måndag 17 februari 2020

Tio år

Nu har det gått tio år sedan Ulrica gick bort. Tio år är en lång tid och jag tycker att det är dags för ett sista inlägg här på bloggen.

I mitt förra inlägg berättade jag att jag och Anna hade förlovat oss och att planeringen av vårt bröllop var i full gång.
Bröllopet ägde rum i en av biosalongerna i Filmstaden Råsunda lördagen den sjätte augusti 2016. Bröllopsfesten hölls i anrika restaurang Backstugan, där Greta Garbo, Ingmar Bergman och alla andra gamla film-personer höll till på sin tid. Ett av mitt och Annas stora intressen är film, så inramningen hade inte kunnat vara bättre. Hela dagen var helt perfekt med vackert väder, god mat, kul underhållning och massor av fina vänner och familjemedlemmar.
Nu har Anna och jag faktiskt varit gifta längre än jag och Ulrica hann vara, men jag kan lova att det här bara är början.

Eftersom det är hela fyra år sedan mitt senaste inlägg här på bloggen är det inte bara roliga saker som hunnit ske.

Min syster Anne, Morsan kallad här på bloggen, somnade in i somras, efter några års kamp mot samma sjukdom som tog Ulricas liv. Min mamma gick ju bort 2012 och pappa redan 1992, så nu har jag bara en syster kvar. Jag hoppas att vi snart får tillfälle att åka och hälsa på Farsan och katten Milo på Gotland.

En annan familjemedlem som inte finns med oss längre är hunden Doris. Ulrica och jag skaffade henne när Ulrica fick sin diagnos och hon har varit ett stort stöd under alla år. Efter en hel del problem med urinsten och återkommande urinvägsinfektioner fick hon till slut somna in den 20 januari i år. Tack för allt, min älskade lilla hund!

Jag frågade Ulricas barn om de ville skriva något här på bloggen. Adam nappade och hans inlägg finns att läsa lite längre ner på sidan. Alva, som numera heter Adrian, gav mig fria händer...
Alva har alltså, både juridiskt och mentalt, bytt namn till Adrian och följaktligen är det rätta pronomenet "han". Det här är en process som än så länge bara är i sin början, men det är en viktig förändring för Adrian och jag stöttar honom förstås helhjärtat. Jag och Anna tycker mycket om att umgås med Adrian och hans fina flickvän Cicci. Vi brukar äta middag och spela brädspel ihop och nästa helg ska vi åka till Västerås tillsammans för att se musikalen Grease. Adrian arbetar som väktare och skyddsvakt och målet är, som kanske nämnts någon gång tidigare här på bloggen, att bli polis. Jag är självklart mycket stolt över både Adrian och Adam och jag vet att Ulrica skulle varit detsamma.

Förutom allt som hänt sedan senast, positivt och negativt, rullar förstås våra liv på och vi mår riktigt bra just nu.
Jag och Anna älskar vår lägenhet och vårt Råsunda. Vi tittar mycket på film, går på musikaler och konserter, umgås med vänner och njuter av varandra.

Jag skulle vilja tacka alla er som har läst bloggen genom åren. Ulrica tyckte väldigt mycket om att skriva här och hon var fantastiskt duktig på att blanda den hemska verklighet som vi levde i med vardagens glädjeämnen som vi, trots allt, hade väldigt många av. Det känns så bra att ha alla fina, jobbiga och roliga minnen nedtecknade, med hennes egna ord.

Ni som har läst här tidigare vet att Ulrica var bra på att se det positiva i saker och ting. Hon trodde gott om människor och hennes "tänk kärlek" är något som vi alla verkligen borde ta till oss.

Nu lämnar jag över till Adam, så får han avsluta...
-----
Jaha vad skriver man här då...? Mamma var så mycket bättre på det här med bloggar än vad jag är, hon hade alltid en massa saker att skriva om. Lasse frågade om jag ville skriva lite i bloggen nu i det här sista inlägget och självklart har jag en massa saker och tankar att berätta om sen sist ni såg mitt namn i bloggen men det är så svårt att få ner det i text. Jag kan dock göra er lite avundsjuka med att säga att jag just nu ligger på en solstol i värmen i Thailand och skriver detta inlägg. Hur som helst för att börja någonstans så kan jag berätta att i julklapp från Lasse i år fick jag en bok där han hade skrivit ut alla mammas blogginlägg sen hon startade och jag har sedan dess bläddrat och läst det mesta. Jag ser ju hur hon har skrivit och hur lätt det verkar ha varit men tro mig; det är inte lätt alls. Läsningen har gett blandade känslor och framkallat så otroligt många minnen som man inte ens visste att man hade kvar. Jag ska inte ljuga utan det har varit svårt att hålla tillbaka känslorna i många fall för det är så många bra stunder som vi haft även i de svåraste av tider. I och med att ni inte hört något om mig sedan mammas sista inlägg så tänkte jag börja med att berätta om vad jag har hållit på med sen sist.

