Ulricas box of chocolate

17 augusti

2011-08-17T21:00:00.004+02:00

I dag har det gått ett och ett halvt år, så jag tycker att det är dags för en liten blogguppdatering.

Det välbehövliga sommarlovet är slut och om ett par dagar kommer eleverna. Jag har en sexa i år och det är en ganska kul ålder så det känns bra.
Adam har börjat gymnasiet (han som bara är en liten kille, vad hände egentligen?) och Alva byter också skola och börjar sjuan om några dagar. Nya kapitel i deras liv, men det kommer säkert gå jättebra.
Under sommaren har jag bara haft barnen några udda dagar, vilket så klart varit tråkigt, men både de och jag har hunnit med väldigt mycket. Fotbollsturneringar och cuper har tagit dem till Piteå, Göteborg, Torsby och Gotland (och kanske ännu fler ställen som jag har missat). Förutom det har Alva varit på Öland och Adam på en kompis landställe. Själv har jag, och min fina Anna förstås, besökt släktingar i Göteborg, sålt saker på loppis, sett BAO på Gripsholms slott, varit på två bröllop, tittat på ny bil (men än så länge är det Wembley som gäller) och haft ett oändligt antal mysiga grillkvällar.
Sommarlovet avslutades i helgen med en kräftskiva på landet och Diggiloo på Ulriksdals slott, så det känns verkligen som att vi har utnyttjat ledigheten till fullo.
Nu när terminen drar igång kommer barnen, som nu även har träffat Anna vilket jag är väldigt glad över, helt säkert komma hit oftare, även om vi inte bestämt några datum än.

På midsommardagen drabbades familjen återigen av en stor sorg då Ulricas pappa drabbades av ett kraftigt hjärtstopp. Alla återupplivningsförsök var förgäves så min renoverings-, data-, båtvakts-, lotto- och mycket mer -kompis finns inte mer. Han och Ulricas mamma har varit ett så stort stöd ända sedan den där hemska dagen i december 2006 så det inte finns ord att tacka dem tillräckligt. Jag hoppas och tror att Ulricas mamma känner att jag finns där för henne nu.
Det är så konstigt att han är borta. Det hände så plötsligt och oväntat, inte alls som i Ulricas fall där vi hunnit förbereda oss (i alla fall mycket av det praktiska) i flera år.
Återigen en påminnelse om att livet ibland tar snabba vändningar och att man aldrig vet hur lång tid man får.

I dag har ju hovet meddelat att kronprinsessan Victoria och prins Daniel ska ha barn vilket får mig att tänka på att Ulrica sa att hon så gärna hade velat se deras bröllop, men vi visste ju då att hon inte skulle hinna det. Tidigare i bloggen tror jag förresten att det finns en liten berättelse om när Adam skakade hand med Daniel på Ica...

Med en blandning av sorg och glädje, det finns trots allt mycket att vara lycklig över, lämnar jag er för den här gången.

Ha ett jättebra liv med era nära och kära så kanske vi hörs här igen någon gång.

Kärlek!

Ett år

2011-02-17T19:36:00.002+01:00

Ett år...
Jag kan verkligen inte förstå det.
Nu har jag lyckats gå igenom en födelsedag, ett sommarlov, en julafton och alla andra dagar som jag har så många bra minnen av från mina år tillsammans med Ulrica.

Det första året har gått förvånansvärt bra trots allt och jag är helt säker på att jag till stor del har Ulrica att tacka för det. Alla gånger vi pratade om hur det skulle bli för mig och alla förberedelser som vi gjorde har underlättat otroligt mycket.
Jag visste precis hur hon ville ha begravningen, vad jag skulle göra med hennes kläder, hur arvet skulle fördelas och mycket annat. Vi pratade till och med om vad jag skulle äta, det var ju alltid Ulrica som lagade maten (och jag som diskade). Ett trivialt problem kanske, men det visar ändå hur många aspekter av det här som vi diskuterade.

Ibland har jag gått in här på bloggen och läst vad vi gjorde exakt ett år tidigare. Varje gång jag gjort det har tårarna börjat strömma och gulliga lilla Doris har kommit springande för att trösta, även om jag suttit i soffan och hon legat och sovit i sängen på Ulricas sida, som hon numera har tagit över.

Jag tror inte att jag har berättat att Doris har börjat på dagis. Det ligger nästan på vägen till mitt jobb, så det är väldigt smidigt att lämna och hämta henne där. Hon var lite tveksam till dagislivet till en början, men nu älskar hon att komma dit. Redan när vi har flera minuter kvar att köra börjar hon gnälla så där längtansfullt som bara mormor kan få henne att göra annars.

Adam och Alva mår också förhållandevis bra och de bor med mig var fjärde vecka. Det är så skönt att ha dem här och de är så fina barn, eller är det kanske dags att börja kalla dem ungdomar?
Adam ska ju gå ut nian till sommaren och jag vet att Ulrica skulle varit väldigt stolt över honom och hans betyg som nästan bara består av MVG-n.

För ett par månader sedan skrev Alva ett så fint brev till Ulrica som jag frågade om jag fick lägga ut här. Det fick jag...

----------
Mamma

Det här var det sista du sa till mig, "jag gör inte det här med flit" och så sa du "du och Adam är det bästa jag har". Sen grät vi båda två i varandras famn. Det var fint men ändå sorgligt, sen sov du i 3 dagar.
Tisdagen 16 februari 2010 så sa jag inte god natt till dig och det var den enda dagen jag inte sa god natt. Och den 17 februari 2010 kl. 8.00 andades du inte längre det var den värsta dan i mitt liv, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt och tittade. Jag satt och höll dig i handen hela tiden tills du åkte med bilen, jag kollade på bilen tills jag inte såg den längre då började jag storgråta. Jag tänkte att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Jag älskar dig mamma. 17 november 2010 20:14
----------

Så fint skrivet och så jobbigt att läsa.
Jag märker allt mer att Alva påminner i så mycket om sin mamma, och det är den absolut finaste komplimangen jag kan ge henne.

Jag vill avsluta med att berätta att det som jag knappt vågade hoppas skulle ske har skett. Jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon heter Anna och är anledningen till att jag faktiskt mår riktigt bra just nu. Anna tycker, liksom jag (vilket ni säkert känner till vid det här laget), om att gå på teater, musikaler och konserter och vi har redan bokat in både Romeo och Julia, The Ark och Dolly Parton. Vi har roligt och mysigt ihop och även om jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon så här snart är livet alldeles för kort för att inte ta tillvara på något så här bra.

Till sist, ta vara på er och era liv. Och tycker ni om någon, tveka inte att berätta det.
Jag kan väl inte avsluta det här inlägget på ett bättre sätt än med Ulricas ord: Tänk kärlek!

Nio månader

2010-11-17T22:58:00.002+01:00

Återigen den sjuttonde, och nu har det gått nio månader...

Jag har inte skrivit här på länge, men eftersom era kommentarer fortfarande trillar in (jag läser alla) och ni skriver så fint vill inte jag vara sämre.

För några dagar sedan kom Ulricas gravsten äntligen på plats.
Ulrica hade en enda önskan vad gällde stenen och det var att det skulle vara en Ölandssten. Så när Ulricas föräldrar var nere och hälsade på Ulricas syster tog de helt enkelt med sig en lämplig sten tillbaka till stan.

Stenhuggaren, gravstensinskriptören, graveraren eller vad det nu kan tänkas heta, var väldigt osäker på om stenen skulle hålla för att gravera in texten på eftersom den var så porös, men han sa att han skulle göra sitt bästa och att han inte skulle ta något betalt för arbetet om den gick sönder under själva bearbetandet.

Tydligen höll den för helt plötsligt låg den på plats (trots att vi bestämt att han skulle maila förslaget på hur den skulle se ut till mig för godkännande och påpekande av eventuella stavfel).
Vi upptäckte den i helgen så den måste kommit dit i fredags, för i torsdags var det ingen sten där.

Jag hade bestämt att det skulle stå "Vår älskade" följt av namnet. Stenhuggaren undrade om jag kunde tänka mig att det inte skulle stå några datum utan enbart årtal för att minska risken för att stenen skulle gå sönder. Jag tyckte att det var okej, men ville att han någonstans på stenen skulle gravera in ett hjärta eftersom jag är ganska säker på att Ulrica hade velat det.

För dig som undrade var platsen är, och för er andra också för den delen, kan jag säga att det är området närmast Råcksta Träsk (jag går alltid in genom den grinden). Kvarteret har nummer 10 och gravnumret är 1655. Ett annat tips är att det är platsen med flest hjärtformade stenar...

För ett par veckor sedan var det ju höstlov och då passade jag och Ulricas föräldrar (och Doris förstås) på att åka till Västerås för att titta på utställningen i Domkyrkan. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotografier för Anhörigfondens utställning "På liv och död" som har visats där sedan den 24 oktober. Familjen Cederling är ju motivet på en av tavlorna och den historien finns att läsa här på bloggen den 16 april 2009 (fotograferingen) och den 6 maj (vernissaget i Storkyrkan). Jag har en förstoring av bilden ovanför pianot, men att se bilderna så stora (tre gånger två meter) är väldigt speciellt och väldigt känslosamt.

Om ni vill titta på den fantastiska utställningen får ni skynda er på för den håller bara på till den 21 november och efter det finns det inga fler tillfällen inplanerade.

Jag lovar ingenting, men när ni minst anar det kommer det nog ett nytt inlägg från mig här på bloggen. Tills dess hoppas jag att ni tar hand om er och varandra.

Bonusinlägg

2010-07-21T14:21:00.002+02:00

Jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev mitt förra inlägg, men jag tycker om att överraska...

Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.

När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.

Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).

Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.

Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!

Fem månader

2010-07-17T19:18:00.002+02:00

Återigen den sjuttonde. Det är helt otroligt att det har gått fem månader redan.

