Stentjuv.

Vi har varit så fixiga de senaste dagarna och fått mycket vi haft hängande över oss gjort. Inga större projekt utan mer småsaker som att få undan utemöblerna, tvätta och hänga undan sommarkläderna som hängt kvar under alla tjocka kläder, åkt till återvinningsstationen med otympligt skräp och handlat både åt oss och åt Lasses mamma.

Jag håller på att avgränsa en del av tomten där jag planterat lupiner. Till det behövs lite större stenar i olika former och färger. När vi grävt för altanen hittade vi en del och vi hade också några sedan tidigare från Öland men nu är de slut och jag behöver fler. Så när vi ändå var på återvinningsstationen passade jag på att smyga runt bland sektionen fyllnadsmassa där folk slänger jord, grus, kakel och STENAR.
Jag hann tänka mycket innan det låg fyra bra stenar i vår baklucka. Får man ta stenar härifrån som någon annan slängt? Jag vet att man inte får ta någonting ur containrarna som någon slängt. Vad är straffet om man åker fast? Tänk om det är någon bloggläsare/bokläsare som ser mig nu? Jag vill ju ändå upprätthålla ett ganska anständigt rykte trots att jag rotar på soptippen.

Jag brukar ofta fundera på om någon jag möter vet vem jag är. Kanske har läst boken. Eller ätit av min chokladask. Eller läst någon tidningsartikel. Jag trodde inte att varken boken eller bloggen skulle bli så "stort" men nu blev det så. Ni är en del som vet vem jag är och jag har inte en aning om vilka ni är. Det är konstigt.

Egentligen hade vi tänkt att hitta på något "lite extra" de här dagarna. Kanske åka och hälsa på någon och stanna någon natt eller ta in på hotell i någon stad i närheten och bara mysa. Men jag känner mig svag, illamående och inte på G dessutom har vi ju lilla Mysko att ta hänsyn till.

Nu ska jag smaska i mig kladdkaka under tiden Rosa Bandet-galan är på TV.

Fru Lila.

Efter en skön sovmorgon åt vi frukost och åkte sedan och lämnade lite saker till barnen som de glömde här hemma igår när de åkte till sin pappa.
På vägen hem stannade vi till vid en byggmarknad. Lasse gick in och handlade och jag och Mysko (det senaste namnet på vårt djur) gick en promenad hemåt.
Lasse hade redan hunnit hem och var i full färd med att bära runt stenplattor när vi kom travandes.
Jag har ont i mitt bröstben (en metastas) och det gör ondare när jag bär så jag räfsade löv istället. Lite surt eftersom vi tog ner vår ek förra våren så nu är alla löv som faller ner på vår tomt från grannens ek. Men det blev fint när det var klart.

Lasse är så duktig. När alla stenplattor var på rätt sida av huset så la han dem på avsedd plats på ena sidan av ytterdörren och byggde sedan en ram av överblivet byggtimmer runt rhododendron som redan växte där. Allt medan jag och Mysko låg i soffan och vilade. Jag kikade ut lite senare och det var så snyggt.

Igår fick jag en avi om ett stort brev. Det var från journalisten som skrev artikeln i M-magasin i våras. Den handlade om fotoutställningen som vi var med i och jag berättade hur det kändes, varför jag ställde upp och hur glad jag var att klänningen jag skulle ha på mig var lila eftersom jag "är" lila.
Ett par veckor efter intervjun fick jag ett brev av henne med några M-magasin, smycken och en scarf. Hon hade letat efter någonting lila men inte hittat något, förrän nu...
För i brevet jag fick igår som var adresserat till Fru Lila fanns en lila väska med matchande lila handskar.
Jag blev så glad. Och rörd.

Att ni alla, för mig okända chokladätare, bryr sig om mig och mitt öde det berör mig ska ni veta. Jag är ju bara en vanlig tjej som vem som helst. Som vill att mina barn ska veta vem, hur och varför jag var som jag var om det värsta skulle hända innan de själva hinner se det.
Så tack än en gång för att ni vill njuta av chokladen med mig.

