes fingrar blir som skrynkliga russin. Tar en kärleksmums till fikat ikväll och tänker på henne...

Orkidéer.

Imorse tog Doris och jag en långpromenad, hundängen inkluderad. Men åh, vad det blåste kallt!
När vi kom hem stannade vi ändå kvar ute på tomten och planterade lökar innan vi gick in och fortsatte fixa med blommorna där.

På min födelsedag i somras fick jag nämligen en blomstercheck som jag köpte två vinröda orkidéer för igår. Jag vågar nog påstå att orkidéer är en liten hobby jag har (vuxenpoäng?). Idag har jag sådeles burit runt de orkidéer jag redan hade sedan tidigare för att göra fint i alla fönster. Blommorna har kommit olika långt, några är nerklippta, några har knoppar och några blommar. Men de som blommar får stå i vardagsrummet och vara vackra.
Jag har inte fått något samtal från Radiumhemmet idag angående mitt blodprov som jag lämnade igår så jag förmodar att det var ok. Imorgon ska jag dit och se om de kan säga vad det är för fel med min mage. Det känns mycket olustigt. Jag har inte känt av den på några dagar men undrar ändå vad det är som har gjort så ont.

Det är tomt här utan barnen. Dessutom börjar jag redan oroa mig för resan Adam ska göra med sitt fotbollslag till Barcelona på fredag. Det är bättre när han är ute här i Vällingby på kvällarna...

Lunch.

Jajamän, Adam var ute och rände i lördagskväll också.
Men han ringde hela tiden för att tala om var de var någonstans. Vad gullig han är!
Klockan tio åkte Lasse och jag och hämtade honom vid skolan där de "hängt" de sista timmarna.
Helgen har annars passerat smärtfritt förbi.
Både Adam och Alva har haft diverse fotbollsevenemang som vi har lämnat dem till och hämtat dem från.
Vi var på Plantagen i Barkarby för att köpa Brokspirea som vi ska plantera där vi höjt upp tomten med byggtimret. När vi ändå var där så tänkte vi passa på att äta lunch på Wayne's Coffee. Det blev den dyraste lunch jag någonsin köpt/ätit, 393 kronor! För mig, Lasse och Alva. Hutlöst! Jag vet inte om jag är snål eller ekonomisk men jag tyckte det var på tok för dyrt. Det smakar inte att äta när det är så dyrt.
Lasse har varit så duktig och grävt på tomten och fått träramen till trallen på plats trots att han haft ont i axeln.
Vi har sett en söt råtta springa omkring på vår tomt men vi tänker inte säga något till grannarna få då ger de den råttgift...

Fredagshäng.

Efter att Lasse och Pa hade paddlat runt med Softa till uppdragningsrampen, min lillebror dragit upp henne och Lasse tvättat henne med sin nyinköpta högtryckstvätt så ligger hon nu på trailern och vilar. Men lite jobb återstår innan hon är riktigt klar inför vintern.
Jag tycker sådant här är så vemodigt. Mycket kan hända med mig på de månader Softa ligger på land som gör att jag kanske aldrig mer får njuta av friheten och utflykterna hon bjuder oss på. Men bort med de tankarna...

Har haft två smärtfria dagar men jag har ändå tagit det lugnt. Igår blev det dock ett besök på blippaffären i mjukisbyxor tillsammans med Lasse och Alva. Adam var hemma och rullade chokladbollar till vårt fredagsmys. När vi körde upp på tomten sjöng Michael Jackson för full hals från vårt vardagsrum och ut genom balkongdörrarna. Nåja, vi får vara glada över att Adam inte har mer urflippad musiksmak än så.
Barnen och jag har väntat hela veckan på att avocadosarna skulle mogna för att kunna bli en härlig guacamole till vår tacomiddag och igår var det äntligen dax.
Sedan satt hela familjen bänkad framför Idol och avnjöt Adams chokladbollar när han plötsligt säger "jag drar till Vällingby Centrum".
Jag blev helt stum av chock. Självklart har jag vetat att den här dagen skulle komma, men ändå.
My God, hur gör man? Är jag en riktig tonårsförälder nu? Skrämmer/talar man om för honom vad som kan hända ett 14-årigt killgäng som "hänger" ute på fredagskvällar? Eller peppar man honom att hitta på saker med sina kompisar istället för att sitta hemma med familjen?
Jag förklarade att det inte var något öppet så här dax och att det bara är en massa "skumrask" ute vid den här tiden. Han tyckte att Lasse och Doris kunde följa med om jag var så orolig.

