Gästbloggare.

Januari månads gästbloggare får bli min bästa vän, älskade och man, Lasse...

Då har jag då återigen fått äran att göra min röst hörd i bloggform...

För er som missade mitt förra inlägg rekommenderar jag en titt tillbaka till den 19 augusti förra året (där jag dessutom var nyklippt av bilden att döma).

Jag lovade visst i det inlägget att jag skulle vara roligare den här gången.
Känns lite svårt att skoja till det så här på beställning, även om beställningen kom från mig, men man ska stå vid sitt ord...

En rolig historia kan jag i alla fall kosta på mig (och den här kommer inte från Berts fräckisbok):
- Jag svalde en glödlampa i går.
- Så hemskt! Vad hände?
- Lös i magen.

Ganska kul, tycker jag.



Annars är vårt liv i ett konstigt läge just nu.
Ulrica har ont i kroppen och vi har varit på sjukhuset och gjort en röntgen, men får vänta i över en vecka på svaret och under den veckan ska jag dessutom vara ensam hemma.
Helt ensam blir jag förstås inte. Doris är ju med mig! Vi kommer säkert ha det mysigt tillsammans.

Några andra som jag är övertygad om kommer att få det riktigt mysigt är Ulrica och Alva med ressällskap som åker till Fuerteventura på måndag.
Skönt för dem, men någon måste ju stanna hemma och ta hand om ruljansen...

Jag kommer att längta jättemycket, men jag får ju mina små doser mot längtan per sms och telefon. Dessutom tror jag visst att det ska finnas ett internetrum på hotellet så att ni bloggläsare också får lite uppdateringar på läget.

Nu tackar jag för förtroendet för den här gången och lämnar tillbaka laptopen till min älskade fru för en genomläsning (och kanske lite korrektur och/eller censur...) innan den här texten publiceras för allmänheten.
Vi hörs.

/Lasse

Adam 14 år.

Klockan 04.05 i morse, för fjorton år sedan, kom min stora (han är längre än mig nu!) prins till världen drygt tre veckor för tidigt. Jag hade hjälpt min kompis (som jag ska åka till Fuerteventura med på måndag) att flytta dagen innan. Undrar om det kan vara det som fick honom att komma ut...?

Vi väckte honom med sång och presenter (tror att han blev nöjd, det är svårt att se i den åldern!) i morse och i kväll blir det lite kalas här hemma.

Jag har fortfarande ont i kroppen och det gör ont på nya ställen för varje dag som går. De senaste kvällarna har varit jobbiga psykiskt men idag har det hållit i sig även under dagen. Det är MYCKET tankar nu.

Gick Dorisrundan gråtandes, dels för smärtan och dels för sorgen över att inse att det skett en försämring och att det förmodligen är sista gången jag är med och firar Adams födelsedag. En tant jag brukar möta blev alldeles förtvivlad när hon undrade varför jag var ledsen och jag berättade varför.

Innan lunch kom Lasse och hämtade mig för att, för tredje gången den här veckan åka mot Radiumhemmet och KS, och där göra min datortomografi. Tyvärr kommer jag inte att få något svar förrän efter resan.
Jag hoppas och tror att resan kan göra att jag glömmer verkligheten för ett tag och att jag kommer att må bra av att bara får njuta av sol (förhoppningsvis!) och värme, god mat och trevligt sällskap. Måste bara hitta en hel resväska för våra har en tendens att gå sönder i blixtlåset och det vore lite trist om Alvas och mina kläder skulle ramla ut någonstans på vägen...

Dagens måste: Hårda paket.

Intervju.

Jag har hunnit med ett och annat idag, det är skönt för då håller sig ångesten (nästan) härifrån.

Eftersom Lasse har sovmorgon på torsdagar ställde jag min väckarklocka och gick upp med barnen.
Plockade undan lite och försökte bringa lite ordning, framför allt i vardagsrummet, där jag tänkte att vi skulle sitta på eftermiddagen när en journalist från Vi Föräldrar kom hit för att intervjua mig och Lasse.

Innan jag gick på Alvas utvecklingssamtal tvättade jag en maskin tvätt och hängde den samtidigt som jag bakade till Adams kalas och slog in paket.

Det går bra för Alva i skolan men hon måste öva lite mer på att prata och läsa engelska. Hon har även skrivit under på att hon inte ska vara så tjurig när vi ber henne göra läxan, utan göra den varje dag efter middagen. Yes!!

Jag hann precis hem och få i mig lite lunch innan Lasse hämtade upp mig för vidare färd mot Radiumhemmets avd P 13 och behandling.
På vägen dit undrade jag vad Lasse tyckte var bäst, att jag har en grav eller att jag ligger i en minneslund. Jag vill ju inte vara till belastning för någon sedan. Att de som är kvar ska behöva känna sig tvungna att ta hand om och sköta en grav.

