Nu har jag lämnat dem. Barnen. Till deras pappa. Efter tre veckor tillsammans, som var överenskommet för sommaren. Två veckor ensamma,bara Lasse och jag, efter tre intensiva veckor. Att det kan vara sån skillnad.
Barnen förstår inte varför jag tjatar hela tiden om att de ska plocka ihop sina saker som finns spridda över hela huset. Att det är känslomässigt jobbigt att se deras saker. Att jag sväljer klumpen i halsen när jag går förbi och tittar in i deras tomma rum. De förstår inte heller hur det känns för en mamma att inte få ha dem hos sig jämt. Hur känns det för barnen?
Idag började deras "nya" semester hos sin pappas familj. Nya mål och nya förväntningar. Tänker att det är bra för dem, det bästa hos två familjer. För vi sparar ju det bästa till dem. Tills dess hittar vi på saker som lämpar sig bäst för två vuxna (och en hund!)...
Lasse och jag tar verkligen vara på tiden, det har vi alltid gjort, även innan jag blev sjuk igen. Vi vill uppleva saker tillsammans, ha kul tillsammans. Så därför börjar vi nu packa om våra resväskor för en romantisk resa till Danmark. Det ska bli trevligt, synd bara att bensinen är så dyr (vuxenpoäng eller?).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar