Tio år

Nu har det gått tio år sedan Ulrica gick bort. Tio år är en lång tid och jag tycker att det är dags för ett sista inlägg här på bloggen.

I mitt förra inlägg berättade jag att jag och Anna hade förlovat oss och att planeringen av vårt bröllop var i full gång.
Bröllopet ägde rum i en av biosalongerna i Filmstaden Råsunda lördagen den sjätte augusti 2016. Bröllopsfesten hölls i anrika restaurang Backstugan, där Greta Garbo, Ingmar Bergman och alla andra gamla film-personer höll till på sin tid. Ett av mitt och Annas stora intressen är film, så inramningen hade inte kunnat vara bättre. Hela dagen var helt perfekt med vackert väder, god mat, kul underhållning och massor av fina vänner och familjemedlemmar.
Nu har Anna och jag faktiskt varit gifta längre än jag och Ulrica hann vara, men jag kan lova att det här bara är början.

Eftersom det är hela fyra år sedan mitt senaste inlägg här på bloggen är det inte bara roliga saker som hunnit ske.

Min syster Anne, Morsan kallad här på bloggen, somnade in i somras, efter några års kamp mot samma sjukdom som tog Ulricas liv. Min mamma gick ju bort 2012 och pappa redan 1992, så nu har jag bara en syster kvar. Jag hoppas att vi snart får tillfälle att åka och hälsa på Farsan och katten Milo på Gotland.

En annan familjemedlem som inte finns med oss längre är hunden Doris. Ulrica och jag skaffade henne när Ulrica fick sin diagnos och hon har varit ett stort stöd under alla år. Efter en hel del problem med urinsten och återkommande urinvägsinfektioner fick hon till slut somna in den 20 januari i år. Tack för allt, min älskade lilla hund!

Jag frågade Ulricas barn om de ville skriva något här på bloggen. Adam nappade och hans inlägg finns att läsa lite längre ner på sidan. Alva, som numera heter Adrian, gav mig fria händer...
Alva har alltså, både juridiskt och mentalt, bytt namn till Adrian och följaktligen är det rätta pronomenet "han". Det här är en process som än så länge bara är i sin början, men det är en viktig förändring för Adrian och jag stöttar honom förstås helhjärtat. Jag och Anna tycker mycket om att umgås med Adrian och hans fina flickvän Cicci. Vi brukar äta middag och spela brädspel ihop och nästa helg ska vi åka till Västerås tillsammans för att se musikalen Grease. Adrian arbetar som väktare och skyddsvakt och målet är, som kanske nämnts någon gång tidigare här på bloggen, att bli polis. Jag är självklart mycket stolt över både Adrian och Adam och jag vet att Ulrica skulle varit detsamma.

Förutom allt som hänt sedan senast, positivt och negativt, rullar förstås våra liv på och vi mår riktigt bra just nu.
Jag och Anna älskar vår lägenhet och vårt Råsunda. Vi tittar mycket på film, går på musikaler och konserter, umgås med vänner och njuter av varandra.

Jag skulle vilja tacka alla er som har läst bloggen genom åren. Ulrica tyckte väldigt mycket om att skriva här och hon var fantastiskt duktig på att blanda den hemska verklighet som vi levde i med vardagens glädjeämnen som vi, trots allt, hade väldigt många av. Det känns så bra att ha alla fina, jobbiga och roliga minnen nedtecknade, med hennes egna ord.

Ni som har läst här tidigare vet att Ulrica var bra på att se det positiva i saker och ting. Hon trodde gott om människor och hennes "tänk kärlek" är något som vi alla verkligen borde ta till oss.

Nu lämnar jag över till Adam, så får han avsluta...
-----
Jaha vad skriver man här då...? Mamma var så mycket bättre på det här med bloggar än vad jag är, hon hade alltid en massa saker att skriva om. Lasse frågade om jag ville skriva lite i bloggen nu i det här sista inlägget och självklart har jag en massa saker och tankar att berätta om sen sist ni såg mitt namn i bloggen men det är så svårt att få ner det i text. Jag kan dock göra er lite avundsjuka med att säga att jag just nu ligger på en solstol i värmen i Thailand och skriver detta inlägg. Hur som helst för att börja någonstans så kan jag berätta att i julklapp från Lasse i år fick jag en bok där han hade skrivit ut alla mammas blogginlägg sen hon startade och jag har sedan dess bläddrat och läst det mesta. Jag ser ju hur hon har skrivit och hur lätt det verkar ha varit men tro mig; det är inte lätt alls. Läsningen har gett blandade känslor och framkallat så otroligt många minnen som man inte ens visste att man hade kvar. Jag ska inte ljuga utan det har varit svårt att hålla tillbaka känslorna i många fall för det är så många bra stunder som vi haft även i de svåraste av tider. I och med att ni inte hört något om mig sedan mammas sista inlägg så tänkte jag börja med att berätta om vad jag har hållit på med sen sist.