Man vet ju inte hur länge Ma och Pa är pigga och friska.
Barnen kommer väl att ha annat för sig än att plocka ogräs på min grav.
Och Lasse, vill han tända ljus för mig vid graven med sin nya fru och barn?
Jag kanske skulle kunna "starta" en familjegrav men då hade jag ju velat att Filuren låg där också, men det går ju inte, för hon är ju redan strödd någon annanstans.
Nej, det där kan inte jag bestämma känns det som.

När vi kom hem igen stod journalisten utanför på gatan och väntade, så vi gick in och började på en gång. Hon ska skicka texten till mig för godkännande. Det blir spännande att se hur hon ska få till något vettigt av vårt samtal...

Läkarbesök.

Ja, det var inget upplyftande besök hos läkaren idag direkt. Som jag en längre tid känt/misstänkt så har det skett en försämring.
Jag har haft ont i övre delen av magen ett par veckor och nu visade blodprovet på förhöjda levervärden. Bilirubinvärdet var lika högt som i höstas, när jag var tvungen att sluta med de nya dyra tabletterna. Det befann sig en stor fet stjärna bakom de övriga levervärdena, vilket betyder att det avviker från det normala. Jävla skit!!!
Fortfarande vet jag inte vad som är fel, om det har spridit sig till andra organ eller om tumörerna "bara" ökat i antal i levern och skelettet. Det får datortomografin på fredag visa.

Jag, Lasse, Dossyster med sambo och en tjej från Mösseberg möblerade om i cafeterian på Radiumhemmet för att få plats att äta vår lunch efter våra läkarbesök. Trots värk, smärtande nacktumörer och pissbesked hade vi en trevlig stund innan alla skulle vidare, i vårt fall presentinköp till Adam som fyller 14 år på fredag. Vi tror och hoppas att han blir nöjd med vårt presentval.

Dränering.

Idag är vi inne på tredje dagen (och endast elva veckor och fyra dagar kvar!) med buller och stök utanför vårt köksfönster. Tre Dosar (ni kommer väl ihåg Fragglarna?), en grävskopa och en traktor jobbar (mellan 7-16) med att dränera. Äntligen är det igång, efter två års dividerande fram och tillbaka angående priser, offerter och tidpunkt. Det är inte helt lätt när åtta hushåll ska komma överens.
Jag hoppas att jag, till våren, får vara med att bygga ännu en altan, plantera buskar och göra fint därute.

Om en stund bär det iväg till Radiumhemmet och blodprovstagning samt läkarbesök. Jag har en hel lista som ska avverkas.

* Förnya sjukskrivningen. (Som gick ut den sista december, vilket innebär noll cash den här månaden.)

* Remiss till psykoterapeuten. (Behövs efter ett avbrott på mer än ett år.)

* Läkemedelsintyg inför resan. (Man kan inte föra narkotikaklassat läkemedel in och ut ur landet hur som helst.)

* Symtom vid eventuell spridning? (Vilka symtom kan jag förvänta mig vid en eventuell spridning till andra organ? Kan de väntas dyka upp när vi är utomlands?)

* Tabletter? (Ska/kan jag börja om med de tabletter som sattes ut? Jag känner att jag inte riktigt gör allt vad jag kan för att förlänga livet.)

Lasse följer med mig och Dossyster har läkartid samtidigt som jag, så det blir nog en trevlig fika på ett mindre trevligt Radiumhem efteråt.

Myskväll.

Eftersom jag har kommit fram till att det är smart av mig att ta lite hjälp utifrån, även om jag är väldigt tacksam för allt stöd jag får av alla nära, så bokade jag tid hos en psykoterapeut och hämtade ut en ask ångestdämpande tabletter igår. In case of!
Jag tror dessvärre att jag ska vara väldigt illa däran innan jag knaprar i mig en av dessa. Men det känns tryggt att ha dem liggandes här hemma i fall att det skulle bli för outhärdligt.
Min syster har även erbjudit sig att ta emot DT-svaret om jag vill det.

Jag ska också se till att Alva får någon att prata med så hon slipper vara så förtvivlat ledsen varje kväll när hon ska sova. -Mamma, varför börjar jag alltid tänka på din sjukdom när jag ska lägga mig och sova? frågade hon mig igår trots att vi hade en riktig myskväll igår.
Adams träning var inställd så vi gjorde chokladpudding, förvandlade vardagsrummet till en biosalong och tittade på den andra filmen om Arn (som vi fått låna av Dossyster för år och dar sedan!). Behöver jag tala om att mysfaktorn var skyhög!

Försöker återigen tänka på att jag gör vad jag kan, genom att ta min medicin, för att hålla snyltgästerna på plats (eller till och med försvinna). Sedan gör tumörerna som de vill ändå.

Vill också meddela att räkneverket just passerat 1000 stycken unika chokladätare. Crazy!

Funderar på om det är dax för någon ny undersökning, en gästbloggare eller en av Berts fräckisar snart?

Helgen.

