Dossyster.

Jag har blåst ut Dossysters hjärtljus. Nu är det hej då som i hej då. Men hon har kämpat, kämpat in i det sista och en liten tröst för mig är ändå att hon inte har ont längre, för hon har verkligen haft ont den sista tiden. Omänskligt ont. Men det hindrar inte mig från att vara ledsen, så otroligt otröstligt ledsen.

När vi var på Rhodos tillsammans med våra familjer så brukade vi ligga och flyta på våra flytmadrasser ute i det varma vattnet i flera timmar. Vi pratade, skrattade och njöt där under solen.

De sista dagarna har vi pratat om att den av oss som försvinner från det här livet först åker till ett varmt skönt ställe och "paxar" plats åt den andra. Och under tiden den väntar så ligger man och flyter på en madrass i det varma vattnet. För vi ville inte tro att allt tar slut här.

Hon ligger där nu och guppar på sin madrass och väntar på mig, hennes Boksyster, Dossyster och vän.

Men jag vet att hon inte vill att jag kommer för tidigt med mina kärleksmums, så jag ska fortsätta kämpa, så mycket jag bara kan. Men det kommer att bli tomt. Väldigt tomt. För vi har under det här året vi lärt känna varandra kommit varandra så nära.

Mina tankar går idag till hennes familj som har mist en sambo, mamma, dotter och syster. Jag vet inte vad jag ska säga en dag som denna, jag vill bara krama om.

Det är helt ofattbart och jag är så ledsen... Du fattas mig.