När jag läser mitt förra inlägg här på bloggen märker jag att det är mycket som är likadant (inte minst alla arbetsuppgifter som jag radade upp...). Det är fortfarande så overkligt att Ulrica är borta och vissa dagar är riktigt jobbiga medan andra faktiskt går hur bra som helst.

Sommarlovet, som jag längtade efter i mitt förra inlägg, har ju vädermässigt inte gjort någon besviken (fast bönder kanske vill ha mer regn?), och nog har det varit välbehövligt med lite ledighet.

Det är ju vissa saker man gör och platser man besöker på sommaren som jag förknippar med Ulrica och det är så klart jobbigt att uppleva dem igen utan henne. Men å andra sidan vill jag ju inte gå miste om de saker som vi tyckte om att göra tillsammans och det hade Ulrica heller inte velat att jag skulle.
Alltså har jag varit ute med Softa, besökt vänner i Dalen, träffat familjen Jumbo och varit på Allsången, saker som jag bara gjort med Ulrica tidigare.

Ja, Softa är i vattnet igen och motorn går återigen som den gjorde sommaren -08. Det är skönt att den gick att laga. Jag vill bara att allt ska vara så vanligt som det bara går och båten har varit en stor del av våra somrar de senaste åren.

Adam och Alva har bara varit här en vecka hittills under sommarlovet. Det är så klart både konstigt och tråkigt, men de har ju sina fotbollscuper och så. Dessutom vill ju deras pappa ha dem under tiden han har semester.
Jag vet ju att jag egentligen inte har någon rätt att ha dem hos mig längre och vill inte be om att de ska få vara här, men när terminen börjar igen hoppas jag att vi kan gå tillbaka till var fjärde vecka.

När jag skriver det här rinner tårarna och Doris kommer springande för att slicka bort dem. Hon är så gullig och jag är så glad att jag har henne. Hon har tröstat mig många gånger under de här månaderna.

Återigen vill jag tacka för alla kommentarer som jag lovar både läses och uppskattas. Det värmer i hjärtat när jag ser hur många som fortfarande bryr sig.

Tre månader

2010-05-17T23:37:00.005+02:00

I dag har det gått två månader sedan mitt förra inlägg, och alltså tre månader sedan Ulrica gick bort.

Tiden har gått fort, men också väldigt sakta. Det känns som bara härom dagen som hon fortfarande var "frisk" medan det i nästa sekund känns som att det gått en evighet sedan jag hade henne här hos mig.

Det är fortfarande så overkligt. Det kändes så självklart att det alltid skulle vara Ulrica och jag, och på något sätt kommer det också alltid att vara det.
Jag pratar ofta med henne, ibland tyst i huvudet och ibland högt för mig själv. Det känns som att hon är med mig och stöttar mig i det jag gör och det känns skönt att ha henne att bolla tankar med.

Jag, barnen och Doris kämpar på med att få vardagen att fungera. Alva har varit här ganska mycket, medan Adam mest hållit sig till varannan vecka som tidigare. Det senaste är att de kommer vara här var fjärde vecka nu, men vi får väl se efter sommarlovet som alltid brukar bjuda på en del speciallösningar vad gäller barnveckorna.
Det går i alla fall fortfarande långsamt framåt tycker jag, inte minst tack vare känslan att alltid ha Ulrica hos mig.

Jag är glad att det snart är sommarlov för jag har haft lite svårt att koncentrera mig på jobbet sedan jag ökade till heltid. Det är alltid intensivt i slutet av terminen med utvecklingssamtal och nationella prov i femman. Min situation i övrigt har ju inte hjälpt till precis.
Snart är det i alla fall dags för lite välbehövlig ledighet.

Minnesgoda bloggläsare minns kanske att Softas motor gick sönder i augusti, så det blir till att försöka få ordning på den innan vi kan njuta av en tur ut till Ormön. Förutom det har jag fortfarande bara tre våder tapeter på väggen i köket. På slutet hade Ulrica en önskan om att hinna se dem uppe, men vi hann inte klart (vi köpte tapeterna för flera år sedan, men andra projekt kom emellan. Inte minst byte av yttertak när det började droppa vatten ner på köksbordet). Vid vårt sista besök på Bauhaus köpte vi också golv som ska läggas i köket. Förutom det måste trallen på kökssidan oljas in och allting ska på plats igen i garaget efter hantverkarna. Och taket i badrummet är inte riktigt klart än...
Kort sagt finns det mycket saker som ska göras, som alltid när man har hus.

Livet går vidare, vare sig man vill det eller inte.
Och eftersom jag vet att Ulrica hade velat att det skulle gå vidare så ska jag fortsätta att leva som innan den 17 februari i den mån det går.

Jag älskar dig, Ulrica.

Första månaden

2010-03-17T08:35:00.002+01:00

I dag har det gått en månad sedan jag förlorade min älskade Ulrica. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant.

Det gick så fort på slutet. En vecka innan hon somnade in var vi ju på Bauhaus och handlade till vår badrumsrenovering. Visst, Ulrica var väldigt trött då, men det har ju gått upp och ner med orken tidigare och även om vi visste att det här verkligen var slutet så trodde ingen att det var så kort tid kvar.

Så här i efterhand tänker jag att det var bra att det gick så fort när det ändå bara kunde gå åt ett håll. Det hade bara blivit en jobbig tid, både för Ulrica och oss andra. Nu fick hon ju må "bra" nästan ända fram till slutet.

Det har varit fullt upp den här månaden med saker som måste göras, inte minst inför begravningen men även en massa saker som man kanske inte tänker på som att kortet i blippaffären stod i Ulricas namn, likaså Ikeakortet, telefonabonnemanget och faktiskt är också lilla Doris inopererade identifikationschip registrerat i Ulrica namn.

I torsdags var det då dags för begravningen. Ulrica och jag hade pratat om hur hon ville ha det så jag vet att hon skulle varit nöjd med resultatet. Det var en hel del livemusik och många lila blommor. Vid minnesstunden serverades chokladtårta, allt enligt Ulricas önskemål. Alltihop var väldigt fint.

Jag tycker ändå att den här första månaden har gått bättre än jag hade vågat hoppas. Jag har så klart tänkt hundratals gånger på hur den här tiden skulle bli och då har jag föreställt mig oro och ångest som skulle leda till att jag inte skulle klara av någonting. Ulrica och jag har så klart pratat även om det här och hon har hela tiden peppat mig och sagt att jag så klart skulle klara det, och jag är inte den som försöker motbevisa min fru.

När vi fick beskedet om återfall den första december 2006 vändes vårt liv upp och ner. Vi som skulle ha barn och bara ett år tidigare hade köpt vårt fina hus som vi trivdes så bra i. Den första tiden då fungerade vi inte alls. Vi åt inte (ett stort tack till Ulricas föräldrar som såg till att vi inte svälte ihjäl), vi sov inte och vi hade ingen aning om hur lång tid vi skulle ha kvar tillsammans. Läkarna sa att det inte fanns någon möjlighet för Ulrica att bli frisk men att de skulle göra sitt bästa för att se till att hon fick leva så länge som möjligt. Vid flera tillfällen under de här åren har målet att få leva så länge som möjligt vägts mot att få ha en bra livskvalitet, inte minst vid det sista beskedet om försämring då vi hade kunnat välja att sätta in cellgifter som kanske hade förlängt livet, men antagligen gett väldigt allvarliga biverkningar. Nu gick det så fort på slutet att cellgifterna aldrig blev något alternativ, men vi hade ändå kommit överens om att det inte skulle vara aktuellt att sätta in dem.
Under de här tre åren har vi sakta men säkert vant oss vid tanken på hur det skulle sluta och även om man så klart aldrig kan vara helt förberedd är jag glad att vi fick den här tiden till att diskutera om framtiden. Otaliga är de nätter då vi legat vakna och pratat och gråtit om vartannat.
Vi pratade till exempel om hur begravningen skulle vara och vilken kyrkogård hon ville ligga på (det blev Råcksta. En fin plats är utsedd, men själva urnsättningen får vänta till tjälen går ur marken) men även om vilka värderingar hon ville att jag skulle föra vidare till barnen och hur man gör köttfärslimpa (jag är inte så bra på att laga mat). Det känns väldigt bra att vi hade de här diskussionerna och jag känner att jag vet vad Ulrica skulle ha tyckt och tänkt i de flesta situationer och det är en stor trygghet för mig.

Jag vill avsluta med att tacka alla kända och okända bloggläsare för ert stöd och era fina kommentarer. De värmer. Jag vill även tacka er som till minne av Ulrica donerat pengar till olika cancerrelaterade organisationer.

Fortsätt nu att ta hand om varandra så hörs vi säkert snart igen.

Kärlek

2010-02-17T13:35:00.002+01:00

Ulrica somnade in för gott vid åtta i morse. Nu behöver hon inte vara rädd, ledsen eller ha ont mer.

Jag och Doris vaknade med ett ryck när hantverkaren ringde på dörren vid halv åtta. Vi öppnade och släppte in honom och gick sedan in till Ulrica igen. Då hörde jag att hon inte snarkade som hon gjort de senaste dagarna, utan mer lät en nöjd ton, som ett mmmm, glida över hennes läppar vid varje utandning.
Jag gick runt sängen för att sätta mig vid pianopallen vid hennes sida och såg då att hon hade ögonen öppna. Hon har sovit och haft ögonen stängda sedan i söndags när jag skrev det senaste inlägget.
Jag sa "Tittar du älskling?" och klappade henne på armen. Hon har ju varit helt okontaktbar under ett par dagar och visade inget tecken på att höra eller förstå mig nu heller. När jag sa att jag älskade henne drog hon ett djupt andetag och slutade sedan andas. Jag böjde mig fram för att klappa henne på kinden och hon gjorde ett litet ryck, sedan var hon stilla. Jag fortsatte att klappa henne på armen ett tag och säga att jag älskade henne.
Sedan ringde jag ASIH och sa att hon inte andades längre.

