Återigen den sjuttonde, och nu har det gått nio månader...
Jag har inte skrivit här på länge, men eftersom era kommentarer fortfarande trillar in (jag läser alla) och ni skriver så fint vill inte jag vara sämre.
För några dagar sedan kom Ulricas gravsten äntligen på plats.
Ulrica hade en enda önskan vad gällde stenen och det var att det skulle vara en Ölandssten. Så när Ulricas föräldrar var nere och hälsade på Ulricas syster tog de helt enkelt med sig en lämplig sten tillbaka till stan.
Stenhuggaren, gravstensinskriptören, graveraren eller vad det nu kan tänkas heta, var väldigt osäker på om stenen skulle hålla för att gravera in texten på eftersom den var så porös, men han sa att han skulle göra sitt bästa och att han inte skulle ta något betalt för arbetet om den gick sönder under själva bearbetandet.
Tydligen höll den för helt plötsligt låg den på plats (trots att vi bestämt att han skulle maila förslaget på hur den skulle se ut till mig för godkännande och påpekande av eventuella stavfel).
Vi upptäckte den i helgen så den måste kommit dit i fredags, för i torsdags var det ingen sten där.
Jag hade bestämt att det skulle stå "Vår älskade" följt av namnet. Stenhuggaren undrade om jag kunde tänka mig att det inte skulle stå några datum utan enbart årtal för att minska risken för att stenen skulle gå sönder. Jag tyckte att det var okej, men ville att han någonstans på stenen skulle gravera in ett hjärta eftersom jag är ganska säker på att Ulrica hade velat det.
För dig som undrade var platsen är, och för er andra också för den delen, kan jag säga att det är området närmast Råcksta Träsk (jag går alltid in genom den grinden). Kvarteret har nummer 10 och gravnumret är 1655. Ett annat tips är att det är platsen med flest hjärtformade stenar...
För ett par veckor sedan var det ju höstlov och då passade jag och Ulricas föräldrar (och Doris förstås) på att åka till Västerås för att titta på utställningen i Domkyrkan. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotografier för Anhörigfondens utställning "På liv och död" som har visats där sedan den 24 oktober. Familjen Cederling är ju motivet på en av tavlorna och den historien finns att läsa här på bloggen den 16 april 2009 (fotograferingen) och den 6 maj (vernissaget i Storkyrkan). Jag har en förstoring av bilden ovanför pianot, men att se bilderna så stora (tre gånger två meter) är väldigt speciellt och väldigt känslosamt.
Om ni vill titta på den fantastiska utställningen får ni skynda er på för den håller bara på till den 21 november och efter det finns det inga fler tillfällen inplanerade.
Jag lovar ingenting, men när ni minst anar det kommer det nog ett nytt inlägg från mig här på bloggen. Tills dess hoppas jag att ni tar hand om er och varandra.
onsdag 17 november 2010
onsdag 21 juli 2010
Bonusinlägg
Jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev mitt förra inlägg, men jag tycker om att överraska...
Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.
När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.
Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).
Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.
Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!
Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.
När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.
Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).
Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.
Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!
lördag 17 juli 2010
Fem månader
Återigen den sjuttonde. Det är helt otroligt att det har gått fem månader redan.
När jag läser mitt förra inlägg här på bloggen märker jag att det är mycket som är likadant (inte minst alla arbetsuppgifter som jag radade upp...). Det är fortfarande så overkligt att Ulrica är borta och vissa dagar är riktigt jobbiga medan andra faktiskt går hur bra som helst.
Sommarlovet, som jag längtade efter i mitt förra inlägg, har ju vädermässigt inte gjort någon besviken (fast bönder kanske vill ha mer regn?), och nog har det varit välbehövligt med lite ledighet.
Det är ju vissa saker man gör och platser man besöker på sommaren som jag förknippar med Ulrica och det är så klart jobbigt att uppleva dem igen utan henne. Men å andra sidan vill jag ju inte gå miste om de saker som vi tyckte om att göra tillsammans och det hade Ulrica heller inte velat att jag skulle.
Alltså har jag varit ute med Softa, besökt vänner i Dalen, träffat familjen Jumbo och varit på Allsången, saker som jag bara gjort med Ulrica tidigare.
Ja, Softa är i vattnet igen och motorn går återigen som den gjorde sommaren -08. Det är skönt att den gick att laga. Jag vill bara att allt ska vara så vanligt som det bara går och båten har varit en stor del av våra somrar de senaste åren.
Adam och Alva har bara varit här en vecka hittills under sommarlovet. Det är så klart både konstigt och tråkigt, men de har ju sina fotbollscuper och så. Dessutom vill ju deras pappa ha dem under tiden han har semester.
Jag vet ju att jag egentligen inte har någon rätt att ha dem hos mig längre och vill inte be om att de ska få vara här, men när terminen börjar igen hoppas jag att vi kan gå tillbaka till var fjärde vecka.
När jag skriver det här rinner tårarna och Doris kommer springande för att slicka bort dem. Hon är så gullig och jag är så glad att jag har henne. Hon har tröstat mig många gånger under de här månaderna.
Återigen vill jag tacka för alla kommentarer som jag lovar både läses och uppskattas. Det värmer i hjärtat när jag ser hur många som fortfarande bryr sig.
När jag läser mitt förra inlägg här på bloggen märker jag att det är mycket som är likadant (inte minst alla arbetsuppgifter som jag radade upp...). Det är fortfarande så overkligt att Ulrica är borta och vissa dagar är riktigt jobbiga medan andra faktiskt går hur bra som helst.
Sommarlovet, som jag längtade efter i mitt förra inlägg, har ju vädermässigt inte gjort någon besviken (fast bönder kanske vill ha mer regn?), och nog har det varit välbehövligt med lite ledighet.
Det är ju vissa saker man gör och platser man besöker på sommaren som jag förknippar med Ulrica och det är så klart jobbigt att uppleva dem igen utan henne. Men å andra sidan vill jag ju inte gå miste om de saker som vi tyckte om att göra tillsammans och det hade Ulrica heller inte velat att jag skulle.
Alltså har jag varit ute med Softa, besökt vänner i Dalen, träffat familjen Jumbo och varit på Allsången, saker som jag bara gjort med Ulrica tidigare.
Ja, Softa är i vattnet igen och motorn går återigen som den gjorde sommaren -08. Det är skönt att den gick att laga. Jag vill bara att allt ska vara så vanligt som det bara går och båten har varit en stor del av våra somrar de senaste åren.
Adam och Alva har bara varit här en vecka hittills under sommarlovet. Det är så klart både konstigt och tråkigt, men de har ju sina fotbollscuper och så. Dessutom vill ju deras pappa ha dem under tiden han har semester.
Jag vet ju att jag egentligen inte har någon rätt att ha dem hos mig längre och vill inte be om att de ska få vara här, men när terminen börjar igen hoppas jag att vi kan gå tillbaka till var fjärde vecka.
När jag skriver det här rinner tårarna och Doris kommer springande för att slicka bort dem. Hon är så gullig och jag är så glad att jag har henne. Hon har tröstat mig många gånger under de här månaderna.
Återigen vill jag tacka för alla kommentarer som jag lovar både läses och uppskattas. Det värmer i hjärtat när jag ser hur många som fortfarande bryr sig.
måndag 17 maj 2010
Tre månader
I dag har det gått två månader sedan mitt förra inlägg, och alltså tre månader sedan Ulrica gick bort.
Tiden har gått fort, men också väldigt sakta. Det känns som bara härom dagen som hon fortfarande var "frisk" medan det i nästa sekund känns som att det gått en evighet sedan jag hade henne här hos mig.
Det är fortfarande så overkligt. Det kändes så självklart att det alltid skulle vara Ulrica och jag, och på något sätt kommer det också alltid att vara det.
Jag pratar ofta med henne, ibland tyst i huvudet och ibland högt för mig själv. Det känns som att hon är med mig och stöttar mig i det jag gör och det känns skönt att ha henne att bolla tankar med.
Jag, barnen och Doris kämpar på med att få vardagen att fungera. Alva har varit här ganska mycket, medan Adam mest hållit sig till varannan vecka som tidigare. Det senaste är att de kommer vara här var fjärde vecka nu, men vi får väl se efter sommarlovet som alltid brukar bjuda på en del speciallösningar vad gäller barnveckorna.
Det går i alla fall fortfarande långsamt framåt tycker jag, inte minst tack vare känslan att alltid ha Ulrica hos mig.
Jag är glad att det snart är sommarlov för jag har haft lite svårt att koncentrera mig på jobbet sedan jag ökade till heltid. Det är alltid intensivt i slutet av terminen med utvecklingssamtal och nationella prov i femman. Min situation i övrigt har ju inte hjälpt till precis.
Snart är det i alla fall dags för lite välbehövlig ledighet.
Minnesgoda bloggläsare minns kanske att Softas motor gick sönder i augusti, så det blir till att försöka få ordning på den innan vi kan njuta av en tur ut till Ormön. Förutom det har jag fortfarande bara tre våder tapeter på väggen i köket. På slutet hade Ulrica en önskan om att hinna se dem uppe, men vi hann inte klart (vi köpte tapeterna för flera år sedan, men andra projekt kom emellan. Inte minst byte av yttertak när det började droppa vatten ner på köksbordet). Vid vårt sista besök på Bauhaus köpte vi också golv som ska läggas i köket. Förutom det måste trallen på kökssidan oljas in och allting ska på plats igen i garaget efter hantverkarna. Och taket i badrummet är inte riktigt klart än...
Kort sagt finns det mycket saker som ska göras, som alltid när man har hus.
Livet går vidare, vare sig man vill det eller inte.
Och eftersom jag vet att Ulrica hade velat att det skulle gå vidare så ska jag fortsätta att leva som innan den 17 februari i den mån det går.
Jag älskar dig, Ulrica.
Tiden har gått fort, men också väldigt sakta. Det känns som bara härom dagen som hon fortfarande var "frisk" medan det i nästa sekund känns som att det gått en evighet sedan jag hade henne här hos mig.
Det är fortfarande så overkligt. Det kändes så självklart att det alltid skulle vara Ulrica och jag, och på något sätt kommer det också alltid att vara det.
Jag pratar ofta med henne, ibland tyst i huvudet och ibland högt för mig själv. Det känns som att hon är med mig och stöttar mig i det jag gör och det känns skönt att ha henne att bolla tankar med.
Jag, barnen och Doris kämpar på med att få vardagen att fungera. Alva har varit här ganska mycket, medan Adam mest hållit sig till varannan vecka som tidigare. Det senaste är att de kommer vara här var fjärde vecka nu, men vi får väl se efter sommarlovet som alltid brukar bjuda på en del speciallösningar vad gäller barnveckorna.
Det går i alla fall fortfarande långsamt framåt tycker jag, inte minst tack vare känslan att alltid ha Ulrica hos mig.
Jag är glad att det snart är sommarlov för jag har haft lite svårt att koncentrera mig på jobbet sedan jag ökade till heltid. Det är alltid intensivt i slutet av terminen med utvecklingssamtal och nationella prov i femman. Min situation i övrigt har ju inte hjälpt till precis.
Snart är det i alla fall dags för lite välbehövlig ledighet.
Minnesgoda bloggläsare minns kanske att Softas motor gick sönder i augusti, så det blir till att försöka få ordning på den innan vi kan njuta av en tur ut till Ormön. Förutom det har jag fortfarande bara tre våder tapeter på väggen i köket. På slutet hade Ulrica en önskan om att hinna se dem uppe, men vi hann inte klart (vi köpte tapeterna för flera år sedan, men andra projekt kom emellan. Inte minst byte av yttertak när det började droppa vatten ner på köksbordet). Vid vårt sista besök på Bauhaus köpte vi också golv som ska läggas i köket. Förutom det måste trallen på kökssidan oljas in och allting ska på plats igen i garaget efter hantverkarna. Och taket i badrummet är inte riktigt klart än...
Kort sagt finns det mycket saker som ska göras, som alltid när man har hus.
Livet går vidare, vare sig man vill det eller inte.
Och eftersom jag vet att Ulrica hade velat att det skulle gå vidare så ska jag fortsätta att leva som innan den 17 februari i den mån det går.
