Jag känner mig fortfarande konstig i magen och tålamodet är därför inte på topp.
Alva har ett stort prov på onsdag och jag har sagt åt henne att hon inte får/kan gå med någon kompis hem dagarna innan.
I går kväll satt hon med häftet framför sig i flera timmar men höll på med annat hela tiden. Jag hade sagt att vi kommer att förhöra henne när hon läst igenom allt några gånger och känner att hon kan allt.
Vi sa åt henne att läsa och hon säger tillbaka att hon inte förstår vad som står. Vi undrar varför hon inte säger det till oss så vi kan förklara. Vi får en axelryckning tillbaka.
Vi säger åt henne igen att börja läsa häftet och hon säger tillbaka att det ändå inte spelar någon roll om hon läser för hon kommer ändå inte komma ihåg något till provet.
Lite senare säger vi åt henne igen. Den här gången slänger hon häftet i bordet och börjar gråta och skriker att "det är faktiskt inte så lätt att ha en mamma som är sjuk". Jaha, så kom det också!
Imorse sa jag åt henne att det inte var någon ide att hon ringde och frågade om hon fick följa med en kompis hem. Kvart i två ringer hon och säger att hon måste vara med på skolans organiserade läxläsning!!??
Jag har aldrig hört talas om någon sådan och tänkte att mig lurar hon inte, så jag sa att jag vill att bibliotekarien som håller i läxläsningen skriver en lapp om att hon varit där.
En stund senare kommer hon hem med en lapp där det stod "Hej Ulrica! Visst har Alva varit på läxläsning idag. M.V.H Lena"
Jag skäms. Hon måste tro att jag är en idiotmorsa. Att vi är med i någon sekt där jag kontrollerar varje steg min dotter tar.
Samtidigt blev jag arg för gymnastikpåsen, som blivit kvarglömd i skolan i ungefär en månad, inte är med hem idag heller. Efter ett mindre utbrott (från mig) fick hon gå tillbaka och hämta den.
Hur jag än gör blir det fel. Jag vill ju bara att det ska gå bra för mina barn. Att de ska klara sig bra i skolan och i livet. Ska jag låta henne sköta skolan själv? Inte bry mig om att förhöra henne på glosor eller inför prov? Ska hon själv be mig om hjälp? Begär jag för mycket av dem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
34 kommentarer:
Har aldrig skrivit här förut, men det skulle kunna vara jag som skrivit det du skriver..Har funderat jättemycket på hur man bäst "hjälper" sina barn med skolan m.m. För mycket kontroll? eller som du skriver, att dom kan sköta det bäst själva? Jag har inte kommit fram till vad som är bäst faktiskt. Men en tjatig mamma är en mamma som bryr sig och älskar sina barn..
hej kära vännen!
jag tror hemligheten i "misslyckanden och konflikter2 med sina barn, är just DET som du skrev i förra inlägget, att du VILL att det ska vara på ett visst sätt när barnen är hos dej och när det inte blir så...tja.
där i ligger "felet" för som jag ser det, BARN, är något som man har Oavsett det är trevligt eller ej:-)
jag har märkt på många som har delad vårdnad att relationen med barnen, och sättet att SE på barnen förändras. helt plötsligt är den där "barnfria" helgen så jäkla viktig. men hallå, innan man delade på sig, så var det aldrig tal om barn-fri-helger varannan vecka?
helt plötsligt är barnen ett alternativ, istället för en självklarhet.
släpp kravet om "hur det ska vara" inte skaffade du barn en gång i tiden, under förutsättning, att det skulle bli på ett visst sätt, och särskilt att det skulle vara trevligt??
barn har man oavsett cancersjuka eller skilsmässa, problem eller ej, dom finns där, och
att tänka att det måste vara på ett visst sätt,
för att vistelsen ska räknas som "lyckad" är fel.
barnen är ju en förlängd del av dej. ditt kött och blod.
du gör ditt bästa, utifrån dom förutsättningar som du har just nu, eller hur? och barnen gör säkerligen sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
man GÖR så gott man kan helt enkelt. och barnen är inte nån "attiralj" som bara funkar om det är på vissa villkor.
som sagt, släpp dina höga krav på dej själv, och familjelivet,
visst vill jag egentligen, innerst inne ha ett bullerby-scenario och jag ska alltid ha rosiga kinder o baka världens godaste kanelbullar som jag leende bjuder alla grannar på, och mina barn är allt annat än uppkäftiga och sura och otacksamma, men en sådan utopi finns ju inte, och är inte mänsklig.
det är mänskligt att kräva barnet ska göra sin läxa, eller att det är en trist vecka hemma hos sin cancersjuka mamma, det är mänskligt och så livet är just nu.
tusen kramar
anna
Precis så där har det varit.