Jag gick ut till hantverkaren och sa som det var och att jag ringer efter honom igen när det passar lite bättre.
Sedan gick jag ner till Alvas rum och väckte henne (Adam hade sovit hos sin pappa och var i skolan).

En läkare och en sjuksköterska kom och konstaterade att allt verkligen var slut och vi hjälptes åt att bädda sängen, klä henne fin (i en lila blus, vad annars?) och att tända några ljus.

Ulricas föräldrar, Adam och Alva, Ulricas bror, jag och naturligtvis Doris satt sedan inne i vårt sovrum och grät, pratade och faktiskt också skrattade om vartannat ett bra tag innan vi tyckte att det var dags att ringa efter personalen som skulle transportera Ulrica till Bromma sjukhus.

Trots att allt är så otroligt hemskt, onödigt och ofattbart måste jag ändå säga att jag känner mig så nöjd med hur slutet blev. Att Ulrica fick vara hemma och somna in i sin egen säng och att vi fick ta ett fint sista avsked av henne.

Som många av er säkert förstår har Ulrica styrt upp en hel del av de saker som kommer ske den närmaste tiden och jag ska göra allt jag kan för att fortsätta uppfylla hennes önskningar.

Jag avslutar som Ulrica skulle ha avslutat:
Tänk kärlek!

Slutet

2010-02-15T22:18:00.003+01:00

Lasse här...

Jag förstår att många av er bloggläsare blir oroliga när Ulrica inte har skrivit något inlägg på några dagar och tyvärr är det nog nästan så illa som ni befarar.

Ulrica har snabbt blivit sämre och ligger nu i vår säng med en pump som portionerar ut lugnande medicin med jämn takt.
Hon är inte kontaktbar men jag tror och hoppas att hon har det bra trots allt.

Fram till i lördags mådde hon någorlunda bra, även om hon blivit svagare och svagare och behövde mer och mer hjälp som hon skrivit om i sina tidigare inlägg. Hon kände sig trött och gick och la sig redan innan Melodifestivalen, vilket inte är likt henne.

Dr Lidbrink förklarade för oss i onsdags att gifterna som levern inte längre klarar av att ta hand om till slut skulle hitta till hjärnan och göra så att det blir svårt att tänka klart, ta beslut och uttrycka sina tankar i ord. I lördags natt var det tydligen dags för dessa gifter att ta hjärnan i besittning och gårdagen var riktigt jobbig. Ulrica var orolig och visste inte vad hon ville och kunde inte förmedla de eventuella önskningar hon hade.

Eftersom vi är anslutna till ASIH ringde jag efter dem så att de kunde komma hit och sätta in medicin för att hon skulle få vara lugn.
Under natten fick jag ringa efter dem flera gånger så att de kunde höja dosen eftersom Ulrica vaknade och var orolig.

I dag har hon sovit hela dagen och det har varit sjukvårdspersonal här vid flera tillfällen. Läkaren som jag pratade med sa att det kan röra sig om dagar eller veckor innan slutet infinner sig och vi kom överens om att hon skulle få vara hemma så länge som möjligt eftersom det hela tiden varit Ulricas önskan.

Som jag skrev i början är Ulrica inte kontaktbar men vi (både hennes syster och bror och hennes föräldrar har varit här hela helgen) sitter så klart vid hennes sida och pratar med och klappar på henne i hopp om att hon känner ett lugn av vår närvaro. Naturligtvis är Alva också här och Adam som kom hem från Finland tidigt i morse.

Just nu är det väldigt jobbigt i det Cederlingska hemmet, och målet är så klart att Ulricas sista tid blir så bra det bara går.

Jag återkommer så klart med ett nytt inlägg här så fort det sker någon förändring.

Glass.

2010-02-12T21:38:00.003+01:00

Arbetet med renoveringen fortskrider och jag måste ge ALLA dozar en stor eloge för att de visar sådan hänsyn och jobbar på så smidigt och tyst.

Adam kom iväg till Finland som han skulle igår. I dag har vi fått meddelande om att resan gick bra och att han var bäst på plan efter dagens match och fick en vimpel av motståndarlaget för det. Det känns bra.

Igår skickade jag Lasse och Alva till blippaffären med en handlingslista under tiden Ma och Pa såg efter mig. Trots att det stod glass på den kom de hem utan Ben & Jerry glass till mig. De får fortfarande äta upp sitt misstag genom pikar från mig.

Jag befinner mig fortfarande i soffan och är mycket trött. I dag har vi haft besök av ASIH som ska bistå oss med hjälpmedel. Det känns kränkande och förnedrande att ha kommit så här långt och inte kunna klara mig själv längre.

Ett stort tack för alla fina blombuketter och alla smarriga chokladaskar som jag fått idag.

Dagens måste: Tänk kärlek!

Trött.

2010-02-11T10:11:00.004+01:00

I måndags kom då den dagen som Lasse och jag hade fruktat för hela helgen, när vi skulle tala om för barnen hur det låg till. Eftersom huset var fullt av hantverkare och jag låg i Adams rum stängde vi in oss där.
Barnen blev givetvis ledsna och vi med. Vi pratade mycket om att vi visste att den här dagen skulle komma och att vi ändå fått tre bra år med mycket upplevelser, skratt och kärlek sedan vi fick diagnosen. Vi bestämde att vi skulle ta tillvara på den här sista tiden ännu mer.

Adam som hade en Finlandsresa med fotbollen inplanerad i helgen där han eventuellt skulle bli uttagen till SM blev väldigt orolig för hur han skulle kunna prestera nu när han visste om det här.
Jag förstod honom men tyckte att han skulle åka ändå och göra sitt bästa för min skull. Han ville att jag skulle prata med hans tränare vilket jag också gjorde. Under träningen på måndagen fick Adam reda på att han redan var uttagen till SM och att han inte behövde känna någon prestationsångest. Jag blir så stolt över att det går bra för honom.

Sedan Lasse och jag träffades har vi tillbringat mycket tid på Öland vilket har betytt väldigt mycket för oss. Därför var vår plan att åka ner dit i helgen. Men efter det senaste läkarbesöket igår där levervärdena ökat ytterligare och bilirubinvärdet skjutit ihöjden avrådde Dr Lidbrink mig å det bestämdaste från att åka.
I stället kommer min syster upp till oss för det känns väldigt bra att ha alla mina nära och kära hos mig.
Beskeden vi fick i går har också minskat min tid drastiskt. Men jag hoppas och ska kämpa för att fortfarande få vara med på Alvas födelsedag och se det färdiga resultatet av renoveringen trots att jag börjar bli gul, är ohyggligt trött, orkeslös och klarar mindre och mindre av att ta hand om mig själv.

Jag vill passa på att tacka för alla uppskattande/peppande kommentarer och mail. Jag blir otroligt rörd och det betyder mycket för mig att jag har påverkat så många chokladätares liv till det bättre bara genom att dela med mig av mitt liv och sätt att se på det.

Dagens måste: Tänk tid.

Besked.

2010-02-08T16:54:00.002+01:00

Sedan i torsdags har min chokladask hållt låg profil. Jag förstår att det är många chokladsugna som undrat över min senaste status men jag har medvetet valt att lägga locket på för att låta mina älskade barn få veta först.

Beskedet vi fick i torsdags var att levervärdet nu är så högt att man inte kan/vill ge mer cellgifter utan låta tiden ha sin gång med så mycket livskvalitet som möjligt.

De kommer att fortsätta ge mig antikroppar var tredje vecka och sedan är det upp till mig att ta beslutet om jag vill ha det sista cellgiftet de har att erbjuda mig trots att jag förmodligen kommer att få enorma biverkningar.
Det känns väldigt konstigt. Det är klart att jag vill leva så länge som möjligt men inte till vilket pris som helst.

De kan inte säga något om någon eventuell tid men Lasse och Ma är sjukskrivna nu och Pa är ju redan pensionär så de är hemma med mig.
Hur det blir med barnen får vi se. De kanske mår bäst av sin vanliga vardag med skola och träningar. Eller är hemma då och då. Eller hela tiden. Time will tell.

Jag vill att ni ska veta att jag trots detta besked inte gett upp hoppet än. Jag vill hinna fira Alvas födelsedag, se det nyrenoverade badrummet, komma till Öland en gång till och hinna träffa alla de som betyder mest. Men framför allt vill jag spendera så mycket tid det bara går med mina älskade Lasse, Adam och Alva.

Jag skulle också vilja be er chokladätare med egna bloggar att inte länka till mig. Syftet med min ask har aldrig varit att få uppmärksamhet eller publicitet och jag vill även i fortsättningen ha det så.

Söndag.

2010-02-07T19:28:00.001+01:00

Helgen har bjudit på både höstnougat och körsbär i likör.

Smärta och svullnad, till viss del avplastning, goda middagar med familjen, Melodifestival (vad hände med Anders Ekborg?), en sväng till byggmarknaden och en början till en lightrenovering av köket.

I morgon är det måndag och hantverkarna kommer hit igen och ska göra något för sin lön men det är också en ny barnvecka och jag har saknat mina små svampar så det ska bli skönt att få pussa och krama dem igen.

Söndagskvällen avslutas med en älskad make och hund i soffan framför TV:n och gänget från Köping.

Frågestund.

2010-02-06T20:12:00.003+01:00

*Har du inte blivit vaccinerad mot svininfluensan?
Svar: Jo, jag har blivit vaccinerad.

*En kompromiss med moppen.är väl att köpa en begagnad moppe, den är då inte lika stöldbegärlig, om nu sonen kan tänka sig det?
Svar: Vi har pratat om att köpa en äldre mindre "tuff" men det är inget han kan tänka sig. Det viktigaste är att den är snygg och modern.

*Jag har försökt att hitta i din blogg när din sjukdom har börjat?
Svar: Jag blev sjuk första gången i april-02 och återfallet upptäcktes i december-06.

*Grattis på bröllopsdagen!! Vad gjorde ni för spännande?
Svar: Vi och barnen åt en underbar buffé på Lammet & Grisen i Sälen efter en heldag i skidbacken.