Fredagens träff med före detta kollegor var mycket trevlig. Vi bjöds på lite bubbel och "snittar" när vi kom dit. Sedan serverades en väldigt god kräftsoppa med en uppsjö av tillbehör och en somrig fruktpaj avslutade det hela. Det blev mycket prat (om boken), många skratt och faktiskt lite sång (det var otippat!). För att bjuda dem på ännu ett skratt (eller gråt?) så ska jag skriva bokstaven K...
Vi hämtade djuret, som tillbringat fredagskvällen i Ma och Pas soffa, vid halv tolv och fortsatte hem och gjorde natt.

Lördagen bjöd oss på ett tråkigt väder med snö/hagel/regn och blåst, så det blev en mindre angenäm resa ner mot Norrköping. En bit därifrån hade vi bestämt träff med Lasses syster och sambo för överlämnande av djur, sedan begav vi oss till köpcentrumet Spiralen för en lunch innan konserten.
Jag, som inte är Queens största fan, tyckte att Champions of Rock med Peter Johansson var skitbra, helt enkelt.

Det enda som var lite tråkigt var att min mobil började darra (hade den på ljudlös) fem minuter in i konserten och gjorde så, om och om igen tills jag stängde av den. Då började Lasses mobil att darra i stället. Ett för oss okänt nummer ville desperat komma i kontakt med oss. Vår oro visste inga gränser tills jag i pausen ringde upp och en man svarade att han hade hjälpt Alva, som kommit bort i Solna Centrum, att komma till rätta. Hon var ledsen och fick låna hans mobiltelefon, och hon kunde bara mitt och Lasses mobilnummer, och ringde oss för att få reda på vad hon skulle göra. Men han talade om att hon nu hade hittat farmor och farfar igen så det var ingen fara!

Efter konserten åkte vi till Lasses syster för att bli bjudna på middag och spendera natten i deras gäststuga. Det blev en jobbig natt för mig som börjar att må riktigt dåligt psykiskt. Jag vaknade på natten av att det bara kröp i kroppen på mig och paniken var inte långt borta. Det är många tankar som kommer upp.

Min onda kropp och vad det tyder på. Vad får jag för ny medicin om jag fått en spridning? Hur kommer jag att må av den?
Dossyster och hennes situation. Hur lång tid får hon? Hur kommer hon att må? Kommer jag att kunna finnas där för henne?
Resorna. Kommer vi iväg om det visar sig att jag blivit sämre? Tänk om det händer något när inte Lasse är med?
Barnen. Vem ringer Alva till nästa gång hon kommer bort? Hur kan jag få henne att må bättre och bli en glad tjej igen? Hennes små utbrott i skolan? Vad gör jag åt Adams funderingar om att jag ska få samma spridning som Dossyster?

Men nattens friska luft, lite gråt och Lasses armar fick mig till slut att somna om. Det känns som om allt är kaos i min hjärna just nu och jag börjar inse att jag behöver hjälp. Lasses lugnande ord och sköna smekningar räcker inte längre.

Vi blev ordentligt uppassade med frukost, fika och lunch på söndagen innan vi begav oss hem. Där hann vi inte mer än innanför dörren innan barnen ringde och undrade om de fick komma till oss och om vi kunde hämta dem i så fall. Lasse, som inte hunnit klä av sig ytterkläderna, tog Wembley och hämtade dem. Under tiden tog jag med Doris på promenad runt i hennes välkända kvarter. Borta bra men hemma bäst...

Uppdatering.

Vad trevligt att kunna öppna chokladasken igen! Jag har längtat och har en del att ta igen så jag börjar på en gång...

I tisdagsförmiddag var jag på utvecklingssamtal i Adams (och min) skola. Han sköter sig bra och klarar sig fint. Det är skönt, en oro mindre. Passade, när jag ändå var där, på att hälsa på mina kollegor (och man!). Kul att bli uppdaterad om det senaste. Fick höra talas om ett nytt namn, som på svenska uttalas Illknurr, som jag tyckte lät riktigt roligt. Synd att vi redan givit vår hund ett namn, annars hade jag mer än gärna ropat "Illknurr, kom hit!" på hundängen.

Lite senare kom min kompis med bebis hit för att äta våfflor och sukta lite på vår kommande resa, men tji fick vi när Internet inte fungerade här hemma. Trots det hade vi inga problem att fördriva några timmar innan hon begav sig hem till väntande middagsgäster.

I onsdags tog jag det lugnt och tvättade undan en liten del av fjällskläderna innan Pa var så snäll och skjutsade mig till Dossyster. Vi hade bestämt möte med Pastorn, men jag åkte dit lite tidigare för att vi skulle få lite "egen" prattid. Vi hade en trevlig stund men under samtalet med Pastorn grät jag mest. Positiv tjej jag är!
Kvällen var jobbig med många otrevliga tankar som jag dessutom skulle klura på själv eftersom Lasse var och simmade. Både jag och djuret blev glada när han äntligen kom hem.