Min flicka (nr 3/3 av syskon) har inte alls liknat sina syskon och skött skolan. Själv var jag skolans "ljus" och älskade att lär mig saker.
Jag har fått omvärdera - men gjort det "the hard way". Massor av olönsamt tjat och bråk; hon har helt enkelt varken velat eller kanske haft "kapacitet". NU -på gymnasiet- har jag lagt mig; hon får göra det som hon vill. Hon kanske inte blir akademiker som syskonen; men hon blir något annat. Förhoppningsvis sin egen och det hon vill själv.
Lycka till du med!
En del barn kan sköta det själv, ta eget ansvar och planera. Det är så olika, jag har en av varje. En 16-årig son som jag får stötta mycket med planering, påminnelser och förhör. Sen 15-åriga dottern som fixar allt på egen hand men som jag ändå påminner ibland (mest för att hon ska veta att jag bryr mig lika mycket om hennes skolarbete). Jag tror de tackar en sen för att man tjatat och gnatat:)
Fniss det där känner man igen. Min dotter gick igenom högstadiets alla prov genom att sista minuten få mej att förhöra det hon inte läst med kommentaren -jag lär mej ju nu när du förhör!! Hon fick iaf skapliga betyg så det funkade...
Jag tror ändå att det effektivaste är att dom får ta eget ansvar för sitt "jobb" men att man finns där och hjälper till när dom behöver det, meen det är svårt att stå bredvid och se på!!
Ulrica,
Du gör alldeles rätt som "tjatar" och ställer fullt rimliga krav. När Alva blir vuxen kommer hon att se dig som mamman som brydde sig , var intresserad av henne och tog ansvar . Så , du kan se fram emot en tacksam dotter om några år - just nu är det bara att hålla ut!
Kram Marie
Jag är en av dom som läst din blogg i smyg, men nu tänkte jag lämna avtryck här....
Klart alla vill sina barn väl och deras bästa. Jag kommer ihåg hur jag vakade och "hackade" på mina under skolåren. En del tar lite mera tid på sig att få in i huvudet vad dom läser.
Sen är det klart Alva har massor i sitt huvud, som inte rör skolan, utan familjen. Jag tyckte nog det var lite bra att hon tog o slängde häftet i bordet och grät, för då kom hennes tankar ut en sväng.
Jag frågade mina söner för ett tag sen om dom hade några klagomål från tiden dom var små o så, den ena sa: nja du kanske städade lite mycket....och den andra sa: du vakade över mig som en hök!!!! Där fick jag!
Kram på dig.
Tina
Hej!
Har som en tidigare anonym kommentarslämnare här idag inte heller skrivit tidigare men har idag läst boken "Livet kan inte vänta" från pärm till pärm (dock utelämnat viss fakta, blir ikväll) och därefter Sabinas blogg. Har gråtit och varit leende om vart annat.
Känner mig tom och kan egentligen bara få fram ett enkelt TACK.
Är frisk med 3 barn och sambo och nu ÄNNU mer tacksam för det.
Nu till det jag egentligen ville... Har samma tankar som du skrev om ang läxor. Var på utv.samtal igår och hur jag än gör (vi har sonen varannan vecka) blir det bara fel men håller med anonym, en tjatig eller "välvillig" (som låter bättre) mamma är en som bryr sig.
