Morgonen och förmiddagen fortsatte i smärtans tecken men den här gången i levern (vad är det man säger, omväxling förnöjer). När Lasse ringde hem från jobbet sa jag som det var och det dröjde inte många minuter innan han var hemma hos mig igen för "jag kan inte vara på jobbet när jag vet att du har så ont".
Jag vilade några timmar (läs: tog mig i kragen) och körde honom sedan tillbaka till jobbet innan jag åkte vidare till Dossysters mamma.
Även Dossysters lillasyster var där med sin lilla pojke. En fantastisk söt bebis med MYCKET mörkt hår och stora bruna ögon. Jag tyckte han såg ut som en liten trollunge eller en Monchichi. De tog fram kort på Dossyster när hon var bebis och vi kunde snabbt konstatera att hon och den nya bebisen var släkt.
Det kändes väldigt bra att prata med dem om Dossysters sista tid i livet om vad som gjorts, sagts och hänt. Timmarna bara flög iväg och jag hoppas att de tyckte att vårt möte var lika givande som jag gjorde.
Som en helt vanlig familj hämtar och lämnar vi barnen på träning, går ut med hunden, förbereder på tomten för elektrikern som eventuellt ska komma i morgon och surfar på nätet innan vi kan gå och lägga oss. Tänk om vi bara slapp de där cellerna som delar sig ohämmat.
9 kommentarer:
Hejsan! Vilken tur du har Lasse som kan lindra det onda! Härligt att få träffa dossysters familj, hoppas du slipper smärtan nu! Kram Milla
Fint att höra att du hade en mysig stund med Dossysters mamma, syster o monchichi :-)
Jag kan genom raderna du skriver förstå vilken djup kärlek du och Lasse känner för varandra och det är inte för inte som man känner att just det skulle jag oxå vilja uppleva. Dock så grusas tankarna på er kärlek när jag läser dina sista rader och inser att livet är bra orättvist. Det är som du säger att ni gör saker som en helt vanlig familj. Det stora "men:et" är dock det stora svarta orosmolnet som ständigt är belägrat över er och det gör mig så ledsen att just ni kanske inte ska få njuta av varandra tills ni båda är gamla och gaggiga. Jag önskar så att de där cellerna tar sitt förnuft till fånga och börjar uppföra sig som vanliga celler.
Många kramar från Nettan, trebarnsmamma i Svedala
KRAM
Hej, Jag ville bara säga att jag tänker pâ dig.
Jag är pâ kurs och tanken pâ sjukdommen har inte varit omkring mig men jag har tänkt pâ dig.
KRAM
jaadu, finns ingenting jag kan instämma i mer... tänk vad det hade varit härligt annorlunda utan de där elaka cellerna som bara stjälper...
Vad fint att ni hade en mysig fikastund, härligt med lite bebissniffande oxå :)
Vad underbar han är din Lasse, ni är verkar vara ett så finfint par!
Kram från en trogen följeslagare här på din blogg - och i tanken
låter som om du hade ett fint möte med sabinas familj. tänker på dig. hoppas du mår bra trots allt o att du får sova gott i natt. *kramar*
Så tråkigt att du mår skit och härligt att du har Lasse vid din sida!
Känner så igen dina tankar...
Tänker på dej!
Kram Anna
Det var så mysigt att träffa dig idag och som du skriver så tiden bara rusade i väg, vi hade ju så mycket att prata om. Både Johanna och jag hoppas att det blir flera tillfällen att fika och prata.
Vi lider med dig som får ha så ont och inte riktigt veta vad det kan beror på.
Varsamma kramar från dossysters mamma
Hej! Jag älskar att läsa din blogg Ulrica! Jag har gjort det länge nu och känner igen mig i så mycket. Jag är 39 och fick bröstcancer för snart fem år sen, spridning till lever och skelett. Just nu har jag inga tunga cellgifter, så livet är bra, men då och då tränger svarta tankar fram...Jag har två barn och en man och vi lever i nuet, du vet, tolvveckors cykler. Jag beundrar dig som skriver så bra och det hjälper mig att läsa om andra i samma situation.
Kram Sofia
Skicka en kommentar