Allt som händer med Dossyster just nu gör mig väldigt ledsen och väldigt väldigt orolig för min egen kommande DT. För tillfället har jag ont i hela kroppen (förmodligen psykiskt), men en ordentlig smärta i rygg, nacke, bröstben och övre delen av magen. För mig är det uppenbart vad det är.

Igår fortsatte tvätten av fjällpackningen men det blev också några hala hundpromenader med Doris. När det började skymma kom Ma och Pa hit för att passa Doris under tiden vi var på TV-inspelningen av talkshowen Skavlan. Det var mycket trevligt och stundvis kunde jag även glömma bort min livssituation. De rekommenderade oss att titta in i studion bredvid när vi gick, så det gjorde vi...


Köpte med oss pizza på vägen hem, där en glad hund och två trötta människor väntade!

Idag kom så äntligen Internet igång igen (de är ju inte direkt snabba på Telia) och jag har uppdaterat mig om vad som händer i världen (kul för Obama!), läst mail, kontrollerat mitt konto (som faktiskt hade ökat något under de här dagarna) och bara njutit av att vara tillbaka i cybervärlden.

Ikväll ska vi till Hässelby på träff med gamla kollegor (ni kommer väl ihåg inlägget för några månader sedan med en bild på alla handväskor?). Jag har sett fram emot det och hoppas på en trevlig men tidig kväll, för i morgon ska vi upp tidigt och ge oss iväg till Norrköping på konsert.
Ingen tid att förspilla...

Dagens måste: Tulpaner!

Tyst.

Är hos Dossyster och snyltar på hennes Internetuppkoppling, för hemma hos oss vill varken telefonen eller Internet fungera. Skärpning Telia!! Det har varit helt tyst sedan igår morse och det kommer att ta 3-4 dagar att åtgärda.
3-4 dagar!! Herregud, förstår inte de på Telia att jag måste uppdatera min blogg regelbundet, jag har faktiskt läsare som blir oroliga annars.
Jaja, nu vet ni. Ingen fara på taket, allt är lugnt. Jag återkommer så fort Telia gjort vad de ska för sin lön.

Tid.

Efter en intensiv långhelg i fjällen är måndagen här igen... Men vi har hunnit med mycket trevligt.

Förutom middagen vi åt i torsdags till 40-åringens ära har vi åkt skidor, vädret till trots (och tyvärr förfrös Alva ena kinden), varit på After-ski (med allt vad det innebär...), utnyttjat stugans bastu (dock utan snörullning för det var is!), spelat sällskapsspel, varit på nattklubb (bara en del av oss) och badat i äventyrsbad. Ja herregud, sömn var inget för oss...

Alla var nöjda med resan men tyckte att tiden gick för fort, vi hade lätt kunnat vara kvar en vecka.

När jag åker bort så glömmer jag nästan bort att jag är sjuk (och alla andra också, tror jag), jag är där på samma villkor som någon annan. Men när vi åkte hem igår gör sig verkligheten påmind, som ett stort grått täcke, ju närmare hem vi kommer.

I mitt fall handlar verkligheten nu om att Dossyster fått metastaser i hjärnan och kommer att bli sämre inom en ganska snar framtid (men jag vägrar tro det).
Hennes spridning skrämmer mig, för när är det min tur? Och var tänker den där jävla snyltgästen bosätta sig då?
Min oro inför datortomografin, och dess svar, nästa vecka gör mig om än mer orolig och rädd när det kommer så nära.
Jag har varit väldigt ledsen, och tänkt mycket på min situation. Det är/kommer inte att bli lätt för mig att stå bredvid och se henne bli sämre och sämre men jag vill/tänker stötta henne så mycket jag kan/orkar. Jag vet inte om det är rätt beslut men det känns bra för mig. Just nu.

Det här gör ju också att jag tänker att jag måste ta vara på min tid ÄNNU ÄNNU bättre, men hur ska det gå till? Det är ju bara 24 timmar på dygnet.
Dofter jag känner, och tycker om, kan inte lukta mer. Saker jag ser, och tycker om, kan inte bli finare. Saker jag hör, och tycker om, kan inte låta bättre. Saker jag känner, och tycker om, kan inte kännas bättre. Saker jag smakar, och tycker om, kan inte smaka bättre. Allt är redan på max liksom. (Oj, nu blev jag djup...)

Idag ska vi i alla fall ta vara på tiden genom att fira mormor som fyller år. Funderar på att ge henne något skönt för fötterna...

Fjällen.

Resan upp gick bra. Det var torrt och fint på vägarna. Men det är segt att sitta så länge i bilen.
Stugan är helt ok och jag började direkt att planera och möblera om stugan i mina tankar, som om den vore min egen.
Det var en väldigt trevlig kväll med utsökt mat och lite diskret firande av 40-åringen (flagga på bordet men utan sång).
Idag blev det skidåkning i 15 minusgrader och en isande blåst på isigt underlag. Men de som åker klagar inte utan kämpar på ändå.
Doris tycker inte om fjällen, det är på tok för kallt och blåsigt, men det blir små korta promenader ändå.
Ikväll är det vår stuga som gäller (för det är bara där vårt djur får vara med) för alla 13 i sällskapet...