Jag älskar dig, Ulrica.
onsdag 17 mars 2010
Första månaden
I dag har det gått en månad sedan jag förlorade min älskade Ulrica. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant.
Det gick så fort på slutet. En vecka innan hon somnade in var vi ju på Bauhaus och handlade till vår badrumsrenovering. Visst, Ulrica var väldigt trött då, men det har ju gått upp och ner med orken tidigare och även om vi visste att det här verkligen var slutet så trodde ingen att det var så kort tid kvar.
Så här i efterhand tänker jag att det var bra att det gick så fort när det ändå bara kunde gå åt ett håll. Det hade bara blivit en jobbig tid, både för Ulrica och oss andra. Nu fick hon ju må "bra" nästan ända fram till slutet.
Det har varit fullt upp den här månaden med saker som måste göras, inte minst inför begravningen men även en massa saker som man kanske inte tänker på som att kortet i blippaffären stod i Ulricas namn, likaså Ikeakortet, telefonabonnemanget och faktiskt är också lilla Doris inopererade identifikationschip registrerat i Ulrica namn.
I torsdags var det då dags för begravningen. Ulrica och jag hade pratat om hur hon ville ha det så jag vet att hon skulle varit nöjd med resultatet. Det var en hel del livemusik och många lila blommor. Vid minnesstunden serverades chokladtårta, allt enligt Ulricas önskemål. Alltihop var väldigt fint.
Jag tycker ändå att den här första månaden har gått bättre än jag hade vågat hoppas. Jag har så klart tänkt hundratals gånger på hur den här tiden skulle bli och då har jag föreställt mig oro och ångest som skulle leda till att jag inte skulle klara av någonting. Ulrica och jag har så klart pratat även om det här och hon har hela tiden peppat mig och sagt att jag så klart skulle klara det, och jag är inte den som försöker motbevisa min fru.
När vi fick beskedet om återfall den första december 2006 vändes vårt liv upp och ner. Vi som skulle ha barn och bara ett år tidigare hade köpt vårt fina hus som vi trivdes så bra i. Den första tiden då fungerade vi inte alls. Vi åt inte (ett stort tack till Ulricas föräldrar som såg till att vi inte svälte ihjäl), vi sov inte och vi hade ingen aning om hur lång tid vi skulle ha kvar tillsammans. Läkarna sa att det inte fanns någon möjlighet för Ulrica att bli frisk men att de skulle göra sitt bästa för att se till att hon fick leva så länge som möjligt. Vid flera tillfällen under de här åren har målet att få leva så länge som möjligt vägts mot att få ha en bra livskvalitet, inte minst vid det sista beskedet om försämring då vi hade kunnat välja att sätta in cellgifter som kanske hade förlängt livet, men antagligen gett väldigt allvarliga biverkningar. Nu gick det så fort på slutet att cellgifterna aldrig blev något alternativ, men vi hade ändå kommit överens om att det inte skulle vara aktuellt att sätta in dem.
Under de här tre åren har vi sakta men säkert vant oss vid tanken på hur det skulle sluta och även om man så klart aldrig kan vara helt förberedd är jag glad att vi fick den här tiden till att diskutera om framtiden. Otaliga är de nätter då vi legat vakna och pratat och gråtit om vartannat.
Vi pratade till exempel om hur begravningen skulle vara och vilken kyrkogård hon ville ligga på (det blev Råcksta. En fin plats är utsedd, men själva urnsättningen får vänta till tjälen går ur marken) men även om vilka värderingar hon ville att jag skulle föra vidare till barnen och hur man gör köttfärslimpa (jag är inte så bra på att laga mat). Det känns väldigt bra att vi hade de här diskussionerna och jag känner att jag vet vad Ulrica skulle ha tyckt och tänkt i de flesta situationer och det är en stor trygghet för mig.
Jag vill avsluta med att tacka alla kända och okända bloggläsare för ert stöd och era fina kommentarer. De värmer. Jag vill även tacka er som till minne av Ulrica donerat pengar till olika cancerrelaterade organisationer.
Fortsätt nu att ta hand om varandra så hörs vi säkert snart igen.
Det gick så fort på slutet. En vecka innan hon somnade in var vi ju på Bauhaus och handlade till vår badrumsrenovering. Visst, Ulrica var väldigt trött då, men det har ju gått upp och ner med orken tidigare och även om vi visste att det här verkligen var slutet så trodde ingen att det var så kort tid kvar.
Så här i efterhand tänker jag att det var bra att det gick så fort när det ändå bara kunde gå åt ett håll. Det hade bara blivit en jobbig tid, både för Ulrica och oss andra. Nu fick hon ju må "bra" nästan ända fram till slutet.
Det har varit fullt upp den här månaden med saker som måste göras, inte minst inför begravningen men även en massa saker som man kanske inte tänker på som att kortet i blippaffären stod i Ulricas namn, likaså Ikeakortet, telefonabonnemanget och faktiskt är också lilla Doris inopererade identifikationschip registrerat i Ulrica namn.
I torsdags var det då dags för begravningen. Ulrica och jag hade pratat om hur hon ville ha det så jag vet att hon skulle varit nöjd med resultatet. Det var en hel del livemusik och många lila blommor. Vid minnesstunden serverades chokladtårta, allt enligt Ulricas önskemål. Alltihop var väldigt fint.
Jag tycker ändå att den här första månaden har gått bättre än jag hade vågat hoppas. Jag har så klart tänkt hundratals gånger på hur den här tiden skulle bli och då har jag föreställt mig oro och ångest som skulle leda till att jag inte skulle klara av någonting. Ulrica och jag har så klart pratat även om det här och hon har hela tiden peppat mig och sagt att jag så klart skulle klara det, och jag är inte den som försöker motbevisa min fru.
När vi fick beskedet om återfall den första december 2006 vändes vårt liv upp och ner. Vi som skulle ha barn och bara ett år tidigare hade köpt vårt fina hus som vi trivdes så bra i. Den första tiden då fungerade vi inte alls. Vi åt inte (ett stort tack till Ulricas föräldrar som såg till att vi inte svälte ihjäl), vi sov inte och vi hade ingen aning om hur lång tid vi skulle ha kvar tillsammans. Läkarna sa att det inte fanns någon möjlighet för Ulrica att bli frisk men att de skulle göra sitt bästa för att se till att hon fick leva så länge som möjligt. Vid flera tillfällen under de här åren har målet att få leva så länge som möjligt vägts mot att få ha en bra livskvalitet, inte minst vid det sista beskedet om försämring då vi hade kunnat välja att sätta in cellgifter som kanske hade förlängt livet, men antagligen gett väldigt allvarliga biverkningar. Nu gick det så fort på slutet att cellgifterna aldrig blev något alternativ, men vi hade ändå kommit överens om att det inte skulle vara aktuellt att sätta in dem.
Under de här tre åren har vi sakta men säkert vant oss vid tanken på hur det skulle sluta och även om man så klart aldrig kan vara helt förberedd är jag glad att vi fick den här tiden till att diskutera om framtiden. Otaliga är de nätter då vi legat vakna och pratat och gråtit om vartannat.
Vi pratade till exempel om hur begravningen skulle vara och vilken kyrkogård hon ville ligga på (det blev Råcksta. En fin plats är utsedd, men själva urnsättningen får vänta till tjälen går ur marken) men även om vilka värderingar hon ville att jag skulle föra vidare till barnen och hur man gör köttfärslimpa (jag är inte så bra på att laga mat). Det känns väldigt bra att vi hade de här diskussionerna och jag känner att jag vet vad Ulrica skulle ha tyckt och tänkt i de flesta situationer och det är en stor trygghet för mig.
Jag vill avsluta med att tacka alla kända och okända bloggläsare för ert stöd och era fina kommentarer. De värmer. Jag vill även tacka er som till minne av Ulrica donerat pengar till olika cancerrelaterade organisationer.
Fortsätt nu att ta hand om varandra så hörs vi säkert snart igen.
onsdag 17 februari 2010
Kärlek
Ulrica somnade in för gott vid åtta i morse. Nu behöver hon inte vara rädd, ledsen eller ha ont mer.
Jag och Doris vaknade med ett ryck när hantverkaren ringde på dörren vid halv åtta. Vi öppnade och släppte in honom och gick sedan in till Ulrica igen. Då hörde jag att hon inte snarkade som hon gjort de senaste dagarna, utan mer lät en nöjd ton, som ett mmmm, glida över hennes läppar vid varje utandning.
Jag gick runt sängen för att sätta mig vid pianopallen vid hennes sida och såg då att hon hade ögonen öppna. Hon har sovit och haft ögonen stängda sedan i söndags när jag skrev det senaste inlägget.
Jag sa "Tittar du älskling?" och klappade henne på armen. Hon har ju varit helt okontaktbar under ett par dagar och visade inget tecken på att höra eller förstå mig nu heller. När jag sa att jag älskade henne drog hon ett djupt andetag och slutade sedan andas. Jag böjde mig fram för att klappa henne på kinden och hon gjorde ett litet ryck, sedan var hon stilla. Jag fortsatte att klappa henne på armen ett tag och säga att jag älskade henne.
Sedan ringde jag ASIH och sa att hon inte andades längre.
Jag gick ut till hantverkaren och sa som det var och att jag ringer efter honom igen när det passar lite bättre.
Sedan gick jag ner till Alvas rum och väckte henne (Adam hade sovit hos sin pappa och var i skolan).
En läkare och en sjuksköterska kom och konstaterade att allt verkligen var slut och vi hjälptes åt att bädda sängen, klä henne fin (i en lila blus, vad annars?) och att tända några ljus.
Ulricas föräldrar, Adam och Alva, Ulricas bror, jag och naturligtvis Doris satt sedan inne i vårt sovrum och grät, pratade och faktiskt också skrattade om vartannat ett bra tag innan vi tyckte att det var dags att ringa efter personalen som skulle transportera Ulrica till Bromma sjukhus.
Trots att allt är så otroligt hemskt, onödigt och ofattbart måste jag ändå säga att jag känner mig så nöjd med hur slutet blev. Att Ulrica fick vara hemma och somna in i sin egen säng och att vi fick ta ett fint sista avsked av henne.
Som många av er säkert förstår har Ulrica styrt upp en hel del av de saker som kommer ske den närmaste tiden och jag ska göra allt jag kan för att fortsätta uppfylla hennes önskningar.
Jag avslutar som Ulrica skulle ha avslutat:
Tänk kärlek!
Jag och Doris vaknade med ett ryck när hantverkaren ringde på dörren vid halv åtta. Vi öppnade och släppte in honom och gick sedan in till Ulrica igen. Då hörde jag att hon inte snarkade som hon gjort de senaste dagarna, utan mer lät en nöjd ton, som ett mmmm, glida över hennes läppar vid varje utandning.
Jag gick runt sängen för att sätta mig vid pianopallen vid hennes sida och såg då att hon hade ögonen öppna. Hon har sovit och haft ögonen stängda sedan i söndags när jag skrev det senaste inlägget.
Jag sa "Tittar du älskling?" och klappade henne på armen. Hon har ju varit helt okontaktbar under ett par dagar och visade inget tecken på att höra eller förstå mig nu heller. När jag sa att jag älskade henne drog hon ett djupt andetag och slutade sedan andas. Jag böjde mig fram för att klappa henne på kinden och hon gjorde ett litet ryck, sedan var hon stilla. Jag fortsatte att klappa henne på armen ett tag och säga att jag älskade henne.
Sedan ringde jag ASIH och sa att hon inte andades längre.
Jag gick ut till hantverkaren och sa som det var och att jag ringer efter honom igen när det passar lite bättre.
Sedan gick jag ner till Alvas rum och väckte henne (Adam hade sovit hos sin pappa och var i skolan).
En läkare och en sjuksköterska kom och konstaterade att allt verkligen var slut och vi hjälptes åt att bädda sängen, klä henne fin (i en lila blus, vad annars?) och att tända några ljus.
Ulricas föräldrar, Adam och Alva, Ulricas bror, jag och naturligtvis Doris satt sedan inne i vårt sovrum och grät, pratade och faktiskt också skrattade om vartannat ett bra tag innan vi tyckte att det var dags att ringa efter personalen som skulle transportera Ulrica till Bromma sjukhus.
