Kärlek

Ulrica somnade in för gott vid åtta i morse. Nu behöver hon inte vara rädd, ledsen eller ha ont mer.

Jag och Doris vaknade med ett ryck när hantverkaren ringde på dörren vid halv åtta. Vi öppnade och släppte in honom och gick sedan in till Ulrica igen. Då hörde jag att hon inte snarkade som hon gjort de senaste dagarna, utan mer lät en nöjd ton, som ett mmmm, glida över hennes läppar vid varje utandning.
Jag gick runt sängen för att sätta mig vid pianopallen vid hennes sida och såg då att hon hade ögonen öppna. Hon har sovit och haft ögonen stängda sedan i söndags när jag skrev det senaste inlägget.
Jag sa "Tittar du älskling?" och klappade henne på armen. Hon har ju varit helt okontaktbar under ett par dagar och visade inget tecken på att höra eller förstå mig nu heller. När jag sa att jag älskade henne drog hon ett djupt andetag och slutade sedan andas. Jag böjde mig fram för att klappa henne på kinden och hon gjorde ett litet ryck, sedan var hon stilla. Jag fortsatte att klappa henne på armen ett tag och säga att jag älskade henne.
Sedan ringde jag ASIH och sa att hon inte andades längre.

Jag gick ut till hantverkaren och sa som det var och att jag ringer efter honom igen när det passar lite bättre.
Sedan gick jag ner till Alvas rum och väckte henne (Adam hade sovit hos sin pappa och var i skolan).

En läkare och en sjuksköterska kom och konstaterade att allt verkligen var slut och vi hjälptes åt att bädda sängen, klä henne fin (i en lila blus, vad annars?) och att tända några ljus.

Ulricas föräldrar, Adam och Alva, Ulricas bror, jag och naturligtvis Doris satt sedan inne i vårt sovrum och grät, pratade och faktiskt också skrattade om vartannat ett bra tag innan vi tyckte att det var dags att ringa efter personalen som skulle transportera Ulrica till Bromma sjukhus.

Trots att allt är så otroligt hemskt, onödigt och ofattbart måste jag ändå säga att jag känner mig så nöjd med hur slutet blev. Att Ulrica fick vara hemma och somna in i sin egen säng och att vi fick ta ett fint sista avsked av henne.

Som många av er säkert förstår har Ulrica styrt upp en hel del av de saker som kommer ske den närmaste tiden och jag ska göra allt jag kan för att fortsätta uppfylla hennes önskningar.

Jag avslutar som Ulrica skulle ha avslutat:
Tänk kärlek!