Jag har haft en liten bloggpaus. Det behövdes. Men helgen har bjudit på många körsbär i likör som vi mumsat i oss.
Idag har barnen åkt till sin pappa och nu är det tomt och tyst här hemma.
Den här veckan ska jag vara cancerpatient så det står härliga till.
I eftermiddag ska jag lämna blod och få behandling.
I morgon ska jag göra en datortomografi.
På onsdag ska jag göra en skelettscintigrafi (röntgen av skelettet).
Men på torsdag ska jag bara vara Ulrica och gå och titta på någon majbrasa och ta lotter som vilken annan människa som helst. Fast till skillnad mot vilken annan människa som helst kommer jag att oroa mig något fruktansvärt över alla provsvar.
Jag och barnens pappa är nu äntligen överens angående semesterveckorna och jag frågade barnen om de hade något förslag på vad vi skulle kunna göra i sommar. Förslagen haglade inte direkt utan Alva frågade mig vad jag tyckte vi skulle göra i sommar. Jag svarade att det beror på vad mina provsvar visar. Hon undrade då om jag kommer att dö i sommar. Jag svarade nej men att jag kanske kommer behöva någon annan ny medicin som gör att jag kanske inte kommer att må så bra.
Det är ett overkligt konstigt liv vi lever, i tolvveckorsperioder. Efter varje datortomografi får vi veta hur nästa tolvveckorsperiod kommer att se ut. Dossyster och jag brukade säga att den här sjukdomen är det värsta straff en människa kan få. Annika Östberg är visserligen inte fri men hon får åtminstone leva.
Dagens måste: Våren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Jag LEVER oxå, men önskar jag fick dö i sömnen. Men det är få människor förunnat.Är man sjuk i en miljösjukdom finns ingen bot och ingen accepterad diagnos. Det är ett helvete utan dess like med plågor, som bara måste uthärdas och glömmas. Har i tre år önskat att jag kunde få cancer. Då hade jag haft en diagnos.Ingen vill befatta sig med oss. Det finns ett antal läkare och tandläkare, som försöker hjälpa, men de förföljs med ljus och lykta.De flesta är rädda att mista sin legitimation.Inte klokt jag kan skriva som jag gör, men jag har önskat livet av mig i fyra år. Det finns så många sjuka ute i bygderna ,som vi aldrig hör talas om, för ingen kan föra vår talan. Hoppas sååå du klarar dig och alla andra oxå, som vill leva. Jag kan ej fatta, att man kan klara sig,när man får så mkt cytostatika i sin kropp och kan stå ut och kämpa. Ni är beundransvärda.Det är klart ej sånt här skit du vill läsa. Förlåt mig snälla Ulrika!Ibland är det lite lättare och då försöker jag va normal.Trots att jag säger till alla, att jag är i en annan värld och ej är normal längre.
Jag har börjat uppskatta livet mer och mer. Mkt tack vare er! Det tackar jag för! Jag skulle så gärna vilja göra ngt för er i genäld!/Kram
Ja, cancer är ondska i sin renaste form. Det grymmaste straffet. Och det drabbar mestadels oskyldiga.
Många kramar, håller tummarna för en bra kommande tolv-veckorsperiod.
Du har varit saknad här! Skönt att höra att du mår bra och att du ser framåt.
Många kramar från en trogen läsare!
/J-Li
Hej Ulrica,
Jag fick diagnosen bröstcancer 17 april i år. Jag har läst din blogg och beundrar den styrka som du har. Önskar jag kommer att hitta min inre styrka också. Min tro och mitt hopp är det inget fel på men det är så mcyket som ligger utanför min kontroll. 12 Maj kommer jag att opereras, bara väntan dit är en prövning. Ändå är det bara början....
Kramar i cyber
Ja, cancer är ingen sjukdom man önskar någon. En ALS-patient sa till mig vid ett tillfälle: Det kunde ha varit värre, jag kunde ha haft cancer. Skillnaden är tror jag att man hela tiden har hoppet när man har cancer, men när man har ALS så vet man att det inte finns något hopp, det gäller bara att ta vara på dagen och livet som är kvar. Må det bäst, Kram Maria
Så sant som det är sagt, det där om Annika Östberg... Men hon är ju dessutom medskyldig till sitt straff... Som jag ser det så har ni fått dubbelt upp genom att dessutom ha blivit oskyldigt dömda...
Jag läste kommentaren här ovanför där det stod om hur en ALS-patient önskat att dom hade cancer...
Min faster dog av denna fruktansvärda sjukdom på midsommar förra året... Det var hemskt att behöva se hur denna, tidigare, väldigt aktiva människa blev helt instängd i sin egen kropp, men som samtidigt bestämde sej för att leva livets sista dagar fullt ut. Bl a genom en resa till Svalbard och "isbjörnssafari"...
Jag försöker få min kusin att starta en blogg till sin mammas minne för för mej var hon en enorm förebild och kämpe.
En annan sak jag tänkte på när jag läste ditt inlägg är HUR SVÅRT det måste vara att behöva höra sitt barn fråga om mamma kommer att dö... Vilken obeskrivlig sorg det måste vara att inte kunna lämna raka besked om vad som kommer, eller vad som INTE kommer att hända...
