Vi tänkte vi skulle ge oss ut på sjön en sista gång, för vi har annat planerat några dagar framöver.
Så i går kväll vid elva var pastasalladen som vi skulle ha med oss klar.
I morse halv nio ringde klockan (vilket är tidigt nu för tiden) och vi spurtade på som bara den för att komma iväg.
Straxt efter elva glider Softa ut på en spegelblank fjärd, vi styr mot klippan vi låg vid i går.
Efter en kort stund (men tillräckligt lång för att inte ta oss tillbaka) så vill inte motorn mer.
Ok, vi inser att det bara är att ringa Pa (för andra gången den här sommaren. Bensinstopp förra gången. Pinsamt!) och be honom komma. Under tiden vi ligger på svaj så kommer en mycket vänlig man åkande för att erbjuda oss sin hjälp, han har sett alltihop från sin brygga.
Vi tackar nej, för vi har hjälp på väg. Men han tycker ändå vi ska pröva starta igen, och se det går, i ca.100 meter för sedan börjar det att ryka MYCKET kraftigt från motorn. Ösa vatten över motorn och lugna barnen så var allt bra igen. Nu har inte Softa någon motor därbak längre, den ska på reparation. Vi får se om det blir någon mer båtfärd den här säsongen...
Men är det inte lite typiskt när man ska göra något för "sista gången", att det händer något. Skidåkarens sista åk, gymnastens sista hopp, formel-ett förarens sista varv eller fotbollsspelarens sista match, ofta hör man att det slutar olyckligt. Varför är det så? Är det någon däruppe som tycker att man skulle ha slutat tidigare?
Dagens måste: Åror.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
nej det var inte kul idag för vi fick motorstopp.
/Adam
det var ju lite tråkigt det som hände idag men ni har ju ändå Okamoto.... å det är ju tur att det finns snälla pappor.... det ska nog kunna bli ännu nån båttur, ikväll får ni göra iordning födelsedagsbrickan, kram från en snäll mamma
Hej tjejen
Jag vill börja med att tacka för ditt mail, det är kul att vi fortfarande håller kontakten. Har varit på semester och anlände i mitt hem sent i går kväll. Mycket trött och utmattad efter att sträck kört från Nice med start 9.00 i lördags morse.
I dag var jag inne på din blogg för första gången. Det både gläder och berör mig.
Du är en riktig fighter du!!!
Det är en stor smärta och sorg som värker i mitt bröst, och en kraftig känsla av att jag får svårt att andas kommer över mig, samtidigt som jag gläds åt din starka livslust och otroliga förmåga att njuta av livet.
Jag skäms nog en hel del med, för att jag är så jäkla gnällig och otacksam. Man lever i en värld med totalt överflöd och total materialism. Jag är frisk, har en fantastisk familj, skapligt ställt, eget företag, goda vänner, kan köpa det mesta jag vill ha ( ja, jag skulle ju vilja ha en av de där lyx jakterna på minst 100 meter långa och 4-5 våningar höga, som låg och skvalpade i hamnen i Monaco. Men det kan man ju drömma om! Fy fasen vad orättvist att dom har råd med en sådan och inte jag...) I ärlighetens namn har jag det väldigt mycket bättre än de flesta andra, ändå är jag aldrig nöjd. Mycket vill ha mer...
Vad sjuk livet är igentligen. Varför kan man inte glädjas åt det man har, istället för att sörja det man inte har?
Men DU får mig att skämmas och det måste väll ändå va ett gott tecken?
Vi tänker på er ofta, även om vi inte ses. Men du ska veta att ni är hjärtligt välkomna hit. På en fika, ta ett dopp, snacka skit, jag vad som passar just för stunden...
BAMSE KRAMAR PÅ ER / Jill med familj
Skicka en kommentar