Jag gick (som ni säkert vet) i 8an när mamma gick bort för 10 år sedan. Efter högstadiet så valde jag att gå på gymnasiet i Blackeberg på Blackebergs Gymnasium. Att jag valde Blackeberg är något som jag måste fått från mamma och Lasse. Som ni kanske minns så spelade jag fotboll konstant under hela mitt liv för AIK och var under tiden på väldigt hög nivå inom klubben. Vid tidpunkten av val av gymnasium så låg AIK på mig stenhårt om att jag skulle välja deras fotbollsgymnasium i Solna för att på så sätt kunna träna under dagtid också utöver de träningarna som låg under kvällarna. Dock så köpte jag inte det konceptet för jag ville gå på en bra utbildning vid sidan av mitt ”fotbollssatsande”. Mamma sa under alla år att även fast fotbollen är mitt intresse så måste jag sköta studierna på minst lika hög nivå. Hon och Lasse tryckte hela tiden på att skolan är lika viktig och det verkar som att deras ord fastnat. Hur som helst, jag klarade gymnasiet och valde månaden efter studenten att flytta till USA och New York för att plugga på universitetet. Min vistelse på den amerikanska östkusten blev dock inte långvarig utan jag valde att flytta över till varmare breddgrader och Los Angeles redan efter ett år. Det måste vara något med mina svenska gener som gjorde att jag ville till värmen. Jag är än idag kvar i Kalifornien och har nu bara en termin kvar på min ekonomiutbildning. Det ska bli sååååå skönt att bli klar. Jag har trivts väldigt bra borta i USA men efter att ha bott där i snart 6 år så börjar jag känna mig redo att flytta hem.

Lasse och jag träffas hela tiden men det skulle ta timmar att skriva om alla saker vi hittat på så därför tänkte jag bara berätta om höjdpunkten sen sist ni hörde från mig. Lasse och Anna var och hälsade på mig i Los Angeles som med facit i hand blev tidernas resa (jag tror de båda håller med). Vi hade nästan tre veckor tillsammans på den amerikanska västkusten och med hjälp av min bil så ”roadtrippade” vi från Los Angeles hela vägen upp till San Fransisco. Det var sååå mysigt utan några måsten där vi gjorde allt från filminspelningsplatser till barhäng. Vi såg och stannade på de allra mysigaste platserna i Kalifornien och tror inte leendet på läpparna gick ner en enda gång. Det blev mycket kortspel, många internskämt, historier, samt minnen som kommer finnas kvar livet ut. Utöver denna resan så har vi skapat många traditioner som är så självklara att man redan kan skriva in dem i almanackan för de nästkommande 10 åren. Den 23e december de senaste, samt kommande, åren firar vi julafton tillsammans. Det har/blir alltid uppesittarkväll, julmat och paket och är en perfekt start på julen innan vi alla drar på firanden på olika platser. Utöver denna tradition har vi kontinuerliga spelkvällar och middagsträffar. Jag tycker vi träffas väldigt mycket (även fast jag gärna hade setts mer) trots att vi alla har ”vuxna liv” och att jag bott utomlands under majoriteten av den senaste tiden.

