Bebis.

Frukost på altanen innan det började att regna. Efter det "pluttade" vi i Softa i vattnet igen. Skönt, nu kan vi åka ut till "våra öar" igen när det är fint väder.(Vad gör alla människor när det är fint väder, trängs på stranden?)

En kompis till mig fick barn på Lasses födelsedag, så vi åkte dit och tittade på den lilla flickan på eftermiddagen.
Vad fantastiskt det är egentligen att allt redan finns och fungerar när de är så där små. Nu har hon ett helt liv framför sig, med allt vad det innebär. Det är tur att man inte vet vad som väntar en. För hur skulle man leva då??

Det är en konstig känsla av saknad ,sorg och avundsjuka (får man säga/erkänna det?) som samsas i min kropp.
Det går inte en dag utan att jag tänker på vår lilla filur som inte fick chansen att bli vår lilla flicka. Hon fick stå tillbaka p g a mig. Hon var så väldigt önskad och efterlängtad.

Jag tänker hela tiden på hur gammal hon skulle varit, hur hon skulle sett ut, vem hon hade liknat, på hennes första jul i julas, hennes andra semester med oss den här sommaren och på att jag egentligen skulle ha varit föräldraledig och inte sjukskriven.

Jag vet att många, nu när jag skriver det här, tar illa vid sig. Att man på något vis inte ska prata om det, att det ska undvikas. Varför är det så? Jag pratar gärna, behöver det. Att vara tyst är för mig att förneka. Jag vill inte förneka något som skulle bli det bästa som finns tillsammans med Adam och Alva. Att inte få henne är det jobbigaste, sorgligaste och svåraste jag har varit med om. Men för andra är min sjukdom det och de tycker nog att den ska vara det för mig med.

Hon fattas oss.