Vad gör man en sådan här dag?
När tårarna bara kommer när som helst. På gångvägen på Dorispromenaden. När jag hänger tvätt. När jag kissar. När jag öppnar kylskåpet för att se om det finns något middagsaktigt.
Eller när tårarna rinner hela tiden när jag läser kommentarerna här på min blogg.
Det blev en annorlunda dag mot den jag och Alva tänkt oss. Vi hoppade över Barkarby Outlet som vi planerat men bullarna blev bakta. Vi bakade tårbullar tillägnade Dossyster.
Hon tyckte om det jag bakade och kom gärna med önskemål på olika bakverk hon ville ha när vi träffades.
Jag har fått tidningen Vi Föräldrar hemskickad. Dossyster och jag intervjuades för några veckor sedan och nu är artikeln med i tidningen. Den blev så bra och jag är så nöjd. Jag tror att hon skulle varit det med.
Vad konstigt kroppen beter sig när man blir så här förtvivlat ledsen.
Jag mår illa, så att jag vill kräkas.
Orkeslös, det är en pärs att ta sig upp för trappan.
Det svider i ögonen, kanske inte så konstigt efter alla tårar.
Ingen matlust.
Tunnelseende.
Koncentrationssvårigheter.
Värk i kroppen, speciellt där jag har tumörer.
Och jättetrött, men det går inte att sova.
Jag hittade inget middagsaktigt i kylskåpet så det fick bli varsin pizza för mig och min älskade man. Av förklarliga skäl känner vi extra mycket kärlek till varandra idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
45 kommentarer:
Vet hur det är att mista en nära anhörig, det är som att man ej kan andas & man vet inte åt vilket håll man skall gå, det hände mig när min bästa vän dog i en trafikolycka, vi som alltid var tillsammans, plötsligt var hon borta, det tog ett helt år för mig att förstå att hon var borta och att livet måste fortsätta utan henne...det spelade ingen roll vart man gick tårarna kom ändå....men tillslut blev man helt utmattad, & när något sådant händer så tror man att man aldrig kommer över det ,att man aldrig slutar att gråta, men det gör man, men minnena lever alltid kvar & saknaden...Tänker på dig.....Mvh.Marie
Massor av kramar till dig, du måste kämpa, även jag, fast det känns tungt, det är iallafall det Sabina skulle tycka, hoppas att du får några timmars sömn inatt.
Har tänkt på både dig och Sabina hela dagen, hur ni kunde liva upp stämningen när vi t.ex var på Mösseberg, det tror jag inte att många kan när man är i den sjukdomsituationen, kram till dig igen/ Åsa
Önskar dej allt gott!
tänker på dig
varma kramar fr sköna östelen
En sådan här dag/kväll ska du bara ta det lugnt, gråta och vara med din man! Du ska inte känna ngr måsten. Allt måste få "landa" och det gör det inom sinom tid.
Mina tankar går till dig!
Ta hand om dig. Om vill gråta gör det, om du vill skratta gör det. Var bara du!
Kram från Oss.
Kramar till dig Ulrica, jag vet inte riktigt viket råd jag kan ge eller om jag kan ge något för att du ska må bättre... , men när jag varit väldigt ledsen har det hjälpt lite att åka bort någonstans ett tag för att få ett miljöombyte att prata och skriva av sig är väldigt bra också. Sorgen måste få ta den tid den tar. Hoppas du mår bättre snart.
KRAM
Du har varit fantastisk mot din vän! Lider så med dig! Kommer att sakna Sabina och hennes blogg, man hoppades ju så att hon skulle klara det. Lova att ta hand om dig själv lite nu!! Kram
Ulrika jag vet inte hur många gånger jag varit in i din och Sabinas blogg idag. Det känns så overkligt, det gör mej så ont. Jag känner ju ingen av er men jag känner så med er. Jag hoppas så innerligt att du ska få sova i natt. Jag tänker på dej.
Styrka och kärlek Mona
Det är sådana människor som du som inspirerar andra att kämpa. Du är helt fantastisk!
