Tre månader

I dag har det gått två månader sedan mitt förra inlägg, och alltså tre månader sedan Ulrica gick bort.

Tiden har gått fort, men också väldigt sakta. Det känns som bara härom dagen som hon fortfarande var "frisk" medan det i nästa sekund känns som att det gått en evighet sedan jag hade henne här hos mig.

Det är fortfarande så overkligt. Det kändes så självklart att det alltid skulle vara Ulrica och jag, och på något sätt kommer det också alltid att vara det.
Jag pratar ofta med henne, ibland tyst i huvudet och ibland högt för mig själv. Det känns som att hon är med mig och stöttar mig i det jag gör och det känns skönt att ha henne att bolla tankar med.

Jag, barnen och Doris kämpar på med att få vardagen att fungera. Alva har varit här ganska mycket, medan Adam mest hållit sig till varannan vecka som tidigare. Det senaste är att de kommer vara här var fjärde vecka nu, men vi får väl se efter sommarlovet som alltid brukar bjuda på en del speciallösningar vad gäller barnveckorna.
Det går i alla fall fortfarande långsamt framåt tycker jag, inte minst tack vare känslan att alltid ha Ulrica hos mig.

Jag är glad att det snart är sommarlov för jag har haft lite svårt att koncentrera mig på jobbet sedan jag ökade till heltid. Det är alltid intensivt i slutet av terminen med utvecklingssamtal och nationella prov i femman. Min situation i övrigt har ju inte hjälpt till precis.
Snart är det i alla fall dags för lite välbehövlig ledighet.

Minnesgoda bloggläsare minns kanske att Softas motor gick sönder i augusti, så det blir till att försöka få ordning på den innan vi kan njuta av en tur ut till Ormön. Förutom det har jag fortfarande bara tre våder tapeter på väggen i köket. På slutet hade Ulrica en önskan om att hinna se dem uppe, men vi hann inte klart (vi köpte tapeterna för flera år sedan, men andra projekt kom emellan. Inte minst byte av yttertak när det började droppa vatten ner på köksbordet). Vid vårt sista besök på Bauhaus köpte vi också golv som ska läggas i köket. Förutom det måste trallen på kökssidan oljas in och allting ska på plats igen i garaget efter hantverkarna. Och taket i badrummet är inte riktigt klart än...
Kort sagt finns det mycket saker som ska göras, som alltid när man har hus.

Livet går vidare, vare sig man vill det eller inte.
Och eftersom jag vet att Ulrica hade velat att det skulle gå vidare så ska jag fortsätta att leva som innan den 17 februari i den mån det går.

Jag älskar dig, Ulrica.