17 augusti

I dag har det gått ett och ett halvt år, så jag tycker att det är dags för en liten blogguppdatering.

Det välbehövliga sommarlovet är slut och om ett par dagar kommer eleverna. Jag har en sexa i år och det är en ganska kul ålder så det känns bra.
Adam har börjat gymnasiet (han som bara är en liten kille, vad hände egentligen?) och Alva byter också skola och börjar sjuan om några dagar. Nya kapitel i deras liv, men det kommer säkert gå jättebra.
Under sommaren har jag bara haft barnen några udda dagar, vilket så klart varit tråkigt, men både de och jag har hunnit med väldigt mycket. Fotbollsturneringar och cuper har tagit dem till Piteå, Göteborg, Torsby och Gotland (och kanske ännu fler ställen som jag har missat). Förutom det har Alva varit på Öland och Adam på en kompis landställe. Själv har jag, och min fina Anna förstås, besökt släktingar i Göteborg, sålt saker på loppis, sett BAO på Gripsholms slott, varit på två bröllop, tittat på ny bil (men än så länge är det Wembley som gäller) och haft ett oändligt antal mysiga grillkvällar.
Sommarlovet avslutades i helgen med en kräftskiva på landet och Diggiloo på Ulriksdals slott, så det känns verkligen som att vi har utnyttjat ledigheten till fullo.
Nu när terminen drar igång kommer barnen, som nu även har träffat Anna vilket jag är väldigt glad över, helt säkert komma hit oftare, även om vi inte bestämt några datum än.

På midsommardagen drabbades familjen återigen av en stor sorg då Ulricas pappa drabbades av ett kraftigt hjärtstopp. Alla återupplivningsförsök var förgäves så min renoverings-, data-, båtvakts-, lotto- och mycket mer -kompis finns inte mer. Han och Ulricas mamma har varit ett så stort stöd ända sedan den där hemska dagen i december 2006 så det inte finns ord att tacka dem tillräckligt. Jag hoppas och tror att Ulricas mamma känner att jag finns där för henne nu.
Det är så konstigt att han är borta. Det hände så plötsligt och oväntat, inte alls som i Ulricas fall där vi hunnit förbereda oss (i alla fall mycket av det praktiska) i flera år.
Återigen en påminnelse om att livet ibland tar snabba vändningar och att man aldrig vet hur lång tid man får.

I dag har ju hovet meddelat att kronprinsessan Victoria och prins Daniel ska ha barn vilket får mig att tänka på att Ulrica sa att hon så gärna hade velat se deras bröllop, men vi visste ju då att hon inte skulle hinna det. Tidigare i bloggen tror jag förresten att det finns en liten berättelse om när Adam skakade hand med Daniel på Ica...

Med en blandning av sorg och glädje, det finns trots allt mycket att vara lycklig över, lämnar jag er för den här gången.

Ha ett jättebra liv med era nära och kära så kanske vi hörs här igen någon gång.

Kärlek!

Ett år

Ett år...
Jag kan verkligen inte förstå det.
Nu har jag lyckats gå igenom en födelsedag, ett sommarlov, en julafton och alla andra dagar som jag har så många bra minnen av från mina år tillsammans med Ulrica.

Det första året har gått förvånansvärt bra trots allt och jag är helt säker på att jag till stor del har Ulrica att tacka för det. Alla gånger vi pratade om hur det skulle bli för mig och alla förberedelser som vi gjorde har underlättat otroligt mycket.
Jag visste precis hur hon ville ha begravningen, vad jag skulle göra med hennes kläder, hur arvet skulle fördelas och mycket annat. Vi pratade till och med om vad jag skulle äta, det var ju alltid Ulrica som lagade maten (och jag som diskade). Ett trivialt problem kanske, men det visar ändå hur många aspekter av det här som vi diskuterade.

Ibland har jag gått in här på bloggen och läst vad vi gjorde exakt ett år tidigare. Varje gång jag gjort det har tårarna börjat strömma och gulliga lilla Doris har kommit springande för att trösta, även om jag suttit i soffan och hon legat och sovit i sängen på Ulricas sida, som hon numera har tagit över.

Jag tror inte att jag har berättat att Doris har börjat på dagis. Det ligger nästan på vägen till mitt jobb, så det är väldigt smidigt att lämna och hämta henne där. Hon var lite tveksam till dagislivet till en början, men nu älskar hon att komma dit. Redan när vi har flera minuter kvar att köra börjar hon gnälla så där längtansfullt som bara mormor kan få henne att göra annars.

Adam och Alva mår också förhållandevis bra och de bor med mig var fjärde vecka. Det är så skönt att ha dem här och de är så fina barn, eller är det kanske dags att börja kalla dem ungdomar?
Adam ska ju gå ut nian till sommaren och jag vet att Ulrica skulle varit väldigt stolt över honom och hans betyg som nästan bara består av MVG-n.

För ett par månader sedan skrev Alva ett så fint brev till Ulrica som jag frågade om jag fick lägga ut här. Det fick jag...

----------
Mamma

Det här var det sista du sa till mig, "jag gör inte det här med flit" och så sa du "du och Adam är det bästa jag har". Sen grät vi båda två i varandras famn. Det var fint men ändå sorgligt, sen sov du i 3 dagar.
Tisdagen 16 februari 2010 så sa jag inte god natt till dig och det var den enda dagen jag inte sa god natt. Och den 17 februari 2010 kl. 8.00 andades du inte längre det var den värsta dan i mitt liv, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt och tittade. Jag satt och höll dig i handen hela tiden tills du åkte med bilen, jag kollade på bilen tills jag inte såg den längre då började jag storgråta. Jag tänkte att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Jag älskar dig mamma. 17 november 2010 20:14
----------

Så fint skrivet och så jobbigt att läsa.
Jag märker allt mer att Alva påminner i så mycket om sin mamma, och det är den absolut finaste komplimangen jag kan ge henne.

Jag vill avsluta med att berätta att det som jag knappt vågade hoppas skulle ske har skett. Jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon heter Anna och är anledningen till att jag faktiskt mår riktigt bra just nu. Anna tycker, liksom jag (vilket ni säkert känner till vid det här laget), om att gå på teater, musikaler och konserter och vi har redan bokat in både Romeo och Julia, The Ark och Dolly Parton. Vi har roligt och mysigt ihop och även om jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon så här snart är livet alldeles för kort för att inte ta tillvara på något så här bra.

Till sist, ta vara på er och era liv. Och tycker ni om någon, tveka inte att berätta det.
Jag kan väl inte avsluta det här inlägget på ett bättre sätt än med Ulricas ord: Tänk kärlek!