100:de inlägget.

Det känns ju lite speciellt... Det här är det hundrade inlägget i min chokladask. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så beroende av att skriva, men jag känner att det är nyttigt för mig att bli av med lite funderingar på det här sättet.
Jag trodde heller aldrig att jag skulle få sådan respons som jag fått, att ni faktiskt är 526 unika läsare hittills.

Jag började blogga först och främst för min egen skull, men även för att lämna något kvar till Adam och Alva och som någon sorts terapi. Att det jag skriver sedan uppskattas av er är en stor bonus. Så väldigt roligt att någon vill läsa det jag skriver.

Det här var aldrig menat att bli en dokumentation över min sjukdom, ej heller en regelrätt dagbok utan några rader om dagen som beskriver min vardag. Min vardag som innehåller allt mellan himmel och jord, liv och död, glädje och sorg, skratt och gråt men framför allt mycket kärlek.

På tal om kärlek, i morgon är det måndag och då kommer Adam och Alva hit igen.