*Har du peruk på korthårsbilden?
Svar: Nej. Jag tog helt enkelt saxen och klippte av de resterande testar som hängde kvar efter vår bröllopsmiddag.

*Eran supersöta hund,vad är det för blandning?
*Hon är ju så bedårande söt Doris! Vad för raser är det i henne? Eller
är hon en yorkshireterrier?
Svar: Doris är en blandning mellan Shih-tzu, Lhasa apso, Yorkshireterrier och Papillon. Vi tycker att hon är en underbar mix som skänker oss mycket glädje och kärlek trots underbettet vi missade när vi köpte henne men som trätt fram mer och mer.
Idag är det dessutom hennes namnsdag. Grattis älskade lilla djur.

Hjälp.

2010-02-03T19:45:00.002+01:00

Här fortsätter renoveringen som den ska. Hantverkarna avlöser varandra, det låter och smutsas ner.

Jag ligger stationerad i Adams säng med benen i Alvas saccosäck i ett tappert försök att få ner svullnaden. I övrigt är det svårt att få till den där vilan min kropp så väl behöver för samtidigt måste jag vara behjälplig när hantverkarna stöter på patrull.

Pa och Ma har varit till stor hjälp de senaste dagarna då de tagit hand om Doris som är orolig och inte kommer till ro av allt spring och oljud. Hon har (trots att hon löper) varit där hemma och de har även gått promenader med henne eftersom jag inte är så rörlig just nu.
I morse när jag och Pa gick med Doris lyckades jag till och med ramla och jag hade aldrig kommit upp igen utan hans hjälp.

I morgon ska vi till Radiumhemmet för information om mitt senaste levervärde, fortsatt behandling och nya eventuella undersökningar. Jag känner mig lite ledsen och orolig inför det besöket.

Provsvar.

2010-02-02T14:58:00.006+01:00

Tidigt igår morse trillade de in, hantverkarna. Alva hade hunnit iväg till skolan och Doris var redo att tillsammans med Ma gå morgonpromenad och mata änderna nere vid Maltesholmsbadet.

Klockan nio hade jag en tid inbokad på Radiumhemmet för att få svar på mina senaste undersökningar så Lasse och jag begav oss dit.

Resultat enligt följande:

* Svårbedömda sammanväxta metastaser i levern. En del kan ha tilltagit och en del kan ha gått in i nekros (död).

* Oförändrade metastaser i skelettdelarna.

* Ett under omständigheterna väl fungerande hjärta.

* Mycket förhöjda levervärden. Vilket förklarar min okontrollerbara trötthet, smärta och otroligt svullna buk.

* Ingen övrig spridning.

Det höga levervärdet kan bero på att medicinen är för stark, att levern jobbar på för att ta hand om eventuell tumördöd eller att den är så påverkad av alla tumörer att den "börjar ge upp".
Som första steg lämnade jag ett nytt blodprov igår och cellgiftet jag skulle fått på torsdag sätts ut.
De senaste dagarna har även fötterna och benen svullnat ordentligt så jag har ökat mitt kortison- och vätskedrivandeintag med hopp om bättring inom en snar framtid.

Efter sjukhusbesöket åkte jag hem till hantverkarna och vår inplastade nedervåning igen. Jag hade några timmar på mig att göra det beboeligt innan Lasse och det lilla förvirrade djuret kom hem.
Det blev mysigt och kändes nästan som om vi campade genom att bo på så liten yta med nerpackade kläder och tandborsten i necessären.
Men det var konstigt också att Lasse gick in och la sig i Alvas rum efter han pussat mig god natt. Jag vill ju ha honom nära...

Inplastad.

2010-02-01T14:38:00.004+01:00

Det enda spår som syntes av något eventuellt 15-års firande igår befann sig i kylskåpet i form av en överbliven smörgåstårta.
Det övriga hemmet började tidigt på morgonen att förvandlas till en byggarbetsplats där ömtåliga möbler ställdes i säkerhet, rum stängdes av och det som gick plastades in.Arnes gamla turkosa badrum ska bli ett minne blott. Efter fyra år. När vi flyttade in skulle vi riva ut det på en gång. Men vi vande oss vid färgen och det var smidigt att bara kliva in i hans gamla duschkabin (trots baciller och partiklar). Sedan har tiden gått och vi haft andra projekt. Tills nu... Lasse och jag ska i en vecka framöver bo i barnens rum. För att ta oss dit utan att få med oss alltför mycket damm har det av Lasse och Pa tillverkats en plastsluss, som en labyrint man går igenom. Doris är mycket mycket skeptisk till denna skapelse.

Men å andra sidan är hon skeptisk till livet i största allmänhet just nu. Hon har nämligen börjat löpa så nu kan man verkligen kalla henne Mysko.

Adam 15 år.

2010-01-31T20:41:00.005+01:00

Sedan jag skrev sist har det varit full fart.

Fredagsmorgonen började tidigt med ett besök på vårdcentralen för att lämna blodprov. Fort hem igen för att gå på promenad med Doris och samtidigt följa med Alva till skolan.
Under promenaden ringde rörmokaren och undrade om jag var hemma så han kunde komma förbi och förbereda inför måndagen. Så det var bara att skynda hem med raska steg och en trött kropp.
Han blev kvar ett tag och sedan droppade barnen hem från skolan igen. Ingen vila där inte.

På eftermiddagen hade Ma erbjudit sig att hjälpa mig inför lördagen så hon tog ett varv med dammsugaren, diskborsten och dammtrasan innan hennes middag med Pa väntade.

Efter vår tacomiddag spelade barnen och Lasse ett parti Monopol innan vi såg Let´s dance och åt kladdkaka med glass. Vi stupade i säng efter en sen paketinslagning.

Adam är morgonpigg efter mig så för att hinna sjunga för honom innan han vaknade så blev morgonen relativt tidig med tanke på den sena kvällen.
Han hade inte önskat sig något speciellt men vi vet att märkeskläder och spel till PS3 ligger högt i kurs nu så därför blev det en hel del sådant.Jag ville också att han skulle få något mer "hållbart minne" och har tittat runt lite på litografier. Det blev till slut en Yrjö Edelmann.Adam var väldigt nöjd med alla presenter, både de från oss och övriga gäster.På kvällen blev det ett lagom 15-års firande med smörgåstårta, ost och kex och slutligen chokladtårta med grädde. Mycket prat och skratt med trevliga gäster som avslutades med Buzzspel innan de åkte hem i den tiogradiga kylan.

Onsdag.

2010-01-27T18:17:00.004+01:00

Barnen har varit här ett par dagar nu och det lunkar på som vanligt.

Jag ser till att de kommer iväg till skolan mätta, hela, rena och med rätt saker i skolväskan.

Det är promenader med Doris i skiftande väder och sedan ligga ett tag i soffan för att ta igen mig. Har jag tur hinner jag först till Alvas saccosäck...Tvätta någon maskin tvätt, planera och göra middagen, läxläsning, träningar och kanske en stunds samvaro alla fyra framför TV:n innan det är läggdax.

Jag önskar att jag hade orkat mer. Att ta bilen någonstans, gå en sväng i Vällingby, vara lite social och träffa någon, lyfta luren och ringa någon och uppdatera bloggen lite oftare. Men till det finns ingen ork. Trots att jag inte har ont längre räcker orken bara till att få vardagen att fungera.
Jag brukar ofta tänka på Dossyster som ville, orkade och gjorde så mycket fast hon hade så ont. Hur kunde hon? Var fick hon kraften från? Varför kan inte jag?
När jag tänker på henne tycker jag att jag ska ta mig i kragen och skärpa till mig. Men sedan tänker jag på att det är min behandling som kanske slår ut mig så här och då är det ju inget jag kan styra över.

Men vid närmare eftertanke så har jag orkat få till lite firande för Adam på lördag och renovering som startar på måndag så jag kanske inte är helt slut som människa ändå.

Helgen.

2010-01-25T11:51:00.004+01:00

Nu har jag mixtrat klart med kortisonet. Jag har hittat en dos där jag slipper den värsta smärtan i levern och de värsta biverkningarna av kortisonet. Det gör att jag har mer ork och lust och känner mig mer aktiv och positiv.

I fredags förmiddag började jag och Doris med en lång och skön promenad. Vi hann precis hem igen för att jag skulle hinna äta lite lunch innan datortomografin. Man får nämligen inte äta på tre timmar innan undersökningen börjar för att bilderna ska bli så bra som möjligt och jag hade en tid bokad till klockan två. Lasse hämtade mig så att jag hade god tid på mig att dricka upp vattnet innan resan in och ut ur röret började. Jag är så tacksam över att han är med mig på alla sjukhusbesök. Det betyder så mycket.

Pa hade erbjudit sig att se efter vårt lilla hjärta under tiden vi var på sjukhuset. Så när undersökningen var gjord passade vi på att hämta våra beställda mosaikplattor och köpa det kakel vi behöver till badrummet.
Stackars Wembley, som han fick kämpa hem med all last!

Fredagskvällen spenderade vi i soffan framför Let´s dance och en mumsig blåbärspaj.

Jag har haft lite funderingar en längre tid kring det här med Adams present. Att han fyller 15 känns lite "stort" och därför vill jag ge honom något speciellt/fint/vettigt.
Det har gått fort den sista tiden och i lördags fick jag lite panik över att det bara var en vecka kvar till den stora dagen.
Men det jag kom på och det vi i all hast åkte iväg och köpte är jag väldigt nöjd med. Det ska bli väldigt spännande att se vad han tycker.

När vi köpt paketet åkte vi och handlade förnödenheter till hans bjudning och fortsatte sedan till blippaffären för att fylla på köksskåpen en aning.
Väl hemma igen började vi röja lite i våra förråd för det är mycket som måste plockas undan och skyddas inför renoveringen.

En god fiskgryta, hemmagjord semla och det sista avsnittet av Stjärnorna på slottet fick bli lördagskvällens begivenhet. Det är nästan pensionärsvarning på den meningen...