Han gick och jag var gråtfärdig i tjugo minuter innan han ringde och sa att de kommer hem till oss istället. Tack gode Gud!

Jag tänkte "skoja" lite med honom och bjuda killarna på de chokladbollar Adam bakat tidigare och som blivit över efter att vi ätit men vi kom fram till att han nog inte skulle ha uppskattat mitt skämt.
Nu har Lasse och jag kommit fram till att vi ska göra Adams rum lite mer "hängbart" så att de kanske väljer att träffas här hemma istället för att "hänga" ute på byn.
Fortsättning följer...

Torsdag.

Det senaste dagarna har varit både bra och anus (som Fredrik & Filip skulle ha sagt). Vissa timmar mår jag jättebra och känner inte av magen alls, förutom att den är svullen. Medan vissa timmar är pest med en mage som smärtar.
Jag hasar mest omkring här hemma i mjukisbyxor (något annat är otänkbart på grund av magen) men har lyckats ta mig till Alvas utvecklingssamtal i skolan och till Outlet i Barkarby med Ma.
Jag har också börjat gå små rundor med djuret igen och det är mysigt. Det är härligt att se henne, lyckligt ovetandes om vad som händer hennes familj.

Idag har det börjat värka i huvudsvålen sådär som det gör innan håret lossnar men jag hoppas innerligt att värken beror på något annat. Jag vill verkligen inte bli flintskallig igen!

Under tiden jag ändå bara sitter här hemma så har jag börjat planera för en renovering av badrummet på övervåningen. Det ska jag väl ändå orka med.

I eftermiddag ska Softa upp på torra land igen. Det känns knappt som om det varit någon båtsäsong i år eftersom hon varit lite "krasslig" men det får vi ta igen nästa år.

Dagens måste: Hår!

Frågestund.

Jag har svarat på några av era frågor. Men med risk för att bli knäppt på näsan av de som vet bättre, för jag är ingen expert.

*Vad har läkarna sagt om dina prognoser,Ulrika?
Svar: De är väldigt försiktiga med vad de säger. Det finns ju ingen mall att gå efter men de säger att jag ska tänka år vad gäller tiden jag har kvar. Det finns fortfarande mediciner att ta till när jag blir resistent.

*Ville bara fråga hur gamla dina barn är?
Svar: Adam är 14 och Alva är 11.

*Är det ångesten som gör magvärken el. vad är det tro du? Sa läkaren något om det?
Svar: Jag har frågat vad de tror smärtan och svullnaden i magen beror på men de kan inte ge mig något bra svar. Möjligtvis kan det vara vätskan i buken som trycker mot något organ i magen.

*Har du varit på Lydiagården?
Svar: Nej, men jag har förstått att det är ett rehabiliteringshem för cancersjuka av något slag.

*Hur ofta kollar dom dej? Hur kan det ha förändrats så mkt så fort?
Svar: Jag gör en datortomografi var tolfte vecka. När tumörerna blir resistenta mot medicinen så får de fritt spelrum att växa och sprida sig. Jag undrar också hur det kan gå så fort.

*För vad ska skadestånd utbetalas?
Svar: Jag blev feldiagnostiserad när jag gick till läkaren första gången med min knöl i bröstet. Därför får jag nu skadestånd. Men det ger mig inte mitt friska liv tillbaka.

*Det kan inte vara en kraftig magkatarr?
Svar: Det vore inte helt omöjligt men jag vet inte om symptomen stämmer.

