Jag har hunnit med ett och annat idag, det är skönt för då håller sig ångesten (nästan) härifrån.
Eftersom Lasse har sovmorgon på torsdagar ställde jag min väckarklocka och gick upp med barnen.
Plockade undan lite och försökte bringa lite ordning, framför allt i vardagsrummet, där jag tänkte att vi skulle sitta på eftermiddagen när en journalist från Vi Föräldrar kom hit för att intervjua mig och Lasse.
Innan jag gick på Alvas utvecklingssamtal tvättade jag en maskin tvätt och hängde den samtidigt som jag bakade till Adams kalas och slog in paket.
Det går bra för Alva i skolan men hon måste öva lite mer på att prata och läsa engelska. Hon har även skrivit under på att hon inte ska vara så tjurig när vi ber henne göra läxan, utan göra den varje dag efter middagen. Yes!!
Jag hann precis hem och få i mig lite lunch innan Lasse hämtade upp mig för vidare färd mot Radiumhemmets avd P 13 och behandling.
På vägen dit undrade jag vad Lasse tyckte var bäst, att jag har en grav eller att jag ligger i en minneslund. Jag vill ju inte vara till belastning för någon sedan. Att de som är kvar ska behöva känna sig tvungna att ta hand om och sköta en grav.
Man vet ju inte hur länge Ma och Pa är pigga och friska.
Barnen kommer väl att ha annat för sig än att plocka ogräs på min grav.
Och Lasse, vill han tända ljus för mig vid graven med sin nya fru och barn?
Jag kanske skulle kunna "starta" en familjegrav men då hade jag ju velat att Filuren låg där också, men det går ju inte, för hon är ju redan strödd någon annanstans.
Nej, det där kan inte jag bestämma känns det som.
När vi kom hem igen stod journalisten utanför på gatan och väntade, så vi gick in och började på en gång. Hon ska skicka texten till mig för godkännande. Det blir spännande att se hur hon ska få till något vettigt av vårt samtal...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har kommit hit från Sabinas blogg, vill bara säga att du är en stark kvinna. Är själv mamma i din ålder till ett cancersjuk barn. Förstår en del i din vardag.
Finns inga ord för denna djävla sjukdom.
Kram från Jenny
Åh, söta du, jag blir så berörd av att läsa dina tankar, jag var med min syster och hämtade vita arkivet idag, hon är sjuk i cancer, själv vågade jag inte ta något...men har båda föräldrarna i minneslund, det är så skönt, man blir inte så bunden till ett visst ställe. Men hoppas verkligen du slipper dessa bekymmer på länge. Kram. Och en kram igen :)
Tycker klart du ska ha en grav att gå till.
Ett minne över dig och ditt liv, en minnesplats av en stark och tuff kvinna som har funnits och gått på denna jord.
Och dina barn vill säkerligen plocka ogräs på din grav när de blir lite större, sitta där och tänka på dig och prata med dig.
vad gör det om din gubbe skaffar en ny, han kan väl ensam isåfall gå till din grav ibland och göra fint.
Han behöver väl inte ta med sig sin nya fru och ev. framtida barn?
Hade jag blivit tillsammans med någon som misst sin älskade så hade såklart denne fått gå till graven, jag hade gärna följt med också. Inga problem !
Jag gillar inte riktigt minneslunder, det känns så opersonligt.
Ingen vet vem man var, var man ligger osv.
Det är som om man aldrig var nånting...
Jag ska ha en grav den dagen jag går bort.
Och en fin stor minnessten med en bild på mig som visar vem jag var.
Och mina barn skulle jag önska låg intill mig.
Jag har redan ett barn som dött, han dog vid 3 dgrs ålder så honom skulle jag vilja ligga brevid förstås.
Han har en grav och det känns definitivt inte som en belastning även fast vi kommer få gå till denna grav och göra fint i resten av våra liv.
Jag tycker det är ett fint "minnesmärke" av ett barn som kom och gick. Som aldrig fick vandra på vår jord.
Jag har även ett foto på honom bredvid graven för och visa vem som ligger där begravd.
För ofta när man går på en kyrkogård så undrar man hur den och den personen var, hur den såg ut osv.
Vore då trevligt med ett foto på stenen eller inramat brevid....
Detta är ju väldigt vanligt i vissa andra länder.
Hoppas du inte tog illa upp men jag möter ofta människor som säger så.
"jag vill inte vara till besvär med en grav som anhöriga måste gå till"
Alltså jag tycker döden är nåt stort, lika stor som födslen.
Och man är VÄRD en riktig ordentlig viloplats med ett minnesmärke.
Jag kommer inte känna så att jag blir till besvär för någon pga det.
Jag har tre barn och hoppas att de vill turas om att sköta om min grav den dagen jag går bort.
Sen kan ju kyrkan ordna skötsel av ens grav så de sköter om den.
Mot en viss betalning...och det är nog ingen hög summa.
Och det gör inte mig nåt, för det är inte för de anhöriga jag vill ha en grav, utan för min egen skull.
Att jag vill visa alla att jag funnits, vem jag var och hur jag såg ut.
Det kommer få mig att må bättre den dagen det blir min tur.
Hoppas inte du tar illa upp, men försök och inte tänka på att du är till besvär för någon efter din död.
Tänk aldrig den tanken !
Men är det din önskan att ligga i en minneslund för din EGEN skull och inte för någon annans så ska du helt klart göra det.
Vid sin egens död har man rätt att vara egoistisk anser jag.
Man har rätt att må bra in i det sista.
Jag tänker på dig och önskar att allt var annorlunda än det är.
Hoppas att allt blir så bra som du önskar.
hej: Hamnade här av en slump och nu kan jag inte sluta läsa.. Det är med en våldsam kraft du berör mej med din ärlighet och ditt sätt att skriva. har själv förlorat min mamma i denna hemska sjukdom,vill inte ens ta ordet i min mun.. Det finns inga ord att säga förutom att livet kan vara så j---a grymt o jag undrar ibland vad det finns för mening när man hör sånt här.. All värme och styrka till dej o din familj, sluta aldrig kämpa!! Vi är många häryte som tänker på er alla som kämpar! Varma kramar /Linda
Skicka en kommentar