Söndag.

En vecka med barnen hos oss tar slut imorgon. Det har varit full fart men de har visat stor hänsyn. Jag har inte behövt gå ner till dem för att säga god natt utan de har sagt god natt till mig i soffan innan de gått ner, de har hjälpt till med maten, de har uppmanat mig till att vila och Alva tyckte inte att jag skulle vara "förälder" på hennes klassdisco i fredags för hon ville inte att jag skulle bli sämre.

Pallrade mig iväg till Radiumhemmet för behandling i fredags. Där hade jag ett bra samtal angående mitt allmäntillstånd med min sköterska innan Lasse och jag somnade i sängen.
Kvällen tillbringade vi i en halvsunkig gymnastiksal där Alvas klass hade disco. Det var roligt att se dem ha kul och gjorde inte alls att jag blev sämre. Tvärtom.

Jag är inte så ledsen längre förutom i onsdagsnatt när jag hade besök av jättedumma nattmonster som ville få mig att tro att cancern spridit sig till hjärnan. Mörkret och ensamheten gjorde att jag inte var sen att hänga på nattmonstrenas argument vilket gjorde att vi låg vakna och var ledsna tills det blev morgon.

De flesta kroppsliga symptom är betydligt bättre men jag orkar inte riktigt allt jag skulle vilja än. Att hjälpa Lasse att slutföra trallbygget var för jobbigt. Men att bära betongplattor runt huset och att ta en långpromenad med Doris i Lövstaskogen idag klarade jag av. Jag har också varit i blippaffären (köpte till och med ett paket jäst!) och jag har lagat flera middagar.
Börjar så smått att fundera över julpynt och julklappar. Fem flaskor Blossa-09 står redan i vårt skafferi...

Det betyder väldigt mycket att få alla hälsningar och styrkekramar (det kanske är därför jag har ont i revbenet) i kommentarsfältet, peppande mail och fina kort och presenter. Alva tyckte den lilla änglabjörnen jag fått skulle ligga med mig i kistan och det var ju gulligt tänkt av henne.

Veckan som kommer har Lasse lite höstlov och vi hade tänkt och hoppas att bara få ha det mysigt och bra.

Nu återstår det bara att se när vi somnar ikväll för Adam har en kompis som sover över och de är allt annat än tysta...

Höstnougat.

Jag gläntar lite försiktigt på locket till min ask. Den har varit (och är) fylld av höstnougat. Jag har mått allt annat än bra. Jag har haft fruktansvärt ont, mått illa och varit ledsen.
Allt det jag normalt tyckt om att göra, träffa vänner, baka, laga mat, handla(?), blogga, fixa och renovera hemma och resa har blivit helt ointressant.
Alla de jag normalt älskar har varit helt ointressanta. Jag har bara velat ligga och gråta i soffan. När jag tänker efter så har jag nog varit en höstnougat själv, tråkig, äcklig och mindre önskvärd.
Sedan i måndags tar jag inga cellgifter för att se om det är de som ger mig alla tråkiga symptom. Nu mår jag lite lite bättre men det är som att välja mellan pest eller kolera för nu ger jag tumörerna möjligheten att ha ett Halloweenparty utan dess like.

Jag ser fram emot mina och det lilla monstrets promenader utan att behöva sätta mig ner på huk för att samla kraft att fortsätta, att kunna följa med Lasse in på blippaffären i stället för att sitta kvar i bilen på parkeringen, att vilja och kunna äta mat och att vilja och kunna hitta på roliga saker igen.

Var tacksam för det du har och att ditt hem förmodligen inte luktar kattkiss som vårt gör efter att en katt kissat i Adams fotbollsskor som stod på vädring...

Inlägg från Lasse...