Önskar dej en bra vecka, trots omständigheterna...
Mvh Anna
Bra skrivet idag. Kan bara hålla med om detta 12 veckors liv... Jag ska in på Valborg och göra skiktröntgen och antar att jag får svar på läkarbesäket som är inplnerat 7 maj. Fruktansvärd väntan, och jag vågar inte planera något för sommaren innan man har svaret... Tänk att de finns de som VILL dö (inlägg från ngn på din blogg) JAG VILL LEVA!!!!
Det tar aldrig slut. Jag önskar att det vore kampen som aldrig tar slut. Men det jag menar är att cancern fortsätter att skörda sina offer.
Just nu kämpar Tim Ahlgren sin sista kamp. Jag önskar så att det vore annorlunda, att något kunde göras.
Ulrica......livet tar sina vändningar....hade vi bara varit själva o inte mammor..........Så mycket tårar för mest av allt barnens liv o situation....alla barn älskar mammor mest av allt....på nåt sätt, vill inte underskatta pappor...
Lyssnat så mycket på Sussane Alvengrens " du är älskad där du går. SVT melodifestivalen, skrev till S A och fick ett fantastiskt handskrivet svar tillbaka.."
Att vara i en sk gråzon med en "suddig" diagnos och få lägga all kraft på att få hjälp med sin sjukdom (och att bli betrodd om denna)är fruktansvärt, kränkande och säkerligen livslustsdränerande. Så, jag förstår "anonyms" kommentar. Kan vara svårt att förstå när man är mitt uppi en kamp om livet, det förstår jag verkligen också. Tror just detta att när man ignoreras som sjuk, så mals sakta men säkert självförtoendet & livsglädjen ner, precis som den skulle göra om man stängdes ute från gemenskapen på tex.jobbet el.skolan i det vanliga livet, man förlorar sammanhang & identitet. Tror inte det är lättare att släppa taget om kampen för livet om man inte har egna barn. Man tror nog det som förälder, men då har man bara glömt hur kär man var i livet även den dagen innan man fick sitt barn. Sorgen för deras framtid blir givetvis gigantisk. Tunga ämnen idag, men ibland behövs det kanske lite bittersmak i chokladen också, för att uppskatta allt det som smakar sött (& enligt mig gott:)
Ta hand om dig & håller hårt tummarna för goda besked efter din röntgen nu!
/en trogen bloggläsare
Hej! Blir ledsen äver anonyms inlägg. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Att i 3 år ha önskat sig att ha cancer känns som en förolämpning mot dem som har kronisk cancer. Det är ett helvete på jorden att drabbas av tumörer! Jag blir så ledsen för jag tycker inte inte att man kan jämföra sjukdomar på någon slags skala "typ jag har det värre än dig". Vem kan bedöma det. Nej sjuka (och andra) ska stötta varandra. Jag hoppas av hela mitt hjärta att "anonym" får det bra men jag vill inte att Ulrica ska tro att vi bloggläsare (flera av oss drabbade av cancer själva) inte förstår att hon lever i helvetet 12 veckor i taget. Ulrica kämpa på!!! Love U!!!/En som vet
Fina Ulrika, hoppas innerligt att veckans prover och röntgen kommer visa glädje besked, men förstår hur påfrestande tiden där emellan kan bli innan man har fått prov svaren. Ber och hoppas bara det bästa för dig Ulrika.
Tusen varma kramar från dossysters mamma
Jag håller tummarna för att alla prover och undersöknngar är bra Ulrica!
Kämpa på bara....du är så himla stark, men vad har du för val egentligen....
Samtidigt kan jag förstå vissa andra som skrivit här i bloggen....det finns människor som inte orkar kämpa längre, som gett upp pga olika saker, som inte ser ngt ljus någonstans.
Vi måste förstå dessa oxå, vi får inte förringa deras känslor eller anse att de "tänker fel"!
Alla är inte så starka, men alla har ju rätt till förståelse och empati....
Jag är så imponerad av din kampvilja Ulrika och var det oxå av Sabinas....om jag skulle drabbas av en svår sjukdom så hoppas jag att jag kan kämpa på lika bra!
Ha det bra och kram/Siss
Håller tummarna och tänker på dig. Ha en härlig valborg! Styrkekramar, Catharina
huvvaligen. cancer är det mest fruktansvärda och hemska ord som jag vet om. att cancer överhuvudtaget finns gör mig frustrerad. det borde finnas något mirakel medel som botar den där dumma sjukdomen men tyvärr är sanningen en annan. kanske en dag kommer det ett medel som gör alla frisk från cancer o alla andra elaka sjukdomar.
hoppas allt går vägen för dig denna vecka, tänker på dig o familjen. styrkekramar i mängder från Amanda <3
Det finns minst en vessäntlig skillnad mellan dig och Annika Östberg. Hon har dömts för dubbelmord och avtjänar ett långt straff. Vi kan tycka mycket om dess längd, men hon är inte oskylldig. Du har fått en dom utan skuld och jag hoppas att du snart blir benådad.
Skicka en kommentar