Efter att Lasse och Pa hade paddlat runt med Softa till uppdragningsrampen, min lillebror dragit upp henne och Lasse tvättat henne med sin nyinköpta högtryckstvätt så ligger hon nu på trailern och vilar. Men lite jobb återstår innan hon är riktigt klar inför vintern.
Jag tycker sådant här är så vemodigt. Mycket kan hända med mig på de månader Softa ligger på land som gör att jag kanske aldrig mer får njuta av friheten och utflykterna hon bjuder oss på. Men bort med de tankarna...
Har haft två smärtfria dagar men jag har ändå tagit det lugnt. Igår blev det dock ett besök på blippaffären i mjukisbyxor tillsammans med Lasse och Alva. Adam var hemma och rullade chokladbollar till vårt fredagsmys. När vi körde upp på tomten sjöng Michael Jackson för full hals från vårt vardagsrum och ut genom balkongdörrarna. Nåja, vi får vara glada över att Adam inte har mer urflippad musiksmak än så.
Barnen och jag har väntat hela veckan på att avocadosarna skulle mogna för att kunna bli en härlig guacamole till vår tacomiddag och igår var det äntligen dax.
Sedan satt hela familjen bänkad framför Idol och avnjöt Adams chokladbollar när han plötsligt säger "jag drar till Vällingby Centrum".
Jag blev helt stum av chock. Självklart har jag vetat att den här dagen skulle komma, men ändå.
My God, hur gör man? Är jag en riktig tonårsförälder nu? Skrämmer/talar man om för honom vad som kan hända ett 14-årigt killgäng som "hänger" ute på fredagskvällar? Eller peppar man honom att hitta på saker med sina kompisar istället för att sitta hemma med familjen?
Jag förklarade att det inte var något öppet så här dax och att det bara är en massa "skumrask" ute vid den här tiden. Han tyckte att Lasse och Doris kunde följa med om jag var så orolig.
Han gick och jag var gråtfärdig i tjugo minuter innan han ringde och sa att de kommer hem till oss istället. Tack gode Gud!
Jag tänkte "skoja" lite med honom och bjuda killarna på de chokladbollar Adam bakat tidigare och som blivit över efter att vi ätit men vi kom fram till att han nog inte skulle ha uppskattat mitt skämt.
Nu har Lasse och jag kommit fram till att vi ska göra Adams rum lite mer "hängbart" så att de kanske väljer att träffas här hemma istället för att "hänga" ute på byn.
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hej!
Kom bara ihåg att hur "hängbart" Adams rum än blir så vill han kanske inte vara där med kompisarna ändå. Man vill bara vara ute, utan föräldrar och det innebär kanske att man spelar lite fotboll, pratar och bara är utan att det behöver vara farligt. Jag har tre barn, 13, 15 och 15 och det känns som en liten prövning just nu. Jag orkar inte vara orolig hela tiden för då blir jag knäpp. Det är kul men jobbigt att vara tonårsförälder. Men det är också bra att se att de vågar sig ut. Kan visst skriva länge märker jag. Sköt om dig och de dina.
Hälsn
Anna, som följt dig ett tag
Hej Gulledu!
Jag ringde själv till min som vid ett inatt och undrade om han hade tänkt att vara hemma någon tid vi sagt eller inte .... Svårt att bestämma gränser till en son som hela tiden sköter sig ... Jag tycker nog att det är lättare med de i mitt emellan åldern än de större .... Phu !
Med detta vill jag bara säga ; Jag förstår dig!!!
Kram Lotha
Jag tycker det är en jätte bra ide att göra det "hängbart" hemma. Barn/ungdomar skall inte driva omkring ute på nätterna. Vet inte hur gammal Lothas barn är men att ringa kl ett och "fråga när denna tänker komma hem är inte okej.Är glad att jag bor i Usa för här håller man koll på ungdomarna. Man hämtar och lämnar vid rimmliga tider.(klart att det finns undantag även här) Aldrig att jag någonsin sett ett ungdomsgäng driva runt på nätterna. Har aldrig sett nogon form av vandalisering heller. Det är så slappt i sverige många gånger. Ha det gott Ulrica och hoppas helgen blir bra.
Phu, jag känner igen den känslan. En kväll för ett tag sedan tänkte jag faktiskt tanken: "Om vi för 16 år sedan vetat vilken oro det kan innebära att vara tonårsförälder, hade vi vågat ...?"
Klok tanke att fixa ett shysst "häng" hemma, tänk om fler föräldrar tänkt så.
Vi har som regel att 17 åringen ska vara hemma senast kl 24 fredag och lördag om om de inte är på dans.
Vi har koll på vilka kompisar han är med och har bra kontakt med föräldrarna.
Jag skjutsar gärna en gång för mycket.
Hälsning Linda
huajaj...jag har tre pojkar och äldste är lite över 10 år bara..inte långt kvar till "häng"! min mardröm, men vi bor i en liiten pyttestad så jag vet exakt vart ungdomar går här i alla fall:-) funderar på att tvinga honom bli en frimärkes samlare eller nåt...bara stanna hemma. men det är väl kanske inte så utvecklande:-)
Detta kan man diskutera hur länge som helst och åsikterna är många.
Mina pojkar är vuxna nu, men jag har barnbarn som närmar sig tonåren och man är lika bekymrad för deras skull...:)
Man får lita till sitt eget omdöme och göra så gott man kan.
Kram Siss
Bra ide att fixa rummet så de kan hänga där istället, många ungdomar hänger ju ute för de inte får ta hem kompisar...Tack och lov så hänger min tonåring hemma eller hos kompisar. Men vi har alltid tillåtit att kompisar får vara här!
Skönt att du varit smärtfri två dagar, hoppas det håller i sig.
Kram Milla
Jag skulle känna samma sak, tack ock lov att min son bara är 4 år ännu.... Men gråta kommer jag nog att göra när han kommer att vilja hänga ute på stan.
Kommer så ihåg känslan när barnen började "hänga ute" fast det är > 20 år sedan. Nu "hänger" de för det mesta själva i soffan på helgerna. Småbarnsföräldrar verkar ha dåligt med ork:)
Skönt att din mage hållit sig lugn.
Kram från Vinsta
Bra idé att göra Adams rum hängbart. Vi har alltid umgåtts med kusiner och vänner som vi haft med oss hela livet. I tonåren var det aldrig några problem. Det fanns flera hängbara rum som vi kunde vara i och det fanns alltid föräldrar som hade koll. Mycket tryggt. Vårt "gäng" hängde aldrig i centrum, vi hängde i någons rum eller i fäbodstugan efter en skotertur :-) Nu har jag en egen liten son och han har redan ett kompisgäng som träffas varje vecka, det är mycket skönt att han har vänner med sig och att jag vet vilka de är. Hoppas bara de fortsätter tycka om varandra... Lycka till!
Skicka en kommentar