Jag tänkte avsluta min del av detta inlägg med lite tankar om hur situationen med mamma varit för mig nu när jag haft 10 år på mig att tänka och analysera samt att jag hunnit bli mer vuxen (jag är trots allt 25 nu). Det första jag vill säga är att det spelade ingen roll hur förberedd man än var på att mamma skulle försvinna, det blev helt overkligt ändå. Från att hon varit med varje dag i mitt liv så var hon helt plötsligt inte där något mer och kommer aldrig vara igen. Visst, hon hade varit sjuk så länge jag kunde minnas och jag levde konstant med vetskapen att det kunde ta slut helt plötsligt. Trots detta, så var man inte förberedd på det alls. Jag tänker dagligen på henne även fast man levt vidare och jobbiga stunder kommer alltmer sällan. Det jag tycker är jobbigast är när situationer kommer upp där man hade velat ha mammas åsikt och stöd. Situationer där mamma vet bäst och hon vet hur det löser sig. Det finns ju vissa stunder där ens mammas ord är de enda som kan hjälpa. De stunderna har jag haft en del de här 10 åren. Jag var ju så ung när hon gick bort och jag har haft stora framtidsbeslut såsom skola, vänner och flickvänner utan att få hennes ärliga åsikt. Jag har givetvis haft pappa och min låtsasmamma Annika där, samt Lasse, men ens mamma är alltid ens mamma och man vet att hon alltid kommer säga vad som är bäst för mig. Den 17e februari 2010 blev man på sätt och vis vuxen direkt då ens största stöttepelare plötsligt föll. Jag har såklart klarat mig igenom dessa år med hjälp av alla runt omkring mig men jag känner att det hela tiden kommer upp situationer än idag där jag hade velat ha hennes åsikt. Jag brukar ofta tänka på hur mycket jag skulle ge för att få sitta ner och prata med mamma bara en timme eller att få en kram eller bara höra hennes röst igen. Livet går såklart vidare och man klarar sig igenom det genom kärlek till och från alla runtomkring sig. Mammas motto var hela tiden ”Tänk kärlek”. Dessa ord har hjälpt mig igenom allt så jag vill avsluta med samma ord; ”Tänk Kärlek”!

Sex år

Vissa dagar glömmer man inte. Den 17 februari 2010 är en sådan dag.

Som tur är går livet vidare, och det har det gjort i sex år nu.

Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg, för exakt ett år sedan. Livet är ju sådant att det bjuder på både glädje och sorg, något som jag redan har upplevt alltför väl.

Jag börjar med sorgen.
I november gick Annas pappa bort. Det var väldigt oväntat och det har varit en jobbig tid. Jag och Anna har umgåtts en hel del med Annas mamma och pappa, och vi har bland annat haft en filmklubb tillsammans, där vi har turats om att välja filmer som vi sett tillsammans och sedan diskuterat. Jag är glad att han och jag fick möjlighet att lära känna varandra.

För Adam och Alva har året inneburit mycket studerande. Adam har bytt kust sedan förra inlägget, från New York till Los Angeles, och nog är man lite avundsjuk. Alva studerar på betydligt närmare håll, vilket är väldigt praktiskt för mat- och bioträffar lite då och då.

Doris går på dagis om dagarna, vilket hon trivs väldigt bra med. Just nu är hon lite väl hårig, men så snart det blir lite varmare åker trimmern fram.

Jag avslutar med det bästa som hänt under året...
I somras förlovade Anna och jag oss, och vi är nu mitt uppe i planeringen av det absolut bästa vi kan tänka oss; vårt bröllop! Det kommer bli speciellt och helt fantastiskt, precis som mitt och Annas förhållande.

Det blev ett ganska kort inlägg den här gången, men om ni påminner mig ska jag skriva ett inlägg och berätta mer om hur vårt bröllop blev. Men det blir inte förrän i augusti.

Tills dess...
Tänk kärlek!

Fem år

Hej alla bloggläsare (enligt statistiken är ni fortfarande en hel del, vilket är helt fantastiskt).
I dag har det gått fem år sedan Ulrica somnade in och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett inlägg som jag gjorde på Facebook i dag...
- - - - - - - - - - -
I dag, för fem år sedan, tryckte någon på paus och mitt liv stannade upp.
Det var dagen då min älskade fru Ulrica gick bort.


Det började egentligen några år tidigare.
Hösten 2006 var vi väldigt lyckliga. Vi hade varit tillsammans några år, hade Ulricas barn, Adam och Alva, varannan vecka och bodde sedan ett år i ett hus på Vällingbyhöjden. Dessutom var Ulrica gravid med vårt första gemensamma barn.
Under hösten hade Ulrica börjat få ont i magen. Det dök upp då och då med någon veckas mellanrum och vi hade, efter en del sökande på nätet och bläddrande i böcker, kommit fram till att det måste vara gallsten.
Det magonda kom allt oftare och den 1 december 2006 åkte vi till Läkarhuset i Vällingby för att se vad som kunde göras åt det. De sa att de inte vågade ställa någon diagnos när det gällde magåkommor, utan vi hänvisades till S:t Görans sjukhus i stället.