När det gällde våran flicka så kan jag ibland tänka att vi tjatade för mycket ibland och kontrollerade henne. Idag undrar jag om det verkligen var för hennes skull eller om det var för mina egna behov att allt skulle vara perfekt.. vem vet. Din tjej verkar ha en del annat att tänka på just nu och hon kan behöva "bara va" ibland. Vad är en bortglömd gymnastikpåse egentligen i det stora hela?, läxor är viktigt men ibland kan man behöva ha lite paus. och tänka "good enough" huvudsaken är att hon hänger med och får godkänt, det är faktiskt tillräckligt bra!
Hej!
Jag har själv delad vårdnad om de stora barnen och är "den tjatiga" föräldern, X:et bryr sig inte om deras läxor. Men jag tror faktiskt att barnen uppskattar att man tjatar och bryr sig. Om de inte gör det nu så kommer de att göra det när de blir äldre.
Sedan är det inte lätt för ungarna att ha en sjuk förälder, jag är själv sjuk, men inte som du, men de kan inte "skylla" allt på det heller.
Jag tycker att du gör rätt, fortsätt som du gör!
Kram
Ps. hos oss har vi också organiserad läxläsning, jättebra tycker jag ;-)
Som min favvo barnpsykolog, Louise Hallin brukar säga: att vara tonårsförälder är att bolla mellan tjat, mutor och konsekvenser. That´s it liksom... Jag VET har 3 st tonåringar här hemma, men om du vill ha lite distans och se vad du numer sluppit undan, så läs min blogg: www.rainbowroom-by-cilla.blogspot.com. Jag kan garantera att jag hellre brottas med mina 3 tonåringar just nu än tar itu med 2 åringen...
Stå på dig!
Kram Cilla
Hej
Precis som Anna sa gör du förmodligen ditt bäste utifrån de förutsättningar som finns just nu, liksom även barnen gör. Jag tycker att man absolut ska ställa krav, bara för att livet just nu inte är som man tänkt sig att det ska vara ska det inte bli kravlöst. Jag tror dock att det är viktigt att lägga energin på rätt sak, alltså kanske inte för mycket krav... absolut göra sitt bästa inför prov det är viktigt. Gympapåsen hade kanske kunnat vara kvar... vad är det värsta som kan hända om inte den kommer hem. Möglad handduk och kläder, fel kläder när utomhusidrotten börjar. I båda fallen upplever hon säkert obehag och gör något åt det. Energin just nu kanske bara räcker till läxor och prov, både du och barnen går igen något mycket jobbigt som inte många barn i deras ålder går igenom. Jag tror det är viktigt att de får ha sin sorg, dom ska ju förbereda sig på ett liv utan mamma, och henne kommer dom att sakna även när dom 50 år.
Hej du är bara en helt vanlig mamma som vill dina barn det bästa.
Det är inte lätt alla gånger....
Du gör så gott du kan....
KRAM
Hej! Du gör rätt i att lägga dig i..Om man inte gör det får man höra att man inte bryr sig. Men som sagt, det är väl mycket tankar i hennes huvud, men tonåringar är experter på att spela på våra känslor!! De vet exakt vilken knapp de ska trycka på för att göra oss ledsna eller glada,oroliga eller inte. Hoppas magen blir bättre snart. Kram Milla
ja det är inte lätt ulrica. men gör det som du känner är bäst både för dig själv och dina barn, det är det bästa. kramar
Det var inte sååå längesen jag gick ut skolan, med relativt kassa betyg(G i det mesta, inte mer än så)Fattar allvarligt inte hur jag ens kunde ha det när jag aldrig pluggade, förutom kvällen före.
Idag, inte många år senare, vill jag läsa vidare.. jag ångrar ju fruktansvärt att jag inte gav allt jag hade i skolan.. det är en sån liten ansträngning egentligen! Följa med på lektionerna och plugga en liten stund. Personligen tror jag att om mamma hade tjatat mer på mej än vad hon gjorde, hade inget varit annorlunda. Vi var så jävla ovänner pga av allt tjat. Jag är en "G-människa", thats it!
Jag har nu läst upp mina betyg och mamma är min bästa vän! Haha Hon kanske bara måste mogna lite. Fortsätt som du gör, det är allt du kan göra!