Söndagen började med en skön, lång och vårlik promenad med Doris. Solen lös, fåglarna sjöng och vi blev lagom röda om kinderna. Sedan fortsatte vi med att röja, plocka undan och planera inför renoveringen. Det är mycket att tänka på!
Framåt eftermiddagen kom Ma och Pa hit för att byta gardiner, baka matbröd och sätta upp de sista reglarna i badrumstaket.

På kvällen åkte Lasse och hämtade Alva som ville komma hit för att se Köpinggänget tillsammans med oss och slippa åka buss till skolan idag. Mysigt!

Idag börjar en barnvecka och då är allt som det alltid borde vara.

Sömnbrist.

2010-01-21T17:14:00.007+01:00

Min sömn är inte vad den borde vara. Jag sover ungefär tre timmar per natt och det är på tok för lite för att vara jag.
Oftast somnar jag på en gång jag lagt mig men vaknar efter tre timmar av att jag har ont eller att jag är kissnödig. När jag sedan ska somna om igen är det omöjligt.
Det är då jag funderar över vad Adam ska få i present, om jag har fått spridning till hjärnan, om vi kan klippa Doris fast det fortfarande är ganska kallt ute, om, var och när vi kan åka någonstans, om vi skulle klara av att ta hand om en av alla ledsna skadade bebisar från Haiti men framför allt funderar jag på renoveringen som jag blivit arbetsledare för.Det är inte så att jag ska stå här som en liten Dooz (från Fragglarna) med hjälm på mig men eftersom vi anlitat egna företag istället för att anlita ett företag som står för hela konceptet så har det blivit jag (helt naturligt eftersom jag är hemma på plats) som ska se till att allt klaffar.
Dessutom är det ganska mycket som måste flyttas på och plastas in före själva arbetet börjar.
Jag är en sådan som måste ha koll på allt innan arbetet sätter igång även om det krävs mycket tankeverksamhet. Det skulle inte fungera för mig att stå och klia mig i huvudet och försöka lösa problem när väl arbetarna är på plats.
Men... jag tycker det ska bli spännande och kul. Och framför allt fint när det blir klart!

Doris och jag var ute på promenad redan strax efter åtta imorse eftersom jag skulle på utvecklingssamtal med Alva på förmiddagen.
Det blev ett samtal som mest kom att handla om hela Alvas situation och inte bara skolan. Redan förra veckan kom signaler om att allt inte var helt bra och jag kan förstå att min sjukdom är en bidragande orsak men jag tycker faktiskt att vi lever ett ganska bra liv när barnen är här hemma trots det.
Vi kom fram till att jag, pappan och läraren tillsammans ska få Alva att må bättre på de plan vi kan.

Vi har bestämt att ha lite extra firande för Adam när han fyller år trots att jag inte orkar fixa så mycket själv. Så idag har jag beställt smörgåstårta.

Efter jobbet började Lasse med hjälp av Pa regla upp för takpanelen så nu börjar saker hända i Arnes gamla badrum...

Thorax.

2010-01-20T21:49:00.003+01:00

Imorse kom Ma och hämtade Mysko för att gå med henne på morgonpromenad. De skulle gå ner mot vattnet, mata fåglarna och fortsätta strandpromenaden mot Hässelby. Där skulle Pa ta över djuret tills vi kom för att hämta henne.

Min förmiddag blev således lugn (och väldigt ensam!) innan Lasse kom hem från jobbet och hämtade mig för vidare färd mot Thorax och ultraljud av mitt hjärta.

Det var en ny upplevelse. När jag har kontrollerat hjärtat förut har jag legat fastspänd på en alldeles för smal upphöjd brits med ena armen rakt ut för att få kontrast i armvecket. Sedan har de fört en stor kameralik maskin så nära min kropp jag klarat av. Så har jag legat utan att röra mig, knappt andats eller ens funderat på att tänka i ca 15 minuter. Inte det roligaste jag gjort!

Idag fick jag ligga i ett nedsläckt rum på en bred fluffig brits utan att någon stack hål i min hud. För att ultraljudsmaskinen skulle glida bra kladdade de på salva och sedan skulle jag bara ligga och slappna av i 20 minuter. Det var mycket bättre!
Det första utlåtandet var att mitt hjärta såg ut att fungera utmärkt. Nu återstår det att se om Dr Lidbrink säger samma sak.

Innan vi åkte och hämtade Mysko igen svängde vi förbi rörmokaren som har hand om renoveringen av vårt badrum för lite kompletterande uppgifter. Och tur var väl det för då kom han på att de behövde höja väggduschen för att Lasse skulle kunna stå under den...

Kvällen har Lasse och min bror tillbringat i en alldeles för kall simbassäng. Under tiden har jag och det långhåriga djuret legat i soffan och tagit igen lite förlorat mys från dagen.

Jag har även börjat förbereda Adams 15 års-firande och på allvar börjat fundera över vilken toalettpappershållare vi ska ha i nya badrummet. Det är inte klokt hur många sorter och utföranden det finns att välja mellan. Dagens i-landsproblem eller?

Gargamel.

2010-01-19T13:23:00.006+01:00

Igår ringde jag Radiumhemmet och talade om att jag var trött på min svullna mage/lever och på att ha ont. Jag undrade om jag kunde börja med kortison för att få ner svullnaden och därmed eventuellt få mindre ont. Jo det gick bra. Då undrade jag om jag kunde mixtra med dosen tills jag själv var nöjd. Även det gick bra.
På min fråga om jag skulle sätta ut de mediciner som skulle kunna påverka resultatet av undersökningarna jag ska göra i veckan fick jag inget svar. Jag tycker det låter märkligt att göra undersökningar på organ där jag tar preparat för att "göra det bättre". Hur tillförlitligt blir då resultatet/provsvaret?!

Igår kväll fick jag äntligen min efterlängtade fruktsallad. Lasse skär äpple, päron, banan, kiwi och extra mycket apelsin i extremt små bitar. Den får gärna goffa till sig över natten men inte igår för jag var för sugen...

Idag känner jag mig som Gargamel, den elaka trollkarlen i smurfarna, när jag mixtrar med kortisondosen. Men faktum är att det redan känns lite bättre. Jag hade tänkt att gå till mormor för att fira hennes 85-årsdag ikväll. Men hon vill absolut inte att någon kommer. Tråkigt men man måste väl göra som hon vill. Så nu måste jag klura ut något lämpligt platt paket som går ner i hennes brevinkast...

Virke.

2010-01-18T14:38:00.003+01:00

Igår började dagen med en mysig gemensam frukost. På vardagarna försöker vi alltid äta tillsammans de veckor barnen är här men då har alla så bråttom. På helgerna får barnen sova ut och då brukar det bli flera olika frukostsittningar.
Men igår satt vi länge och åt tillsammans. I like!

Sedan hade Adam träning och försvann iväg. Han har bytt lag inom AIK (och spelar nu i AIK:s bästa p-95 lag. Stolt mamma!) vilket innebär att det kommer att bli fler träningar, matcher och läger. Tråkigt för oss men kul för honom.

Min söndag kan nog inte beskrivas med annat än anus. Jag hasade omkring med en stor mage innehållandes en svullen ömmande lever, en lagom irriterande huvudvärk och lite feber på det. Jag gjorde då något oerhört korkat. Nämligen att googla på symtomen och dess smärtlindring. Alla länkar ledde mig till Palliativ vård det vill säga vård i livets slutskede.
Så under tiden jag hasade omkring i livets slutskede och i tron om att hela buken och hjärnan var full av metastaser så åkte Lasse och Alva till byggmarknaden.
De beställde mosaiken till badrumsgolvet, köpte reglar och takpanel till badrumstaket och mängder av olika skruvar.
Nu måste jag bara bli lite piggare så att jag kan börja måla panelen för det kan inte Lasse. Det räcker med att titta på garagedörrarna, där vi målade en var, för att förstå varför jag måste bli piggare. Hans dörr blev katastrofal!

På kvällen spelade Lasse och barnen sällskapsspel och vi åt äntligen upp den kallrökta laxen som Adam suktat över hela veckan innan vi bänkade oss framför Köpinggänget.

Bak.

2010-01-17T14:19:00.003+01:00

Igår var Alva och Doris med Ma och Pa till Lövstaskogen. De fyllde på mat till småfåglarna och fortsatte sedan till Gåseborg där de åt matsäck. Det blev en utflykt på flera timmar och Doris var helt slut efteråt.

Under tiden de var borta så låg jag i soffan och slumrade och Adam satt bredvid och spelade PS3.

När alla var "röjda ur vägen" kunde Lasse hänga tvätt, diska, dammsuga, få upp julsakerna på vinden och dra åt skruvarna i vår sängram. Det ska man göra på alla möbler efter ett tag men hur ofta gör man det??
Vi fick oss en tankeställare när vi bäddade rent i Adams säng för en tid sedan och två av benen lossnade och hela sängen rasade ihop. När vi kände på de två som fortfarande satt kvar så var de också på väg att lossna.
Så nu försöker vi ta möbel för möbel och vi blir alltid lika förvånade över hur mycket man kan efterdra trots att man dragit åt allt vad man orkat från början.

När jag vaknat till liv igen hittade jag några ägg i kylskåpet som inte ville vara med så länge till. Så jag förvandlade dessa (och lite andra ingredienser) till en sockerkaka och en cheesecake. Det var kul att ha ork och lust till att baka för det var väldigt länge sedan.
Och eftersom jag blev blåst på fredagens fruktsallad (blev erbjuden en skalad apelsin trots cockerspanielögon) så insåg jag att om jag ska få något lördagsmys så gällde det att fixa något själv.

Samtal.