*Är det barnen som håller dig uppe????????
Svar: Svår fråga. Nja, jag vet inte om det är barnen i sig som håller mig uppe men det är klart att de gör mig glad och jag försöker att bita ihop mer när de är här för att inte skrämma dem eller göra dem ännu mer oroliga/rädda.
Ja, vad får en egentligen att hålla sig uppe? Vad är det som gör att en människa klarar av att gå igenom det jag gör? Viljan att leva, barnen, mannen, hunden, vänner, familjen, resor och hoppet om att en dag få bli frisk antar jag.

*Varför har du ont just nu?????????
Svar: Om jag det visste... Det kanske beror på vätskan i buken eller på biverkningarna. Men jag var öm och svullen om magen redan innan jag började med de nya tabletterna. När man har så ont som jag har periodvis under dagarna så kommer ju naturligtvis tankarna på att det kan vara något "farligt".

*Skall du verkligen ha så ont??????
Svar: Nej, det är klart att jag inte ska. Det ska ingen människa ha. Smärta är väl kroppens sätt att tala om att något inte är som det ska.

Musse Pigg.

Igår kom barnen äntligen hit. Jag och Doris gick (första promenaden på en vecka) och mötte Alva vid skolan och Doris glädje visste inga gränser när hon fick syn på Alva (ja, jag blev också glad utan att springa runt och skälla och rulla runt på gräsmattan!). Jag blir alldeles varm i kroppen och jag tycker att Lasse verkar lite gladare (om det går!?) när barnen är här.
Alva som gärna hjälper till här hemma ville veta vilka tabletter som ska tas när,"så att jag kan hjälpa till att påminna dig mamma"!
Det blev en hel del Musse Pigg-snack på kvällen eftersom Adam ska hålla ett 3 minuter långt föredrag om honom på onsdag. Han hade valt just Musse Pigg "för att det är Lasses favorit och då kan han hjälpa mig lite". Vi letade också fram en Musse Pigg t-shirt som han ska ha på sig på föredraget.

På tal om Musse Pigg så kände jag mig riktigt pigg igår och kvällens magonda lyckades jag låtsas vara mys i soffan. För att avrunda Musse Piggkvällen såg jag Anna Anka på TV...

Till er som mailat mig men inte fått något svar än, håll ut, jag ska ta mig i kragen och svara så fort jag orkar.

Lördag.

Chokladen är uppäten och sudokun är löst. Jag ligger i soffan igen och har ont och är orkeslös. Men jag är glad över att jag klarade av vårt inplanerade möte på banken i torsdags och några härliga timmar hos Softa med lite fika och solsken igår.
Nu önskar jag bara att magontet ger med sig tills på måndag när barnen kommer hit igen. De är redan så oroliga och ledsna över hela situationen och att de ska behöva se mig såhär är inget jag vill utsätta dem för. Mina älskade små svampar, det var inte såhär jag hade tänkt mig att det skulle bli.

Jag försöker tänka på att det som gör ont i magen är vätskan i buken (något de kunde se på senaste DT:n och som man får när man har cancer) som trycker på något organ. Men det är svårt när smärtan är som den värsta magknipen och ångesten kommer smygande.

Jag blev för några veckor sedan tillfrågad om jag kunde tänka mig att hålla i en föreläsning. Den är nu inbokad och jag måste ta mig en riktig funderare på vad jag ska prata om. De vill att jag ska prata om min sjukdom, förhållningssätt till den, min vardag och boken. Men jag kan tänka mig att prata om något mer upplyftande. Vågar man dra någon fräckis ur Berts fräckisbok tro?

Trötthet.

Efter att ha tillbringat nästan tre dagar sovandes på soffan har jag nu, torsdag eftermiddag, lyckats vakna till liv. Vilket slöseri, tre dagar av mitt liv!
Jag/vi har ställt oss väldigt frågande till hur jag kunnat sova så mycket, tills jag igår kväll läste biverkningslistan på ett av preparaten där det stod att ett av de vanligaste biverkningarna var onormal trötthet. Så ni som eventuellt har en väldigt pigg bebis eller överdrivet hurtig man eller varför inte bara behöver "sova ut" själv, hör av er så tipsar jag gärna om tabletterna som gör susen...

