Ett år

Ett år...
Jag kan verkligen inte förstå det.
Nu har jag lyckats gå igenom en födelsedag, ett sommarlov, en julafton och alla andra dagar som jag har så många bra minnen av från mina år tillsammans med Ulrica.

Det första året har gått förvånansvärt bra trots allt och jag är helt säker på att jag till stor del har Ulrica att tacka för det. Alla gånger vi pratade om hur det skulle bli för mig och alla förberedelser som vi gjorde har underlättat otroligt mycket.
Jag visste precis hur hon ville ha begravningen, vad jag skulle göra med hennes kläder, hur arvet skulle fördelas och mycket annat. Vi pratade till och med om vad jag skulle äta, det var ju alltid Ulrica som lagade maten (och jag som diskade). Ett trivialt problem kanske, men det visar ändå hur många aspekter av det här som vi diskuterade.

Ibland har jag gått in här på bloggen och läst vad vi gjorde exakt ett år tidigare. Varje gång jag gjort det har tårarna börjat strömma och gulliga lilla Doris har kommit springande för att trösta, även om jag suttit i soffan och hon legat och sovit i sängen på Ulricas sida, som hon numera har tagit över.

Jag tror inte att jag har berättat att Doris har börjat på dagis. Det ligger nästan på vägen till mitt jobb, så det är väldigt smidigt att lämna och hämta henne där. Hon var lite tveksam till dagislivet till en början, men nu älskar hon att komma dit. Redan när vi har flera minuter kvar att köra börjar hon gnälla så där längtansfullt som bara mormor kan få henne att göra annars.

Adam och Alva mår också förhållandevis bra och de bor med mig var fjärde vecka. Det är så skönt att ha dem här och de är så fina barn, eller är det kanske dags att börja kalla dem ungdomar?
Adam ska ju gå ut nian till sommaren och jag vet att Ulrica skulle varit väldigt stolt över honom och hans betyg som nästan bara består av MVG-n.

För ett par månader sedan skrev Alva ett så fint brev till Ulrica som jag frågade om jag fick lägga ut här. Det fick jag...

----------
Mamma

Det här var det sista du sa till mig, "jag gör inte det här med flit" och så sa du "du och Adam är det bästa jag har". Sen grät vi båda två i varandras famn. Det var fint men ändå sorgligt, sen sov du i 3 dagar.
Tisdagen 16 februari 2010 så sa jag inte god natt till dig och det var den enda dagen jag inte sa god natt. Och den 17 februari 2010 kl. 8.00 andades du inte längre det var den värsta dan i mitt liv, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt och tittade. Jag satt och höll dig i handen hela tiden tills du åkte med bilen, jag kollade på bilen tills jag inte såg den längre då började jag storgråta. Jag tänkte att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Jag älskar dig mamma. 17 november 2010 20:14
----------

Så fint skrivet och så jobbigt att läsa.
Jag märker allt mer att Alva påminner i så mycket om sin mamma, och det är den absolut finaste komplimangen jag kan ge henne.

Jag vill avsluta med att berätta att det som jag knappt vågade hoppas skulle ske har skett. Jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon heter Anna och är anledningen till att jag faktiskt mår riktigt bra just nu. Anna tycker, liksom jag (vilket ni säkert känner till vid det här laget), om att gå på teater, musikaler och konserter och vi har redan bokat in både Romeo och Julia, The Ark och Dolly Parton. Vi har roligt och mysigt ihop och även om jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon så här snart är livet alldeles för kort för att inte ta tillvara på något så här bra.

Till sist, ta vara på er och era liv. Och tycker ni om någon, tveka inte att berätta det.
Jag kan väl inte avsluta det här inlägget på ett bättre sätt än med Ulricas ord: Tänk kärlek!