Hej alla bloggläsare. Jag förstår att flera av er undrar och är oroliga eftersom Ulrica inte skrivit något inlägg på ett tag.

Saken är den att Ulrica inte mår så bra för tillfället, varken kroppsligt eller psykiskt. Hon har haft väldigt ont sedan i onsdags och vi har i dag haft kontakt med doktor Lidbrink angående smärtan. Hon beslutade att vi direkt skulle upphöra med medicinen för att se om det är den som är boven.
Förutom de fysiska smärtorna har Ulrica under de senaste veckorna blivit mer och mer ledsen och är för tillfället inte alls så pigg och glad som hon brukar vara.

Det är jobbigt att se sin älskade på det här sättet och jag hoppas verkligen att Ulrica snart kommer att må bättre på alla sätt.

Och till er som undrar hur det är med vårt lilla djur kan jag berätta att hon mår finfint. Vi har inte hittat några sår på henne och hon verkar precis som vanligt.

Hundmat.

Med risk för att förlora några yngre läsare så måste jag bara berätta att Orkidéutställningen jag och Ostfrun var på igår var så häftig. Vilken blomsterprakt! Alla tänkbara färger och storlekar. De orkidéer jag har stående i mina fönster kan dra något gammalt över sig.
Imorse tog Doris och jag vår sedvanliga morgonpromenad. Vi var på väg till hundängen och gick på gångvägen när en stor lösspringande schäfer kom galopperande med gapande käftar mot oss. På nolltid var den framme hos oss och ville äta upp Doris. Den bet henne flera gånger över ryggen och hon skrek/gnällde och rusade runt mig. Hennes koppel snörde ihop mina ben så jag hade inte en chans att böja mig ner och lyfta upp henne utan försökte bara att fösa undan den större hunden.

Jag var helt chockad och fick något slags tunnelseende. Allt gick så fort och som i slow motion på samma gång. Jag hörde hur ägaren ropade på sin hund och såg hans gula jacka som kom springande mot oss men det tog en evighet innan han kom fram och tog sin hund. Han undrade om det gått bra och bad om ursäkt. Doris skrek/gnällde fortfarande och hade krypit ihop med svansen mellan benen. Jag bara konstaterade att jag inte såg något rinnande blod från hennes kropp och gick därifrån. När vi kommit en bit bort stannade vi och lugnade ner oss och jag kände igenom hennes kropp ordentligt. Jag kände inget men det blir väl som förra gången hon blev anfallen då vi efter några dagar kände stora sårskorpor över hela kroppen.

Jag vill inte ha hund längre om jag/Doris ska behöva utsättas för det här gång på gång. Ska jag inte kunna gå på promenad med mitt kopplade djur utan att bli anfallen av lösspringande hundar? Eller är det kanske jag som gör något fel? Eller Doris? Tråkigt är det i alla fall.

Fortfarande tagen av morgonens händelse åkte jag in till stan för att träffa en bloggläsare som också är sjuk. Vi pratade om sjukdomen, medicinering, barnen och hur våra män hanterar situationen. Det är alltid trevligt att träffa någon i samma sits och kunna utbyta erfarenheter även om det är känslosamt ibland. Men jag tror på oss och att vi kommer leva länge till.

När vi sagt hej då så gick jag och Ostfrun (som jobbar i närheten) och åt lite lunch. Det blev wok på Ostfruns stamhak. Starkt och gott. Fick några körsbär i likör som färdkost på vägen hem av henne.

Tunnelbanebyxorna åkte av illa kvickt och jag totalsanerade mig när jag kom hem i hopp om att slippa svininfluensan som varenda människa verkade ha på tunnelbanan.

Dagens måste: Niclas Wahlgrens cd Plommon.

Helgen.