2010-01-15T10:08:00.004+01:00

Igår eftermiddag ringde Alvas lärare. Hon talade om att Alva var ledsen och att hon tänkte skicka hem henne. Hon undrade också om det var något speciellt som hänt och hur det var med mig. Jag talade om att jag har ont och ofta ligger i soffan vilket jag tror påverkar båda barnen mycket att se.
När vi lagt på tog jag Doris för att möta Alva men vi gick om varandra och möttes inte förrän jag var tillbaka på uppfarten.
Då hade även Lasse kommit hem och vi satte oss alla tre för att prata om vad som gör henne ledsen och vad vi kan göra åt det.
För att göra henne lite gladare tog vi en sväng till Vällingby för att köpa strumpor (som hon var i akut behov av) och ett paket eftersom hon ska på tjejmiddag ikväll (och man kan inte komma tomhänt!).

Efter middagen som bestod av våfflor (jag var faktiskt sugen på det igen efter mitt våffel/bokmingel där det blev lite för mycket!) så åkte vi och tittade på kakel innan vi fortsatte till Solna för att hämta Adam från träningen.

Adam, som bytt lag och fått en ny tränare, ville att jag skulle prata med honom om min sjukdom. Så när vi ändå var där passade jag på att prata med honom om vår/Adams situation. Det blev ett väldigt bra samtal. Tränaren tackade mig flera gånger för att jag berättade så öppenhjärtligt för honom och han lovade att finnas till hands för Adam. Det känns bra.

Gårdagen blev jobbig men idag är det en ny dag.

Jag och Doris följde med Alva till skolan och fortsatte sedan på en liten runda. Doris tycker om att vara ute i det här vädret för när vi kommer hem så sätter hon sig demonstrativt bortvänd från mig och den öppna dörren och hon vägrar titta på mig när jag ropar in henne. Hon brukar få sitta så tills jag klätt av mig ytterkläderna då lunkar hon sakta in med uppgiven min och lågt hängande svans. Då är det svårt att hålla sig för skratt.

Fredagskvällens aktiviteter blir:

* Tjejmiddag för Alva.
* Tacomiddag för oss övriga.
* PS3 spel för Lasse och Adam.
* Let´s dance för mig.
* Och kanske, om jag ber med mina snällaste ögon, Lasses fantastiska fruktsallad som fredagsmys.

Promenad.

2010-01-13T13:51:00.003+01:00

Efter att ha sovit hela natten och vaknat utvilad gick jag upp med den övriga familjen (ja, okej Doris snoozade!). När det var tomt och tyst i huset gjorde jag henne sällskap i den fortfarande varma sängen ett par timmar innan vi tog vår promenad. Till Doris stora glädje orkade jag gå till hundängen där hon kunde springa lös. Det blev en härlig promenad för både mig (i snowjoggings ärvda av mormor) och djuret (som slapp sin jacka) i lagom kyla och snötäckt natur.

Det är skönt att kunna "blåsa" ur hjärnan från alla tankar när jag är ute och går. Men det är konstigt att det kan vara sådan skillnad på tankarna nattetid och under mina promenader. Promenadtankarna är så positiva.

Dreglar fortfarande över resor på nätet men vågar inte boka något. För tänk om jag blir sämre och inte kan åka. Eller om jag blir så dålig att jag aldrig mer kommer kunna åka. Klurigt det där! Men något måste hända. Så lite tid så mycket "vilja hinna med"!
Jag kanske helt enkelt ska nöja mig med badrumsrenoveringen som ligger i faggorna så länge.

Labil.

2010-01-12T14:08:00.003+01:00

Nu är barnen här igen och i och med det behövde kylskåpet uppgraderas. De veckor vi är själva så löser det sig alltid med maten på ett eller annat sätt men när barnen är här vill jag att det ska finnas flera sorters pålägg, frukter, grönsaker och middagar att erbjuda dem.
När vi ändå var i affären passade jag på att köpa årets första tulpanbukett. Så nu står en härligt lila bukett på vardagsrumsbordet.

Det är vanligt att barnen den första och sista dagen de är hos oss har lite tråkig attityd. Jag förmodar att det beror på bytet av familj och boende. Men jag har viss förståelse för det kan inte vara roligt att flytta emellan hela tiden.
Igår var det Alvas tur att komma hemdundrande och vara "tråkig". Hon ville diskutera sommarveckorna och vem som ska få vilka.
Eftersom jag lever lite från dag till dag just nu hade jag ingen större lust att gå in på någon djupare diskussion om något som är aktuellt om fem månader.
Vilket gjorde att stämningen inte var på topp under middagen.

Jag sover dåligt (tre timmar per natt är för lite va?) och känner mig väldigt labil just nu. Det är jobbigt att ha ont varje dag (även om det börjar bli vardag) och inte veta varför. Tankarna om att hela buken är full av tumörer ligger nära till hands.
Det är så mycket jag vill hinna med innan jag är för sjuk och innan jag har så ont att jag inte klarar av vissa saker. Det jag hade planerat in under hösten gick om stöpet på grund av biverkningar och att jag hade så ont. Jag tycker inte om att sjukdomen försöker tar befälet.

Nästa vecka ska en ny hjärtkontroll och datortomografi göras vilket också bidrar till mitt labila tillstånd. Men fram till dess njuter jag av mina tulpaner, snön, familjen (djur inkluderat) och resesajter på nätet.

Dagens måste: Gnäll!

Helgen.

2010-01-10T18:23:00.004+01:00

Torsdagens behandling gick bra. Pa var här och kelade med vårt lilla hjärta under tiden vi befann oss på Radiumhemmet. Det tar lite längre tid att få behandling nu när allt ska in intravenöst i stället för i tablettform som tidigare. Men det gör inget för då får vi mer tid att mysa och sova tillsammans i sjukhussängen. Vi blev även serverade salta pinnar och julmust. Hon är så rar vår sköterska.

I fredags kände jag mig fortfarande pigg och hade lite krafter kvar av premedicineringen från dagen innan så när Lasse jobbat klart åkte vi till Fliesbergs i Bro och fyndade lite kläder på rean. Det är ju någon som fyller 15 snart...

Lördag och söndag har dock inte resulterat i några hårresande aktiviteter utan jag har varit ganska nöjd med livet i soffan. Lasse däremot var med en kompis och såg Avatar på bio i lördags och tvättade bilen i dag.
Under tiden Wembley blev ren så var Ma och Pa här och rengjorde vårt hem (och gullade lite med Doris!).

I morgon kommer barnen hit och då blir det full fart igen. Jag ska vila lite till tills dess så jag orkar med deras tempo.

Kattunge.

2010-01-06T17:32:00.005+01:00

Idag var Lasses sista dag på jullovet. Det är trist att han ska jobba igen för det har varit så skönt att han varit hemma när jag känt mig klen. Han har fixat det mesta under tiden jag legat i soffan och haft ont.

Efter att Lasse och Doris gått en liten kissrunda (jag hoppas att det bara är Doris som kissar i alla snövallar!!) så åkte vi till min lillebror.
Han och hans tjej hade varit och hämtat en ny liten kattunge igår och på vägen hem hade deras bil gått sönder. Så idag var vi välkomna att titta på lilla Nero och hjälpa min bror att bogsera bilen till ett varmgarage där han kan fixa med den utan att frysa ihjäl.När bilen var på plats åkte vi vidare till byggmarknaden för att titta på kakel/mosaik till nya badrummet. Det finns en hel del att välja på men inte det vi vill ha så jakten fortsätter. Men vi gick inte tomhänta därifrån, nejdå, en påse sand fick följa med oss hem så nu är det färdighalkat på uppfarten.

I morgon får jag behandling igen och det känns inte kul. Hur kommer jag må den här gången? Hur kommer min lever reagera på mer medicin? Kommer jag få ännu ondare? Många frågor och den som lever får se...

Tisdag.

2010-01-05T17:05:00.003+01:00

Vad roligt det varit att få reda på var ni bor! Men det innebär ju att jag kommer att fundera ännu mer på er när vi åker igenom/passerar olika städer/orter...

Igår gick Doris morgonpromenad till vårdcentralen. Lasse väntade utanför med henne under tiden jag lämnade några rör blod inför behandlingen på torsdag.
Sedan gick vi hem igen för att köra barnen till deras pappa och på vägen hem tog vi en repa i blippaffären för att fylla på vårt tomma kylskåp.

Idag har vi varit i kontakt med de som ska renovera vårt badrum och de har planerat in det till i början av februari. Så nu börjar det närma sig.

Jag fick även ett samtal från sjukhuset att mina levervärden var lite förhöjda så de sänker dosen en aning på torsdag. Jag ville veta orsaken till varför jag har ont. Om det beror på att medicinen angriper tumörerna och då orsakar smärtan eller om levern är så påverkad av all stark medicin jag fått de senaste tre åren att den nu inte klarar av mer. De kunde inte svara mig utan sa att jag får ta det med Dr. Lidbrink vid nästa "date". Det är jobbigt med ovissheten och oron.

Ett besök i Vällingby hanns också med innan affärerna stängde. Först apoteket och nya tandborstar sedan lunch på Vällingehus (jag åt Lasses pizzakanter) och slutligen Stadium där vi köpte varsin Peak Performance mössa (en lila till mig så nu får Lasse tillbaka sin svarta Bulamössa).

Dagens måste: Öppen spis.

Hemfärd.

2010-01-03T19:46:00.004+01:00

I morse ringde klockan redan vid nio. Vi hade mycket att göra innan Wembley skulle ta oss till Stockholm igen. Packa, städa efter oss och gå med Doris. Men framförallt få åka med hästen Tore.Solen sken från en klarblå himmel på ett kallt och snötäckt Öland när vi sa hej då till min syster och alla djuren.
På vägen hem skojade jag med Adam och sa att jag tänkte komma och fika med hans klass som jag gjorde på Lucia. Aldrig i livet fattar du väl, var hans svar. Varför inte då, undrade Alva. För då hade hon fortfarande frisyr kvar, svarade Adam henne och vi skrattade alla tre åt hans svar. Det är tur att vi i alla fall kan ha roligt åt min tragiska "frisyr".

När vi är ute och åker kan jag inte låta bli att fundera över om det finns någon som läser min blogg i just den staden vi åker igenom. Några städer vet jag om. Men Mönsterås? Fårbo? Västervik? Tystberga?