Trots att allt är så otroligt hemskt, onödigt och ofattbart måste jag ändå säga att jag känner mig så nöjd med hur slutet blev. Att Ulrica fick vara hemma och somna in i sin egen säng och att vi fick ta ett fint sista avsked av henne.
Som många av er säkert förstår har Ulrica styrt upp en hel del av de saker som kommer ske den närmaste tiden och jag ska göra allt jag kan för att fortsätta uppfylla hennes önskningar.
Jag avslutar som Ulrica skulle ha avslutat:
Tänk kärlek!
måndag 15 februari 2010
Slutet
Lasse här...
Jag förstår att många av er bloggläsare blir oroliga när Ulrica inte har skrivit något inlägg på några dagar och tyvärr är det nog nästan så illa som ni befarar.
Ulrica har snabbt blivit sämre och ligger nu i vår säng med en pump som portionerar ut lugnande medicin med jämn takt.
Hon är inte kontaktbar men jag tror och hoppas att hon har det bra trots allt.
Fram till i lördags mådde hon någorlunda bra, även om hon blivit svagare och svagare och behövde mer och mer hjälp som hon skrivit om i sina tidigare inlägg. Hon kände sig trött och gick och la sig redan innan Melodifestivalen, vilket inte är likt henne.
Dr Lidbrink förklarade för oss i onsdags att gifterna som levern inte längre klarar av att ta hand om till slut skulle hitta till hjärnan och göra så att det blir svårt att tänka klart, ta beslut och uttrycka sina tankar i ord. I lördags natt var det tydligen dags för dessa gifter att ta hjärnan i besittning och gårdagen var riktigt jobbig. Ulrica var orolig och visste inte vad hon ville och kunde inte förmedla de eventuella önskningar hon hade.
Eftersom vi är anslutna till ASIH ringde jag efter dem så att de kunde komma hit och sätta in medicin för att hon skulle få vara lugn.
Under natten fick jag ringa efter dem flera gånger så att de kunde höja dosen eftersom Ulrica vaknade och var orolig.
I dag har hon sovit hela dagen och det har varit sjukvårdspersonal här vid flera tillfällen. Läkaren som jag pratade med sa att det kan röra sig om dagar eller veckor innan slutet infinner sig och vi kom överens om att hon skulle få vara hemma så länge som möjligt eftersom det hela tiden varit Ulricas önskan.
Som jag skrev i början är Ulrica inte kontaktbar men vi (både hennes syster och bror och hennes föräldrar har varit här hela helgen) sitter så klart vid hennes sida och pratar med och klappar på henne i hopp om att hon känner ett lugn av vår närvaro. Naturligtvis är Alva också här och Adam som kom hem från Finland tidigt i morse.
Just nu är det väldigt jobbigt i det Cederlingska hemmet, och målet är så klart att Ulricas sista tid blir så bra det bara går.
Jag återkommer så klart med ett nytt inlägg här så fort det sker någon förändring.
Jag förstår att många av er bloggläsare blir oroliga när Ulrica inte har skrivit något inlägg på några dagar och tyvärr är det nog nästan så illa som ni befarar.
Ulrica har snabbt blivit sämre och ligger nu i vår säng med en pump som portionerar ut lugnande medicin med jämn takt.
Hon är inte kontaktbar men jag tror och hoppas att hon har det bra trots allt.
Fram till i lördags mådde hon någorlunda bra, även om hon blivit svagare och svagare och behövde mer och mer hjälp som hon skrivit om i sina tidigare inlägg. Hon kände sig trött och gick och la sig redan innan Melodifestivalen, vilket inte är likt henne.
Dr Lidbrink förklarade för oss i onsdags att gifterna som levern inte längre klarar av att ta hand om till slut skulle hitta till hjärnan och göra så att det blir svårt att tänka klart, ta beslut och uttrycka sina tankar i ord. I lördags natt var det tydligen dags för dessa gifter att ta hjärnan i besittning och gårdagen var riktigt jobbig. Ulrica var orolig och visste inte vad hon ville och kunde inte förmedla de eventuella önskningar hon hade.
Eftersom vi är anslutna till ASIH ringde jag efter dem så att de kunde komma hit och sätta in medicin för att hon skulle få vara lugn.
Under natten fick jag ringa efter dem flera gånger så att de kunde höja dosen eftersom Ulrica vaknade och var orolig.
I dag har hon sovit hela dagen och det har varit sjukvårdspersonal här vid flera tillfällen. Läkaren som jag pratade med sa att det kan röra sig om dagar eller veckor innan slutet infinner sig och vi kom överens om att hon skulle få vara hemma så länge som möjligt eftersom det hela tiden varit Ulricas önskan.
Som jag skrev i början är Ulrica inte kontaktbar men vi (både hennes syster och bror och hennes föräldrar har varit här hela helgen) sitter så klart vid hennes sida och pratar med och klappar på henne i hopp om att hon känner ett lugn av vår närvaro. Naturligtvis är Alva också här och Adam som kom hem från Finland tidigt i morse.
Just nu är det väldigt jobbigt i det Cederlingska hemmet, och målet är så klart att Ulricas sista tid blir så bra det bara går.
Jag återkommer så klart med ett nytt inlägg här så fort det sker någon förändring.
fredag 12 februari 2010
Glass.
Arbetet med renoveringen fortskrider och jag måste ge ALLA dozar en stor eloge för att de visar sådan hänsyn och jobbar på så smidigt och tyst.
Adam kom iväg till Finland som han skulle igår. I dag har vi fått meddelande om att resan gick bra och att han var bäst på plan efter dagens match och fick en vimpel av motståndarlaget för det. Det känns bra.
Igår skickade jag Lasse och Alva till blippaffären med en handlingslista under tiden Ma och Pa såg efter mig. Trots att det stod glass på den kom de hem utan Ben & Jerry glass till mig. De får fortfarande äta upp sitt misstag genom pikar från mig.
Jag befinner mig fortfarande i soffan och är mycket trött. I dag har vi haft besök av ASIH som ska bistå oss med hjälpmedel. Det känns kränkande och förnedrande att ha kommit så här långt och inte kunna klara mig själv längre.
Ett stort tack för alla fina blombuketter och alla smarriga chokladaskar som jag fått idag.
Dagens måste: Tänk kärlek!
Adam kom iväg till Finland som han skulle igår. I dag har vi fått meddelande om att resan gick bra och att han var bäst på plan efter dagens match och fick en vimpel av motståndarlaget för det. Det känns bra.
Igår skickade jag Lasse och Alva till blippaffären med en handlingslista under tiden Ma och Pa såg efter mig. Trots att det stod glass på den kom de hem utan Ben & Jerry glass till mig. De får fortfarande äta upp sitt misstag genom pikar från mig.
Jag befinner mig fortfarande i soffan och är mycket trött. I dag har vi haft besök av ASIH som ska bistå oss med hjälpmedel. Det känns kränkande och förnedrande att ha kommit så här långt och inte kunna klara mig själv längre.
Ett stort tack för alla fina blombuketter och alla smarriga chokladaskar som jag fått idag.
Dagens måste: Tänk kärlek!
torsdag 11 februari 2010
Trött.
I måndags kom då den dagen som Lasse och jag hade fruktat för hela helgen, när vi skulle tala om för barnen hur det låg till. Eftersom huset var fullt av hantverkare och jag låg i Adams rum stängde vi in oss där.
Barnen blev givetvis ledsna och vi med. Vi pratade mycket om att vi visste att den här dagen skulle komma och att vi ändå fått tre bra år med mycket upplevelser, skratt och kärlek sedan vi fick diagnosen. Vi bestämde att vi skulle ta tillvara på den här sista tiden ännu mer.
Adam som hade en Finlandsresa med fotbollen inplanerad i helgen där han eventuellt skulle bli uttagen till SM blev väldigt orolig för hur han skulle kunna prestera nu när han visste om det här.
Jag förstod honom men tyckte att han skulle åka ändå och göra sitt bästa för min skull. Han ville att jag skulle prata med hans tränare vilket jag också gjorde. Under träningen på måndagen fick Adam reda på att han redan var uttagen till SM och att han inte behövde känna någon prestationsångest. Jag blir så stolt över att det går bra för honom.
Sedan Lasse och jag träffades har vi tillbringat mycket tid på Öland vilket har betytt väldigt mycket för oss. Därför var vår plan att åka ner dit i helgen. Men efter det senaste läkarbesöket igår där levervärdena ökat ytterligare och bilirubinvärdet skjutit ihöjden avrådde Dr Lidbrink mig å det bestämdaste från att åka.
I stället kommer min syster upp till oss för det känns väldigt bra att ha alla mina nära och kära hos mig.
Beskeden vi fick i går har också minskat min tid drastiskt. Men jag hoppas och ska kämpa för att fortfarande få vara med på Alvas födelsedag och se det färdiga resultatet av renoveringen trots att jag börjar bli gul, är ohyggligt trött, orkeslös och klarar mindre och mindre av att ta hand om mig själv.
Jag vill passa på att tacka för alla uppskattande/peppande kommentarer och mail. Jag blir otroligt rörd och det betyder mycket för mig att jag har påverkat så många chokladätares liv till det bättre bara genom att dela med mig av mitt liv och sätt att se på det.
Dagens måste: Tänk tid.
Barnen blev givetvis ledsna och vi med. Vi pratade mycket om att vi visste att den här dagen skulle komma och att vi ändå fått tre bra år med mycket upplevelser, skratt och kärlek sedan vi fick diagnosen. Vi bestämde att vi skulle ta tillvara på den här sista tiden ännu mer.
Adam som hade en Finlandsresa med fotbollen inplanerad i helgen där han eventuellt skulle bli uttagen till SM blev väldigt orolig för hur han skulle kunna prestera nu när han visste om det här.
Jag förstod honom men tyckte att han skulle åka ändå och göra sitt bästa för min skull. Han ville att jag skulle prata med hans tränare vilket jag också gjorde. Under träningen på måndagen fick Adam reda på att han redan var uttagen till SM och att han inte behövde känna någon prestationsångest. Jag blir så stolt över att det går bra för honom.
Sedan Lasse och jag träffades har vi tillbringat mycket tid på Öland vilket har betytt väldigt mycket för oss. Därför var vår plan att åka ner dit i helgen. Men efter det senaste läkarbesöket igår där levervärdena ökat ytterligare och bilirubinvärdet skjutit ihöjden avrådde Dr Lidbrink mig å det bestämdaste från att åka.
I stället kommer min syster upp till oss för det känns väldigt bra att ha alla mina nära och kära hos mig.
Beskeden vi fick i går har också minskat min tid drastiskt. Men jag hoppas och ska kämpa för att fortfarande få vara med på Alvas födelsedag och se det färdiga resultatet av renoveringen trots att jag börjar bli gul, är ohyggligt trött, orkeslös och klarar mindre och mindre av att ta hand om mig själv.
Jag vill passa på att tacka för alla uppskattande/peppande kommentarer och mail. Jag blir otroligt rörd och det betyder mycket för mig att jag har påverkat så många chokladätares liv till det bättre bara genom att dela med mig av mitt liv och sätt att se på det.
Dagens måste: Tänk tid.
måndag 8 februari 2010
Besked.
Sedan i torsdags har min chokladask hållt låg profil. Jag förstår att det är många chokladsugna som undrat över min senaste status men jag har medvetet valt att lägga locket på för att låta mina älskade barn få veta först.
Beskedet vi fick i torsdags var att levervärdet nu är så högt att man inte kan/vill ge mer cellgifter utan låta tiden ha sin gång med så mycket livskvalitet som möjligt.
De kommer att fortsätta ge mig antikroppar var tredje vecka och sedan är det upp till mig att ta beslutet om jag vill ha det sista cellgiftet de har att erbjuda mig trots att jag förmodligen kommer att få enorma biverkningar.
Det känns väldigt konstigt. Det är klart att jag vill leva så länge som möjligt men inte till vilket pris som helst.
De kan inte säga något om någon eventuell tid men Lasse och Ma är sjukskrivna nu och Pa är ju redan pensionär så de är hemma med mig.