Vi kände ingen speciell oro när vi var på väg dit. Vi hade faktiskt ingen som helst tanke på att det skulle kunna ha något att göra med den bröstcancer Ulrica hade haft flera år tidigare, en cancer hon var "frisk" från.


Väl framme undersöktes och röntgades Ulrica. Läkarna tyckte också att gallsten var en trolig orsak till Ulricas tillstånd och det beslutades att hon skulle stanna kvar på sjukhuset över natten.
Jag åkte tillbaka hem och hämtade tandborste och andra nödvändiga saker. På vägen till sjukhuset stannade jag och köpte senaste numret av tidningen "Gravid".


Strax efter att jag kommit till sjukhuset kom en doktor och bad att få tala med oss. Vi fick gå in i ett litet rum och han sa som det var; det fanns inga tecken på gallsten, däremot kunde han se "spridda förändringar på levern". Precis så sa han och jag kommer aldrig glömma de orden.


De närmaste dagarna var intensiva, en massa undersökningar och samtal med läkare. Den gamla bröstcancern hade överlevt och spritt sig till levern och till skelettet. Den hade dessutom ändrat form och var betydligt mer aggressiv, så nu var det bråttom.
Barnet skulle bort, det gick inte att inleda någon behandling av Ulrica om hon var gravid. Vi hade inget val.
Fostret, som egentligen skulle varit en flicka på snart åtta år, togs bort 12 veckor gammal. Hon skulle hetat Engla.


Den 1 december 2006 var en fredag. På måndagen skulle Ulricas barn, Adam och Alva, elva och åtta år gamla, komma till oss. Att berätta för dem vad som hade hänt är bland det jobbigaste jag har gjort.


I samband med att fostret skulle tas bort fick vi prata med sjukhusprästen på Karolinska sjukhuset. Hon var så bra och förstående och ordnade så att vi kunde ta farväl av vår lilla flicka i sjukhuskapellet. Vi tände ljus och prästen läste några ord. Sedan satt Ulrica och jag kvar länge och bara grät.
Det var så mycket vi hade trott att vi skulle hinna med i vårt liv, så mycket vi hade velat göra. En av sakerna var att gifta oss, så den 18 december, bara 17 dagar efter det fruktansvärda beskedet, vigde samma präst oss där inne i sjukhuskapellet. En fantastiskt fin dag bland alla hemska dagar vi levde i då.


Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om tiden som följde, en tid som innehöll så mycket oro och förtvivlan, men även väldigt mycket glädje och inte minst kärlek.
I juli 2008 började Ulrica blogga om vårt liv. Ni som inte läst bloggen (och även ni andra, förstås) får gärna göra det. Adressen är http://ulricasboxofchocolate.blogspot.se/


Är det något jag har lärt mig av allt det här är det att man måste ta tillvara på den tid man får, man vet aldrig hur lång tid man har på sig.


Nu är jag lycklig igen. Jag har träffat världens finaste Anna och jag älskar henne väldigt väldigt mycket.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna ha det så här bra igen.


Jag avslutar som Ulrica så ofta gjorde: Tänk kärlek!
- - - - - - - - - - -


För er mina kära bloggläsare vill jag också berätta att Adam verkligen kom iväg till USA och pluggar på för fullt långt där borta och han har spenderat mer än en helg på Manhattan. Han har det nog inte så dumt...
Doris kastrerades i höstas och slipper nu alla bekymmer som löpet förde med sig. Hon mår hur bra som helst och är lika fin som vanligt.
Alva går på gymnasiet och vi brukar träffas då och då och gå på restaurang eller bio eller helt enkelt laga en god middag (hon är duktig på sådant) och se någon bra film hemma.
Anna och jag är väldigt kära och trivs superbra i vår lägenhet och i Gamla Råsunda. Vi har dessutom gått ner i tid och har numera lediga måndagar tillsammans som vi spenderar på bästa tänkbara sätt...


Hoppas ni har det bra därute och att ni tar hand om varandra.
Vi hörs snart igen.

Fyra år

För första gången har jag väntat ett helt år med uppdatering, så det blir spännande att se hur många läsare som finns kvar.

Så, vad har hänt sedan senast?

Anna och jag trivs superbra i vår lägenhet, vi kan verkligen rekommendera Solna med sin natur och närhet till det mesta.
Närheten till Friends arena har vi förstås utnyttjat vid flera tillfällen och vi har sett både Kiss, Black Sabbath och Elton John där det senaste året.