Snöyra.

2010-01-02T21:04:00.006+01:00

Nyårsafton bjöd inte på några skandaler. Vi åt vår trerätters middag, tittade lite på tv och väntade in tolvslaget.
Strax innan tolv klädde vi oss varmt och gick ut. Barnen gick med min syster och hennes kille till några grannar där byns fyrverkeriavfyrning ägde rum. Lasse, jag och Doris däremot stannade kvar vid huset och skickade iväg våra svävande lyktor och skålade i Pommac.

De senaste dagarna har det blåst och snöat en hel del. Lasse och jag har gått ut med Doris i snöyran och Adam och Alva har hjälpt min syster med hästarna i stallet.Men annars har våra uteaktiviteter ställts in. Istället har vi roat oss med att lägga pussel, spela kort, läsa och spela sällskapsspel.

Nu börjar vår Ölandsvistelse lida mot sitt slut och det är bara några dagar kvar på jullovet. Jag är glad att vi tog beslutet att åka hit, trots min lever som dummar sig, för vi har haft några underbara dagar här allihop.

Nyårsafton.

2009-12-31T21:03:00.003+01:00

Idag har vi haft det riktigt kallt här på ön. Men Doris behöver gå ut så några ruggiga promenader har det blivit ändå. På en av promenaderna gick vi runt bland husen och drömde om vilket vi skulle vilja ha. Det är så härligt att gå och drömma för i drömmarna är allt möjligt.
Min onda lever är en ovälkommen gäst som hängt på till Öland. Men jag tycker ändå att det gått bra hittills. Smärtan kommer och går, ibland är det bättre och ibland sämre.

Annars har dagen gått åt till att ladda (sova) inför kvällens festligheter, fundera ut lämplig klädsel, tillaga nyårsmiddagen och duka. Barnen har även knåpat ihop en frågesport åt oss vuxna.Alla människor och djur i familjen Cederling önskar er som nallar ur asken ett riktigt gott nytt år!

Onsdag.

2009-12-30T12:03:00.004+01:00

Julafton nummer två var uppskattad av alla närvarande. Ma och Pa hjälpte till med middagen vi åt innan paketöppningen började. Många och fina julklappar öppnades till Doris stora förtjusning eftersom hon fick leka med alla kartonger.

Vi hade sedan tidigare planer på att fira nyår hos min syster på Öland. Men jag var länge tveksam eftersom min lever gjort sig påmind de senaste dagarna.

Igår gjorde vi ändå slag i saken, ont eller ej, och tog Wembley de 45 milen till Tryggestad.

Idag har vi gått en underbar promenad i strålande sol, barnen har ridit och vi planerar som bäst inför nyårsmiddagen.

Julhelgen.

2009-12-28T12:25:00.003+01:00

Julhelgen har varit både körsbär i likör och höstnougat (eller bra och anus som Fredrik och Filip skulle sagt).

Julaftonen började med en Dorisrunda för mig. Sedan hämtade Lasse upp oss för vidare färd till Dossysters och bebisens viloplatser.
Klockan ett var det grötlunch och byte av julklappar hos Lasses mamma. Till Doris stora glädje var morsan och farsan också där.
När Kalle Anka började klockan tre var det bestämt att Ma och Pa skulle komma till oss så jag och Doris tog en promenad hem tills dess (Lasse tog bilen).
Vi åt gott, tände en brasa och hade det mysigt.
Vi hade bestämt att inte köpa julklappar till varandra i år men Doris fick ett stort rött paket som först såg ut att vara till mig när hon krafsat upp halva...men när hon öppnat hela såg vi att det var till henne trots allt.
Juldagen blev sådär lugn och skön som bara juldagar kan vara och vi laddade upp inför mellandagsrean när alla våra julklappar till barnen skulle inhandlas.

Men som vanligt kan man aldrig planera något i förhand när man är sjuk.
Jag började känna av min lever redan till frukosten i lördags men jag hade inte tid att ha ont så vi åkte till Barkarby Outlet i jakten på de perfekta julklapparna. Efter en stund var smärtan outhärdlig så vi åkte hem och jag tog en morfintablett. Det gör jag aldrig om. Resten av dagen/kvällen och dagen efter var jag helt drogad men det onda försvann inte.

Idag är det måndag (och jag har fortfarande ont) och barnen kommer hit. Lasse och jag är väldigt nöjda med de klapparna vi lyckades införskaffa. Nu återstår bara att se om barnen är av samma åsikt för idag firar vi julafton nummer två.

God Jul.

2009-12-23T15:28:00.003+01:00

Imorse gjorde vi oss i ordning på ett kick för att slutföra överraskningen.

Idag var nämligen Pas sista dag som yrkesverksam. Han har tagit det kloka beslutet att sluta jobba tidigare för att nu bara kunna njuta av livet. Det här ville vi barn uppmärksamma på något sätt men han är inte helt på vad gäller alltför stora överraskningar. Så därför var min första idé om att göra en fågelskrämma med t-shirten pensionär-09, hatt, tygpåse med bingolott i och kattmatsburkar utspridda runtom på tomten utesluten.
Istället fick han biljetter till en konsert senare i vår och en orkidé i glittrig kruka som stod på köksbordet och välkomnade honom när han kom från jobbet.Doris var också med men fick sitta och vänta på deras trappa under tiden jag smög in.
Så med det här kortet vill familjen Cederling önska alla chokladätare en riktigt GOD JUL.

Tisdag.

2009-12-22T18:51:00.004+01:00

Igår var det måndag igen och dax för barnen att byta familj. Det var extra jobbigt att lämna dem efter vår mysiga minisemester och eftersom det innebär att vi inte får fira jul tillsammans. Men jag, Lasse och vårt lilla djur får göra vårt bästa och äta god mat och mysa, så får vi ha julafton på måndag när de kommer tillbaka till oss igen.
Jag kramade svamparna god jul med en stor klump i halsen men sparade tårarna tills vi kom till bilen.

När vi kom till blippaffären var det bara att ta nya friska tag och torka tårarna för att handla julmat.
När maten var inhandlad bar det av hemåt för att börja ta reda på tvätt och packning efter helgens äventyr.
På kvällen var det bestämt att en kompis/gammal kollega skulle komma hit på en bit mat och kanske ett glas vin. Det blev mer än ett glas vin för herrarna, god middag (ett nytt recept), mycket prat och aktieinköp för många tusenlappar innan han tog bussen hem i vinterkylan vid ett.

Imorse blev det av förklarliga skäl sovmorgon till halv tio så vi fick bråttom iväg till Radiumhemmet där jag skulle få min andra vaccindos. När vi ändå var där gick vi upp till behandlingsavdelningen och överlämnade en julkram och en chokladask till min sköterska. Jag tror det uppskattades.

På vägen hem ordnade vi med det sista inför överraskningen...

Kvällens aktiviteter: Lasse som vill kunna äta julmaten med gott samvete är och simmar med min bror under tiden jag ligger i soffan med fötterna i saccosäcken och äter Lindts Lindorkulor, utan dåligt samvete.

Fjällsemester.

2009-12-20T20:11:00.009+01:00

Det var en lång bilresa upp till Sälen. Men målet var resan värd.

Det var så vackert med alla snötyngda träd, en mysig liten stuga och väldigt väldigt kallt.
De första två dagarna var det så kallt att Doris inte ville/kunde gå ut utan att direkt frysa om sina små tassar. Det blev femminuters promenader, sedan började hon lyfta på tassarna och titta olyckligt på oss som fick bära henne tillbaka till värmen. Inte heller de tre skidfantasterna kunde åka några längre perioder utan att behöva värma sig.
Men som alltid vid riktigt kallt väder så var det blå himmel och en skinande sol.Fredagskvällen tillika vår bröllopsdag tillbringade vi på restaurangen Lammet & Grisen och avnjöt deras buffé. Ma hade ringt restaurangen i smyg så när vi satt oss fick vi en flagga på bordet. Det var busigt gjort! Vi hade en trevlig kväll och åt gott alla fyra.
Det var INTE mycket hår kvar men jag lyckades få upp det kvällen till ära. När vi kom hem till stugan igen klippte jag av det sista med en sax.När jag var hos Dr. Lidbrink i onsdags så ändrade vi lite med mina mediciner. Jag ska sluta med hjärtmedicinen och ta vätskedrivande ett tag istället för att se om jag mår bättre. Jag ska heller inte ta den skelettstärkande medicinen varje dag utan "någon gång då och då".
Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker redan att jag mår bättre och är inte alls lika trött.

Lördagen bjöd på mulet och lite mildare väder. Då var både Doris och skidåkarna ute och njöt av snön. Adam och Alva sprang till och med ut och rullade sig i snön efter bastubesöket.Fem körsbär i likör får helgens fjällvistelse av mig.

Fem körsbär i likör får också hemkomsten till Vällingby där Ma och Pa passat på att julfixa åt oss. Även detta i smyg. De hade skottat uppfarten, dammsugit hela huset, sytt nya julgardiner och satt upp i kök och vårt sovrum (putsat fönster?), skurat köket och gjort en vacker julgrupp till vardagsrummet. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Hur kan vi någonsin tacka tillräckligt för allt de gör för oss?

Dagens måste: Ma och Pa.

Läkarbesök.

2009-12-16T18:37:00.003+01:00

Jag är fortfarande väldigt trött och sover mycket men håret hänger kvar. Nu får de testar som kämpar sig kvar stanna på hjässan så att jag har "hår" på fredag när vi firar bröllopsdag.
Alva var hemma med mig igår också för att pigga på sig tills idag när hon gick till skolan igen. Hon fick också sin andra vaccinationsspruta igår med en öm arm som följd.
Det var riktigt ordentligt med snö som föll igår och ingen var gladare än Doris. Hon visste inte hur fort hon skulle hinna lukta på alla nya lukter. Hennes nos gick som en plog i snön och hon hoppade fram i snödrivorna. Tyvärr gick det lite väl fort vid tre tillfällen när jag hade henne kopplad så hon lyckades dra omkull mig.