Hur det blir med barnen får vi se. De kanske mår bäst av sin vanliga vardag med skola och träningar. Eller är hemma då och då. Eller hela tiden. Time will tell.
Jag vill att ni ska veta att jag trots detta besked inte gett upp hoppet än. Jag vill hinna fira Alvas födelsedag, se det nyrenoverade badrummet, komma till Öland en gång till och hinna träffa alla de som betyder mest. Men framför allt vill jag spendera så mycket tid det bara går med mina älskade Lasse, Adam och Alva.
Jag skulle också vilja be er chokladätare med egna bloggar att inte länka till mig. Syftet med min ask har aldrig varit att få uppmärksamhet eller publicitet och jag vill även i fortsättningen ha det så.
Beskedet vi fick i torsdags var att levervärdet nu är så högt att man inte kan/vill ge mer cellgifter utan låta tiden ha sin gång med så mycket livskvalitet som möjligt.
De kommer att fortsätta ge mig antikroppar var tredje vecka och sedan är det upp till mig att ta beslutet om jag vill ha det sista cellgiftet de har att erbjuda mig trots att jag förmodligen kommer att få enorma biverkningar.
Det känns väldigt konstigt. Det är klart att jag vill leva så länge som möjligt men inte till vilket pris som helst.
De kan inte säga något om någon eventuell tid men Lasse och Ma är sjukskrivna nu och Pa är ju redan pensionär så de är hemma med mig.
Hur det blir med barnen får vi se. De kanske mår bäst av sin vanliga vardag med skola och träningar. Eller är hemma då och då. Eller hela tiden. Time will tell.
Jag vill att ni ska veta att jag trots detta besked inte gett upp hoppet än. Jag vill hinna fira Alvas födelsedag, se det nyrenoverade badrummet, komma till Öland en gång till och hinna träffa alla de som betyder mest. Men framför allt vill jag spendera så mycket tid det bara går med mina älskade Lasse, Adam och Alva.
Jag skulle också vilja be er chokladätare med egna bloggar att inte länka till mig. Syftet med min ask har aldrig varit att få uppmärksamhet eller publicitet och jag vill även i fortsättningen ha det så.
söndag 7 februari 2010
Söndag.
Helgen har bjudit på både höstnougat och körsbär i likör.
Smärta och svullnad, till viss del avplastning, goda middagar med familjen, Melodifestival (vad hände med Anders Ekborg?), en sväng till byggmarknaden och en början till en lightrenovering av köket.
I morgon är det måndag och hantverkarna kommer hit igen och ska göra något för sin lön men det är också en ny barnvecka och jag har saknat mina små svampar så det ska bli skönt att få pussa och krama dem igen.
Söndagskvällen avslutas med en älskad make och hund i soffan framför TV:n och gänget från Köping.
Smärta och svullnad, till viss del avplastning, goda middagar med familjen, Melodifestival (vad hände med Anders Ekborg?), en sväng till byggmarknaden och en början till en lightrenovering av köket.
I morgon är det måndag och hantverkarna kommer hit igen och ska göra något för sin lön men det är också en ny barnvecka och jag har saknat mina små svampar så det ska bli skönt att få pussa och krama dem igen.
Söndagskvällen avslutas med en älskad make och hund i soffan framför TV:n och gänget från Köping.
lördag 6 februari 2010
Frågestund.
*Har du inte blivit vaccinerad mot svininfluensan?
Svar: Jo, jag har blivit vaccinerad.
*En kompromiss med moppen.är väl att köpa en begagnad moppe, den är då inte lika stöldbegärlig, om nu sonen kan tänka sig det?
Svar: Vi har pratat om att köpa en äldre mindre "tuff" men det är inget han kan tänka sig. Det viktigaste är att den är snygg och modern.
*Jag har försökt att hitta i din blogg när din sjukdom har börjat?
Svar: Jag blev sjuk första gången i april-02 och återfallet upptäcktes i december-06.
*Grattis på bröllopsdagen!! Vad gjorde ni för spännande?
Svar: Vi och barnen åt en underbar buffé på Lammet & Grisen i Sälen efter en heldag i skidbacken.
*Har du peruk på korthårsbilden?
Svar: Nej. Jag tog helt enkelt saxen och klippte av de resterande testar som hängde kvar efter vår bröllopsmiddag.
*Eran supersöta hund,vad är det för blandning?
*Hon är ju så bedårande söt Doris! Vad för raser är det i henne? Eller
är hon en yorkshireterrier?
Svar: Doris är en blandning mellan Shih-tzu, Lhasa apso, Yorkshireterrier och Papillon. Vi tycker att hon är en underbar mix som skänker oss mycket glädje och kärlek trots underbettet vi missade när vi köpte henne men som trätt fram mer och mer.
Idag är det dessutom hennes namnsdag. Grattis älskade lilla djur.
Svar: Jo, jag har blivit vaccinerad.
*En kompromiss med moppen.är väl att köpa en begagnad moppe, den är då inte lika stöldbegärlig, om nu sonen kan tänka sig det?
Svar: Vi har pratat om att köpa en äldre mindre "tuff" men det är inget han kan tänka sig. Det viktigaste är att den är snygg och modern.
*Jag har försökt att hitta i din blogg när din sjukdom har börjat?
Svar: Jag blev sjuk första gången i april-02 och återfallet upptäcktes i december-06.
*Grattis på bröllopsdagen!! Vad gjorde ni för spännande?
Svar: Vi och barnen åt en underbar buffé på Lammet & Grisen i Sälen efter en heldag i skidbacken.
*Har du peruk på korthårsbilden?
Svar: Nej. Jag tog helt enkelt saxen och klippte av de resterande testar som hängde kvar efter vår bröllopsmiddag.
*Eran supersöta hund,vad är det för blandning?
*Hon är ju så bedårande söt Doris! Vad för raser är det i henne? Eller
är hon en yorkshireterrier?
Svar: Doris är en blandning mellan Shih-tzu, Lhasa apso, Yorkshireterrier och Papillon. Vi tycker att hon är en underbar mix som skänker oss mycket glädje och kärlek trots underbettet vi missade när vi köpte henne men som trätt fram mer och mer.
Idag är det dessutom hennes namnsdag. Grattis älskade lilla djur.
onsdag 3 februari 2010
Hjälp.
Här fortsätter renoveringen som den ska. Hantverkarna avlöser varandra, det låter och smutsas ner.
Jag ligger stationerad i Adams säng med benen i Alvas saccosäck i ett tappert försök att få ner svullnaden. I övrigt är det svårt att få till den där vilan min kropp så väl behöver för samtidigt måste jag vara behjälplig när hantverkarna stöter på patrull.
Pa och Ma har varit till stor hjälp de senaste dagarna då de tagit hand om Doris som är orolig och inte kommer till ro av allt spring och oljud. Hon har (trots att hon löper) varit där hemma och de har även gått promenader med henne eftersom jag inte är så rörlig just nu.
I morse när jag och Pa gick med Doris lyckades jag till och med ramla och jag hade aldrig kommit upp igen utan hans hjälp.
I morgon ska vi till Radiumhemmet för information om mitt senaste levervärde, fortsatt behandling och nya eventuella undersökningar. Jag känner mig lite ledsen och orolig inför det besöket.
Jag ligger stationerad i Adams säng med benen i Alvas saccosäck i ett tappert försök att få ner svullnaden. I övrigt är det svårt att få till den där vilan min kropp så väl behöver för samtidigt måste jag vara behjälplig när hantverkarna stöter på patrull.
Pa och Ma har varit till stor hjälp de senaste dagarna då de tagit hand om Doris som är orolig och inte kommer till ro av allt spring och oljud. Hon har (trots att hon löper) varit där hemma och de har även gått promenader med henne eftersom jag inte är så rörlig just nu.
I morse när jag och Pa gick med Doris lyckades jag till och med ramla och jag hade aldrig kommit upp igen utan hans hjälp.
I morgon ska vi till Radiumhemmet för information om mitt senaste levervärde, fortsatt behandling och nya eventuella undersökningar. Jag känner mig lite ledsen och orolig inför det besöket.
tisdag 2 februari 2010
Provsvar.
Tidigt igår morse trillade de in, hantverkarna. Alva hade hunnit iväg till skolan och Doris var redo att tillsammans med Ma gå morgonpromenad och mata änderna nere vid Maltesholmsbadet.
Klockan nio hade jag en tid inbokad på Radiumhemmet för att få svar på mina senaste undersökningar så Lasse och jag begav oss dit.
Resultat enligt följande:
* Svårbedömda sammanväxta metastaser i levern. En del kan ha tilltagit och en del kan ha gått in i nekros (död).
* Oförändrade metastaser i skelettdelarna.
* Ett under omständigheterna väl fungerande hjärta.
* Mycket förhöjda levervärden. Vilket förklarar min okontrollerbara trötthet, smärta och otroligt svullna buk.
* Ingen övrig spridning.
Det höga levervärdet kan bero på att medicinen är för stark, att levern jobbar på för att ta hand om eventuell tumördöd eller att den är så påverkad av alla tumörer att den "börjar ge upp".
Som första steg lämnade jag ett nytt blodprov igår och cellgiftet jag skulle fått på torsdag sätts ut.
De senaste dagarna har även fötterna och benen svullnat ordentligt så jag har ökat mitt kortison- och vätskedrivandeintag med hopp om bättring inom en snar framtid.
Efter sjukhusbesöket åkte jag hem till hantverkarna och vår inplastade nedervåning igen. Jag hade några timmar på mig att göra det beboeligt innan Lasse och det lilla förvirrade djuret kom hem.
Det blev mysigt och kändes nästan som om vi campade genom att bo på så liten yta med nerpackade kläder och tandborsten i necessären.
Men det var konstigt också att Lasse gick in och la sig i Alvas rum efter han pussat mig god natt. Jag vill ju ha honom nära...
Klockan nio hade jag en tid inbokad på Radiumhemmet för att få svar på mina senaste undersökningar så Lasse och jag begav oss dit.
Resultat enligt följande:
* Svårbedömda sammanväxta metastaser i levern. En del kan ha tilltagit och en del kan ha gått in i nekros (död).
* Oförändrade metastaser i skelettdelarna.
* Ett under omständigheterna väl fungerande hjärta.
* Mycket förhöjda levervärden. Vilket förklarar min okontrollerbara trötthet, smärta och otroligt svullna buk.
* Ingen övrig spridning.
Det höga levervärdet kan bero på att medicinen är för stark, att levern jobbar på för att ta hand om eventuell tumördöd eller att den är så påverkad av alla tumörer att den "börjar ge upp".
Som första steg lämnade jag ett nytt blodprov igår och cellgiftet jag skulle fått på torsdag sätts ut.
De senaste dagarna har även fötterna och benen svullnat ordentligt så jag har ökat mitt kortison- och vätskedrivandeintag med hopp om bättring inom en snar framtid.
Efter sjukhusbesöket åkte jag hem till hantverkarna och vår inplastade nedervåning igen. Jag hade några timmar på mig att göra det beboeligt innan Lasse och det lilla förvirrade djuret kom hem.
Det blev mysigt och kändes nästan som om vi campade genom att bo på så liten yta med nerpackade kläder och tandborsten i necessären.
Men det var konstigt också att Lasse gick in och la sig i Alvas rum efter han pussat mig god natt. Jag vill ju ha honom nära...
måndag 1 februari 2010
Inplastad.
Det enda spår som syntes av något eventuellt 15-års firande igår befann sig i kylskåpet i form av en överbliven smörgåstårta.
Det övriga hemmet började tidigt på morgonen att förvandlas till en byggarbetsplats där ömtåliga möbler ställdes i säkerhet, rum stängdes av och det som gick plastades in.
Arnes gamla turkosa badrum ska bli ett minne blott. Efter fyra år. När vi flyttade in skulle vi riva ut det på en gång. Men vi vande oss vid färgen och det var smidigt att bara kliva in i hans gamla duschkabin (trots baciller och partiklar). Sedan har tiden gått och vi haft andra projekt. Tills nu...
Lasse och jag ska i en vecka framöver bo i barnens rum. För att ta oss dit utan att få med oss alltför mycket damm har det av Lasse och Pa tillverkats en plastsluss, som en labyrint man går igenom. Doris är mycket mycket skeptisk till denna skapelse.