Resor.

En bra dag, men jag har lite ont i levern (hoppas det beror på att det är krig därinne) och det sätter genast igång en massa tankar. Att min Dossyster inte mår så bra för tillfället påverkar mig också. Igår damp det ner en tid för datortomografi i brevlådan och jag är som vanligt väldigt orolig över vad den ska visa.
Ska jag få ytterligare tolv veckors kvalitetsliv eller har det skett en förändring i negativ riktning som gör att jag måste börja med ny medicin? Kanske tappa håret igen? Usch ja, det är jobbigt att behöva ha det så här var tolfte vecka.

Men innan dess är det några veckors kvalitetsliv kvar att njuta av...

I morgonbitti åker vi till Sälenfjällen över helgen. Där hoppas vi på ett trevligt
40-års firande, fint väder med mycket snö och lite nice skidåkning (dock inte jag och djuret).

Dessutom har jag idag bokat en mamma-dotterresa till Fuerteventura om två veckor, tillsammans med min kompis och hennes bebisdotter. Vi har pratat om det ett tag men det har saknats pengar, men det har en av oss löst genom att sälja guldsmycken (arvegods från en avlägsen släkting)...
Hoppas bara att försäkringskassan och Alvas lärare samtycker till resan!

Tjugondag Knut.

"Nu är glada julen slut slut slut...." Idag har jag plockat undan julen och det var verkligen på tiden. För lika ivrig som jag var att pynta och få julmys, lika skönt var det att få bort julen och allt krimskrams.
Idag var det ju dessutom en passande dag när det var som vår ute. Jag nästan skuttade som en ko på grönbete när Doris och jag gick vår eftermiddagsvända. Det var varmt, solen sken och alldeles torrt på marken. Tyckte mig höra att fåglarna sjöng extra fint och att gräsmattan var extra grön också.

Jag var värd en paus med en kopp te frampå eftermiddagen och hade just satt mig vid datorn då Alva ringde och undrade om hon fick ta hem en kompis. Jag svarade undvikande (och trodde att hon skulle förstå) att Doris löper, jag tvättar och packar inför fjällen och det är lite stökigt eftersom jag plockar undan julgrejerna. Men jag veknade av: "Men snäääälla mamma jag kan väl..."
Efter några minuter kommer hon hem med FYRA kompisar!

Hela hallen/garaget blev belamrat med jackor, skor och skolväskor. Våra ljusa mattor blev brunfläckiga. De lekte någon lek med en ljudnivå likt en Metallicakonsert. Doris som löper och inte är van vid sådana höga decibelvärden, visade tänderna och morrade ogillande. Jag önskar jag kunnat göra detsamma.
Istället tog jag med Doris ut och hoppades att de bestämt sig för att njuta av det underbara vårvädret under tiden jag var borta. Men icke...!

På kvällen, när Adam kommit hem från träningen, krossade vi pepparkakshuset och barnen åt de sega dammiga husväggarna med god aptit. Jag tittade på mitt blivande favvoprogram på TV, "Såld på hus". Det innehöll allt jag har ett sjukligt intresse av, hus, planritningar och budgivningar. Så nu vet ni det...

Semla.

Igår blev det en lugn dag (förutom att vi vaknade av att Doris satt och ylade högt) med lite fix inför fjällen.

Adam och Alva, som kom hem från fjällen i lördags, kom hit på kvällen och det var skönt att se dem igen och att de hade armar och ben i behåll. Alva som inte är helt nöjd med livet just nu var riktigt glad och trevlig när hon kom.

Idag har jag träffat Dossyster och vi har ätit och fikat gott (jag åt årets första semla med extra allt) och pratat allvar. Hon har ont just nu och känner sig lite låg, då känns det så skönt att jag kan vara ett stöd för henne, så som hon är ett stöd för mig när jag är nere. Jag vill kunna peppa, trösta och lugna så gott jag kan.
Jag vet vad hon går igenom och vad hon känner och jag hoppas att hon vet att jag finns här för henne. När någon av oss har ont eller mår dåligt, på något annat sätt, så kommer alltid tankarna hos mig att en av oss kommer att dö först och den andra blir ensam kvar. Och ärligt talat vet jag inte vad som är värst.
Fast det blev mycket allvarsprat så blev det nog mest skratt ändå!

Till middagen var den tråkiga Alva tillbaka, hon var sur, arg och ledsen. Hon kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel och det är tråkigt, för då kan jag inte hjälpa henne. Men jag hoppas det blir bättre, alla har rätt att ha dåliga dagar.

Dagens måste: Gullan Bornemarks "Sudda sudda".

Lördag.

Gårdagskvällen blev precis som jag trodde, trevligt sällskap och god mat. När vi väl var på plats vill säga, för det är inte helt lätt att köra bil och hitta en parkeringsplats i Stockholms innerstad. Men Lasse som ofta imponerar med sin bilkörning klarade det galant...