Du har fått många kloka kommentarer! Det är sunt och naturligt att barnen/tonåringarna frigör sig genom att göra sina uppror. Var gränsen går kan bara den enskilda föräldern avgöra. Och blir man maktlös finns hjälp att söka och möjlighet att bolla med andra för stöd. Precis som du gör. För inte är det lätt. Har själv varit hos terapeuter i omgångar med min nu 12-åriga dotter som stundtals inte vill leva och har en del destruktiva drag. Hennes lillasyster är livsglädjen själv. Och Alva har såklart en extra börda att tampas med då hon ju lever med din sorg och rädsla. Sånt går inte att skona henne ifrån antar jag. Kan du gråta och sörja tillsammans med henne? Eller är du "stark" inför henne. Sådant kan ju ha betydelse men antar att ni talar om det i den terpi ni går i. Du gör absolut inte fel Ulrica, tjata på och kramas vidare. /M
Ulrica känner igen mig så väl vad du beskriver, kunde varir jag som skrev:-)) Din dotter kanske e sur en stund men hon vet i sitt hjärta att du gör det av kärlek. Fast du är sjuk måste ju livet fungera ändå.
Du är en klok och varm mamma
Kram Mia
Hej!
Jag tänker öppnafrågor. Möt henne där hon är så brukar det lösa sig utan att man blir arga på varandra. Där vid läxläsningen kunde man tex frågar "hur kommer det sig att du inte gör läxan just nu" i stället för att säga gör läxan nu (bara ett exempel) Bara en socionoms tanke:)
Ulrica !
Mina föräldrar hjälpte aldrig mig med läxläsning, de frågade bara omjag hade läxor - och de brydde sig egentligen int eom svaret.
jag tycker du gör rätt i att " lägga dig i " - fortsätt med det.
Jag hade önskat att mina föräldrar brytt sig lite mer om min skolgång.
/ Camilla
Visst begär man för mycket av sina barn. (har själv 3 st)
Deras liv innebär bara en massa krav, läxor mm mm .
Sen att ha en mamma som är sjuk är ett helvete, jag vet. Fast jag var 39 när min mamma dog i cancer.
Kräv att man ska göra läxorna i skolan !! Det säger vi på alla möte med skolan.
Sen en annan sak.
Tänk att bo på två håll. Hur enkelt är det för barnen.
Många barn har det jättejobbigt i sina liv.... så är det och jag har inget svar på vad man ska göra.
Hej!!!
Jag tänkte på det här du skrev om att du skämdes när hon kom hem med lappen från bibliotekarien, att hon skulle tro att du var en idiotmorsa, du skrev om sekt osv. Jag älskar din blogg, och jag beundrar dig som person på flera sätt, men måste ändå ställa frågan: skämdes du inte inför Alva? Det var ju henne du misstrodde? För mig är det (jämförelsevis)mycket viktigare vad min dotter känner, än vad utomstående tycker. Jag tycker det lät hårt att skicka henne att hämta gympapåsen, direkt efter incidenten med lappen. Men jag var inte där, och vet bara det som stod i ditt inlägg. Kanske bad du Alva om ursäkt att du misstrott henne, innan nästa ämne kom upp? Oavsett - varje mamma gör så gott hon kan, det är jag övertygad om.
Dessutom: hade du varit den perfekta mamman som aldrig gjorde fel, hade du gett henne en omöjlig förebild att leva upp till, för mammor är döttrars förebilder. DÅ hade hon fått bekymmer. Man får, och ska göra fel ibland, även i sin föräldraroll. Då lär man sina barn att ingen är ofelbar, och att man duger ändå. Ber man dessutom om ursäkt när man gjort fel, lär man dem att förlåta och att säga förlåt. Lite skit rensar liksom magen. Jag vet att du är en bra mamma!
kram från Falköping!
Jag tror helt enkelt, att din dotter har det jättejobbigt med att veta, att mamma är sjuk.De tankarna finns kanske ständigt hos henne, och då är det ej lätt koncentrera sig på nåt annat.
Mina barn vet ej hur länge jag finns, och det är ngt vi sällan berör. De försöker tränga undan tankarna och leva på som vanligt, men det är ej som vanligt.Vårt liv är som liv i en glasblåsa, som kan gå i kras när som helst.
Min son säger "hejdå" så fort han beger sig nånstans. Han söker upp mig bara för att säga "hejdå". Likadant innan han ska lägga sig med "godnatt".
