Sista dagen på året... Det blir så vemodigt på något vis. Det kommer ju liksom aldrig mer tillbaka. För mig kan 2009 vara det sista året i mitt liv. Det kan det ju vara för alla människor, men för mig, som har en dödlig sjukdom så innebär det att jag kommer ett år närmare slutet.
Det var många (ganska jobbiga) tankar igår. Är det här mitt sista nyårsfirande? Hur länge kommer jag att klara mig på tabletterna jag tar nu? Hur länge kommer jag må så här bra? Vad kommer nästa utvärdering visa? Hur länge kommer min Dossyster att kunna leva med sina tumörer? Hur ska barnen klara sig utan mig? Kommer Lasse gifta om sig när jag har dött? Kommer barnen att vara hos Lasse även om jag inte finns? Med hans nya fru? Ja, jag var nog lite låg igår och tycker det är skönt att det är över.
På dagen spelade vi spel och handlade maten till vår nyårsmiddag. Efter ett gemensamt beslut blev det vitlöksbröd ("sånt där gott vi brukar äta på Cypern") till förrätt, potatisgratäng med helstekt fläskfilé till varmrätt och marängsviss OCH kladdkaka till efterrätt (vi kunde inte riktigt enas så det blev båda).
Vi gick kvällspromenaden med Doris tidigt för att undvika de värsta smällarna (som tilltog ju närmare tolvslaget vi kom).
Ett par minuter innan tolv hämtade vi våra ytterkläder och skor och gjorde oss redo för att gå ut på balkongen (för bästa utsikten). Doris som redan hade gått in i sovrummet och lagt sig i vår säng blev väldigt fundersam, skulle vi klä på oss och gå ut NU? Hon brydde sig inte nämnvärt mycket om fyrverkerierna, men det var värre att vi alla fyra stod ute på balkongen och hon stod innanför balkongdörrarna...
Det var väldigt mycket fyrverkerier och visst var det vackert, men vi tyckte mest synd om alla djur som var rädda. Det sprang en livrädd hare fram och tillbaka nedanför balkongen på vår tomt och Alva höll på att få en vettskrämd fågel i huvudet. Vi pratade om hur mycket pengar som bara brändes upp och Adam tyckte att man skulle "skänka alla pengar till typ Rädda Barnen istället". Det var fint sagt tycker jag.
Vi skålade i Pommac och tittade på några små brinnande röda "luftballonger", ungefär sådana som de sänder ut över havet i Thailand, som gled ljudlöst upp i natthimlen. De var finast.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag önskar oss båda ett gott nytt år och hoppas vi får uppleva hela 2009. Ser fram emot att få åka med dig tillbaka till mösseberg och få uppleva våren med dig där! Ska precis kolla upp Patricia nu till måndag! Stor kram
Ja vi tänkte samma sak ang raketerna,,,vi hade inte några heller utan beskådade det hela från håll,,,ganska hemskt hur tomten såg ut efteråt det var massvis med skräp trots att vi inte skjutit upp en enda. När vi gick hem på natten så var det mycket hunden kunde göra illa sig på oxå, för vissa raketer hade nåt innehåll av glas.
Vilka jobbiga tankar du haft, tungt att tänka på vad som kan hända när man inte är kvar längre.
Ofrånkomligt förstår jag, men usch så tungt.Men jag tippar på att du och Filuren kommer att få det ganska mysigt tillsammans i himlen.
Ni kommer nog vara med på ett hörn,,från ett annat håll.
Hoppas du och din familj får må bra länge.
Kram Malin
Skicka en kommentar