Men å andra sidan är hon skeptisk till livet i största allmänhet just nu. Hon har nämligen börjat löpa så nu kan man verkligen kalla henne Mysko.
Det övriga hemmet började tidigt på morgonen att förvandlas till en byggarbetsplats där ömtåliga möbler ställdes i säkerhet, rum stängdes av och det som gick plastades in.
Arnes gamla turkosa badrum ska bli ett minne blott. Efter fyra år. När vi flyttade in skulle vi riva ut det på en gång. Men vi vande oss vid färgen och det var smidigt att bara kliva in i hans gamla duschkabin (trots baciller och partiklar). Sedan har tiden gått och vi haft andra projekt. Tills nu...
Lasse och jag ska i en vecka framöver bo i barnens rum. För att ta oss dit utan att få med oss alltför mycket damm har det av Lasse och Pa tillverkats en plastsluss, som en labyrint man går igenom. Doris är mycket mycket skeptisk till denna skapelse.Men å andra sidan är hon skeptisk till livet i största allmänhet just nu. Hon har nämligen börjat löpa så nu kan man verkligen kalla henne Mysko.
söndag 31 januari 2010
Adam 15 år.
Sedan jag skrev sist har det varit full fart.
Fredagsmorgonen började tidigt med ett besök på vårdcentralen för att lämna blodprov. Fort hem igen för att gå på promenad med Doris och samtidigt följa med Alva till skolan.
Under promenaden ringde rörmokaren och undrade om jag var hemma så han kunde komma förbi och förbereda inför måndagen. Så det var bara att skynda hem med raska steg och en trött kropp.
Han blev kvar ett tag och sedan droppade barnen hem från skolan igen. Ingen vila där inte.
På eftermiddagen hade Ma erbjudit sig att hjälpa mig inför lördagen så hon tog ett varv med dammsugaren, diskborsten och dammtrasan innan hennes middag med Pa väntade.
Efter vår tacomiddag spelade barnen och Lasse ett parti Monopol innan vi såg Let´s dance och åt kladdkaka med glass. Vi stupade i säng efter en sen paketinslagning.
Adam är morgonpigg efter mig så för att hinna sjunga för honom innan han vaknade så blev morgonen relativt tidig med tanke på den sena kvällen.
Han hade inte önskat sig något speciellt men vi vet att märkeskläder och spel till PS3 ligger högt i kurs nu så därför blev det en hel del sådant.
Jag ville också att han skulle få något mer "hållbart minne" och har tittat runt lite på litografier. Det blev till slut en Yrjö Edelmann.
Adam var väldigt nöjd med alla presenter, både de från oss och övriga gäster.
På kvällen blev det ett lagom 15-års firande med smörgåstårta, ost och kex och slutligen chokladtårta med grädde. Mycket prat och skratt med trevliga gäster som avslutades med Buzzspel innan de åkte hem i den tiogradiga kylan.
Fredagsmorgonen började tidigt med ett besök på vårdcentralen för att lämna blodprov. Fort hem igen för att gå på promenad med Doris och samtidigt följa med Alva till skolan.
Under promenaden ringde rörmokaren och undrade om jag var hemma så han kunde komma förbi och förbereda inför måndagen. Så det var bara att skynda hem med raska steg och en trött kropp.
Han blev kvar ett tag och sedan droppade barnen hem från skolan igen. Ingen vila där inte.
På eftermiddagen hade Ma erbjudit sig att hjälpa mig inför lördagen så hon tog ett varv med dammsugaren, diskborsten och dammtrasan innan hennes middag med Pa väntade.
Efter vår tacomiddag spelade barnen och Lasse ett parti Monopol innan vi såg Let´s dance och åt kladdkaka med glass. Vi stupade i säng efter en sen paketinslagning.
Adam är morgonpigg efter mig så för att hinna sjunga för honom innan han vaknade så blev morgonen relativt tidig med tanke på den sena kvällen.
Han hade inte önskat sig något speciellt men vi vet att märkeskläder och spel till PS3 ligger högt i kurs nu så därför blev det en hel del sådant.
Jag ville också att han skulle få något mer "hållbart minne" och har tittat runt lite på litografier. Det blev till slut en Yrjö Edelmann.
Adam var väldigt nöjd med alla presenter, både de från oss och övriga gäster.
På kvällen blev det ett lagom 15-års firande med smörgåstårta, ost och kex och slutligen chokladtårta med grädde. Mycket prat och skratt med trevliga gäster som avslutades med Buzzspel innan de åkte hem i den tiogradiga kylan.
onsdag 27 januari 2010
Onsdag.
Barnen har varit här ett par dagar nu och det lunkar på som vanligt.
Jag ser till att de kommer iväg till skolan mätta, hela, rena och med rätt saker i skolväskan.
Det är promenader med Doris i skiftande väder och sedan ligga ett tag i soffan för att ta igen mig. Har jag tur hinner jag först till Alvas saccosäck...
Tvätta någon maskin tvätt, planera och göra middagen, läxläsning, träningar och kanske en stunds samvaro alla fyra framför TV:n innan det är läggdax.
Jag önskar att jag hade orkat mer. Att ta bilen någonstans, gå en sväng i Vällingby, vara lite social och träffa någon, lyfta luren och ringa någon och uppdatera bloggen lite oftare. Men till det finns ingen ork. Trots att jag inte har ont längre räcker orken bara till att få vardagen att fungera.
Jag brukar ofta tänka på Dossyster som ville, orkade och gjorde så mycket fast hon hade så ont. Hur kunde hon? Var fick hon kraften från? Varför kan inte jag?
När jag tänker på henne tycker jag att jag ska ta mig i kragen och skärpa till mig. Men sedan tänker jag på att det är min behandling som kanske slår ut mig så här och då är det ju inget jag kan styra över.
Men vid närmare eftertanke så har jag orkat få till lite firande för Adam på lördag och renovering som startar på måndag så jag kanske inte är helt slut som människa ändå.
Jag ser till att de kommer iväg till skolan mätta, hela, rena och med rätt saker i skolväskan.
Det är promenader med Doris i skiftande väder och sedan ligga ett tag i soffan för att ta igen mig. Har jag tur hinner jag först till Alvas saccosäck...
Tvätta någon maskin tvätt, planera och göra middagen, läxläsning, träningar och kanske en stunds samvaro alla fyra framför TV:n innan det är läggdax.Jag önskar att jag hade orkat mer. Att ta bilen någonstans, gå en sväng i Vällingby, vara lite social och träffa någon, lyfta luren och ringa någon och uppdatera bloggen lite oftare. Men till det finns ingen ork. Trots att jag inte har ont längre räcker orken bara till att få vardagen att fungera.
Jag brukar ofta tänka på Dossyster som ville, orkade och gjorde så mycket fast hon hade så ont. Hur kunde hon? Var fick hon kraften från? Varför kan inte jag?
När jag tänker på henne tycker jag att jag ska ta mig i kragen och skärpa till mig. Men sedan tänker jag på att det är min behandling som kanske slår ut mig så här och då är det ju inget jag kan styra över.
Men vid närmare eftertanke så har jag orkat få till lite firande för Adam på lördag och renovering som startar på måndag så jag kanske inte är helt slut som människa ändå.
måndag 25 januari 2010
Helgen.
Nu har jag mixtrat klart med kortisonet. Jag har hittat en dos där jag slipper den värsta smärtan i levern och de värsta biverkningarna av kortisonet. Det gör att jag har mer ork och lust och känner mig mer aktiv och positiv.
I fredags förmiddag började jag och Doris med en lång och skön promenad. Vi hann precis hem igen för att jag skulle hinna äta lite lunch innan datortomografin. Man får nämligen inte äta på tre timmar innan undersökningen börjar för att bilderna ska bli så bra som möjligt och jag hade en tid bokad till klockan två. Lasse hämtade mig så att jag hade god tid på mig att dricka upp vattnet innan resan in och ut ur röret började. Jag är så tacksam över att han är med mig på alla sjukhusbesök. Det betyder så mycket.
Pa hade erbjudit sig att se efter vårt lilla hjärta under tiden vi var på sjukhuset. Så när undersökningen var gjord passade vi på att hämta våra beställda mosaikplattor och köpa det kakel vi behöver till badrummet.
Stackars Wembley, som han fick kämpa hem med all last!
Fredagskvällen spenderade vi i soffan framför Let´s dance och en mumsig blåbärspaj.
Jag har haft lite funderingar en längre tid kring det här med Adams present. Att han fyller 15 känns lite "stort" och därför vill jag ge honom något speciellt/fint/vettigt.
Det har gått fort den sista tiden och i lördags fick jag lite panik över att det bara var en vecka kvar till den stora dagen.
Men det jag kom på och det vi i all hast åkte iväg och köpte är jag väldigt nöjd med. Det ska bli väldigt spännande att se vad han tycker.
När vi köpt paketet åkte vi och handlade förnödenheter till hans bjudning och fortsatte sedan till blippaffären för att fylla på köksskåpen en aning.
Väl hemma igen började vi röja lite i våra förråd för det är mycket som måste plockas undan och skyddas inför renoveringen.
En god fiskgryta, hemmagjord semla och det sista avsnittet av Stjärnorna på slottet fick bli lördagskvällens begivenhet. Det är nästan pensionärsvarning på den meningen...
Söndagen började med en skön, lång och vårlik promenad med Doris. Solen lös, fåglarna sjöng och vi blev lagom röda om kinderna. Sedan fortsatte vi med att röja, plocka undan och planera inför renoveringen. Det är mycket att tänka på!
Framåt eftermiddagen kom Ma och Pa hit för att byta gardiner, baka matbröd och sätta upp de sista reglarna i badrumstaket.
På kvällen åkte Lasse och hämtade Alva som ville komma hit för att se Köpinggänget tillsammans med oss och slippa åka buss till skolan idag. Mysigt!
Idag börjar en barnvecka och då är allt som det alltid borde vara.
I fredags förmiddag började jag och Doris med en lång och skön promenad. Vi hann precis hem igen för att jag skulle hinna äta lite lunch innan datortomografin. Man får nämligen inte äta på tre timmar innan undersökningen börjar för att bilderna ska bli så bra som möjligt och jag hade en tid bokad till klockan två. Lasse hämtade mig så att jag hade god tid på mig att dricka upp vattnet innan resan in och ut ur röret började. Jag är så tacksam över att han är med mig på alla sjukhusbesök. Det betyder så mycket.
Pa hade erbjudit sig att se efter vårt lilla hjärta under tiden vi var på sjukhuset. Så när undersökningen var gjord passade vi på att hämta våra beställda mosaikplattor och köpa det kakel vi behöver till badrummet.
Stackars Wembley, som han fick kämpa hem med all last!
Fredagskvällen spenderade vi i soffan framför Let´s dance och en mumsig blåbärspaj.
Jag har haft lite funderingar en längre tid kring det här med Adams present. Att han fyller 15 känns lite "stort" och därför vill jag ge honom något speciellt/fint/vettigt.
Det har gått fort den sista tiden och i lördags fick jag lite panik över att det bara var en vecka kvar till den stora dagen.
Men det jag kom på och det vi i all hast åkte iväg och köpte är jag väldigt nöjd med. Det ska bli väldigt spännande att se vad han tycker.
När vi köpt paketet åkte vi och handlade förnödenheter till hans bjudning och fortsatte sedan till blippaffären för att fylla på köksskåpen en aning.
Väl hemma igen började vi röja lite i våra förråd för det är mycket som måste plockas undan och skyddas inför renoveringen.
En god fiskgryta, hemmagjord semla och det sista avsnittet av Stjärnorna på slottet fick bli lördagskvällens begivenhet. Det är nästan pensionärsvarning på den meningen...
Söndagen började med en skön, lång och vårlik promenad med Doris. Solen lös, fåglarna sjöng och vi blev lagom röda om kinderna. Sedan fortsatte vi med att röja, plocka undan och planera inför renoveringen. Det är mycket att tänka på!
Framåt eftermiddagen kom Ma och Pa hit för att byta gardiner, baka matbröd och sätta upp de sista reglarna i badrumstaket.