Kram Caroline
Jag förstår hur du känner dig, allti blir jobbigt. Allt gör en gråtfärdig. Man vill bara ligga ner, krypa under filten och hålla hårt om den där nallen man hade när man var liten.
Tänker på dig.
Mängder av kramar
Lulle, det hela är ofattbart! Tänker på dig i din sorg.
Många kramar från Mulla
Ta en dag i sänder... Just idag finns ingen rättvisa. Kram Kockis
Sorg.
Inga ord blir rätt.
All styrka till dig i din kamp och idag också i din sorg.
Förstår vad du går igenom just nu, och ändå inte...
Miste min svägerska i september, i samma skitsjukdom.
Har läst din o Sabinas blogg om o om igen idag, känns så ofattbart!
Ni fanns där för varandra hela tiden, det var så fint att läsa...
Hoppas du finner styrkan i kärleken att gå vidare.
Ta hand om dig...Vi är många som tänker på dig!!
Styrkekramar här från Skåneland
Varma kramar till dig!
Anna i Uppsala
Ulrika, man får vara ledsen. Jag känner mig också ledsen idag även fast jag bara kände Sabina via bloggens värld. Hennes öde har berört mitt hjärta och jag kommer att minnas henne för alltid. Du har ett speciellt förhållande till Sabina och måste få sörja. Bra att du har din man att få tröst ifrån. Och du, ingen av oss vet hur morgondagen ser ut. Man får leva i nuet och njuta av det goda. Kramar i massor.
Jag fick Vi föräldrar igår, och det var verkligen en fin artikel.
Önskar jag kunde ge dig en varm kram. Sabina kämpade så tappert! Nu ska du kämpa vidare, de vill hon! Och vi runt omkring dig, kända och okända ska ge dig så mycket värme och stöd vi bara kan.
Kramar från Piteå
Jag kan inte säga att jag vet hur du känner.. Men jag vet hur jag känner när jag förlorat någon väldigt nära. Och det stämmer verkligen det du skriver. Man ska vara glad att tårarna kommer, men man känner sej verkligen "manglad" av sorgen. Det är helt ofattbart att en människa bara försvinner och inte finns mer, annat än i våran tankar och minnen. Jag tänker på dej Ulrica! / F
Kan inte ens försöka föreställa mig hur du känner just nu, men jag förstår att sorgen är stor och svår.
Du, liksom din Dossyster med familj, finns i mina tankar idag.
Tårarna rinner nerför kinderna när jag nu sitter och skriver till dig.
Sabina visste att ni var enormt nära vänner och jag beklagar verkligen sorgen.
Kämpa vidare...kommer alltid att hålla mina fingrar och tår för dig...skitsjukdommen ska inte få ta alla änglarna.
Hoppas att du får några timmars sömn inatt...och lova att vara rädd om dig
// Varma tröstkramar från en kanske för dig okänd bloggläsare vid namn Carina
Massor av styrkekramar till dig.
Har följt Sabinas och din blogg en tid nu.
Tände ett ljus för Sabina igår kväll och alla mina tankar gick till hennes närmaste.
Ulrica, ta en lång promenad i solen med din lilla hund och din man..
Du måste kämpa vidare för det är precis vad Sabina ville och hon
kommer att sitta på ett moln och finnas i luften omkring dig..
kram Sanna
Hej Ulrica
Jag skulle vilja skriva 1000 saker till dig men allt känns så fel när jag skriver. Och jag raderar och skriver, raderar och skriver......
Jag gör så att jag bara skriver att jag är så ledsen för att du är ledsen, jag är så ledsen att Sabina inte finns i den här världen mer. Jag är ledsen för att du också har canser.
Ni underbara människor.Det finns aldrig en mening med att bli obotligt sjuk eller en förklaring varför just någon viss drabbas. Den enda meningen man kan skapa ur en sån situation är att göra som ni gjort/gör. Att sätta ord på det allra svåraste, Skriva, berätta,och blogga, vara öppna och orädda. Jag beundrar erat mod.Och det är nog så att vissa människor bär på en styrka som är utöver det vanliga, en styrka som förändrar och berör....Ur det meningslösa kan det komma någon slags mening.
Jag har berörts djupt på ett sätt som för alltid kommer att finnas med mig. Tack för det.
