Nio månader

Återigen den sjuttonde, och nu har det gått nio månader...

Jag har inte skrivit här på länge, men eftersom era kommentarer fortfarande trillar in (jag läser alla) och ni skriver så fint vill inte jag vara sämre.

För några dagar sedan kom Ulricas gravsten äntligen på plats.
Ulrica hade en enda önskan vad gällde stenen och det var att det skulle vara en Ölandssten. Så när Ulricas föräldrar var nere och hälsade på Ulricas syster tog de helt enkelt med sig en lämplig sten tillbaka till stan.

Stenhuggaren, gravstensinskriptören, graveraren eller vad det nu kan tänkas heta, var väldigt osäker på om stenen skulle hålla för att gravera in texten på eftersom den var så porös, men han sa att han skulle göra sitt bästa och att han inte skulle ta något betalt för arbetet om den gick sönder under själva bearbetandet.

Tydligen höll den för helt plötsligt låg den på plats (trots att vi bestämt att han skulle maila förslaget på hur den skulle se ut till mig för godkännande och påpekande av eventuella stavfel).
Vi upptäckte den i helgen så den måste kommit dit i fredags, för i torsdags var det ingen sten där.

Jag hade bestämt att det skulle stå "Vår älskade" följt av namnet. Stenhuggaren undrade om jag kunde tänka mig att det inte skulle stå några datum utan enbart årtal för att minska risken för att stenen skulle gå sönder. Jag tyckte att det var okej, men ville att han någonstans på stenen skulle gravera in ett hjärta eftersom jag är ganska säker på att Ulrica hade velat det.

För dig som undrade var platsen är, och för er andra också för den delen, kan jag säga att det är området närmast Råcksta Träsk (jag går alltid in genom den grinden). Kvarteret har nummer 10 och gravnumret är 1655. Ett annat tips är att det är platsen med flest hjärtformade stenar...

För ett par veckor sedan var det ju höstlov och då passade jag och Ulricas föräldrar (och Doris förstås) på att åka till Västerås för att titta på utställningen i Domkyrkan. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotografier för Anhörigfondens utställning "På liv och död" som har visats där sedan den 24 oktober. Familjen Cederling är ju motivet på en av tavlorna och den historien finns att läsa här på bloggen den 16 april 2009 (fotograferingen) och den 6 maj (vernissaget i Storkyrkan). Jag har en förstoring av bilden ovanför pianot, men att se bilderna så stora (tre gånger två meter) är väldigt speciellt och väldigt känslosamt.

Om ni vill titta på den fantastiska utställningen får ni skynda er på för den håller bara på till den 21 november och efter det finns det inga fler tillfällen inplanerade.

Jag lovar ingenting, men när ni minst anar det kommer det nog ett nytt inlägg från mig här på bloggen. Tills dess hoppas jag att ni tar hand om er och varandra.