Det är med varm hand som jag lämnar över tangentbordet till månadens gästbloggare, min man Lasse...
Gästbloggare... Inte illa!
Vad ska man skriva när man har flera miljoner potentiella läsare (och åtminstone ett hundratal som verkligen kommer att läsa det man skriver)?
Ett naturligt upplägg är förstås att skriva om sjukdomen och hur den påverkar våra liv. Så jag börjar väl där så får vi se var jag hamnar.
Själva situationen är helt overklig. Det är verkligen en fruktansvärd sjukdom.
Men nu består ju våra liv av så mycket mer än den här sjukdomen. Cancern är en del av vardagen, ett onödigt ont.
Om vi kunde skulle vi naturligtvis välja bort den delen, men nu kan vi inte det så det är bara att acceptera faktum. Däremot kommer vi aldrig låta sjukdomen ta över och styra våra liv.
Det är lätt att älta sjukdomen och bara bli förknippad med den. Men det är inte så vi lever.
Vi har det fantastiskt bra tillsammans och jag kunde inte ha fått en bättre fru.
Ni som känner oss vet att det skojas och skämtas mycket hemma hos oss och jag skulle gärna ha skrivit ett underhållande inlägg som beskrev någon dråplig situation från vårt liv blandat med några roliga historier och kanske till och med en limerick.
Det blev inte så den här gången, men nästa gång jag får chansen som gästbloggare lovar jag att vara roligare eftersom det absolut är humor (och kärlek, förstås) jag framförallt förknippar med mitt och Lulles liv tillsammans.
Tack för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg i den här annars så välskrivna bloggen.
/Lasse
3 kommentarer:
Men älskling, vad fint du skriver om vårt liv! (Får man kommentera sin egen blogg??!!). Det var verkligen en stor risk jag tog när jag lät dig gästblogga, med tanke på humorn som genomsyrar vårt liv, och jag vet inte om jag vågar låta dig skriva igen... Dessutom har du ju lite att ge igen, efter alla "sanningar" om dig.
Jag är väldigt glad att det är vi, för jag hade inte velat gå igenom det här med någon annan än dig. Du är mitt största stöd! Hoppas att vi får många år till. Jag älskar dig. / Din fru.
När jag läste det du skrivit, Lasse, så fanns det ingen kommentar, men nu hann Ulrica före med sina - som alltid - fina ord om dig och er. Jag hade väl tänkt att skriva att jag hoppas få läsa mer från dig (om du får skriva igen) och att du klarade premiären galant.
Din vän Henrik
jag tycker att ni ska köra en samm blogg på semestern,eller så kanske ni måste skriva av er om hur mycke männen dricker eller hur jävliga era barn är i dom olika familjerna!!!!! kan bli en riktigt rolig följetong. ala vi hade i alla fall tur me vädret!!! kram Lotta Sabinas vän
Skicka en kommentar