Ta hand om dig,
Hälsningar Ulrica
Jag har läst din blogg sedan jag hittade Sabinas, men som många fler inte kommenterat förrän i dag. Jag förstår att det måste vara oerhört tungt för dig och din familj att behöva gå i genom det här när du själv genomgår en behandling i samma skit sjukdom. Jag vet inte egentligen vad man ska säga mer än att jag tänker på dig och din familj och jag hoppas att Sabina fått frid och att tiden för henne att vänta inte är så lång. Kram
Tänker på dig Ulrica!
Kan inte ens föreställa mig din sorg, ni var så tighta.
Jag saknar Sabina otroligt mkt och kände henne inte ens.
Jag har läst om er bok flera ggr, den är så rörande bra.
Skickar dig miljontals styrkekramar
A
Hej Ulrica
Jag har varit inne på Sabinas och din blogg under flera månaders tid, men jag har inte lämnat någon kommentar tidigare. Jag känner inte vare sig dig eller Sabina. Men det gör mig så ont att läsa det som händer er. Känner så med er
Låt tårarna komma och ta hand om er så gott det går.
Många kramar
Karin
Mina tankar går till dig, Lasse och barnen idag. Kan inget annat än att skicka värmande kramar. /Emma
Hej Ulrica!
Förstår att du måste ha det jättekämpigt just nu när din bästa vän och dossyster inte finns mer. Tänker på dej massor och vet precis vad du går igenom. Jag har själv förlorat både min syster, hennes barn och min mamma och sådant är jättejobbigt. Säkert blir väl också din egen sjukdom extra påtaglig när det händer sådant här, men hon har det ju bra nu...och det vet jag att du också vet, men det är på något vis det du får trösta dej med. Du tycks också ha en väldigt kärleksfull man vilket är väldigt positivt. Gråt, skrik, gapa eller vad som helst.....men stäng aldrig in sorgen. Massor med kramar till dej på vägen.
Lillan
http://schappisarna.zamperrodonas.se/#home
Tänker på dig och alla andra som finns kvar här nu när Sabina inte längre finns här. Ledsen, ledsen, ledsen är det enda ord som flimmrar framför mina ögon just nu. Har följt både dig och Sabina genom era bloggar och berörts djupt av er båda!
Ulrica
Hoppas att din dag ger dig hopp&ljusning snart...både i din sorg och i din sjukdom
Varm Kram från Cybervärlden
har inge ord, vill bara skicka mina starkaste peppkramar och kraft till dig att orka och önska dig en så härlig vår du bara kan få! :)
Jag har följt Sabinas kamp och jag känner mig helt tom, TROTS att jag aldrig, som du ens kände henne personligen, ingen vet, bättre än du vad hon gått igenom. Vet inte vad jag vill säga med den här kommentaren egentligen, mer än att jag tänkt mycket på dig nu när Sabina lämnat jordelivet. Hoppas hon från ovan hjälper och ger dig styrka att besegra denna hemska sjukdom... Kramiz M
Kära Ulrica!Förstår att du måste känna dig halv nu när du mist din dossyster.Ni har berört så många människor,jag tror egentligen inte att ni vet hur mycket ni berör.Fortsätt med det,sluta aldrig!Skriver en liten vers till dig som hjälpte mig lite när min mamma gick bort.När sorgen nästan bryter dig,när allt känns hopplöst trist.Försök att minnas det du fått och inte det du mist. Säger mycket tycker jag. Fortsätt med att vara den du är.Kämpa på,vi är många som är med dig.Varma kramar från Tina i skåne
Vilken kamp du har! Jag läser och gråter, känner med dej. Ta hand om dej på bästa sätt.
Kramar från mej
Fina Ulrica,
Det vackraste som finns är att komma en människa själsligt nära,att kunna vara naken utan en sköld, utan murar, utan en påklistrad mask..
Det händer inte så ofta i livet att man kommer en annan människa så nära.
Det har varit så fint & enormt gripande att läsa om er vänskap, hur ni har stöttat varandra, skrattat & gråtit..Trots all sorg så fortsätter den starkaste kraften av allt att leva vidare..Kärleken.