Restaurangen, som är en gammal båt, var charmig med lågt till tak och en magnifik utsikt över Saltsjön och ett glittrande Stockholm.

Men Dossyster och jag behövde uppsöka toaletterna vid ett tillfälle och jag förstår varför de inte hade städlistor, som Mc Donalds har, där det står när det städades senast...

Jag åt något som hette "Land och Hav" och det var nästan som för- och varmrätt i ett, det var väldigt gott och fint att se på.

Till efterrätt blev det äppelpaj i varm kolasås och glass i panna. Lite annorlunda men väldigt gott även det.

Idag har vi börjat se över vinterkläderna som ska med till fjällen, för nu börjar vår fjällenweekend närma sig med stormsteg.

Vi har också haft tillfälle att börja med inbjudan till vår helgalna fest, som äger rum om några veckor.

Jag undrar också om man kan/vågar/får ställa ut Doris på tomten för hon verkar inte tillfreds med livet här inne...

Odjur.

Jag kom upp i tid (6.30), sedan kom Ma och hämtade mig och djuret. Det var bestämt så, att hon skulle köra mig till Radiumhemmet (Lasse kunde inte följa med idag, tråkigt för mig men jag tror det är värst för honom), lämna av mig utanför (så att jag slapp parkera, på platser som sällan finns!) och fortsätta till Hagaparken där hon och Doris skulle ta morgonpromenaden (eftersom det inte fanns tid att gå med henne på morgonen).

De fick en underbar promenad med lagom kyla och en strålande sol som gick upp. Jag fick min "friskvätska" och ett trevligt samtal med min sköterska, som jag inte riktigt hunnit lära känna eftersom jag aldrig är där ensam. Men idag fick vi chansen att ta pulsen på varandra.

Ma hämtade upp mig igen och körde oss hem, där jag trodde att jag skulle få sova (medicinen gör mig så ohyggligt trött), men vårt löpande älskvärda odjur ville annorlunda. Hon kommer liksom inte till ro utan går omkring och gnäller, kommer och ställer sig vid mig och skäller, lägger sig i en halv minut och reser sig igen, går och lägger sig någon annanstans, ligger i en halv minut och så vidare. Jag har försökt med allt, mat, promenad och klappar. Inget hjälper. Men hon kanske vill göra smådorisar och då kan jag inte hjälpa till...

Ikväll är ett bord bokat på restaurangbåten Patricia för Dossyster (med sällskap) och mig (med sällskap), jag tror att det blir både gott och trevligt.

Let´s Dance får vi se reprisen av i morgon...

Vällingehus.

Idag har Lasse haft huvudansvaret för vårt lilla djur, det brukar jag ha annars eftersom han jobbar. Men idag hade han sovmorgon och sedan slutade han tidigt, så då passade jag på att spendera hela min dag (mellan 11 och 15.30), tillsammans med min kompis och hennes bebis på Vällingehus.
Jag började med att äta en Thaibuffé, och det är väl märkligt att man alltid tar för mycket mat när man äter buffé. Är det för att man får ta hur mycket man vill? Man vill ha valuta för pengarna? Eller för att det finns så mycket som är gott? För min del var det det sistnämnda, men man orkar inte fyra kycklingspett, tre friterade räkor, wokade nudlar och kycklinggryta med ris, hur gott det än är!!

Det kom och gick människor vid borden bredvid, men vi satt kvar och pratade, tittade på människor, gosade med bebisen och... skrapade trisslotter. Vi tycker nämligen att det skulle vara trevligt att åka iväg på en resa till något varmt land med våra döttrar. En tjejresa helt enkelt. Men det finns en hake... cash!
Men jag såg i DN för några år sedan, en annons där en cancersjuk kvinna sökte någon som ville låna henne 30 000 kronor. Det kanske kunde vara något?

Efter att ha suttit där några timmar blev jag, trot eller ej, lite småsugen igen och då slank det ner en alldeles förträfflig citroncheesecake som jag sköljde ner med te.

När vi skildes åt var jag en ansvarstagande mor och gick förbi Alvas skola för att hämta busskortet hon har rätt till för att ta sig till skolan när hon är hos sin pappa.

På kvällskvisten kom Ma och Pa över på en fika och för att inspektera våra nya dörrfönster.

Imorgon ska jag vara på sjukhuset klockan åtta för behandling. Hua, hur ska jag komma upp så tidigt!?

Tandtroll?

Det var svårt att gå upp imorse när klockan ringde vid sju. Doris förstod inte vad vi gjorde uppe mitt i natten, hon ville varken äta sin frukost eller gå någon morgonpromenad. Vi tog ändå en liten snabbrunda innan jag skyndade vidare in till stan, där Dossyster och jag skulle på ett möte.