Kära Ulrica
Självklart är det oerhört svårt och jobbigt för Dina barn att du är cancersjuk.
Och vare se De säger det eller inte så finns det ständigt med i Deras liv och tillvaro.
Det är ju oerhört jobbigt o känsligt.
Jag vet inte hur gamla De är, men de läser säkert på Internet om olika cancer-saker - utan att berätta om det...och då kan de bli uppskrämda ytterligare.
Viktigt att försöka samtala.
Dessutom har De inte sin pappa hos sig hela tiden utan måste leva ett liv med honom och hans nya tillvaro.
Håller med någon som skrev detta konstiga tänkande om sk barnfri vecka.
Förr var det ju helgpappor som gällde.
Och när föräldrar är gifta med gemensamma barn så är man hos varann hela tiden.
Så förstår att det blir dubbelt jobbigt för Er alla.
Kram kram/ Carina - önskar att Du Ulrica får känna dig bättre och att Dina fina barn ska få så mycket trygghet de bara kan få.
Du är helt säkert en jättebra mamma.>3
Kära Ulrica
Självklart är det oerhört svårt och jobbigt för Dina barn att du är cancersjuk.
Och vare se De säger det eller inte så finns det ständigt med i Deras liv och tillvaro.
Det är ju oerhört jobbigt o känsligt.
Jag vet inte hur gamla De är, men de läser säkert på Internet om olika cancer-saker - utan att berätta om det...och då kan de bli uppskrämda ytterligare.
Viktigt att försöka samtala.
Dessutom har De inte sin pappa hos sig hela tiden utan måste leva ett liv med honom och hans nya tillvaro.
Håller med någon som skrev detta konstiga tänkande om sk barnfri vecka.
Förr var det ju helgpappor som gällde.
Och när föräldrar är gifta med gemensamma barn så är man hos varann hela tiden.
Så förstår att det blir dubbelt jobbigt för Er alla.
Kram kram/ Carina - önskar att Du Ulrica får känna dig bättre och att Dina fina barn ska få så mycket trygghet de bara kan få.
Du är helt säkert en jättebra mamma.>3
Hej.
Jag brukar följa din blogg då och då. Jag har läst boken som du medverkar i "Livet kan inte vänta".
Du är en mamma precis som en mamma ska vara. Du bryr dig om dina barn och de sköter skolan. Jag har varit med om samma sak när min föräldrar kontrollerade mig och min syster att vi sköte skolan osv. Visst jag har inga barn än, men jag kommer nog bli en kontrollerande mamma för att jag vill att "mina" barn ska ha det bra mm.
Stå på dig och visa att du har rätt så länge dina barn inte är myndiga....
Men självklart kan det vara svårt för barnen att veta att en nära familjemedlem är sjuk och är orolig mm...
I mitt arbete med"problembarn" stöter jag ofta på dessa problem mellan föräldrar och barn och alltid lyckas föräldrarna vända på allt till deras fördel, -är det för mycket begärt att kräva det el. det osv. De kan istället säga - stackars mig som har så olydiga dumma barn för det är vad de egentligen säger.Jag har läst din blogg och inser att ditt liv inte är lätt,men du måste öppna bubblan, du skriver ofta, det Lasse och jag har eller favvolasse osv kanske det ibland skulle behöva stå, det mina barn och jag har osv, eller dossysters favoritkaka borde bytas mot Alvas favoritkaka, barnen läser säkert din blogg och ni borde kanske hämtat gympapåsen ihop
Hej!
Jag är själv mamma till två och vet hur knepigt det är med läxor och eget ansvar. Jag är lärare också. ("Jag är inte bara tandläkare jag är mamma också....")