Jag känner så med dig & önskar dig all värme..Kram från Kajsa
Gråta, skrika, gapa och känna kärlek i en salig röra kan vara bra hjälp i sorgen som tär!
Pok
Mallaskickarmod,kärlekochstyrkabralla
En stor och varm styrkekram till dig Ulrica! Köpte boken igår och sträckläste den igår kväll, så fint skrivet och vilka underbara bilder! Kram kram Johanna
Hej Ulrica. Sorgen har många ansikten och faser. Allt måste få ta sin tid....min mamma gick bort för ett år sedan, och det kommer alltid att vara tomt i mitt hjärta. Skickar dig styrkekramar idag. varma hälsningar karin
Kara Ulrica,
Du kommer alltid att sakna din fina Sabina,men efter en tid kommer
du att le nar du tanker pa henne istallet for att grata.Hon har det bra nu.Du har ditt liv att leva NU,det basta sattet att hedra din van ar att fortsatta kampa.Och fortsatta att leva livet till fullt,nagot du redan ar mycket duktig pa att gora! Varma kramar
Kan inte nog beklaga sorgen att ha förlorat en vän på det sättet. Eller beklaga sorgen att du har skitsjukdomen i dig.
En stor cyberkram är allt jag kan göra.
Jag har tänt ett bloggljus för Sabina och för alla drabbade av skitsjukdomen.
Kram från Gissan
Måste få lämna ett litet avtryck. Jag tänker massor på dig.. Beställde boken igår, ser fram emot att få läsa den. Kramar i massor. Maria i Norrland
Massor av kramar och massa styrka vill jag sända dig.Mina ögon känns tunga i dag oxå, tänk att man kan bli så påverkad fast man inte kände Sabina...Nu måste du kämpa vidare..det tror jag går bra du har nog Sabina och hannes styrka någonstans bakom dig.
Många varma tankar och styrkekramar till dig, Ulrica!
Jag är så ledsen för det du går igenom.
Har följt både din och Sabinas blogg i ett par månader och ni betyder så mycket för så många.
Er livsglädje, kämparanda, värme och förmåga att ta vara på livet här och nu, har fått både mig och många andra, att värdesätta saker på ett annat sätt.
Nu har Sabina kämpat klart på jorden, men jag tror att hon har det bra där hon är nu!
Var rädd om dig och det känns bra att du har en så fin familj omkring dig!
Kram
Hej Ulrica...
Jag har läst din blogg sedan i somras & lämnat kommentarer lite då & då... Jag känner så med dig i dag.. Vår fina Sabina har somnat in.. Det är ofattbart & så orättvist.. En tröst är att hon inte längre behöver lida..
Jag vill att du ska veta att du var mycket speciell för Sabina... Hon sa ofta "Boksyster förstår mig som ingen annan kan förstå och jag är så glad att jag har henne". Det ni hade var något unikt! Jag förstår att saknaden måste vara stor..
För ett par veckor sedan då Sabina opererades på KS fanns jag vid hennes sida.. Plötsligt öppnas dörren och in stiger din kära Lasse och har en hembakt kaka med sig och en hälsning från dig.. Tror att du hade besök på Radiumhemmet just den dagen.. Ni har båda varit helt underbara för Sabina och hennes familj..
Jag har läst boken.. Den är så fin & bilderna är underbara...
Jag kommer följa din kamp Ulrica... Önskar och ber att du ska få bli frisk. Jag tänker på dig och din Lasse och barnen. Det är inte lätt att vara anhörig. Jag har följt min mammas kamp och min systers... Min älskade mamma gick bort i cancer för sex år sedan.. Tack och lov mår min syster bra i dag men det har varit en jobbig resa..
Sabinas kamp var otrolig.. Hon ville verkligen leva och hon kommer leva kvar genom alla fina minnen & genom sina fina döttrar..
Kram ullis
sänder tusen miljoner kramar till dig ulrica i denna svåra stund. svår för alla, sabinas familj, vänner, bloggläsare ja alla saknar henne. mer eller mindre. kramar i mängder amanda
Skicka en kommentar