Jag lever fortfarande i något slags lyckorus efter gårdagskvällen. Efter att ha läst i gästboken känner jag mig alldeles snurrig av lycka.
Jag måste rikta ett alldeles speciellt TACK till Ma och Pa, utan dem hade kvällen aldrig blivit vad den blev.
Jag gick upp innan sex för att se till att Adam kom iväg ordentligt till Åland där helgens fotbollscup äger rum. Innan han skulle gå smög han in till Lasse, som fortfarande låg och sov, tog hans hand och viskade: Jag går nu.
Jag tyckte det var så gulligt.
Jag fick ett ryck och gräddade våfflor (av överbliven smet) till frukost som vi åt innan jag åkte till Radiumhemmet för att lämna blodprov och hälsa på Dossyster.
Gårdagens våffelpaket som hon skulle fått lämnade jag hemma och tog med mig en hink med rosa tulpaner (som jag hade smyckat lokalen med) i stället.
Hon blev glad både åt att se de och mig. Vi pratade allvar och skojade lite. Hon ville att jag skulle skriva att vi har roligt fortfarande.
Det kändes skönt att bara vara hos henne och timmarna sprang iväg. Vid tre beslöt jag mig för att gå och numera när jag går därifrån säger vi: Det är inte hej då som i hej då.
Vi förstår båda vad vi menar...
Jag åkte till optikern för att hämta mina glasögon och till affären för att handla något mys till Let's dancefinalen innan jag åkte hem.
En stilla undran: Var tog våren vägen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
HeJ Ulrika!
Hær sitter jag på jobbet (lungmedicinsk avdelning) och tænker på er!Vilka fantastiska mænniskor ni er!Du och Dossystern...fick eran bok igår och redan læst den hela...jag beundrar er før eran styrka och livsglædje.
Ditt lendee smittar Ulrika...du ær verkligen en fantastisk kvinna och lyckligt lottat mannen som har fått din hjærta.
Varma hælsningar/Marika
Håller på och läser eran bok jag fick hem idag..villken otroligt fin bok...
Ni är starka trotts hur ni mår..
Beundrar er verkligen.
Många styrke kramar på vägen..
//Mia
Kram Ulrica!
Jag hoppas och ber för din dossyster och tänker på dig varje dag.
Grattis till fint mingel och boksläpp.
Ulrica! Tänk att du - ni tre i boken, när ni själva har som jobbigast, kan sprida så mycket av
kärlek,glädje och omtanke omkring er och som även utmanar många av oss som följer er. Frågorna kommer...
Hur använder vi vår tid och våra möjligheter? Vad är egentligen viktigt?
Jag har också läst boken. Ni är fantastiska människor. Jag har fått en helt annan syn på livet sedan jag har läst era bloggar och nu boken. Vad är viktigast i livet. Önskar dig allt gott och sänder önskan att du kommer att klara det här och att behandlingarna kommer att lyckas. /kramar Karin
Boken är helt underbar, med både sorg och glädje, men också om livet och verklig vänskap, din glädje smittar av sig & dina ord som du skriver på bloggen fastnar i hjärtat och berör, tack för att du är du och tack för att vi får följa din vardag med familj, vardagssysslor, sorg och glädje....
Åh vilken bra bok! Läste ut den på ett par timmar, beundrar er verkligen, så starka trots eran sjukdom. Mitt hjärta är fullt av beundran för er. Många kramar från Malin
Hej Ulrika. Hittade till dej via Sabin. Jag har följt Er en tid. Jag fick eran bok idag. Jag gråter idag när jag tittar in hos dej. Undrar hur man klarar av ert hej då. Mina tankar finns hos er.
kram mona
Vill bara önska dig en härlig helg!
P.S Visade inte blodproverna på för högt "Våffelvärde" efter våfflor igår & en stadig Våffelfrukost idag:):)D.S
//En trogen bloggläsare
Vad kul att det blev så bra igår Ulrica och att du har så fin familj, underbara barn, och fin make Lasse. Du är omgiven av så mycket kärlek. Du som har det så svårt och kämpar så mycket. Min önskan är att du blir helt frisk. Du verkar ha så fina barn också. Hoppas ni får en underbar helg varma kramar Karin (En för dig okänd bloggläsare, men som tittar till dig varje dag <3
Hej!
Vad kul att läsa om boken, jag har inte köpt den än, men det ska jag i veckan. Härligt att du fick en sån bra kväll.
Kram Jessica
Hej Ulrica!
Fick boken igår. Har läst och gråtit.
Känner mig maktlös och vill hjälpa till. Idag skrev jag om boken på min blogg. Själv miste jag min 16 åriga son Charlie i en förbannad mopedolycka för två år sedan. Idag känner jag hur jag blivit mycket mera öppen och ödmjuk. Lyssnar och vill hjälpa andra i svåra situationer. Jag önskar dig all lycka. Hoppas jag inte klampat in hos dig och skrivit något som sårar.
Massor av kramar Lotta
Skicka en kommentar