Ska jag vara ärlig så var det faktiskt brevbäraren som väckte mig när han försökte pressa ner något i brevlådan. När han tyckte han var klar smög jag mig fram och såg att det hängde ett paket till mig där!Det var från en bloggläsare som hade velat träffa mig när jag var på Mösseberg men just den veckan hade en resa inplanerad till... Vällingby! Tänk vad konstigt det kan bli ibland.
Paketet innehöll en liten chokladask och på brevet, med en hälsning till mig, fanns även ett sudoku. Ännu en gång helt rätt. Jag tror inte jag skrivit om det någongång men jag har verkligen "snöat in" på sudokun. Det är favoritsysselsättningen, framförallt när vi är ute med Softa.
Tack så mycket, nu ska jag äta choklad och lösa sudoku!

Biverkningar.

Som vanligt när jag får medicin så drabbas jag av de mest ovanliga biverkningarna. Illamåendet och magontet håller i sig men har tilltagit i styrka. De som kommit nya de senaste dagarna är en enorm smärta i ryggen (tror de missat någon spridning på sista DT:n), yrsel (så jag måste hålla mig i sängen om natten och i väggarna om dagen) och utslag (dock ej i ansiktet den här gången).
Jag skulle ha åkt själv till Radiumhemmet idag för att få behandling men både Lasse och jag insåg att jag inte skulle kunna köra själv så han gick tidigare från jobbet och följde med.
Jag klarade heller inte av att gå ut med vårt lilla djur imorse så i morgon går han ut med henne innan jobbet.
Livet är inte roligt just nu, jag hatar att vara/må så här. Det var/är så illa att jag fick en gråtattack på sjukhuset vilket gjorde att sköterskan nog blev lite skärrad. Jag undrar hur skärrad hon blivit om jag talat om att jag tycker det är lika bra att svälja en ansenlig mängd tabletter och få slut på eländet på en gång?

Det var ju ett par dagar sedan Lasse och jag var nere på stan i Falköping och han tror nog att jag inte tänker avslöja något om hans senaste skoinköp. Men tänk vad fel han har...
Vi gick förbi Intersport och han upptäckte genast "50% på REA-priset"-skyltarna på fönstret. En halvtimme senare gick vi ut därifrån med ett par joggingskor till Adam och inte mindre än tre par skor till den långe mannen... Hittills under 2009, åtta par skor!

Present.

Ett par dagar innan jag åkte till Mösseberg fick jag ett mail från en tjej/mamma/bloggläsare som undrade om hon kunde få min adress för att skicka något hon gjort till mig.
Jag svarade på hennes mail och skickade med adressen med stor nyfikenhet på vad det kunde vara.
Sedan åkte jag iväg till Mösseberg och glömde i ärlighetens namn bort det.
Tills jag kom hem i går kväll och såg ett vadderat kuvert med mitt namn fint skrivet på.
Jag blev så rörd att jag nästan började gråta när jag såg vad det innehöll...Ett halsband med en ring där det stod Lasses, Adams, Alvas och Doris namn på. En tag det stod FIGHTER (står för mig) på och en ängel (står för Dossyster). Det var så "rätt". Tänk att någon för mig okänd har gjort något så fint bara för att ge det till mig. Tack så hemskt mycket!
Med halsbandet låg ett fint brev och en adress till Sandis hemsida, så nyfiken som jag är var jag ju tvungen att gå in och titta vad hon gjort mer...
Så nu vet jag var jag ska köpa presenter i fortsättningen. Jag har fått tillåtelse att länka till hennes sida så jag rekommenderar er att titta på de fina smyckena här.

Mösseberg.

Long time no see. Men nu är jag tillbaka igen. Både i chokladasken och i Vällingby. Jag har haft en lugn och skön vistelse på Mössebergs Kurort med god mat, behandlingar, gruppaktiviteter och trevligt sällskap.