Det blev några timmars jobb med trallen och den övriga tomten i lördags. Sedan dök Ma och Pa helt överraskande upp med allt vi skulle tömma Softa på inför vintern. De ville hjälpa till att få Softa under presenning så hon slapp vara den enda båt som låg på båtklubben "helt naken".
Så när vi plockat ihop ute åkte vi för att klä in henne i sin blåa presenning. Det är konstigt att det alltid är så kallt när vi ska göra det. Fast vi tog på oss varma kläder rann snoret och fingrarna blev alldeles stela.
Det var riktigt mysigt att få åka hem sedan och tända ljus och äta en god krämig potatisgratäng framför TV:n. Vi festade till det lite och drack läsk till maten, det hör inte till vanligheten, men det var ju ändå lördag.

Båda barnen behövde nya byxor så det blev en tur till Vällingby igår för att inhandla det. Efter gick barnen på bio med Ma och Pa och såg Sommaren med Göran. Det roligaste skämtet var att en tjej som hette Ann gifte sig och fick efternamnet Ahl. Om man säger det fort blir det anal. Jag håller med, det var kul men inte så roligt för den som kanske heter så.
Efter en mindre lyckad tacomiddag (jag skulle vara lite crazy och prova något nytt!) så väntade TV-soffan. Under tiden Alva och jag tittade på Ensam mamma söker så tittade Adam och Lasse på en film i Adams rum och stackars Doris visste inte vilka hon skulle hålla sällskap.

Det har nu varit några dagar när jag har mått, under omständigheterna, bra. Men jag har märkt att när jag tagit de tabletter jag tar på måndag och tisdag så har biverkningarna varit värre de följande dagarna.

Trots det ska Ostfrun och jag gå på en Orkidéutställning idag. Jag påpekade att det måste vara vuxenpoäng på sådant men hon tyckte att det till och med var snudd på pensionärsvarning...
Så efter några timmar som pensionär är jag tonårsförälder igen när jag ska på ett möte för att planera Alvas klassdisco... Jag har inte tid att vara sjuk!

Ungdomsrum.

Igår när Adam kom från skolan började han och jag fixa till hans rum. Han skruvade isär sitt skrivbord, rensade hurtsen och dammsög. Det var så mycket skräp och damm överallt att till och med Adam själv blev förvånad och kommenterade det efter att ha fått en ordentlig nysattack. Ändå ville han slarva med städningen för att få upp den nya TV:n så fort som möjligt.

När Lasse och Alva kom hem hjälptes vi åt alla fyra (fem, djuret var också med!) att slänga gammalt sparat skräp, gå igenom hans cd-skivor och böcker, tömma och torka ur hans bokhylla och koppla in den nya TV:n och stereon.
Vi höll på till sent på kvällen, men oj vad mysigt det blev. Hade jag varit ungdom hade jag velat hänga där. Vem vet jag kanske sitter därnere och kollar på TV och käkar chips i hans säng de veckor barnen är hos sin pappa.

Nu har det blivit lördag och Lasse och min systers kille bygger trall i det fina höstvädret. Jag passar på att blogga lite men ska snart gå ut och servera dem fika.
Ska nog fira att det gått två dagar utan magont också. Fira vad som firas kan.

Trollunge.

Natten till i dag bjöd på magont som gjorde det svårt att sova. Men Lasse låg bredvid och då och då började han att klia mig på ryggen eller smeka min arm. Och genast gjorde det onda mindre ont.

Morgonen och förmiddagen fortsatte i smärtans tecken men den här gången i levern (vad är det man säger, omväxling förnöjer). När Lasse ringde hem från jobbet sa jag som det var och det dröjde inte många minuter innan han var hemma hos mig igen för "jag kan inte vara på jobbet när jag vet att du har så ont".

