Hemresa.

Vad det är skönt att sova i sin egna säng igen...


Vad som däremot inte var lika skönt var att dra på sig jeansen igen, jag föredrar nog att bara kunna "flyta" ut i en bikini, där inget klämmer eller sitter åt.

Åter till resan...




Kvällarna tillbringade vi på hotellets uterestaurang där vi åt middag, tittade på barnens minidisco och sedan på den urusla kvällsunderhållningen. En del kvällar var vi också på vuxendiscot men barnen brukade bli lite småkinkiga och vilja gå till rummet och sova, för vi var ju så pinsamma. Vi lät högst av alla föräldrar, dansade fulast och dessutom pussades vi.
Lördagskvällen var dock alla överens om att vi skulle vara på discot för att fira boksyster som fyllde år (på söndagen). Hon fick paket och vi hade väldigt trevligt.

Söndagen ägnades åt att checka ut från rummet, summera veckan som gått, vad har varit bra och dåligt. Och till att göra allt för sista gången. Det var en bra dag tills jag hittade en Expressen där det stod med stora svarta bokstäver på framsidan "Så fick de kraft att möta döden". Japp, då var tankarna och tårarna där igen. Både boksyster och jag har lätt för att prata så vi har avverkat det mesta mellan liv och död den här veckan, men den artikeln (som handlade om Ingela Agardh och Agneta Bolme Börjefors) fick även männen att fatta vad som kommer att hända. Eller gör man det??

Vid halv tio kom bussen som tog oss till flygplatsen där vi fick spendera åtskilliga timmar på att köa, till incheckningen, till säkerhetskontrollen och till toaletten (som varken hade sits eller papper när man kom fram!!).
Planet skulle lyfta halv ett (på söndagnatt) så vi var ganska trötta när vi skulle börja gå ombord vid tolv, men när det var vår tur att kliva på bussen (som kör fram till flygplanet) ser vi att de som redan fått gå ombord, börjar gå AV igen, och vi måste gå tillbaka in till gaten.
Det visar sig att en bagagevagn har kört in i planet, som har fått en stor spricka i plåten. Flighten blir inställd!
Alla 250 passagerare körs då till ett väldigt fint hotell för att sova och vänta på vidare information.
Det skickas ett nytt plan från Lissabon som ska ta oss till Stockholm med ny avgång halv tre på måndag eftermiddag, vilket innebär en försening på 14 timmar.

Men som ni förstår så gick det bra. Jag undrar bara om taxichauffören Mohammed fick stå och vänta i alla fjorton timmarna, för han stod där med en skylt med Cederling på när vi kom. Det kallas service det!

I dag ska vi hämta Doris, vårt lilla djur! Vad vi har längtat...