Mens.

Torsdagens förmiddag har gått åt till att tvätta de sista smutsiga plaggen från semesterresan till Fuerteventura. En del ska packas ner i resväskan igen för att följa med oss till grannön.

Jag snorar och hostar på, men än så länge har inte Lasse blivit smittad. Hoppas han slipper det.
När vi fick det senaste resultatet av datortomografin lämnades ingenting åt slumpen. Man får verkligen veta allt. Den här gången kunde man se att ett ägg höll på att mogna i äggstocken och var redo att komma ut i mensform inom en snar framtid.
I dag var det dax för något som nog ska likna mens.
Det kanske en del av er chokladsugna inte tycker är så märkvärdigt men om man som jag bara haft mens en gång på över två år så blir man glad över att i alla fall den delen av kroppen fungerar som den ska trots all stark medicin. Kroppen kämpar på!

På eftermiddagen kröp vi upp i sjukhussängen på Radiumhemmet och jag fick mina cellgifter. Vi har väldigt roligt ihop, jag och Lasse, och idag fick min sjuksköterska också ha kul med oss. Därför blev vi väldigt ledsna när hon, när vi skulle gå därifrån, talade om att hon ska sluta. Det betyder så mycket för mig att jag känner ett förtroende för de som har mitt liv i sina händer och att man träffar samma människor varje gång, men givetvis önskade jag henne lycka till på sitt nya jobb.

Nu i kväll har vi hälsat på hos Lasses kusin, blivit bjudna på middag och tittat på hennes nyinköpta lägenhet. Det var extra roligt att träffa Lasses morbror, moster och kusin nr två som hittat till storstan från djupaste Småland för det blir ju inte så ofta vi ses.