Jag tycker att det är rätt att förmedla förväntningarna man har på sina barn till barnen. Att man för fram att jag förväntar mig att du ska klara G på proven eftersom du har förutsättningar för det och att du ska nå den kunskap som man förväntas klara i en viss årskurs. Att man förväntar sig att barnen ska ta ansvar för gympakläder, skitiga kläder på golvet, tömma diskmaskinen, gå med sopsorteringen eller vad man nu gjort upp för deal. Att vara tydlig med det och se till att de når upp till dessa förväntningar är att visa föräldraansvar anser jag. Då förhoppningsvis känner också barnet att det är viktigt, att han/hon behövs och bidrar till att alla har det bra. Tjat och ibland hot är medel på vägen. Jag tror att det föder tillit till sig själv hos barnet - att klara av saker. När det gäller skolmål måste man ju naturligtvis göra avvägningar om barnet har ett funktionshinder av något slag. Jag låter kanske krass och hård men jag älskar mina barn och vill för deras skull att de klarar av sin skola och blir ansvarstagande och kapabla samhällsmedborgare som orkar bita ihop och fixa saker även om det är kämpigt och tråkigt mellan varven. Livet är inte lätt men man måste ro det i land på något sätt. Lika bra de lär sig det.
Lita på dig själv och dina värderingar!
Kram från Ulrika i Umeå
Det måste vara jättsvårt för barnen med en sjuk mamma och dessutom bo på två ställen..Jag har själv tre barn och har aldrig varit det minsta sträng mot dem, jag vill att de skall vara glada och känna att jag stöttar dem till 100%, de skall kunna berätta allt utan att vara rädda för att jag skall bli arg. Jag försöker lotsa dem fram i livet med sunt förnuft och ödmjukhet, inte med bestraffningar och skäll. Den största är nu tonåring och en underbar tjej..Visst har hon glömt läxor och jumpapåsar men vad gör det..Hon och de två mindre systrarna är glada, harmoniska och duktiga i skolan, vi njuter av vardagen tillsammans..
Håller helt med vad någon annan skrev. Det handlar alltid om Lasse, Doris eller Dossyster. Väldigt sällan något om barnen. De borde väl iaf betyda mest av allt. Men har märkt att när nya relationer inleds ja då glöms barnen lätt bort.
Äsch, lämnade just en låång kommentar på ditt inlägg "stängt" men skriver här oxå för ordningens skull:=).
En del kommentarer innan är så dumma att man knappt tror att det är vuxna som skrivit dem. Vaddå, inte vara sträng utan stötta till 100%??!! Jag är nog ganska sträng mot mina barn och regler finns det, flera till och med. Jag tror att barn mår BÄST av att ha struktur och regler.
Jag är separerad från barnens pappa sedan ett par år. Hos honom finns egentligen ingen struktur alls, ingen läxläsning och ingen högläsning. Detta har, i hög grad, bidragit till att mitt yngsta barn inte har lärt sig att läsa ordentligt ännu (9år!). Efter intensivläsningsläxor som varannan vecka varit hemma hos mig och varannan vecka varit obefintlig eller i bästa fall utan högläsning så uppmärksammade fröken hennes dilemma - hon ville inte tjata på sin pappa att han måste lyssna. Det tog någon månad så har hon nu äntligen kommit lång väg.
Jag tror att vissa som lämnat korkade kommentarer här haft en dålig dag och helt enkelt inte tänkt efter innnan. Undrar om de har koll på sina tonåringar på helgerna, det är oftast de utan regler som tror det bästa om sina barn medans ungdomarna själva är ute och festar...
Fortsätt som du gör, Ulrica, jag är övertygad om att båda dina barn känner din kärlek precis som den går igenom bloggen.