I somras fyllde jag 40 och själva födelsedagen firade jag och Anna i New York. Det var en fantastisk resa med många musikalbesök, stand up och till och med en inspelning av The Late Show med David Letterman. Vi passade även på att åka över till Boston i en knapp vecka för att hälsa på en kompis som bor där.

Eftersom Anna också fyllde jämnt i somras (35 kan väl förresten inte alls räknas som jämnt?), så passade vi på att ha en 75-årsfest när vi väl kommit hem igen. Vi har verkligen många bra och kul kompisar som är bra på att festa.

Adam har tagit körkort. Inte för trampbil, alltså, utan för riktig bil. Jag ska sluta med "Adam är bara ett barn"-skämt, han är faktiskt en ung man nu och en riktigt bra sådan. Jag är väldigt stolt över honom, hans studieresultat och hur han är som människa. På tal om studier tar han ju studenten nu till våren och han funderar på att börja studera i USA i höst.

Alva går i nian och håller precis på att söka till gymnasiet. Hon är inte heller så liten längre. Hon kommer hit då och då för att äta middag eller kanske se en film och det är lika mysigt varje gång.

Jag får ju inte glömma att nämna Doris. Hon fyllde sex år i höstas och spenderar dagarna på hunddagis i Råsunda där hon trivs jättebra. Just nu är hon hos min syster för några dagars semester. Där får hon långa promenader och kan dessutom leka med sin kattkompis Milo.

Jag avslutar, återigen, med Ulricas ord;
Tänk kärlek!

Tre år

Jag måste inleda med att tacka för alla kommentarer. Jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan respons på min fråga om det fortfarande fanns några läsare kvar.
Eftersom det tydligen finns en del läsare, passar det väl bra att berätta vad som hänt de senaste sex månaderna...

Vår lägenhet i Gamla Råsunda är så fin. Nästan allt har kommit i ordning nu, och det finns nog ingen lägenhet som är så unik och mysig som vår.
Vi trivs jättebra, inte minst med omgivningen med sin småstadskänsla och natur. Då och då går Doris söndagspromenad runt Råstasjön, och där finns det ju svanar som man kan försöka nafsa efter om inte husse håller tillräckligt hårt i kopplet.
Den nya Friendsarenan ligger ju precis bredvid Råstasjön, och när vi står utanför porten hemma kan vi se den trona upp sig en bit bort åt vänster. Vi var förstås där på invigningen och vi kommer säkert hänga där en hel del i framtiden.

För ett tag sedan fyllde Adam 18 år. Jag skriver det igen: För ett tag sedan fyllde Adam 18 år.
Jag fattar ingenting...

Hans inträde i vuxenlivet (nåja, han är ju i alla fall myndig) innebär bland annat att han och några kompisar ska åka till Thailand nästa vecka. Hoppas att han inte tagit efter några dumheter med en Bacardi på balkongen om kvällarna. Kanske bäst att be honom höra av sig varje kväll. Inte alls pinsamt inför kompisarna.

Under tiden Ulrica var sjuk åkte vi ju på en hel del resor med barnen. Oftast åkte vi till Cypern, men vi var även på Rhodos och Teneriffa. Vi kunde inte tänka oss något bättre sätt att ta vara på tiden än att göra så mycket mysiga saker som möjligt med Adam och Alva. När man var på en sandstrand (eller vid en pool om barnen fick välja) var det lite lättare att glömma bort sjukdomen för ett stund.
Vid ett tillfälle hade vi bokat en resa till just Thailand, men när avresan närmade sig blev Ulrica sämre och vi var tvungna att avboka. Hon blev "bättre" igen och vi hann komma iväg på andra resor, men det var alltid svårt att boka in saker eftersom man inte visste hur sjukdomen, eller medicinerna för den delen, skulle påverka Ulrica längre fram. Ibland chansade vi och gjorde saker bara för att vi inte ville ställa in något som vi sett fram emot så länge.
Jag minns ett par tillfällen på Cypern då Ulrica fick kraftiga smärtor i buken. Det var på natten och vi satt vakna länge och höll om och tröstade varandra i tysthet för att inte barnen skulle vakna. Det var verkligen inte roligt, men Ulrica var en kämpe. Och min hjälte.