På kvällen åkte Lasse och hämtade Alva som ville komma hit för att se Köpinggänget tillsammans med oss och slippa åka buss till skolan idag. Mysigt!
Idag börjar en barnvecka och då är allt som det alltid borde vara.
torsdag 21 januari 2010
Sömnbrist.
Min sömn är inte vad den borde vara. Jag sover ungefär tre timmar per natt och det är på tok för lite för att vara jag.
Oftast somnar jag på en gång jag lagt mig men vaknar efter tre timmar av att jag har ont eller att jag är kissnödig. När jag sedan ska somna om igen är det omöjligt.
Det är då jag funderar över vad Adam ska få i present, om jag har fått spridning till hjärnan, om vi kan klippa Doris fast det fortfarande är ganska kallt ute, om, var och när vi kan åka någonstans, om vi skulle klara av att ta hand om en av alla ledsna skadade bebisar från Haiti men framför allt funderar jag på renoveringen som jag blivit arbetsledare för.
Det är inte så att jag ska stå här som en liten Dooz (från Fragglarna) med hjälm på mig men eftersom vi anlitat egna företag istället för att anlita ett företag som står för hela konceptet så har det blivit jag (helt naturligt eftersom jag är hemma på plats) som ska se till att allt klaffar.
Dessutom är det ganska mycket som måste flyttas på och plastas in före själva arbetet börjar.
Jag är en sådan som måste ha koll på allt innan arbetet sätter igång även om det krävs mycket tankeverksamhet. Det skulle inte fungera för mig att stå och klia mig i huvudet och försöka lösa problem när väl arbetarna är på plats.
Men... jag tycker det ska bli spännande och kul. Och framför allt fint när det blir klart!
Doris och jag var ute på promenad redan strax efter åtta imorse eftersom jag skulle på utvecklingssamtal med Alva på förmiddagen.
Det blev ett samtal som mest kom att handla om hela Alvas situation och inte bara skolan. Redan förra veckan kom signaler om att allt inte var helt bra och jag kan förstå att min sjukdom är en bidragande orsak men jag tycker faktiskt att vi lever ett ganska bra liv när barnen är här hemma trots det.
Vi kom fram till att jag, pappan och läraren tillsammans ska få Alva att må bättre på de plan vi kan.
Vi har bestämt att ha lite extra firande för Adam när han fyller år trots att jag inte orkar fixa så mycket själv. Så idag har jag beställt smörgåstårta.
Efter jobbet började Lasse med hjälp av Pa regla upp för takpanelen så nu börjar saker hända i Arnes gamla badrum...
Oftast somnar jag på en gång jag lagt mig men vaknar efter tre timmar av att jag har ont eller att jag är kissnödig. När jag sedan ska somna om igen är det omöjligt.
Det är då jag funderar över vad Adam ska få i present, om jag har fått spridning till hjärnan, om vi kan klippa Doris fast det fortfarande är ganska kallt ute, om, var och när vi kan åka någonstans, om vi skulle klara av att ta hand om en av alla ledsna skadade bebisar från Haiti men framför allt funderar jag på renoveringen som jag blivit arbetsledare för.
Det är inte så att jag ska stå här som en liten Dooz (från Fragglarna) med hjälm på mig men eftersom vi anlitat egna företag istället för att anlita ett företag som står för hela konceptet så har det blivit jag (helt naturligt eftersom jag är hemma på plats) som ska se till att allt klaffar.Dessutom är det ganska mycket som måste flyttas på och plastas in före själva arbetet börjar.
Jag är en sådan som måste ha koll på allt innan arbetet sätter igång även om det krävs mycket tankeverksamhet. Det skulle inte fungera för mig att stå och klia mig i huvudet och försöka lösa problem när väl arbetarna är på plats.
Men... jag tycker det ska bli spännande och kul. Och framför allt fint när det blir klart!
Doris och jag var ute på promenad redan strax efter åtta imorse eftersom jag skulle på utvecklingssamtal med Alva på förmiddagen.
Det blev ett samtal som mest kom att handla om hela Alvas situation och inte bara skolan. Redan förra veckan kom signaler om att allt inte var helt bra och jag kan förstå att min sjukdom är en bidragande orsak men jag tycker faktiskt att vi lever ett ganska bra liv när barnen är här hemma trots det.
Vi kom fram till att jag, pappan och läraren tillsammans ska få Alva att må bättre på de plan vi kan.
Vi har bestämt att ha lite extra firande för Adam när han fyller år trots att jag inte orkar fixa så mycket själv. Så idag har jag beställt smörgåstårta.
Efter jobbet började Lasse med hjälp av Pa regla upp för takpanelen så nu börjar saker hända i Arnes gamla badrum...
onsdag 20 januari 2010
Thorax.
Imorse kom Ma och hämtade Mysko för att gå med henne på morgonpromenad. De skulle gå ner mot vattnet, mata fåglarna och fortsätta strandpromenaden mot Hässelby. Där skulle Pa ta över djuret tills vi kom för att hämta henne.
Min förmiddag blev således lugn (och väldigt ensam!) innan Lasse kom hem från jobbet och hämtade mig för vidare färd mot Thorax och ultraljud av mitt hjärta.
Det var en ny upplevelse. När jag har kontrollerat hjärtat förut har jag legat fastspänd på en alldeles för smal upphöjd brits med ena armen rakt ut för att få kontrast i armvecket. Sedan har de fört en stor kameralik maskin så nära min kropp jag klarat av. Så har jag legat utan att röra mig, knappt andats eller ens funderat på att tänka i ca 15 minuter. Inte det roligaste jag gjort!
Idag fick jag ligga i ett nedsläckt rum på en bred fluffig brits utan att någon stack hål i min hud. För att ultraljudsmaskinen skulle glida bra kladdade de på salva och sedan skulle jag bara ligga och slappna av i 20 minuter. Det var mycket bättre!
Det första utlåtandet var att mitt hjärta såg ut att fungera utmärkt. Nu återstår det att se om Dr Lidbrink säger samma sak.
Innan vi åkte och hämtade Mysko igen svängde vi förbi rörmokaren som har hand om renoveringen av vårt badrum för lite kompletterande uppgifter. Och tur var väl det för då kom han på att de behövde höja väggduschen för att Lasse skulle kunna stå under den...
Kvällen har Lasse och min bror tillbringat i en alldeles för kall simbassäng. Under tiden har jag och det långhåriga djuret legat i soffan och tagit igen lite förlorat mys från dagen.
Jag har även börjat förbereda Adams 15 års-firande och på allvar börjat fundera över vilken toalettpappershållare vi ska ha i nya badrummet. Det är inte klokt hur många sorter och utföranden det finns att välja mellan. Dagens i-landsproblem eller?
Min förmiddag blev således lugn (och väldigt ensam!) innan Lasse kom hem från jobbet och hämtade mig för vidare färd mot Thorax och ultraljud av mitt hjärta.
Det var en ny upplevelse. När jag har kontrollerat hjärtat förut har jag legat fastspänd på en alldeles för smal upphöjd brits med ena armen rakt ut för att få kontrast i armvecket. Sedan har de fört en stor kameralik maskin så nära min kropp jag klarat av. Så har jag legat utan att röra mig, knappt andats eller ens funderat på att tänka i ca 15 minuter. Inte det roligaste jag gjort!
Idag fick jag ligga i ett nedsläckt rum på en bred fluffig brits utan att någon stack hål i min hud. För att ultraljudsmaskinen skulle glida bra kladdade de på salva och sedan skulle jag bara ligga och slappna av i 20 minuter. Det var mycket bättre!
Det första utlåtandet var att mitt hjärta såg ut att fungera utmärkt. Nu återstår det att se om Dr Lidbrink säger samma sak.
Innan vi åkte och hämtade Mysko igen svängde vi förbi rörmokaren som har hand om renoveringen av vårt badrum för lite kompletterande uppgifter. Och tur var väl det för då kom han på att de behövde höja väggduschen för att Lasse skulle kunna stå under den...
Kvällen har Lasse och min bror tillbringat i en alldeles för kall simbassäng. Under tiden har jag och det långhåriga djuret legat i soffan och tagit igen lite förlorat mys från dagen.
Jag har även börjat förbereda Adams 15 års-firande och på allvar börjat fundera över vilken toalettpappershållare vi ska ha i nya badrummet. Det är inte klokt hur många sorter och utföranden det finns att välja mellan. Dagens i-landsproblem eller?
tisdag 19 januari 2010
Gargamel.
Igår ringde jag Radiumhemmet och talade om att jag var trött på min svullna mage/lever och på att ha ont. Jag undrade om jag kunde börja med kortison för att få ner svullnaden och därmed eventuellt få mindre ont. Jo det gick bra. Då undrade jag om jag kunde mixtra med dosen tills jag själv var nöjd. Även det gick bra.
På min fråga om jag skulle sätta ut de mediciner som skulle kunna påverka resultatet av undersökningarna jag ska göra i veckan fick jag inget svar. Jag tycker det låter märkligt att göra undersökningar på organ där jag tar preparat för att "göra det bättre". Hur tillförlitligt blir då resultatet/provsvaret?!
Igår kväll fick jag äntligen min efterlängtade fruktsallad. Lasse skär äpple, päron, banan, kiwi och extra mycket apelsin i extremt små bitar. Den får gärna goffa till sig över natten men inte igår för jag var för sugen...
Idag känner jag mig som Gargamel, den elaka trollkarlen i smurfarna, när jag mixtrar med kortisondosen. Men faktum är att det redan känns lite bättre.
Jag hade tänkt att gå till mormor för att fira hennes 85-årsdag ikväll. Men hon vill absolut inte att någon kommer. Tråkigt men man måste väl göra som hon vill. Så nu måste jag klura ut något lämpligt platt paket som går ner i hennes brevinkast...
På min fråga om jag skulle sätta ut de mediciner som skulle kunna påverka resultatet av undersökningarna jag ska göra i veckan fick jag inget svar. Jag tycker det låter märkligt att göra undersökningar på organ där jag tar preparat för att "göra det bättre". Hur tillförlitligt blir då resultatet/provsvaret?!
Igår kväll fick jag äntligen min efterlängtade fruktsallad. Lasse skär äpple, päron, banan, kiwi och extra mycket apelsin i extremt små bitar. Den får gärna goffa till sig över natten men inte igår för jag var för sugen...
Idag känner jag mig som Gargamel, den elaka trollkarlen i smurfarna, när jag mixtrar med kortisondosen. Men faktum är att det redan känns lite bättre.
Jag hade tänkt att gå till mormor för att fira hennes 85-årsdag ikväll. Men hon vill absolut inte att någon kommer. Tråkigt men man måste väl göra som hon vill. Så nu måste jag klura ut något lämpligt platt paket som går ner i hennes brevinkast...
måndag 18 januari 2010
Virke.
Igår började dagen med en mysig gemensam frukost. På vardagarna försöker vi alltid äta tillsammans de veckor barnen är här men då har alla så bråttom. På helgerna får barnen sova ut och då brukar det bli flera olika frukostsittningar.
Men igår satt vi länge och åt tillsammans. I like!
Sedan hade Adam träning och försvann iväg. Han har bytt lag inom AIK (och spelar nu i AIK:s bästa p-95 lag. Stolt mamma!) vilket innebär att det kommer att bli fler träningar, matcher och läger. Tråkigt för oss men kul för honom.
Min söndag kan nog inte beskrivas med annat än anus. Jag hasade omkring med en stor mage innehållandes en svullen ömmande lever, en lagom irriterande huvudvärk och lite feber på det. Jag gjorde då något oerhört korkat. Nämligen att googla på symtomen och dess smärtlindring. Alla länkar ledde mig till Palliativ vård det vill säga vård i livets slutskede.
Så under tiden jag hasade omkring i livets slutskede och i tron om att hela buken och hjärnan var full av metastaser så åkte Lasse och Alva till byggmarknaden.
De beställde mosaiken till badrumsgolvet, köpte reglar och takpanel till badrumstaket och mängder av olika skruvar.
Nu måste jag bara bli lite piggare så att jag kan börja måla panelen för det kan inte Lasse. Det räcker med att titta på garagedörrarna, där vi målade en var, för att förstå varför jag måste bli piggare. Hans dörr blev katastrofal!
