Skokartong.

Hade jag vetat om hur jag skulle må i helgen hade jag nog varit ännu lite mer tacksam i fredags...
Den här nya medicinen ger framför allt biverkningar på händer, fötter och mage och jag har lyckats känna av dessa tre ordentligt.

Men det har funnits saker att pyssla med här hemma som jag kunnat gjort i min egen takt. En ljusslinga har kommit upp ute, jag har bytt och tvättat sängkläder och plockat undan sådant som bara blir liggande för att ingen orkar ta hand om det.

Wembley har skojat med oss i helgen. Han vill inte att vi ska kunna larma honom för fjärrkontrollen vill inte fungera om han står utanför vår dörr, annars fungerar den perfekt. Den lilla busbilen! Vi tror att han hamnat i någon radioskugga för det har hänt förut.

För Lasse blev det nästan som lilla julafton igår när han tog fram en skokartong (av åtta!) och såg vilket par den innehöll. För när man köper så många skor så glömmer man vad man köpt. Men han verkade nöjd.

Idag kommer barnen till oss igen. Då blir det liv och rörelse igen och Doris har fullt sjå att hålla reda på alla som kommer och går.

På dagens promenad mötte vi en herre med en mycket prydlig vit liten hund som ville hälsa på Doris. Mannen ville nog helst inte att hans hund skulle bekanta sig närmare med Doris för han stod bara och tittade ogillande på henne och sa till slut: "Det där ser ut att vara en väldigt ovanlig liten hund!"
Han skulle bara veta hur rätt han hade, för hon är världens bästa ovanliga lilla hund, vårt lilla Monster.