kära ulrika, jag har en 3-årig son som jag självfallet älskar överallt annat på denna jord och precis som du är min philip det viktigaste av allt. men fan va ja kan bli arg då endel skriver om att du kanske borde tillkännage dina barn mer på bloggen osv.. jag själv skildes från min sons far för 1½år sedan, min egen pappa dog i åldern av 58år vid samma tid, jag hittade kärleken igen för ettår sedan vilket gjorde att jag hittade livsgnistan igen.visst, min philip gav mig kraft att orka vidare men vuxenkontakten i form av min nya sambo som jag kan ännu i denna dag gråta ut hos, få varma kramar osv. är ovärderlig och livet känns nog lättare då man har en vuxen bredvid sig, detta betyder inte att philip skulle vara mindre viktig. han är mitt kött å blod och vet att hans mamma älskar han högt och vi har det bra tillsammans, då vi men min nye sambo under fjolhösten drabbades av 2 missfall och därefter konstaterades det att jag hade djupendometrios-> operation i december 2008 men att den spritt sig till tarmar, mage, njurar gjorde att vårt liv nog slogs igen i spillror.phs pappa var destruktiv och vihade en mycket joobbig tid innan vi skildes, mitt liv kändes som tungt, mörkt, ja trampa vatten men de kändes som om jag sku drunkna, min nye sambo lätta på det där, tog tag i mina vingar å hjälpte mig på rätt spåir igen.fast philip är och var min lilla egna solstråle där med, vid sidan om. nu mår jag förtillfället okej, jag har helatiden jättedålig blod, får blodtransfusioner en gång per månad, kämpar me olika hormoner, och vi önskar ännu att philip skall få ett syskon eftersom de sedan kommer att operera bort alla de organen som 'bildar' endometrios... de blev en lång historia det här, vad jag vill få sagt, att visst, ulrica, jag och många andra, vi älskar våra barn, men vardagen är inte så lätt då man är sjuk, jag är nu i deltidsarbete och känne rmig extremt skyldig då jag två dagar iveckan är hemma, vilar, får massage för svullna fötter (ja samlar vätska masssor) , är till läkare osv. och philip är denna tid på dagis, varje dag runt 8timmar. han lider inte av det, tvärtom i alla kriser vi under de senaste åren genomgått har han alltid haft samma dagis han gått på, samma tanter och samma rutiner, vi har kommit överens med dagistanterna att såhär skall det vara...många har dock ansett att jag är lat, dålig mor osv. som ibland faktiskt inte orkar med min son. tilläggas bör att philips biol.pappa har honom endast 2timmar per vecka då de är i parken, 'övervakat' av mormor. alltså är philip alltid med mig oc´h min nye sambo. philip vet att vi finns här,han har sitt hem, vardag med oss men han är alltid en natt per vecka hos sin mormor som fungerar som bonusmamma kanske åt honom, den natten och kvällen vilar jag och försöker samla krafter till att vara med philip igen följande dag.philip mår bra av detta system. han ser mig många gånger då jag vridermig av smärta på köksgolvet, och han vet att mamma är sjuk och ja tror att han bara tykcer det är kulatt vara med mormor ibland, där får han springa runt, leka, får 100procentig uppmärksamhet m.m detta betyder verkligen inte att jag skulle älska han något mindre. sjukdom påverkar alla i en familj och dess närhet.alla löser, lättar på problemen på sina egna unika sätt. jag önskar ulrica det bästa och hoppas du länge skall få njuta av din barn, du behöver inte alltid orka, våga be om hjälp även de veckor barnen är hos dig!!! barnen vet att du älskar dem och att de är viktiga, ta också kraft av lasse, jag förstår att han hjälper dig i din svåra tid på ett annat sätt än barnen gör, fastän också barnen gör att du orkar kämpa såklart. men gumman, stå på dig, vi tycker om dig för den du är, och tvivla aldrig, du är unik som den du är.
varm kram från finland annika.
Men skärp er! Vem är ni att kritisera?.. Skriv mer om barnen osv.. Bloggen handlar mycket om barnen, Har alltid tänkt på att Ulrica följer barnen och går med dom osv vilket jag tycker låter mysigt:) Varje sekund i livet hamnar inte här. Och nog vet barnen att mamma älskar dom! Jag fattar inte hur ni kan skriva så som vissa gör?! När hon skriver "Favvolasse" är väl det skrivet ur barnens perspektiv? Jag har då tagit det så.
Och dessutom är det tonårsbarn!
Vilket kan vara ett helvete, men så är det bara.. Ulrica gör ju inget fel för det! Man kan inte stötta barn i allt. Och vi vet inte allt! Ibland rinner bägaren över, och då är det bara gå och hämta gympapåsen!
That´s life!
Men vissa är ju så jävla pedagogiska, och se vart det ledde! Besserwisser fasoner!
Sina åsikter kan man framföra på ett trevligare sätt, eller helt enkelt behålla för sej själv.
Om nån söker stöd, tycker inte jag att man ska kritisera och såra! Men vad vet jag? / F
Skicka en kommentar