På kvällen spelade Lasse och barnen sällskapsspel och vi åt äntligen upp den kallrökta laxen som Adam suktat över hela veckan innan vi bänkade oss framför Köpinggänget.
Men igår satt vi länge och åt tillsammans. I like!
Sedan hade Adam träning och försvann iväg. Han har bytt lag inom AIK (och spelar nu i AIK:s bästa p-95 lag. Stolt mamma!) vilket innebär att det kommer att bli fler träningar, matcher och läger. Tråkigt för oss men kul för honom.
Min söndag kan nog inte beskrivas med annat än anus. Jag hasade omkring med en stor mage innehållandes en svullen ömmande lever, en lagom irriterande huvudvärk och lite feber på det. Jag gjorde då något oerhört korkat. Nämligen att googla på symtomen och dess smärtlindring. Alla länkar ledde mig till Palliativ vård det vill säga vård i livets slutskede.
Så under tiden jag hasade omkring i livets slutskede och i tron om att hela buken och hjärnan var full av metastaser så åkte Lasse och Alva till byggmarknaden.
De beställde mosaiken till badrumsgolvet, köpte reglar och takpanel till badrumstaket och mängder av olika skruvar.
Nu måste jag bara bli lite piggare så att jag kan börja måla panelen för det kan inte Lasse. Det räcker med att titta på garagedörrarna, där vi målade en var, för att förstå varför jag måste bli piggare. Hans dörr blev katastrofal!
På kvällen spelade Lasse och barnen sällskapsspel och vi åt äntligen upp den kallrökta laxen som Adam suktat över hela veckan innan vi bänkade oss framför Köpinggänget.
söndag 17 januari 2010
Bak.
Igår var Alva och Doris med Ma och Pa till Lövstaskogen. De fyllde på mat till småfåglarna och fortsatte sedan till Gåseborg där de åt matsäck. Det blev en utflykt på flera timmar och Doris var helt slut efteråt.
Under tiden de var borta så låg jag i soffan och slumrade och Adam satt bredvid och spelade PS3.
När alla var "röjda ur vägen" kunde Lasse hänga tvätt, diska, dammsuga, få upp julsakerna på vinden och dra åt skruvarna i vår sängram. Det ska man göra på alla möbler efter ett tag men hur ofta gör man det??
Vi fick oss en tankeställare när vi bäddade rent i Adams säng för en tid sedan och två av benen lossnade och hela sängen rasade ihop. När vi kände på de två som fortfarande satt kvar så var de också på väg att lossna.
Så nu försöker vi ta möbel för möbel och vi blir alltid lika förvånade över hur mycket man kan efterdra trots att man dragit åt allt vad man orkat från början.
När jag vaknat till liv igen hittade jag några ägg i kylskåpet som inte ville vara med så länge till. Så jag förvandlade dessa (och lite andra ingredienser) till en sockerkaka och en cheesecake. Det var kul att ha ork och lust till att baka för det var väldigt länge sedan.
Och eftersom jag blev blåst på fredagens fruktsallad (blev erbjuden en skalad apelsin trots cockerspanielögon) så insåg jag att om jag ska få något lördagsmys så gällde det att fixa något själv.
Under tiden de var borta så låg jag i soffan och slumrade och Adam satt bredvid och spelade PS3.
När alla var "röjda ur vägen" kunde Lasse hänga tvätt, diska, dammsuga, få upp julsakerna på vinden och dra åt skruvarna i vår sängram. Det ska man göra på alla möbler efter ett tag men hur ofta gör man det??
Vi fick oss en tankeställare när vi bäddade rent i Adams säng för en tid sedan och två av benen lossnade och hela sängen rasade ihop. När vi kände på de två som fortfarande satt kvar så var de också på väg att lossna.
Så nu försöker vi ta möbel för möbel och vi blir alltid lika förvånade över hur mycket man kan efterdra trots att man dragit åt allt vad man orkat från början.
När jag vaknat till liv igen hittade jag några ägg i kylskåpet som inte ville vara med så länge till. Så jag förvandlade dessa (och lite andra ingredienser) till en sockerkaka och en cheesecake. Det var kul att ha ork och lust till att baka för det var väldigt länge sedan.
Och eftersom jag blev blåst på fredagens fruktsallad (blev erbjuden en skalad apelsin trots cockerspanielögon) så insåg jag att om jag ska få något lördagsmys så gällde det att fixa något själv.
fredag 15 januari 2010
Samtal.
Igår eftermiddag ringde Alvas lärare. Hon talade om att Alva var ledsen och att hon tänkte skicka hem henne. Hon undrade också om det var något speciellt som hänt och hur det var med mig. Jag talade om att jag har ont och ofta ligger i soffan vilket jag tror påverkar båda barnen mycket att se.
När vi lagt på tog jag Doris för att möta Alva men vi gick om varandra och möttes inte förrän jag var tillbaka på uppfarten.
Då hade även Lasse kommit hem och vi satte oss alla tre för att prata om vad som gör henne ledsen och vad vi kan göra åt det.
För att göra henne lite gladare tog vi en sväng till Vällingby för att köpa strumpor (som hon var i akut behov av) och ett paket eftersom hon ska på tjejmiddag ikväll (och man kan inte komma tomhänt!).
Efter middagen som bestod av våfflor (jag var faktiskt sugen på det igen efter mitt våffel/bokmingel där det blev lite för mycket!) så åkte vi och tittade på kakel innan vi fortsatte till Solna för att hämta Adam från träningen.
Adam, som bytt lag och fått en ny tränare, ville att jag skulle prata med honom om min sjukdom. Så när vi ändå var där passade jag på att prata med honom om vår/Adams situation. Det blev ett väldigt bra samtal. Tränaren tackade mig flera gånger för att jag berättade så öppenhjärtligt för honom och han lovade att finnas till hands för Adam. Det känns bra.
Gårdagen blev jobbig men idag är det en ny dag.
Jag och Doris följde med Alva till skolan och fortsatte sedan på en liten runda. Doris tycker om att vara ute i det här vädret för när vi kommer hem så sätter hon sig demonstrativt bortvänd från mig och den öppna dörren och hon vägrar titta på mig när jag ropar in henne. Hon brukar få sitta så tills jag klätt av mig ytterkläderna då lunkar hon sakta in med uppgiven min och lågt hängande svans. Då är det svårt att hålla sig för skratt.
Fredagskvällens aktiviteter blir:
* Tjejmiddag för Alva.
* Tacomiddag för oss övriga.
* PS3 spel för Lasse och Adam.
* Let´s dance för mig.
* Och kanske, om jag ber med mina snällaste ögon, Lasses fantastiska fruktsallad som fredagsmys.
När vi lagt på tog jag Doris för att möta Alva men vi gick om varandra och möttes inte förrän jag var tillbaka på uppfarten.
Då hade även Lasse kommit hem och vi satte oss alla tre för att prata om vad som gör henne ledsen och vad vi kan göra åt det.
För att göra henne lite gladare tog vi en sväng till Vällingby för att köpa strumpor (som hon var i akut behov av) och ett paket eftersom hon ska på tjejmiddag ikväll (och man kan inte komma tomhänt!).
Efter middagen som bestod av våfflor (jag var faktiskt sugen på det igen efter mitt våffel/bokmingel där det blev lite för mycket!) så åkte vi och tittade på kakel innan vi fortsatte till Solna för att hämta Adam från träningen.
Adam, som bytt lag och fått en ny tränare, ville att jag skulle prata med honom om min sjukdom. Så när vi ändå var där passade jag på att prata med honom om vår/Adams situation. Det blev ett väldigt bra samtal. Tränaren tackade mig flera gånger för att jag berättade så öppenhjärtligt för honom och han lovade att finnas till hands för Adam. Det känns bra.
Gårdagen blev jobbig men idag är det en ny dag.
Jag och Doris följde med Alva till skolan och fortsatte sedan på en liten runda. Doris tycker om att vara ute i det här vädret för när vi kommer hem så sätter hon sig demonstrativt bortvänd från mig och den öppna dörren och hon vägrar titta på mig när jag ropar in henne. Hon brukar få sitta så tills jag klätt av mig ytterkläderna då lunkar hon sakta in med uppgiven min och lågt hängande svans. Då är det svårt att hålla sig för skratt.
Fredagskvällens aktiviteter blir:
* Tjejmiddag för Alva.
* Tacomiddag för oss övriga.
* PS3 spel för Lasse och Adam.
* Let´s dance för mig.
* Och kanske, om jag ber med mina snällaste ögon, Lasses fantastiska fruktsallad som fredagsmys.
onsdag 13 januari 2010
Promenad.
Efter att ha sovit hela natten och vaknat utvilad gick jag upp med den övriga familjen (ja, okej Doris snoozade!). När det var tomt och tyst i huset gjorde jag henne sällskap i den fortfarande varma sängen ett par timmar innan vi tog vår promenad. Till Doris stora glädje orkade jag gå till hundängen där hon kunde springa lös. Det blev en härlig promenad för både mig (i snowjoggings ärvda av mormor) och djuret (som slapp sin jacka) i lagom kyla och snötäckt natur.
Det är skönt att kunna "blåsa" ur hjärnan från alla tankar när jag är ute och går. Men det är konstigt att det kan vara sådan skillnad på tankarna nattetid och under mina promenader. Promenadtankarna är så positiva.
Dreglar fortfarande över resor på nätet men vågar inte boka något. För tänk om jag blir sämre och inte kan åka. Eller om jag blir så dålig att jag aldrig mer kommer kunna åka. Klurigt det där! Men något måste hända. Så lite tid så mycket "vilja hinna med"!
Jag kanske helt enkelt ska nöja mig med badrumsrenoveringen som ligger i faggorna så länge.
Det är skönt att kunna "blåsa" ur hjärnan från alla tankar när jag är ute och går. Men det är konstigt att det kan vara sådan skillnad på tankarna nattetid och under mina promenader. Promenadtankarna är så positiva.
Dreglar fortfarande över resor på nätet men vågar inte boka något. För tänk om jag blir sämre och inte kan åka. Eller om jag blir så dålig att jag aldrig mer kommer kunna åka. Klurigt det där! Men något måste hända. Så lite tid så mycket "vilja hinna med"!
Jag kanske helt enkelt ska nöja mig med badrumsrenoveringen som ligger i faggorna så länge.
tisdag 12 januari 2010
Labil.
Nu är barnen här igen och i och med det behövde kylskåpet uppgraderas. De veckor vi är själva så löser det sig alltid med maten på ett eller annat sätt men när barnen är här vill jag att det ska finnas flera sorters pålägg, frukter, grönsaker och middagar att erbjuda dem.
När vi ändå var i affären passade jag på att köpa årets första tulpanbukett. Så nu står en härligt lila bukett på vardagsrumsbordet.
Det är vanligt att barnen den första och sista dagen de är hos oss har lite tråkig attityd. Jag förmodar att det beror på bytet av familj och boende. Men jag har viss förståelse för det kan inte vara roligt att flytta emellan hela tiden.
Igår var det Alvas tur att komma hemdundrande och vara "tråkig". Hon ville diskutera sommarveckorna och vem som ska få vilka.
Eftersom jag lever lite från dag till dag just nu hade jag ingen större lust att gå in på någon djupare diskussion om något som är aktuellt om fem månader.
Vilket gjorde att stämningen inte var på topp under middagen.
Jag sover dåligt (tre timmar per natt är för lite va?) och känner mig väldigt labil just nu. Det är jobbigt att ha ont varje dag (även om det börjar bli vardag) och inte veta varför. Tankarna om att hela buken är full av tumörer ligger nära till hands.
Det är så mycket jag vill hinna med innan jag är för sjuk och innan jag har så ont att jag inte klarar av vissa saker. Det jag hade planerat in under hösten gick om stöpet på grund av biverkningar och att jag hade så ont. Jag tycker inte om att sjukdomen försöker tar befälet.
Nästa vecka ska en ny hjärtkontroll och datortomografi göras vilket också bidrar till mitt labila tillstånd. Men fram till dess njuter jag av mina tulpaner, snön, familjen (djur inkluderat) och resesajter på nätet.