Varje kväll har jag dessvärre mått ohyggligt illa och haft ont i magen, det har varit så illa att jag vaknat av det på natten. Jag vet inte om det är en biverkning av de nya tabletterna jag börjat med eller om min kropp snart ska bjuda mig på någon ny mindre trevlig överraskning.

Efter fredagens sminkparty (som ingick i vårt veckoschema) och lagom till middagen så anlände Lasse.
Det var mycket jag ville att vi skulle göra och Lasse hinna se det här veckoslutet så det blev ett späckat program som inkluderade bubbelbad, gymbesök, utflykt till två kyrkor och Ålleberg, besök på Rabalder, promenad upp till djurparken och utkikstornet på Mösseberg, ansiktsbehandling och massage och en sväng ner på stan och helgens marknad.
I salongen fanns en flygel som Lasse gärna spelade på till vår och de övriga gästernas stora glädje.Vi var väldigt nöjda när vi i söndagseftermiddag åkte för att hämta upp vårt lilla tvååriga djur i Norrköping på vägen hem. Hon verkar ha haft en bra vecka hos Morsan och Farsan där de provat en ny frisyr...Även barnen hämtades upp innan vi åkte hem. De har spenderat helgen hos Ma och Pa och varit på båtutflykt, grillat (årets sista?), spelat fotbollsmatch (båda vann sina matcher) och spelat Yatzy.

Borta bra men hemma är ändå bäst.

Onsdag.

En liten uppdatering från ett soligt Falköping.

Jag mår fortfarande bra och har inte haft ont i magen. Idag började jag med min nya medicin och jag håller alla lemmar jag har för att slippa tappa håret.

Den här gången är det lite långtråkigt här. Jag vet inte om det beror på att jag känner mig en aning låg eller om det är för att jag väntar på Lasses ankomst. Idag ska jag få taktil massage, ha enskilt samtal med den fantastiska samtalsterapeuten och efter det väntar en långpromenad (var är Doris?).

Ruljansen hemma verkar gå bra trots träningar/matcher för båda barnen (men Alva har tydligen skadat foten), föräldramöten och middagar (Lasse kan inte laga mat).

Igår tog några av oss en sväng ner på stan, utbudet är väl inte som hemma direkt men jag hittade en tunika som var så "jag". Tänk att shopping kan trösta ibland!

Cesar.

Det här är Cesar. Släktens senaste djurtillskott och hur gullig som helst. Han är den första katt jag någonsin sett som kan hämta bollar i munnen på befallning. Det är bara hoppas att han växer i sina öron och bakben för de var alldeles för stora/långa för den övriga kroppen...

Efter knappt fyra timmar på tåget så är jag nu inackorderad på ett härligt dubbelrum sedan igår. Det är en vidunderlig utsikt över Falköping och några höga berg från balkongen. Trots att jag under helgen inte ville åka hit så känns det riktigt bra att vara här nu. Jag ska ta vara på det som erbjuds mig och jag ser fram emot fredagen när min älskade Lasse kommer hit.
Magontet har lyst med sin frånvaro och kan fortsätta med det tycker jag.

Idag hurrar jag för Doris, vårt lilla djur, som firar sin andra födelsedag hos Morsan och Farsan. Hurra hurra hurra hurra!

Tack alla ni som är med och kämpar tillsammans med mig, i kommentarsfältet, per mail, per sms och i riktiga livet. Allt blir lite lättare med vetskapen om att ni finns. Tack!

Magont.

