Ikväll har vi tittat på bröstcancergalan. Jag var ledsen. Lasse var ledsen. Alva ringde från sin pappa och var ledsen. För många som tittade på TV eller var på plats i Globen (som Ma och Pa) är det här något otäckt "som händer andra". Men det är min verklighet. Hur länge dröjer det innan Lasse och barnen sitter och äter middag utan mig? När blir min handdukskrok tom?
Jag hoppas att de pengar jag ringde in gör att jag får leva länge till, eller till och med gör mig frisk.
Dagens måste: Ett rosa band.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
kom just hem från RosabandetGalan, det blev lite blandade känslor, bra artister o ledsamt ämne..... men det blev ju en ansenlig summa till slut ( ringde flera ggr på bilarna)....skulle önska att det var en Gala varje månad...NattiKramar till er fr H-by
Hej där!
Ringde också flera gånger, vad gör man inte för att dra sitt strå till stacken i det hemska som kan drabba precis vem som helst, varsom helst, rik som fattig - cancer!
Jag hoppas verkligen att forskarna _snart_, helst igår!, kommer på ett sätt att stoppa eländet helt, eller i a f göra sjukdomen till ett kroniskt "myggbett" istället.
Kram - hoppas du får en bra onsdag.
// Titti
Skicka en kommentar