2008 fick vi ett brev från Försäkringskassan. I det förklarade de att det, för att få fortsatt sjukpenning, krävdes att ”sjukdomen är så svår att det finns ett påtagligt hot mot den sjukes liv inom de närmaste månaderna”. Ulrica levde i nästan två år efter det brevet. Hon hade mer än gärna orkat gå till det arbete som hon tyckte om så mycket, men hon kunde inte. Hoppas verkligen att de som är sjuka nu har ett bättre stöd än vad vi hade. Rubriken "Personlig assistans är ingen lyx, Reinfeldt" i Aftonbladet i dag pekar tyvärr inte på det.

Vi hörs igen.

Tänk kärlek!

30 månader

30 månader...
Så lång tid har det gått sedan den 17 februari 2010 då Ulrica somnade in.
30 månader låter inte så länge tycker jag, men det gör två och ett halvt år.
Det är konstigt det där med tid.

Det senaste halvåret har det hänt en hel del, varav det största och roligaste är att jag och Anna har flyttat ihop. Vi har köpt en jättemysig lägenhet i Gamla Råsunda i Solna, alldeles nära Gamla Filmstaden, vilket ju passar oss perfekt.
Just nu arbetar hantverkare för fullt med att göra den ännu mysigare, så vi har inte kunnat flytta in riktigt än, men nu i helgen kommer vi i alla fall börja flytta dit lite saker och nästa helg är den förhoppningsvis helt klar.

Det här betyder förstås att jag har sålt huset som jag och Ulrica köpte 2005, innan allt det ofattbart hemska började.
Att göra mig av med huset väcker olika känslor. Det är förstås vemodigt att tänka på alla framtidsplaner vi hade där, allt vi var med om och allt jobb och all kärlek vi la ner på restaureringar, reparationer, ombyggnationer och förbättringar under åren, men det känns väldigt väldigt bra att flytta ihop med Anna.
Huset var en stor del i mitt tidigare liv då vi hade Adam och Alva varannan vecka, men i och med stigande ålder kommer de och bor hos mig allt mer sällan. Nu för tiden övernattar de dessutom sällan samtidigt, så att ha två rum som bara står tomma den mesta tiden är ju helt onödigt.
I nya lägenheten har vi ett jättefint gästrum (i alla fall när det nya golvet har lagts in, taket och väggarna har målats och den coola fondtapeten satts upp) dit barnen förstås alltid är välkomna.

Att flytta tar både tid och kraft så det är tur att jag har haft sommarlov. Inte minst med tanke på att jag och mina systrar försöker sälja mammas hus och har haft hantverkare där också för att fräscha till lite. Ibland har det blivit lite väl många trådar att hålla koll på, så det är tur att vi lyckades klämma in en lite roadtrip runt om i Sverige, så att vi fick lite semester.
Under vår roadtrip sov vi ett par nätter på Kosta Art Hotel, en natt hos Ulricas syster (första gången på Öland sedan Alva och jag var där påsken 2010), en natt hos min moster i Hovmantorp, ett par nätter i Göteborg och en natt på mysiga Amalias Hus i Gränna. Vi hann även med att gå en dag i Kalmar, hälsa på Annas moster på Hönö och blåsa glas i Orrefors. En höjdare var James Bond-museet i Nybro. Missa inte det om ni har vägarna förbi.

Medan hantverkarna har arbetat i vår lägenhet har vi, som tur är, kunnat bo i Annas föräldrars lägenhet eftersom de varit på landet. De har dessutom haft med sig Doris under våra mest hektiska perioder. Det har funkat väldigt bra och har underlättat mycket för oss.

Jag vill avsluta inlägget med att sända en tanke till Ulricas mormor som har gått bort sedan det senaste inlägget och även till min pappa som har namnsdag i dag (Verner), även han insomnad sedan 20 år.

Jag funderar på om detta kanske blir sista inlägget. Om någon läser det här kan ni väl lämna en liten kommentar så får jag veta om det finns några läsare kvar.

Vi hörs... kanske.

Tänk kärlek!

Två år

Nu har det gått ett halvår sedan min senaste uppdatering, och alltså
två hela år sedan Ulrica somnade in.

En sådan här dag är det mycket minnen som kommer tillbaka, både jobbiga och bra. Jag minns precis hur det var den där morgonen för två år sedan. Samma morgon hade en granne valt att ända sitt liv, vilket innebar att hela gatan var full av polisbilar, gråt och skrik.
Jag och Ulrica hade i alla fall fått tid på oss att förbereda för den här dagen och tiden som skulle följa och det är det ju inte alla som får.

