Nattmonster.

Jag har inte sovit bra i natt, vissa nätter är det så. Jag vaknade halv tre och kände hur det kröp i hela kroppen (någon slags ångest antar jag) och sedan kom tankarna.

Över de senaste provsvaren, nya medicinen och begravningen.

Jag vill ju ha full koll på allt, så även min sjukdom och dess "utveckling", därför har jag alltid bett att få se blodprovssvar och röntgensvar.
De tre senaste gångerna har jag inte brytt mig om blodprovssvaren för de är alltid bra, men i onsdags så bad jag att få se dem och upptäcker att de tre senaste gångerna har haft en stjärna efter sig, vilket betyder att de är avvikande.

Sen ville jag ha mer ingående information angående mina tumörer och deras storlek. För att veta det, mäter man varje tumör och räknar ut ett snitt på alla tillsammans. Det ska då vara så lågt som möjligt.
Så den aktuella "poängställningen" är alltså följande:
December-06 (när jag insjuknade) 90.
Juni-07 (efter stark behandling) 36.
Augusti-08 (efter fortsatt behandling) 142.
Ja, ni ser ju själva att det inte ser helt ljust ut, skulle förmodligen få vem som helst att sova dåligt.

Nu på morgonen har jag också tagit mina första tabletter av den nya medicinen. Det är många tankar runt det, vilka biverkningar jag kommer att drabbas av och om den kommer att vara verksam eller ej.
De "nominerade" biverkningarna är:
* Diarré
* Kräkningar.
* Illamående.
* Hudutslag, typ acne.
* Hand- och fot rodnad och fjällning.
* Trötthet.
* Magproblem, typ värk, aptitlöshet m.m.

Begravningar är ju alltid jobbiga men i det här fallet så handlar det jobbiga även om att det nästa gång kan vara jag som ligger i kistan och som alla pratar så fint om. För det är väl konstigt att man aldrig har varit så bra, snäll, rolig, trevlig, vacker och fantastisk som när man är död! Varför säger man inte det till varandra innan?

Efter två timmar somnade jag i alla fall om, när jag hade gått igenom alla hemska saker (och de blir ännu hemskare på natten) ungefär tio gånger. Lasse brukar säga att jag måste väcka honom när jag ligger vaken sådär, men jag har inte mage att göra det, utan jag kröp bara närmare för att inte känna mig så ensam med nattmonstren.