Jag tog tunnelbanan in till stan och det var lite sorgligt att åka mitt i morgonrusningen med alla människor på väg till jobbet. De var finklädda, i ordninggjorda och liksom "på väg någonstans", och där satt jag som om jag levde ett "utanför" liv, som en utomjording. Jag hade gjort vad som helst för att bara få vara vanlig, frisk, på väg till mitt jobb och ha ett liv som var på G. Där man var med i matchen på något vis, och inte befann sig i vänteläge.
Tänk om jag bara kunde få leva ett friskt liv ett litet tag, tänka "friska" tankar och känna "friska" känslor. Läs trotsigt: "Jag vill också".

Efter mötet satt jag på tunnelbanan, på väg till tandläkaren, och åt yoghurt och lussebulle. Det tyckte jag var lite crazy!

Tandläkarbesöket gick bra, hade inga tandtroll. Tandläkaren var nöjd bara hon fick krafsa lite och tala om att jag borde använda tandtråd (vilket jag kommer att göra i en vecka, som efter varje tandläkarbesök), och jag gick därifrån fin i munnen.

Ensamkväll för mig då Lasse ska åka och simma, undrar om han vill komma i form så att han kan söka till filmen "Allt flyter 2"?

Dagens måste: Tandborste.

Trettondag.

Trettondagen i stort...

Dorispromenad i kyla och blåst.

Telefonsamtal med Dossyster.

Matinköp i "blippaffären".

Kakbak efter nytt recept.

Montering av fönster i dörrar.

Resultatet.

Mys i soffan framför en film med min älskade och vårt djur.

Imorgon är det vardag igen och ett tandläkarbesök väntar...

Kyla.

Det var inte så svårt att övertala Lasse om att det skulle bli jättebra med ett litet fönster på dörrarna till förråden, så vi åkte till Barkarby och köpte det, samtidigt som vi hämtade Lasses mammas nya kylskåp. När vi ändå var i närheten av Ikea så slank vi in även där, tittade på garderober med skjutdörrar och fyndade lite på deras rea.

Det har varit kallt här idag, närmare 10 minusgrader, så när Doris sista promenad för kvällen var avklarad tappade vi upp ett härligt bubbelbad.


Efter badet var det bums i säng för ett tappert försök att vända tillbaka dygnet, för snart är det dax för väckarklockan att ringa igen.

Tårar.

Igår, efter att Lasse varit och handlat mer färg, målade jag klart. Jag har ingen aning om när Arne gjorde det senast men nu är det i alla fall vitt och fräscht överallt. För att få in lite mer ljus så har jag tänkt sätta in små runda fönster i två av dörrarna i passagen, jag måste bara övertyga Lasse om hur himla ljust och snyggt det kommer att bli!

På kvällen hamnade vi i soffan framför en film, som var bra men som inte slutade som jag ville.
Den fick oss att fundera på "vår saga" som heller inte kommer att sluta som jag vill, utan mycket tidigare.
Ibland blir vi ledsna tillsammans och är bara tysta och låter tårarna rinna, ibland pratar vi om vad vi tänker på eller känner. Igår pratade vi, om vad vi ville skulle bli, vad som blev, vad som inte blev och hur det kommer att bli. Men det är svårt, kan man någonsin förstå hur det kommer att bli när man blir ensam kvar, om man aldrig har varit med om det förut? Det är många tankar vi måste ta itu med, jag med mina på mitt sätt och Lasse med sina på sitt sätt.

Lördag.

Vi har, efter att ha upptäckt blodfläckar i vår säng, konstaterat att Doris löper. Därför är några promenader med en lösspringande Doris på hundängen inte att tänka på, för vi vill inte ha några smådorisar. Istället går vi i villaområdena häromkring.

Igår kväll var vi bjudna på middag hos en kompis till Lasse i Upplands Väsby. Vi åt lax och grönsaker, som varit i ugnen, och potatis. Det var väldigt gott så jag bad Lasse (som satt närmast) att lägga upp lite mer mat till mig, jag åt tills magen stod i fyra hörn!
Men jag lyckades ändå få ner chokladkaka med "mariannefluff" som serverades till Körslaget på TV.
Konceptet på programmet är bra tycker jag, att man samlar ihop ett gäng vanliga människor och bildar en kör, men varför måste ett lag röstas ut varje vecka? Och varför kan ingen hjälpa Gry att klä på sig?

Vad trevligt det är att vara ledig så här länge och kunna träffa kompisar, äta middagar ihop, spela spel eller bara sitta och prata. Inga krav eller tider att passa. Bara ta vara på tiden. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid ett sådant här liv.

Igår tittade vi även igenom ett gäng bilder i ett försök att sortera dem, och jag hittade en så härligt sommarbild. Visst börjar man längta lite...?

Blod.

2009 har inte börjat helt lyckat för Lasse.

Igår när vi hade Ostfamiljen här på middag och spelkväll lyckades han välta ut min ammande kompis julmustglas över hennes klänning, ben (och strumpbyxor) och vår vita vardagsrumsmatta (som numera är brunfläckig!).