Jag vilade några timmar (läs: tog mig i kragen) och körde honom sedan tillbaka till jobbet innan jag åkte vidare till Dossysters mamma.
Även Dossysters lillasyster var där med sin lilla pojke. En fantastisk söt bebis med MYCKET mörkt hår och stora bruna ögon. Jag tyckte han såg ut som en liten trollunge eller en Monchichi. De tog fram kort på Dossyster när hon var bebis och vi kunde snabbt konstatera att hon och den nya bebisen var släkt.Det kändes väldigt bra att prata med dem om Dossysters sista tid i livet om vad som gjorts, sagts och hänt.
Timmarna bara flög iväg och jag hoppas att de tyckte att vårt möte var lika givande som jag gjorde.

Som en helt vanlig familj hämtar och lämnar vi barnen på träning, går ut med hunden, förbereder på tomten för elektrikern som eventuellt ska komma i morgon och surfar på nätet innan vi kan gå och lägga oss. Tänk om vi bara slapp de där cellerna som delar sig ohämmat.

Vykort.

Efter att ha mått hyfsat bra i magen i fyra dagar så var det nu ikväll dax för lite ont i magen igen.
Orkar och vill ingenting utom att bara få ligga ifred i soffan. Vill tacka en chokladsugen läsare för gulligt vykort med peppning som kom väldigt passande idag.

Nu måste jag bara få slippa ontet så att jag kan träffa Dossysters mamma och syster som planerat imorgon.

Läkarbesök.

Förmiddagen har jag och Lasse tillbringat på Radiumhemmet och eftermiddagen har jag och Doris sovit bort i soffan.

Innan läkarbesöket hos Dr Lidbrink lämnade jag blodprov (som senare visade sig vara utmärkt) och passade på att hälsa på en sjuksköterska jag hade för ett år sedan. Men hon brukar nalla av min chokladask så jag hade inga spännande nyheter att komma med där inte.

Väl inne hos en genomförkyld Dr Lidbrink pratade vi om min mage. Vi tittade på de senaste bilderna av DT:n och både hon och jag tror att det är vätskan som är boven i dramat. Det kan vara så att det bildats mer vätska sedan sist så därför tidigarelägger hon nästa datortomografi.
Jag är också orolig över att jag kanske tillhör den kategori sjukskrivna människor som blir utan ersättning efter nyår. Men när Dr Lidbrink hörde talas om detta blev hon alldeles röd i ansiktet och väldigt upprörd. Hon sa att jag inte skulle oroa mig för det OCKSÅ och om det mot förmodan skulle hända skulle hon personligen ringa upp försäkringskassans högsta chef och PRATA lite. Det känns tryggt...

Vi pratade mediciner, biverkningar och vaccination mot svininfluensan, som inte är aktuell för mig eftersom jag får cellgifter som påverkar immunförsvaret och därför inte kan bilda några antikroppar.
Det kändes bra att gå därifrån upp på behandling. Jag har nog den bästa läkaren.

Sköterskan på behandlingsavdelningen var glad att se mig så pass pigg med tanke på förra gången jag var där. Både hon och jag skötte oss fint så besöket där gick smidigt.

Väl hemma igen bytte jag bara från de svarta gå-ut-mjukisarna till de lila hasa-hemma-mjukisarna för att sedan inta horisontalläge i soffan tillsammans med Doris. Vaknade bara till ur dvalan när Adam kom från skolan.

Helgen.

Helgen har bara svischat förbi.

I lördags var vi på Jumbobebisens dop. En mycket stämningsfull tillställning med mycket sång och trevligt dopkaffe efteråt.Djur kan inte följa med på dop så Doris fick vara hos Ma och Pa i Hässelby under tiden.

Igår var det ett riktigt busväder med regn och blåst. Mellan skurarna planterade vi brokspirean vi köpte förra helgen. Det blev så fint. Hoppas nu bara att den hinner rota sig innan det blir tjäle i marken och att jag kommer få se den blomma nästa år.
Under tiden regnet öste ner gick vi in och rensade i våra förråd. Vi tog fram TV-bänken vi tänkte Adam ska ha i sitt rum, sorterade bland alla krukor, slängde gamla sparade tidningar, tvättade och vek in kläder.
Det var med ett riktigt gott samvete jag satte mig i soffan på kvällen och tittade på Ensam mamma söker tillsammans med Alva som kom hit igår kväll.

