Semla.

Igår blev det en lugn dag (förutom att vi vaknade av att Doris satt och ylade högt) med lite fix inför fjällen.

Adam och Alva, som kom hem från fjällen i lördags, kom hit på kvällen och det var skönt att se dem igen och att de hade armar och ben i behåll. Alva som inte är helt nöjd med livet just nu var riktigt glad och trevlig när hon kom.

Idag har jag träffat Dossyster och vi har ätit och fikat gott (jag åt årets första semla med extra allt) och pratat allvar. Hon har ont just nu och känner sig lite låg, då känns det så skönt att jag kan vara ett stöd för henne, så som hon är ett stöd för mig när jag är nere. Jag vill kunna peppa, trösta och lugna så gott jag kan.
Jag vet vad hon går igenom och vad hon känner och jag hoppas att hon vet att jag finns här för henne. När någon av oss har ont eller mår dåligt, på något annat sätt, så kommer alltid tankarna hos mig att en av oss kommer att dö först och den andra blir ensam kvar. Och ärligt talat vet jag inte vad som är värst.
Fast det blev mycket allvarsprat så blev det nog mest skratt ändå!

Till middagen var den tråkiga Alva tillbaka, hon var sur, arg och ledsen. Hon kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel och det är tråkigt, för då kan jag inte hjälpa henne. Men jag hoppas det blir bättre, alla har rätt att ha dåliga dagar.

Dagens måste: Gullan Bornemarks "Sudda sudda".