Bloggen 1 år.

Jag som har räknat ned i flera veckor och så glömmer jag ändå... bloggen fyllde ett år i går! Men man hurrar inte för en blogg va?
Tänk att jag har skrivit i ett helt år, nästan varje dag. Det var för drygt ett år sedan som jag fick ett ryck och tänkte, kan andra så kan väl jag.

Det tog många dagar innan jag hade gjort en sida jag var nöjd med. En enkel, naken, lättöverskådlig och utan reklam. Jag ville ha en blogg som speglade mig, en där texten var i centrum utan en massa tjafs som stör. En och annan bild, en undersökning eller ett bildspel någongång.

Jag tror att det fortfarande är många i min omgivning som är chockade över min chokladask. Jag har nämligen varit den största motståndaren till datorer och Internet man kan tänka sig. Många har de timmar varit då Lasse och jag "diskuterat" ämnet.

Tanken när jag började skriva var att barnen skulle ha något kvar av mig om det värsta skulle hända. Att de skulle förstå hur jag har tänkt och känt under tiden jag varit sjuk och hur jag då valde att leva mitt liv. Men nu har jag förstått att det jag skriver även påverkar andra, både kända och okända människor. Jag hoppas att ni som nallar av min choklad uppskattar bitarna även om inte alla är körsbär i likör.

Min plan är att göra en bok av bloggens första år om det inte är allför dyrt. Jag är stolt över vad jag har lyckats prestera helt själv från början tills nu. Ibland kan jag sitta i flera timmar innan jag blir nöjd och om jag ändå (efter fler dagar ibland) hittar ett fel blir jag mycket irriterad.

Det har regnat och åskat ordentligt idag därför blev det byggmarknadens tur att få besök av oss. Plankor och brädor av alla de slag inhandlades men någon spikmatta hade de inte...
Den fick vi handla i hälsokostaffären. Jag provade att ligga på den med en gång när vi kommit hem och det dröjde inte länge innan jag sov! Lasse däremot låg med ansiktet förvridet i en plågad min och kved när det var hans tur...

Dagens måste: En spikmatta.