Barnen har varit hos sin pappa i snart tre veckor. Jag har aldrig varit utan dem så länge. Och det känns. Jag saknar dem väldigt mycket.
Och jag tror att det är ömsesidigt med tanke på de inkommande telefonsamtal som kommer från dem. I morse ringde till och med Alva och väckte oss...
Skulle jag få välja så skulle de bo här jämt (egoistiskt eller?), för man missar så mycket i deras utveckling och jag vill hinna prägla dem medan jag kan. Kanske att de tar efter några av mina värderingar, eller åtminstone vet vad jag står för. De veckor de inte bor här så har jag ingen aning om vad de gör eller hur de mår. Det är väldigt konstigt.
Det hade förmodligen varit annorlunda om deras pappa och jag kommit bättre överens. Då kanske de också skulle få mer stöd och tröst i min sjukdom av honom än vad de får nu.
Men i morgon kommer de hit och på söndag åker vi till Rhodos tillsammans...
Då kommer vi att sakna någon annan, nämligen... Doris.
Jag vet... hon är bara en hund, men för oss är hon nästan som en bebis. Och en bebis lämnar man inte hur som helst bara för att åka på semester.
När vi var på Cypern i våras så tänkte vi på henne hela tiden, och sa att vi aldrig skulle lämna henne igen.
Jag är nog den som är tuffast ifråga om att lämna henne, och det är också jag som ångrar mig mest sen.
Jag kan knappt titta på henne nu för jag har så dåligt samvete...
2 kommentarer:
Hej, nu har jag haft en helkväll av chokladläsning, vad fint du skriver (och din gästbloggare)! Det gör ont att läsa om måndagens läkarbesök, jag tänker mycket på dig.. Massor av kramar fån Caroline (& en liten kram till "Boris" från Alexander), hoppas ni får en skön vecka på Rhodos! & okej, ge en kram till kusinen oxå så han inte känner sig utanför
vilken gullig bild på er... hon kommer att ha det jättebra hos A o C jag tycker INTE att du ska ha dåligt samvete, nu ska ni bara "smurfa" å ha det skönt i en vecka, annars får du väl smuggla med henne nästa gång......kram från mamma
Skicka en kommentar