Tågresa.

Borta bra men hemma bäst.
Det är verkligen så. Fast jag har haft det så bra, ätit god mat, fått sköna behandlingar av alla de slag och bott i ett fint rum, så är det så skönt att komma hem.
Det var lite sorgligt att säga hej då till de andra, vi har levt nära varandra i en vecka och har haft så mycket kul. Men har också gått igenom jobbiga saker, sådana saker som gör banden mellan oss starkare.

Tågresan hem är en historia för sig, min plats var redan upptagen när jag klev på. Hon som satt där frågade om jag kunde ta hennes plats istället för hon mådde illa av att åka baklänges. Jag talade om att jag också mådde illa så hon började (demonstrativt sakta) plocka ihop sina saker och när hon reste sig såg jag att hon var gravid och fick jättedåligt samvete, men vad fan, jag har ju cancer! (Och får äcklig medicin man mår dåligt av.) Hon satt några stolsrader ifrån och såg surt på mig i två timmar!
Kvinnan jag hamnade bredvid hade riktigt dålig andedräkt och hennes kläder stank rök, och i gången sprang två ouppfostrade ungar (barn blir ungar när de är ouppfostrade!).
Men jag gjorde det bästa av situationen och hade Rongedal i öronen och choklad i munnen!
Jag möttes av Doris (Lasse och Adam) som kände igen mig bland alla hundra människor som sprang omkring, och jag har nog aldrig sett henne så glad.

Väl hemma ska det tvättas och fixas middag igen.