Helgen.

Fredagens träff med före detta kollegor var mycket trevlig. Vi bjöds på lite bubbel och "snittar" när vi kom dit. Sedan serverades en väldigt god kräftsoppa med en uppsjö av tillbehör och en somrig fruktpaj avslutade det hela. Det blev mycket prat (om boken), många skratt och faktiskt lite sång (det var otippat!). För att bjuda dem på ännu ett skratt (eller gråt?) så ska jag skriva bokstaven K...
Vi hämtade djuret, som tillbringat fredagskvällen i Ma och Pas soffa, vid halv tolv och fortsatte hem och gjorde natt.

Lördagen bjöd oss på ett tråkigt väder med snö/hagel/regn och blåst, så det blev en mindre angenäm resa ner mot Norrköping. En bit därifrån hade vi bestämt träff med Lasses syster och sambo för överlämnande av djur, sedan begav vi oss till köpcentrumet Spiralen för en lunch innan konserten.
Jag, som inte är Queens största fan, tyckte att Champions of Rock med Peter Johansson var skitbra, helt enkelt.

Det enda som var lite tråkigt var att min mobil började darra (hade den på ljudlös) fem minuter in i konserten och gjorde så, om och om igen tills jag stängde av den. Då började Lasses mobil att darra i stället. Ett för oss okänt nummer ville desperat komma i kontakt med oss. Vår oro visste inga gränser tills jag i pausen ringde upp och en man svarade att han hade hjälpt Alva, som kommit bort i Solna Centrum, att komma till rätta. Hon var ledsen och fick låna hans mobiltelefon, och hon kunde bara mitt och Lasses mobilnummer, och ringde oss för att få reda på vad hon skulle göra. Men han talade om att hon nu hade hittat farmor och farfar igen så det var ingen fara!

Efter konserten åkte vi till Lasses syster för att bli bjudna på middag och spendera natten i deras gäststuga. Det blev en jobbig natt för mig som börjar att må riktigt dåligt psykiskt. Jag vaknade på natten av att det bara kröp i kroppen på mig och paniken var inte långt borta. Det är många tankar som kommer upp.

Min onda kropp och vad det tyder på. Vad får jag för ny medicin om jag fått en spridning? Hur kommer jag att må av den?
Dossyster och hennes situation. Hur lång tid får hon? Hur kommer hon att må? Kommer jag att kunna finnas där för henne?
Resorna. Kommer vi iväg om det visar sig att jag blivit sämre? Tänk om det händer något när inte Lasse är med?
Barnen. Vem ringer Alva till nästa gång hon kommer bort? Hur kan jag få henne att må bättre och bli en glad tjej igen? Hennes små utbrott i skolan? Vad gör jag åt Adams funderingar om att jag ska få samma spridning som Dossyster?

Men nattens friska luft, lite gråt och Lasses armar fick mig till slut att somna om. Det känns som om allt är kaos i min hjärna just nu och jag börjar inse att jag behöver hjälp. Lasses lugnande ord och sköna smekningar räcker inte längre.

Vi blev ordentligt uppassade med frukost, fika och lunch på söndagen innan vi begav oss hem. Där hann vi inte mer än innanför dörren innan barnen ringde och undrade om de fick komma till oss och om vi kunde hämta dem i så fall. Lasse, som inte hunnit klä av sig ytterkläderna, tog Wembley och hämtade dem. Under tiden tog jag med Doris på promenad runt i hennes välkända kvarter. Borta bra men hemma bäst...