Adam däremot skulle kommit hit idag på eftermiddagen men blev försenad från Barcelona och har inte kommit än.

Idag har jag bekantat mig med min laptop och jag tror vi kommer att trivas bra ihop...

Fredag.

Imorse sov Doris och jag länge. Jag vet att jag pratade med Lasse och pussade honom hej då när han gick till jobbet vid halv åtta. Men sedan vet jag inget mer förrän tio över nio då jag vaknade till och fick panik över att jag var sen med min medicin. Jag är inte tvungen att ta den på en speciell tid men försöker att ta den vid samma tid varje dag, det kan ju inte skada.

Vi tog en härlig rask promenad i höstsolen på gångvägarna mot Beckomberga. En äldre dam (säkert över åttio för hon hade barn som var över sextio) stannade och pratade med mig för att hon tyckte Doris var så söt.
Hon hade själv haft hund hela sitt liv men ville inte ha någon ny nu eftersom hon var så gammal och hon tyckte synd om hundar som blev ensamma kvar efter sina ägare som dog. Jag visste inte vad jag skulle säga utan höll bara med henne.
Men faktum är att Doris kan vara en av de hundar det blir synd om. Jag önskar och hoppas att Lasse och barnen har möjlighet att behålla henne om det värsta skulle hända. Om det inte skulle gå har jag frågat Morsan och Farsan om de kan klappa vårt lilla djur tills hon blir gammal.

Vad gulliga ni är som är så engagerade vad gäller min mage.
Jag har smärtstillande hemma men väljer själv att inte ta några för att (jag är dum tänker ni) jag aldrig tagit några utan sovit bort värken om jag haft någon, inte vill belasta levern med ytterligare medikament och tycker att jag klarar mig utan just nu även om jag har ont.
Under åren jag varit sjuk är det fler som rekommenderat mig att ta smärtstillande eller antidepressiva medel men jag har vägrat för att jag vill vara "klar i huvudet" och veta att det jag känner är på riktigt och inte fejk. Inte vet jag om det är rätt eller fel men sådan är jag.
Jag har en tid bokad hos Dr Lidbrink på tisdag och tänker då fråga vad hon har på lut åt min mage.

Jag har börjat köra bil igen och hämtade Lasse från jobbet när han slutade för vidare färd mot en av Lasses favoritaffärer. Nämligen en elektronikaffär där vi köpte en ny TV och stereo till Adam och en laptop och mixerstav till mig. Lasse var nöjd ändå fast han blev utan leksak...

TV-inspelning.

Igår efter Doris morgonpromenad hade jag besök av en trevlig elektriker som ska hjälpa oss att få el ute på tomten och i badrummet vi nu ska renovera.

Jag hade väldigt ont i magen så jag sov både före och efter han varit här. Promenaden klarade jag nätt och jämt men jag gick som en fällkniv och stannade lite då och då för att ta några djupa andetag.

Lasse slutade tidigt så han gick med Doris på eftermiddagen innan vi lämnade henne till Ma och Pa som skulle klappa henne under tiden vi var på TV-inspelningen av Skavlan tillsammans med min lillebror och hans tjej.
Jag kan ju säga så mycket som att sitta på en TV-inspelning med min mage inte stod högst upp på min jag vill göra-lista. Men jag är glad att jag gjorde det för kvällen bjöd på både skratt och gråt och ett fantastiskt framträdande av Mika. Lasse ville att vi skulle ta med oss kameran men jag tyckte att det går lika bra att ta kort med mobilen. Nästa gång ska vi göra som han vill...Sedan hämtade vi djuret och hade turen att bli bjudna på pastasallad och god choklad till efterrätt. Mätta och nöjda åkte vi därefter hem till vårt kalla hus och la oss och sov.