Status: Många tårar och ont i magen.
Varken Lasse eller jag mår speciellt bra just nu så igår var Lasse hemma med mig.
Vi gick ut med en lyckligt ovetande Doris (tänk om man varit hund ändå) som sprang glatt på hundängen. Sedan hade Lasse lite ärenden att uträtta så jag åkte med och satt i bilen under hela rutten. Jag hade så ont i magen att jag gled mellan vaket och sovande tillstånd.
När vi kom hem igen vilade vi en stund för att klara av att gå på Smedshagsträffen i Hässelby på kvällen.
Doris var hos Ma och Pa under tiden vi bjöds på god mat, en HELT fantastisk chokladtårta och mycket annat gott i goda vänners lag.Idag har vi lämnat Doris hos Morsan och Farsan, men vi möttes vid färjan så vi slapp åka hela vägen. Jag hade så ont i magen på vägen dit att tårarna rann och tankarna handlade om att jag inte vill dö. Det är verkligen vidrigt med ångest.Väl hemma igen hade magontet gått över och jag bakade kanelbullar av jästen som låg och skräpade i kylen.
Ikväll hoppas jag klara av att åka till min lillebror och hans tjej för att titta på deras lilla kattunge. Vi ska också fira Ma som fyller år i morgon men eftersom jag åker till Mösseberg i morgon så blir det kalas ikväll istället.

Besked.

Som vi nog redan visste så blev läkarbesöket på Radiumhemmet idag ingen upplyftande historia.
Datortomografin visade att det hade blivit värre både i levern och skelettet. De tumörer som redan fanns hade blivit större och några nya hade dykt upp så tydligen har tumörerna haft en lika bra sommar som jag.
De hade pratat om mig på läkarkonferensen igår och kommit fram till att jag ska börja med en ny cancermedicin, även denna i tablettform, eftersom jag blivit resistent mot den jag får nu. De hade också beslutat att jag ska börja med hjärtmedicin och skelettstärkandemedicin. Herregud, man skulle kunna tro att jag
är född -37 istället för -73.

Som om detta inte var nog så låg ett brev med besked om skadestånd i brevlådan när vi kom hem. Jag vill inte ha några pengar, jag vill ha mitt liv! Det känns som ett hån. Inga pengar i världen kan ersätta det jag går igenom.

Just idag är det ingen happy dag precis (trots att världens bästa tjej har namnsdag!) men ge mig ett par dar så känns det nog bättre igen.

Var tacksam för det du har och tänk kärlek!

Onsdag.

Imorse väntade jag till det hade slutat regna innan jag gick promenad med Doris, men då blev det en härlig runda med höstlukt i luften. När vi kom hem var det duschen som gällde för det lilla monstret. Det är nackdelen så här års när det är blött och geggigt på marken, att hon måste saneras efter varje utevistelse.

Sedan tog jag mig till vårdcentralen för att lämna blodprov inför läkarbesöket som äger rum imorgon. Känner mig förvånansvärt lugn med tanke på att jag ska få svar på datortomografin.

Jag fick ett mycket intressant telefonsamtal idag angående ett slags "uppdrag" men jag vet inte så mycket om det än så jag ber att få återkomma.

När Lasse kom hem åkte vi till Ikea där det blev middagsmat i restaurangen och inköp av en ny bäddmadrass till Alva (som tyvärr blev fel!). När vi ändå var i närheten svängde vi in på Bauhaus i ett försök att få tag på lister så vi äntligen kan avsluta vårt garderobsprojekt. Men tji fick vi! Det fanns inga lister med våra mått så jakten fortsätter...

Nu har Lasse smugit in och lagt sig så det är väl bäst att sluta blogga. God natt!

Doris.

Status: Magen lite bättre och vid gott mod.

Ända sedan Doris var liten valp så har favoritplatsen varit under soffan. Fast hon nu är tre gånger så stor pressar hon sig in under den för att ligga där och mysa.För att underlätta för Lasse och barnen när jag är på Mösseberg så ska Doris till Morsan och Farsan på lördag och stanna där någon vecka eller så. Dessutom är det bestämt att Lasse kommer och hälsar på mig de sista dagarna och då var han ändå tvungen att lämna bort henne.
Jag tycker redan att det ska bli jobbigt att lämna bort henne så jag tar varje tillfälle att gosa lite...


Idag hurrar jag för min syster på Öland som fyller år! Hurra hurra hurra hurra!