Sofftillstånd.

I dag har det varit en sådan där sitta-i-soffan-och-stirra-i-väggen dag. Det är konstigt att vara i ett sådant "tillstånd" lite då och då nu för tiden. Då man liksom aldrig får arslet ur vagnen, då alla måsten blir oöverstigliga. Då kroppen, eller hjärnan bara protesterar- "nej,inte nu"! Jag har haft det här "sofftillståndet" ända sedan förra gången jag var sjuk och det har aldrig riktigt gått över.

De som förstår sig på "sofftillstånd" har talat om för mig att det är något liknande som utbrända (utmattningsdeprimerade) lider av. Men jag vet inte. Jag mår inte dåligt själv över "sofftillståndet" men kan få vansinnigt dåligt samvete över att jag inte bara kan ta mig samman och tvätta smutskläderna, vattna blommorna, dammsuga golven, planera och laga maten eller gå ut med Doris. Över att jag befinner mig i en glasbubbla medan livet fortsätter runt mig.
Doris lider inte hon heller utan är nog ganska nöjd med att jag sitter där jag sitter, så hon kan kura ihop sig bredvid och mysa.

Det här "tillståndet" gör också att jag har vissa svårigheter att ta beslut (fast det kanske inte bara gäller mig?!) och att jag, om vi är borta, ibland bara MÅSTE hem (socialfobi?!) igen. En annan sak som också är inkluderat "tillståndet" är att jag får väldigt ont i magen och gärna vill börja gråta vid minsta lilla stress eller när jag känner mig orättvist behandlad. Eller om jag har gjort något som kan uppfattas som fel.

När jag läser igenom det jag skrivit låter jag inte som någon rolig person att umgås med, så därför är det så fiffigt ordnat att jag, när jag befinner mig i "tillståndet" drar mig undan (skänk Lasse en tanke!) tills dess jag känner mig lite tuffare igen.
Och det är DÅ, ni tycker jag ser så fräsch ut, är så stark, är så modig, är så rolig, har sådan humor och sprider sådan glädje.

Ni skulle se mig i soffan...

Dagens måste: Hemglassbilens eskimåglass.