Tankar.

I söndagskväll, efter pepparkakshusbak och middag tittade vi alla fem på TV. Det är inte ofta vi gör det för det brukar komma annat i vägen. Träningar, simning, läxor eller datoranvändande. Vi fick i alla fall en mysig avslutning på mammaveckan.
I går gick Doris och jag med Adam en bit till skolan och fortsatte sedan till hundängen. Eftersom jag inte äger några gummistövlar kunde hon inte springa där bland alla mindre sjöar som blivit efter allt regnande. Men jag släppte henne lös på andra sidan gångvägen så hon fick springa i skogen istället. Det var uppskattat. Hon såg ut som ett vilddjur när hon kom tillbaka till mig igen.

Just nu tänker jag mycket på hur mitt/vårt liv såg ut för tre år sedan vid den här tiden. Bara ett par dagar innan mattan drogs undan.
Vi hade bott ett år i huset. Jag jobbade heltid på mitt nya jobb med Lasse i klassrummet bredvid. Filuren låg i magen och vi var så lyckliga och otåliga på att få berätta för barnen om deras kommande syskon.
Att jag skulle bli sjuk igen fanns inte. Vi hade gått igenom det värsta tänkbara och nu kunde allt bara bli bättre. Nu var det vår tur.

Tänk att en enda mening kan förstöra så mångas liv. "Vi kan se spridda förändringar på levern". En mening som gjorde att vi förlorade vår bebis, Adam och Alva kommer förlora sin mamma, Lasse sin fru, Ma och Pa sin dotter och mina syskon sin syster.
Men än är det krut kvar i gumman och diarrén är något bättre så tre år till ska jag nog klara av.

Dagens måste: Pepparkakshusdoft.