Vad har då hänt i mitt liv det senaste halvåret?

För drygt tre veckor sedan gick min mamma bort. Den sista tiden fick hon allt svårare att gå och hon var därför på Karolinska sjukhuset för att göra något åt sin dåliga fot som bara blivit sämre och sämre under en längre tid. Eftersom risken var överhängande för blodförgiftning var den enda möjliga åtgärden amputation. Det hann dock aldrig gå så långt som till operation för på natten mellan den 24 och 25 januari stannade hennes hjärta och trots att personalen fick igång det igen återfick hon aldrig medvetandet och hon somnade in, lugnt och stilla, knappt ett dygn senare. Både jag, mina systrar och min systerson var där och det kändes bra att alla hann dit och fick vara med på slutet.
Just nu är det fullt upp med förberedelser för begravningen, bouppteckning och inte minst med att försöka hitta ett nytt hem till Miss, mammas elvaåriga innekatt (någon som är intresserad av en ny bekantskap?).

Mycket mer positivt är att jag och Anna har bestämt oss för att flytta ihop och varje helg går vi på lägenhetsvisningar. Det är en spännande tid med många tankar och drömmar, men det kommer bli ännu mycket bättre när vi väl bor ihop. Jag är så lycklig att jag har Anna.

Det funkar jättebra mellan Adam och Alva och Anna och även om fotbollsträningar tar en stor del av deras fritid så försöker vi hinna med att göra saker tillsammans då och då.
Häromdagen firade vi Adams 17-årsdag (stor kille!). Då var både mormor, Ulricas bror med sambo och Ulricas syster från Öland med. Det var väldigt mysigt och nu har Alva beställt ett liknande kalas då hon fyller 14 (vad hände med mina små barn?) nästa helg.

Doris trivs väldigt bra på dagis. Varje morgon sitter hon i baksätet och gnäller längtansfullt när vi åker dit. När vi stannar utanför börjar hon skälla och sedan gnäller och skäller hon om vartannat ända till dagisfröken släpper in henne. Sedan är hon tyst hela dagen tills jag kommer och hämtar henne igen.
Hon har blivit mycket mer social med de andra hundarna på dagiset. I början var hon så reserverad men nu tar hon för sig precis som hon ska. Det är skönt att hon trivs så bra.

Det är också skönt att jag har mina Doris-barnvakter Ulla (Ulricas mamma), Barbro och Leif (Annas föräldrar) och morsan och farsan (min syster med sambo). Utan dem skulle jag och Anna inte kunna göra en bråkdel av allt vi gör. Här är några av de saker som vi hunnit med det senaste halvåret:
Konserter med Dolly Parton, Peter Jöback, Paul McCartney och Killer Queen (gissa vilken musik de spelar...).
Resor till London och Paris (i London såg vi musikalerna Blood brothers, Wicked, Billy Elliot och Wizard of Oz).
Spamalot, Zpanska flugan, The Show of Christmas (Coops Globenkonsert som vi brukar se varje år).
Vi har tillbringat en helg på Fårö (vi bodde faktiskt i Ingmar Bergmans hus).
En häftig grej var Phantom of the Opera, en livesändning på bio från Royal Albert Hall.
Vi har sålt saker på en loppis i Malmköping och haft massor av spelkvällar.
Och i förrgår var vi på Cirkus och såg Özz Nûjens show.
Förutom detta har vi så klart varit på Norra Brunn otaliga gånger och även på Magic Bar (där jag också hunnit med att gå en trollerikurs!).

Det ser mycket ut när man radar upp det så här (och ändå har jag antagligen glömt en del), men det handlar ju bara om att göra sådant man tycker om och ta tillvara på den tid man får.

Nu ska jag gå och hämta Lill-Wembley som i dag är på service precis bredvid Doris dagis. Wembley, som vi köpte bara några veckor efter Ulricas diagnos, har till slut bytts ut mot en lite mindre, men nästan exakt likadan bil.
Efter det ska jag hämta Doris så vi kan åka ner till graven för en promenad och för att tända ljus. Ulricas pappa har fått en grav nästan bredvid Ulricas, så det blir antagligen två ljus som ska tändas, om inte Ulricas mamma redan hunnit dit i dag.

Ta vara på er och era liv och ha en fantastisk vår, det tänker i alla fall jag ha.