Helgen.

Fredagens Smedshagsträff var väldigt trevlig. Den här gången träffades vi i en våning på Östermalm med ett omtalat nyrenoverat kök och badrum. Vi började kvällen med bubbel och ett försenat 40-års firande, sedan blev det god middag och tårta till efterrätt. Vi var tolv stycken pratglada före detta kollegor som träffades så det blev mycket kackel och många högljudda skratt.
Adam och Alva var hemma med Doris och tittade på Idol och åt chokladbollar. Jag har lite dåligt samvete att det blev så sent fast jag sagt att vi nog skulle komma hem tidigt. Men jag kände mig pigg och jag slapp besöka den nyrenoverade toaletten så vi blev kvar längre än väntat.

Lördagsmorgonen började med en ordentlig sovmorgon för hela familjen innan barnen åkte till Grimsta för att åka skridskor. Under tiden barnen roade sig med klubba och puck så gick jag, Lasse och Monstret en riktig långpromenad i Grimstaskogen.
Det var två sura barn vi hämtade efter promenaden för de hade blivit osams och kallat varandra för både det ena och det andra.
Som tur var hann de bli sams igen innan kvällens teaterföreställning Choklad. Det är en improvisationsteater som Lasse och jag var på i våras och tyckte var så bra att vi ville ha barnen med oss den här gången.
Alla fyra var mer än nöjda med föreställningen vi såg, chokladen vi åt och julmusten vi drack. Efteråt åkte vi till Ma och Pa i Hässelby där Doris tillbringat kvällen med lussebullsbak. Alla lussebullarna fick följa med oss hem och ligger nu i vår frys i väntan på att värmas och ätas upp. Tack!

Idag har barnen varit och spelat hockey med min bror. Jag har legat i soffan med fötterna i Alvas saccosäck och Lasse har planerat den kommande skolveckan.
Ma och Pa kommer snart hit med en nylagad Janssons frestelse som vi ska äta till middag och fira andra advent.

Jag är ledsen och har gråtit idag. Och igår. Och i förrgår.
Det värker i min hårbotten och håret håller på att lossna. Fast Dr. Lidbrink sa att jag inte kommer tappa håret när jag frågade henne. Så nu håller jag helt oväntat på att bli flintskallig. Jag känner mig så lurad.
Jag hade fått ganska långt hår och det är oerhört psykiskt påfrestande att få stora sjok med hår i händerna så fort man kommer åt huvudet, därför har Lasse klippt en kort page på mig idag. Nästa steg blir att raka av det sista.

Nu är det många som tycker att håret inte är något att bry sig om när man som jag kämpar mot cancer och dessutom växer det ju ut igen. Men det funkar inte så. Jag vill inte att Adam och Alva ska skämmas över att ha en mamma utan hår. Jag vill känna mig fin inför Lasse. Även fast jag är sjuk så vill jag kunna se ut som alla andra.
Det finns inga tröstande ord just nu.

Dagens måste: Peruk.