Jag gick (som ni säkert vet) i 8an när mamma gick bort för 10 år sedan. Efter högstadiet så valde jag att gå på gymnasiet i Blackeberg på Blackebergs Gymnasium. Att jag valde Blackeberg är något som jag måste fått från mamma och Lasse. Som ni kanske minns så spelade jag fotboll konstant under hela mitt liv för AIK och var under tiden på väldigt hög nivå inom klubben. Vid tidpunkten av val av gymnasium så låg AIK på mig stenhårt om att jag skulle välja deras fotbollsgymnasium i Solna för att på så sätt kunna träna under dagtid också utöver de träningarna som låg under kvällarna. Dock så köpte jag inte det konceptet för jag ville gå på en bra utbildning vid sidan av mitt ”fotbollssatsande”. Mamma sa under alla år att även fast fotbollen är mitt intresse så måste jag sköta studierna på minst lika hög nivå. Hon och Lasse tryckte hela tiden på att skolan är lika viktig och det verkar som att deras ord fastnat. Hur som helst, jag klarade gymnasiet och valde månaden efter studenten att flytta till USA och New York för att plugga på universitetet. Min vistelse på den amerikanska östkusten blev dock inte långvarig utan jag valde att flytta över till varmare breddgrader och Los Angeles redan efter ett år. Det måste vara något med mina svenska gener som gjorde att jag ville till värmen. Jag är än idag kvar i Kalifornien och har nu bara en termin kvar på min ekonomiutbildning. Det ska bli sååååå skönt att bli klar. Jag har trivts väldigt bra borta i USA men efter att ha bott där i snart 6 år så börjar jag känna mig redo att flytta hem.

Lasse och jag träffas hela tiden men det skulle ta timmar att skriva om alla saker vi hittat på så därför tänkte jag bara berätta om höjdpunkten sen sist ni hörde från mig. Lasse och Anna var och hälsade på mig i Los Angeles som med facit i hand blev tidernas resa (jag tror de båda håller med). Vi hade nästan tre veckor tillsammans på den amerikanska västkusten och med hjälp av min bil så ”roadtrippade” vi från Los Angeles hela vägen upp till San Fransisco. Det var sååå mysigt utan några måsten där vi gjorde allt från filminspelningsplatser till barhäng. Vi såg och stannade på de allra mysigaste platserna i Kalifornien och tror inte leendet på läpparna gick ner en enda gång. Det blev mycket kortspel, många internskämt, historier, samt minnen som kommer finnas kvar livet ut. Utöver denna resan så har vi skapat många traditioner som är så självklara att man redan kan skriva in dem i almanackan för de nästkommande 10 åren. Den 23e december de senaste, samt kommande, åren firar vi julafton tillsammans. Det har/blir alltid uppesittarkväll, julmat och paket och är en perfekt start på julen innan vi alla drar på firanden på olika platser. Utöver denna tradition har vi kontinuerliga spelkvällar och middagsträffar. Jag tycker vi träffas väldigt mycket (även fast jag gärna hade setts mer) trots att vi alla har ”vuxna liv” och att jag bott utomlands under majoriteten av den senaste tiden.

Jag tänkte avsluta min del av detta inlägg med lite tankar om hur situationen med mamma varit för mig nu när jag haft 10 år på mig att tänka och analysera samt att jag hunnit bli mer vuxen (jag är trots allt 25 nu). Det första jag vill säga är att det spelade ingen roll hur förberedd man än var på att mamma skulle försvinna, det blev helt overkligt ändå. Från att hon varit med varje dag i mitt liv så var hon helt plötsligt inte där något mer och kommer aldrig vara igen. Visst, hon hade varit sjuk så länge jag kunde minnas och jag levde konstant med vetskapen att det kunde ta slut helt plötsligt. Trots detta, så var man inte förberedd på det alls. Jag tänker dagligen på henne även fast man levt vidare och jobbiga stunder kommer alltmer sällan. Det jag tycker är jobbigast är när situationer kommer upp där man hade velat ha mammas åsikt och stöd. Situationer där mamma vet bäst och hon vet hur det löser sig. Det finns ju vissa stunder där ens mammas ord är de enda som kan hjälpa. De stunderna har jag haft en del de här 10 åren. Jag var ju så ung när hon gick bort och jag har haft stora framtidsbeslut såsom skola, vänner och flickvänner utan att få hennes ärliga åsikt. Jag har givetvis haft pappa och min låtsasmamma Annika där, samt Lasse, men ens mamma är alltid ens mamma och man vet att hon alltid kommer säga vad som är bäst för mig. Den 17e februari 2010 blev man på sätt och vis vuxen direkt då ens största stöttepelare plötsligt föll. Jag har såklart klarat mig igenom dessa år med hjälp av alla runt omkring mig men jag känner att det hela tiden kommer upp situationer än idag där jag hade velat ha hennes åsikt. Jag brukar ofta tänka på hur mycket jag skulle ge för att få sitta ner och prata med mamma bara en timme eller att få en kram eller bara höra hennes röst igen. Livet går såklart vidare och man klarar sig igenom det genom kärlek till och från alla runtomkring sig. Mammas motto var hela tiden ”Tänk kärlek”. Dessa ord har hjälpt mig igenom allt så jag vill avsluta med samma ord; ”Tänk Kärlek”!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Lasse:
Tack för alla dina fina uppdateringar, för att du fortsatt dela fina tankar efter att Ulrica lämnade dig och barnen.
Livet går vidare och du verkar ha det bra med Anna. Så fint att du träffade henne och fick lyckan att uppleva ännu en ny stor kärlek i livet.

Härligt att höra att du fortfarande har kontakt med Adam och Adrian också, att ni delar varandras liv.

Adam: så roligt att du ville dela med dig av bitar ur ditt liv, även om jag av hela mitt hjärta beklagar att du förlorat din mamma. Någonstans finns hon fortfarande med dig och Adrian, med sin kärlek till er.

Till Lasse, Adam och Adrian, fortsätt Tänk Kärlek.

Kram Annie

Anonym sa...

Vad fint skrivet av er båda!

Kramar från Lena

Mariah sa...

Lycka till i era liv
Kram

Anonym sa...

Livet måste fortsätta. På nåt vis.
Hoppas ni hittar fortsättningen, Lasse, Adam, Adrian och Anna
(Ulrica glömmer vi aldrig)
Tänk kärlek - varje dag

Lisa sa...

Tack för de sista raderna! Ett värdigt avslut!