Första månaden

I dag har det gått en månad sedan jag förlorade min älskade Ulrica. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant.

Det gick så fort på slutet. En vecka innan hon somnade in var vi ju på Bauhaus och handlade till vår badrumsrenovering. Visst, Ulrica var väldigt trött då, men det har ju gått upp och ner med orken tidigare och även om vi visste att det här verkligen var slutet så trodde ingen att det var så kort tid kvar.

Så här i efterhand tänker jag att det var bra att det gick så fort när det ändå bara kunde gå åt ett håll. Det hade bara blivit en jobbig tid, både för Ulrica och oss andra. Nu fick hon ju må "bra" nästan ända fram till slutet.

Det har varit fullt upp den här månaden med saker som måste göras, inte minst inför begravningen men även en massa saker som man kanske inte tänker på som att kortet i blippaffären stod i Ulricas namn, likaså Ikeakortet, telefonabonnemanget och faktiskt är också lilla Doris inopererade identifikationschip registrerat i Ulrica namn.

I torsdags var det då dags för begravningen. Ulrica och jag hade pratat om hur hon ville ha det så jag vet att hon skulle varit nöjd med resultatet. Det var en hel del livemusik och många lila blommor. Vid minnesstunden serverades chokladtårta, allt enligt Ulricas önskemål. Alltihop var väldigt fint.

Jag tycker ändå att den här första månaden har gått bättre än jag hade vågat hoppas. Jag har så klart tänkt hundratals gånger på hur den här tiden skulle bli och då har jag föreställt mig oro och ångest som skulle leda till att jag inte skulle klara av någonting. Ulrica och jag har så klart pratat även om det här och hon har hela tiden peppat mig och sagt att jag så klart skulle klara det, och jag är inte den som försöker motbevisa min fru.

När vi fick beskedet om återfall den första december 2006 vändes vårt liv upp och ner. Vi som skulle ha barn och bara ett år tidigare hade köpt vårt fina hus som vi trivdes så bra i. Den första tiden då fungerade vi inte alls. Vi åt inte (ett stort tack till Ulricas föräldrar som såg till att vi inte svälte ihjäl), vi sov inte och vi hade ingen aning om hur lång tid vi skulle ha kvar tillsammans. Läkarna sa att det inte fanns någon möjlighet för Ulrica att bli frisk men att de skulle göra sitt bästa för att se till att hon fick leva så länge som möjligt. Vid flera tillfällen under de här åren har målet att få leva så länge som möjligt vägts mot att få ha en bra livskvalitet, inte minst vid det sista beskedet om försämring då vi hade kunnat välja att sätta in cellgifter som kanske hade förlängt livet, men antagligen gett väldigt allvarliga biverkningar. Nu gick det så fort på slutet att cellgifterna aldrig blev något alternativ, men vi hade ändå kommit överens om att det inte skulle vara aktuellt att sätta in dem.
Under de här tre åren har vi sakta men säkert vant oss vid tanken på hur det skulle sluta och även om man så klart aldrig kan vara helt förberedd är jag glad att vi fick den här tiden till att diskutera om framtiden. Otaliga är de nätter då vi legat vakna och pratat och gråtit om vartannat.
Vi pratade till exempel om hur begravningen skulle vara och vilken kyrkogård hon ville ligga på (det blev Råcksta. En fin plats är utsedd, men själva urnsättningen får vänta till tjälen går ur marken) men även om vilka värderingar hon ville att jag skulle föra vidare till barnen och hur man gör köttfärslimpa (jag är inte så bra på att laga mat). Det känns väldigt bra att vi hade de här diskussionerna och jag känner att jag vet vad Ulrica skulle ha tyckt och tänkt i de flesta situationer och det är en stor trygghet för mig.

Jag vill avsluta med att tacka alla kända och okända bloggläsare för ert stöd och era fina kommentarer. De värmer. Jag vill även tacka er som till minne av Ulrica donerat pengar till olika cancerrelaterade organisationer.

Fortsätt nu att ta hand om varandra så hörs vi säkert snart igen.