Efter duschen i morse skulle han ta fram kläder från överskåpet på sin garderob. Dörren är dock i vägen för hans huvud som får ett djupt jack och börjar blöda, ganska mycket faktiskt!
Jag som befinner mig i köket och plockar fram frukost åt oss hör inget av denna cirkus, utan hör bara när Lasse ropar: "Älskling, kan du komma ett tag. Det är inte så farligt som det ser ut!" Han vet att jag INTE tycker om blod och ville vara snäll och förbereda mig på att det fanns lite sådant. Jag fick möjligheten att leka sjuksköterska och det var riktigt trevligt att slippa vara patient för en stund... Men det är ruskigt vad det blöder från huvudet om man slår sig!

Något positivt det hela förde med sig är att vi nu beslutat oss för en fin garderob med skjutdörrar istället (något jag varit sugen på länge)! Yes, mer renovering!

Annars hade vi en trevlig kväll (trot eller ej men Ostfamiljen hade med sig en egen ost!!) med en väldigt god middag men med en mindre god efterrätt. Choklad-glace au four var inte en av de godaste efterrätter jag gjort, men den blev fin!

Vi spelade två spel (Lasse vann båda så där har han i alla fall tur), pratade drömmar och sexleksaker(!!?).
De hade lånat ett "djungelgym" åt bebisen som var väldigt high tech. Det känns som om vi växt upp på stenåldern...

Idag lite målning och senare middag hos en kompis till Lasse.

Dagens måste: Plåster.

Fredag.

Fredag och ännu en fin dag. Solen skiner från en klarblå himmel och det gnistrar på marken av frost. Men det är kallt, så kallt att vi beslutat oss för att frosta av frysen. Alla frysvaror står nu i en blå Ikeakasse på balkongen och väntar på att frysen ska bli fri från all is så de kan flytta in igen.

Idag är barnen lämnade till sin pappa, som de åker till Ramundberget med imorgon. Härligt för dem men oroligt för mig, jag tycker inte om när de åker så långt bort, på vintriga vägar.

På vägen hem handlade vi lite till ikväll, när den ostälskande familjen (nu kommer jag få på moppo för jag drar alla över en kam!) kommer på middag hos oss.
Jag har även fått en helcrazy idé, om att vi ska ha en fest om några veckor som kräver en hel del planering, så det blev lite attiraljer inköpta till den... Firas det som firas kan!

Under tiden isen smälter i frysen och sprider sig i hela köket så har jag förberett choklad-glace au four som ska bli kvällens efterrätt...

Snart kommer gästerna!

Nyårsafton.

Sista dagen på året... Det blir så vemodigt på något vis. Det kommer ju liksom aldrig mer tillbaka. För mig kan 2009 vara det sista året i mitt liv. Det kan det ju vara för alla människor, men för mig, som har en dödlig sjukdom så innebär det att jag kommer ett år närmare slutet.
Det var många (ganska jobbiga) tankar igår. Är det här mitt sista nyårsfirande? Hur länge kommer jag att klara mig på tabletterna jag tar nu? Hur länge kommer jag må så här bra? Vad kommer nästa utvärdering visa? Hur länge kommer min Dossyster att kunna leva med sina tumörer? Hur ska barnen klara sig utan mig? Kommer Lasse gifta om sig när jag har dött? Kommer barnen att vara hos Lasse även om jag inte finns? Med hans nya fru? Ja, jag var nog lite låg igår och tycker det är skönt att det är över.

På dagen spelade vi spel och handlade maten till vår nyårsmiddag. Efter ett gemensamt beslut blev det vitlöksbröd ("sånt där gott vi brukar äta på Cypern") till förrätt, potatisgratäng med helstekt fläskfilé till varmrätt och marängsviss OCH kladdkaka till efterrätt (vi kunde inte riktigt enas så det blev båda).
Vi gick kvällspromenaden med Doris tidigt för att undvika de värsta smällarna (som tilltog ju närmare tolvslaget vi kom).

Ett par minuter innan tolv hämtade vi våra ytterkläder och skor och gjorde oss redo för att gå ut på balkongen (för bästa utsikten). Doris som redan hade gått in i sovrummet och lagt sig i vår säng blev väldigt fundersam, skulle vi klä på oss och gå ut NU? Hon brydde sig inte nämnvärt mycket om fyrverkerierna, men det var värre att vi alla fyra stod ute på balkongen och hon stod innanför balkongdörrarna...

Det var väldigt mycket fyrverkerier och visst var det vackert, men vi tyckte mest synd om alla djur som var rädda. Det sprang en livrädd hare fram och tillbaka nedanför balkongen på vår tomt och Alva höll på att få en vettskrämd fågel i huvudet. Vi pratade om hur mycket pengar som bara brändes upp och Adam tyckte att man skulle "skänka alla pengar till typ Rädda Barnen istället". Det var fint sagt tycker jag.
Vi skålade i Pommac och tittade på några små brinnande röda "luftballonger", ungefär sådana som de sänder ut över havet i Thailand, som gled ljudlöst upp i natthimlen. De var finast.