När Lasse slutat jobba i fredags fyllde vi Wembley till bristningsgränsen och åkte till Delsbo.
När vi åkt en stund blev Lasse trött och bad mig köra så att han kunde vila lite. Det känns ju taskigt att säga nej när jag sitter pigg bredvid och innehar körkort, men det är inte kul att köra! Efter en timme eller så bytte vi tillbaka för han kunde ändå inte vila för han tyckte jag körde för fort! Va, jag!!?? Det skulle min bilskolelärare ha hört, han hade inte trott sina öron...
Vilket underbart ställe hon har köpt min Delsbokompis (som hon numera kallas här på bloggen)!
En faluröd liten stuga med vita knutar och en härlig tomt där det rinner två bäckar som gör att det porlar var man än befinner sig på tomten.
Vi tömde Wembley, skålade i champagne och åt vår medhavda gryta innan vi gick och la oss. Både Lasse och jag kände oss väldigt glada över att det var just vi som fick sova första natten i hennes nya hus tillsammans med henne och hennes barn.
Dagen efter packades det upp lite saker innan vi åkte till Hudiksvall för att försöka hitta köksstolar på någon loppis. Vi hann också med att besöka några andra mycket trevliga affärer innan vi begav oss mot stugan igen. Där blev vi visade var på tomten vi kunde ställa husvagnen som Delsbokompisen tycker vi ska köpa och ställa dit, under tiden åt vi av hallonen som fanns i överflöd.När det blev kväll började den tre timmar långa färden mot Vällingby igen.
Som ofta när Lasse och jag åker bil med bra musik och med Doris sovande som en liten kanelbulle i baksätet, börjar vi prata. Den här gången undrade han hur det kunde bli såhär, varför jag inte kunde fått vara frisk, varför vi inte kunde fått vår lilla Filur och hur han ska klara sig när/om han blir ensam. Jag undrade om han var rädd för hur det kommer bli. Jag såg inte hans tårar men mina kände jag.
Igår blev det lite fix på tomten och en vända till återvinningsstationen. På kvällen var det mysbyxor och en massa tända ljus som gällde.
Idag har jag varit på banken och sitter nu och frossar i hallon medan jag väntar på att mina små svampar ska trilla in.
5 kommentarer:
Hej Ulrica
Har inte kommenterat på länge. Men har läst ikapp allt efter semestern och tänkt på dig trots att vi inte känner varandra.
Mysig helg ni haft:o)
Förstår att det är svåra saker ni pratar om, men så viktiga. Kan inte föreställa mig hur det känns, kan bara ana.
Ber för att du och din fina familj ska få många många år tillsammans.
Kram Jenny
Vilket fint litet hus. Tankar kommer och går. Man funderar på hur det hade varit om OM inte fanns.Hoppas snuvan är borta.Kram/Vinsta
Jag blir så rörd när jag läser din blogg, Ulrica! Ni verkar ha så himla mysigt ihop i familjen...varför ska detta dumma "cancerspöke" finnas över er...eller är det kanske därför ni verkligen tar tillvara varje dag och gör så mycket bra av varje dag....jag hoppas verkligen att ni får många fina dagar tillsammans framöver...varma tankar till er från en skånsk bloggläsare
Svåra samtal....Förstår ju att man måste prata om det som känns värst för en...även om jag inte kan fatta hur det verkligen känns.
Det är verkligen ett mysigt hus er vän har köpt, och det låter underbart med bäckar som rinner.
Säger som de andra: hoppas och ber för att ni får många fina år tillsammans...Styrke kramar Milla
Oj...har du varit i Glada Hudik...där bor ju jag...Jag har mått lite halvrisigt psykiskt så jag har ratat datorn i ett par dagar nu och inte hunnit å läsa i din blogg...men jag blev glatt överraskad över att du har varit här uppe...visst är det vackert här?...tar andan ur en...Hoppas att du får komma upp och hälsa på flera gånger och njuta av lite Hälsinsk luft och natur...Kramar / Nina
Skicka en kommentar