Dagens måste: Gnäll!
När vi ändå var i affären passade jag på att köpa årets första tulpanbukett. Så nu står en härligt lila bukett på vardagsrumsbordet.
Det är vanligt att barnen den första och sista dagen de är hos oss har lite tråkig attityd. Jag förmodar att det beror på bytet av familj och boende. Men jag har viss förståelse för det kan inte vara roligt att flytta emellan hela tiden.
Igår var det Alvas tur att komma hemdundrande och vara "tråkig". Hon ville diskutera sommarveckorna och vem som ska få vilka.
Eftersom jag lever lite från dag till dag just nu hade jag ingen större lust att gå in på någon djupare diskussion om något som är aktuellt om fem månader.
Vilket gjorde att stämningen inte var på topp under middagen.
Jag sover dåligt (tre timmar per natt är för lite va?) och känner mig väldigt labil just nu. Det är jobbigt att ha ont varje dag (även om det börjar bli vardag) och inte veta varför. Tankarna om att hela buken är full av tumörer ligger nära till hands.
Det är så mycket jag vill hinna med innan jag är för sjuk och innan jag har så ont att jag inte klarar av vissa saker. Det jag hade planerat in under hösten gick om stöpet på grund av biverkningar och att jag hade så ont. Jag tycker inte om att sjukdomen försöker tar befälet.
Nästa vecka ska en ny hjärtkontroll och datortomografi göras vilket också bidrar till mitt labila tillstånd. Men fram till dess njuter jag av mina tulpaner, snön, familjen (djur inkluderat) och resesajter på nätet.
Dagens måste: Gnäll!
söndag 10 januari 2010
Helgen.
Torsdagens behandling gick bra. Pa var här och kelade med vårt lilla hjärta under tiden vi befann oss på Radiumhemmet. Det tar lite längre tid att få behandling nu när allt ska in intravenöst i stället för i tablettform som tidigare. Men det gör inget för då får vi mer tid att mysa och sova tillsammans i sjukhussängen. Vi blev även serverade salta pinnar och julmust. Hon är så rar vår sköterska.
I fredags kände jag mig fortfarande pigg och hade lite krafter kvar av premedicineringen från dagen innan så när Lasse jobbat klart åkte vi till Fliesbergs i Bro och fyndade lite kläder på rean. Det är ju någon som fyller 15 snart...
Lördag och söndag har dock inte resulterat i några hårresande aktiviteter utan jag har varit ganska nöjd med livet i soffan. Lasse däremot var med en kompis och såg Avatar på bio i lördags och tvättade bilen i dag.
Under tiden Wembley blev ren så var Ma och Pa här och rengjorde vårt hem (och gullade lite med Doris!).
I morgon kommer barnen hit och då blir det full fart igen. Jag ska vila lite till tills dess så jag orkar med deras tempo.
I fredags kände jag mig fortfarande pigg och hade lite krafter kvar av premedicineringen från dagen innan så när Lasse jobbat klart åkte vi till Fliesbergs i Bro och fyndade lite kläder på rean. Det är ju någon som fyller 15 snart...
Lördag och söndag har dock inte resulterat i några hårresande aktiviteter utan jag har varit ganska nöjd med livet i soffan. Lasse däremot var med en kompis och såg Avatar på bio i lördags och tvättade bilen i dag.
Under tiden Wembley blev ren så var Ma och Pa här och rengjorde vårt hem (och gullade lite med Doris!).
I morgon kommer barnen hit och då blir det full fart igen. Jag ska vila lite till tills dess så jag orkar med deras tempo.
onsdag 6 januari 2010
Kattunge.
Idag var Lasses sista dag på jullovet. Det är trist att han ska jobba igen för det har varit så skönt att han varit hemma när jag känt mig klen. Han har fixat det mesta under tiden jag legat i soffan och haft ont.
Efter att Lasse och Doris gått en liten kissrunda (jag hoppas att det bara är Doris som kissar i alla snövallar!!) så åkte vi till min lillebror.
Han och hans tjej hade varit och hämtat en ny liten kattunge igår och på vägen hem hade deras bil gått sönder. Så idag var vi välkomna att titta på lilla Nero och hjälpa min bror att bogsera bilen till ett varmgarage där han kan fixa med den utan att frysa ihjäl.
När bilen var på plats åkte vi vidare till byggmarknaden för att titta på kakel/mosaik till nya badrummet. Det finns en hel del att välja på men inte det vi vill ha så jakten fortsätter. Men vi gick inte tomhänta därifrån, nejdå, en påse sand fick följa med oss hem så nu är det färdighalkat på uppfarten.
I morgon får jag behandling igen och det känns inte kul. Hur kommer jag må den här gången? Hur kommer min lever reagera på mer medicin? Kommer jag få ännu ondare? Många frågor och den som lever får se...
Efter att Lasse och Doris gått en liten kissrunda (jag hoppas att det bara är Doris som kissar i alla snövallar!!) så åkte vi till min lillebror.
Han och hans tjej hade varit och hämtat en ny liten kattunge igår och på vägen hem hade deras bil gått sönder. Så idag var vi välkomna att titta på lilla Nero och hjälpa min bror att bogsera bilen till ett varmgarage där han kan fixa med den utan att frysa ihjäl.
När bilen var på plats åkte vi vidare till byggmarknaden för att titta på kakel/mosaik till nya badrummet. Det finns en hel del att välja på men inte det vi vill ha så jakten fortsätter. Men vi gick inte tomhänta därifrån, nejdå, en påse sand fick följa med oss hem så nu är det färdighalkat på uppfarten.I morgon får jag behandling igen och det känns inte kul. Hur kommer jag må den här gången? Hur kommer min lever reagera på mer medicin? Kommer jag få ännu ondare? Många frågor och den som lever får se...
tisdag 5 januari 2010
Tisdag.
Vad roligt det varit att få reda på var ni bor! Men det innebär ju att jag kommer att fundera ännu mer på er när vi åker igenom/passerar olika städer/orter...
Igår gick Doris morgonpromenad till vårdcentralen. Lasse väntade utanför med henne under tiden jag lämnade några rör blod inför behandlingen på torsdag.
Sedan gick vi hem igen för att köra barnen till deras pappa och på vägen hem tog vi en repa i blippaffären för att fylla på vårt tomma kylskåp.
Idag har vi varit i kontakt med de som ska renovera vårt badrum och de har planerat in det till i början av februari. Så nu börjar det närma sig.
Jag fick även ett samtal från sjukhuset att mina levervärden var lite förhöjda så de sänker dosen en aning på torsdag. Jag ville veta orsaken till varför jag har ont. Om det beror på att medicinen angriper tumörerna och då orsakar smärtan eller om levern är så påverkad av all stark medicin jag fått de senaste tre åren att den nu inte klarar av mer. De kunde inte svara mig utan sa att jag får ta det med Dr. Lidbrink vid nästa "date". Det är jobbigt med ovissheten och oron.
Ett besök i Vällingby hanns också med innan affärerna stängde. Först apoteket och nya tandborstar sedan lunch på Vällingehus (jag åt Lasses pizzakanter) och slutligen Stadium där vi köpte varsin Peak Performance mössa (en lila till mig så nu får Lasse tillbaka sin svarta Bulamössa).
Dagens måste: Öppen spis.
Igår gick Doris morgonpromenad till vårdcentralen. Lasse väntade utanför med henne under tiden jag lämnade några rör blod inför behandlingen på torsdag.
Sedan gick vi hem igen för att köra barnen till deras pappa och på vägen hem tog vi en repa i blippaffären för att fylla på vårt tomma kylskåp.
Idag har vi varit i kontakt med de som ska renovera vårt badrum och de har planerat in det till i början av februari. Så nu börjar det närma sig.
Jag fick även ett samtal från sjukhuset att mina levervärden var lite förhöjda så de sänker dosen en aning på torsdag. Jag ville veta orsaken till varför jag har ont. Om det beror på att medicinen angriper tumörerna och då orsakar smärtan eller om levern är så påverkad av all stark medicin jag fått de senaste tre åren att den nu inte klarar av mer. De kunde inte svara mig utan sa att jag får ta det med Dr. Lidbrink vid nästa "date". Det är jobbigt med ovissheten och oron.
Ett besök i Vällingby hanns också med innan affärerna stängde. Först apoteket och nya tandborstar sedan lunch på Vällingehus (jag åt Lasses pizzakanter) och slutligen Stadium där vi köpte varsin Peak Performance mössa (en lila till mig så nu får Lasse tillbaka sin svarta Bulamössa).
Dagens måste: Öppen spis.
söndag 3 januari 2010
Hemfärd.
I morse ringde klockan redan vid nio. Vi hade mycket att göra innan Wembley skulle ta oss till Stockholm igen. Packa, städa efter oss och gå med Doris. Men framförallt få åka med hästen Tore.
Solen sken från en klarblå himmel på ett kallt och snötäckt Öland när vi sa hej då till min syster och alla djuren.
På vägen hem skojade jag med Adam och sa att jag tänkte komma och fika med hans klass som jag gjorde på Lucia. Aldrig i livet fattar du väl, var hans svar. Varför inte då, undrade Alva. För då hade hon fortfarande frisyr kvar, svarade Adam henne och vi skrattade alla tre åt hans svar. Det är tur att vi i alla fall kan ha roligt åt min tragiska "frisyr".
När vi är ute och åker kan jag inte låta bli att fundera över om det finns någon som läser min blogg i just den staden vi åker igenom. Några städer vet jag om. Men Mönsterås? Fårbo? Västervik? Tystberga?
Solen sken från en klarblå himmel på ett kallt och snötäckt Öland när vi sa hej då till min syster och alla djuren.På vägen hem skojade jag med Adam och sa att jag tänkte komma och fika med hans klass som jag gjorde på Lucia. Aldrig i livet fattar du väl, var hans svar. Varför inte då, undrade Alva. För då hade hon fortfarande frisyr kvar, svarade Adam henne och vi skrattade alla tre åt hans svar. Det är tur att vi i alla fall kan ha roligt åt min tragiska "frisyr".
När vi är ute och åker kan jag inte låta bli att fundera över om det finns någon som läser min blogg i just den staden vi åker igenom. Några städer vet jag om. Men Mönsterås? Fårbo? Västervik? Tystberga?
lördag 2 januari 2010
Snöyra.
Nyårsafton bjöd inte på några skandaler. Vi åt vår trerätters middag, tittade lite på tv och väntade in tolvslaget.
Strax innan tolv klädde vi oss varmt och gick ut. Barnen gick med min syster och hennes kille till några grannar där byns fyrverkeriavfyrning ägde rum. Lasse, jag och Doris däremot stannade kvar vid huset och skickade iväg våra svävande lyktor och skålade i Pommac.
De senaste dagarna har det blåst och snöat en hel del. Lasse och jag har gått ut med Doris i snöyran och Adam och Alva har hjälpt min syster med hästarna i stallet.
Men annars har våra uteaktiviteter ställts in. Istället har vi roat oss med att lägga pussel, spela kort, läsa och spela sällskapsspel.
Nu börjar vår Ölandsvistelse lida mot sitt slut och det är bara några dagar kvar på jullovet. Jag är glad att vi tog beslutet att åka hit, trots min lever som dummar sig, för vi har haft några underbara dagar här allihop.
Strax innan tolv klädde vi oss varmt och gick ut. Barnen gick med min syster och hennes kille till några grannar där byns fyrverkeriavfyrning ägde rum. Lasse, jag och Doris däremot stannade kvar vid huset och skickade iväg våra svävande lyktor och skålade i Pommac.
De senaste dagarna har det blåst och snöat en hel del. Lasse och jag har gått ut med Doris i snöyran och Adam och Alva har hjälpt min syster med hästarna i stallet.
Men annars har våra uteaktiviteter ställts in. Istället har vi roat oss med att lägga pussel, spela kort, läsa och spela sällskapsspel.Nu börjar vår Ölandsvistelse lida mot sitt slut och det är bara några dagar kvar på jullovet. Jag är glad att vi tog beslutet att åka hit, trots min lever som dummar sig, för vi har haft några underbara dagar här allihop.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