På kvällen var Ma och Pa här och fikade, fick barnens önskelistor och sa hej då inför vår fjällweekend.

Idag har jag packat lite och träffat Dr. Lidbrink på Radiumhemmet. Vi pratade om mina biverkningar av den nya medicinen, mitt hår och om hur jag mår i själen.
Själen mår nog inte så bra som jag skulle önska. Men jag vill inte ha antidepressiv medicin. Kanske att jag börjar gå hos min terapeut igen efter jul. Tills dess kämpar jag på.

Ikväll fortsätter vi packa varma kläder och andra skidattiraljer med ett avbrott klockan åtta då jag måste se böndernas val.

Luciahelg.

2009-12-14T21:13:00.002+01:00

I lördags gjorde vi inte något speciellt utan tog det bara lugnt. Om man kan kalla tvätta, laga mat, slå in julklappar och handla att ta det lugnt.
Lucia firade vi med en sovmorgon sedan lite fix hemma innan vi slutligen åkte till Högalidskyrkan för att se deras Luciatåg. Det var fint men jag har inte riktigt kommit in i någon julstämning än. Kanske dagens snö och kyla kan hjälpa julstämningen på traven.
Idag har jag haft sällskap av en sjuk Alva som var för snorig för skolan. Nu hoppas vi att hon blir bättre så hon kan få sin andra vaccinationsspruta innan vi åker till Sälen och att Lasse och Adam som också är snoriga blir friska och inte lyckas smitta mig.

Sjukdomsstatus: Mitt hår är väldigt glest men hänger fortfarande kvar med hjälp av klämmor. Med en effektiv medicin mot illamående så har helgen varit hyfsad men jag har varit/är kolossalt trött. Jag känner också av en svidande och pirrande känsla i munnen som nog är början till blåsor.

Idag firar vi att körsbär i likör vann Marabous omröstning och därmed får stanna kvar i Aladdinasken.

Uppdatering.

2009-12-11T11:52:00.007+01:00

Igår fick jag behandling igen. Jag hade svårt att sova natten innan för det kändes inte kul att få mer av den här medicinen som gör så mycket ont med mig.

Dessutom har jag sedan jag var sjuk första gången utvecklat ett betingat illamående mot färgen orangeröd, som gör att jag blir illamående och vill kräkas så fort jag ser någon vätska med färgen oavsett vad det är.
När min sköterska kom in med droppåsen förra gången höll jag på att få panik. Jag försökte förklara min situation på ett mycket behärskat och pedagogiskt sätt för hon trodde att jag skojade. Till slut förstod hon allvaret och var så rar och klädde in hela droppställningen inklusive slang med handdukar så att jag skulle slippa se eländet och det funkade.

Igår var hon förberedd med handdukar redan när jag kom. Hon bad också så hemskt mycket om ursäkt för det här med håret som hon inte sagt något om. Men det var så väldigt väldigt ovanligt att hon inte tänkte på att säga något. Hon hade hört runt bland sina kollegor och ingen hade varit med om någon som tappat sitt hår av den här medicinen. I´m the one and only!

Jag hade lyckats få en tid efter behandlingen hos perukmakaren så nu är hårersättningen fixad också. Vi hälsar den nya peruken Mia välkommen till familjen! Hon har inte fått träffa de gamla perukerna Kurre och Vivi än utan ligger kvar i sin låda. Man vet aldrig vad peruker hittar på! Vi vill ju INTE ha en massa små toupéer...

Jag mådde ganska bra och Lasses page han klippt på mig hängde kvar med hjälp av hårklämmor så vi gick och såg Hairspray på Chinateatern igår kväll. Den var otroligt bra och något vi verkligen kan rekommendera. Jag är ju lite småkär i Rolf Lassgård som man men jag älskade honom som kvinna. Se och hör Hairspray!

Doris som fick en heldag med Ma och Pa hade passat på att se Nobelfesten på TV och bakat julkakor. När vi hämtade henne sent sent på kvällen fick vi med oss några nybakta kakor hem.

Idag åkte jag till jobbet (Adams skola) för att titta på Luciatåget. Sedan hade jag turen att bli medbjuden på fika i klassrummet efteråt. Det var mycket trevligt att få träffa hans gulliga klasskompisar (lärarna kände jag ju redan).
Hade fortfarande krafter kvar när jag åkte därifrån och begav mig därför till Ikea och Plantagen. Det gäller att rida på må-bra vågen!

Dagens måste: Idol finalen!

Hår.

2009-12-08T19:14:00.004+01:00

Igår ringde jag till Radiumhemmet för att få en remiss så jag kan fixa en peruk. Inte för att jag tror jag kommer använda den men ibland måste/vill man.
Som nästa fredag när vi firar vår treåriga bröllopsdag och ska äta middag på Lammet & Grisen uppe i Sälen (oj, tre djur i samma mening!), då vill jag nog ha hår och inte mössa.
De andra två gångerna jag tappat håret har jag haft tunna tuffa bomullsmössor eller keps. Det känns inte som jag när jag har peruk på mig men det är bra att de finns, in case of.

Jag har fortfarande hår kvar men det är helt "dött" och lossnar i otroliga mängder.
På torsdag är det dax för behandling igen och då om inte förr lär väl resten ryka, men jag vore väldigt tacksam för om det ville hänga kvar till på fredag för efter behandlingen ska vi gå och se Hairspray. Ja jag vet, det låter som ett dåligt skämt.

Idag har jag varit och lämnat blodprov (inför torsdagen) och sedan blev det en sväng i Vällingby. Det blev nya trosor i en storlek större än jag behöver så de inte trycker över magen, nya strumpor och en julklapp till Adam. Jag kände mig riktigt nöjd när jag gick hem till det lilla djuret igen.

Ikväll blir det tända ljus, slötittande på TV och inmundigande av pepparkaksdeg när Lasse är och simmar. Japp, så får det bli.

Förresten håller en liten överraskning på att planeras. I like!

Helgen.

2009-12-06T13:36:00.004+01:00

Fredagens Smedshagsträff var väldigt trevlig. Den här gången träffades vi i en våning på Östermalm med ett omtalat nyrenoverat kök och badrum. Vi började kvällen med bubbel och ett försenat 40-års firande, sedan blev det god middag och tårta till efterrätt. Vi var tolv stycken pratglada före detta kollegor som träffades så det blev mycket kackel och många högljudda skratt.
Adam och Alva var hemma med Doris och tittade på Idol och åt chokladbollar. Jag har lite dåligt samvete att det blev så sent fast jag sagt att vi nog skulle komma hem tidigt. Men jag kände mig pigg och jag slapp besöka den nyrenoverade toaletten så vi blev kvar längre än väntat.

Lördagsmorgonen började med en ordentlig sovmorgon för hela familjen innan barnen åkte till Grimsta för att åka skridskor. Under tiden barnen roade sig med klubba och puck så gick jag, Lasse och Monstret en riktig långpromenad i Grimstaskogen.
Det var två sura barn vi hämtade efter promenaden för de hade blivit osams och kallat varandra för både det ena och det andra.
Som tur var hann de bli sams igen innan kvällens teaterföreställning Choklad. Det är en improvisationsteater som Lasse och jag var på i våras och tyckte var så bra att vi ville ha barnen med oss den här gången.
Alla fyra var mer än nöjda med föreställningen vi såg, chokladen vi åt och julmusten vi drack. Efteråt åkte vi till Ma och Pa i Hässelby där Doris tillbringat kvällen med lussebullsbak. Alla lussebullarna fick följa med oss hem och ligger nu i vår frys i väntan på att värmas och ätas upp. Tack!

Idag har barnen varit och spelat hockey med min bror. Jag har legat i soffan med fötterna i Alvas saccosäck och Lasse har planerat den kommande skolveckan.
Ma och Pa kommer snart hit med en nylagad Janssons frestelse som vi ska äta till middag och fira andra advent.

Jag är ledsen och har gråtit idag. Och igår. Och i förrgår.
Det värker i min hårbotten och håret håller på att lossna. Fast Dr. Lidbrink sa att jag inte kommer tappa håret när jag frågade henne. Så nu håller jag helt oväntat på att bli flintskallig. Jag känner mig så lurad.
Jag hade fått ganska långt hår och det är oerhört psykiskt påfrestande att få stora sjok med hår i händerna så fort man kommer åt huvudet, därför har Lasse klippt en kort page på mig idag. Nästa steg blir att raka av det sista.

Nu är det många som tycker att håret inte är något att bry sig om när man som jag kämpar mot cancer och dessutom växer det ju ut igen. Men det funkar inte så. Jag vill inte att Adam och Alva ska skämmas över att ha en mamma utan hår. Jag vill känna mig fin inför Lasse. Även fast jag är sjuk så vill jag kunna se ut som alla andra.
Det finns inga tröstande ord just nu.

Dagens måste: Peruk.

Fötter.

2009-12-03T15:49:00.003+01:00

Mina fötter är svullna och tjocka redan när jag vaknar på morgonen men jag pressar ner dem i gympaskorna och går med Doris i alla fall. Efter ungefär 20 minuters promenad är fötterna i normal storlek igen tills jag tar av mig skorna.

Men idag överlistade jag vätskan som vill samlas i mina fötter.
Jag lånade Alvas saccosäck och la den i soffan, sedan laddade jag upp med tidningar, dator och telefoner innan jag la mig i soffan med fötterna i saccosäcken.
Inte vet jag var vätskan hållit hus under dagen men den har inte befunnit sig i mina fötter i alla fall. 1-0 till mig.

Idag var de som ska bila bort det gamla turkosa kaklet från -57 och sätta upp det nya här och tittade. Jag vet inte vad jag trodde men de kommer att behöva bila genom badrumsgolvet ner till vårt garage/förråd/hall för att komma åt alla rör som ska bytas och jag inser att det här kommer att bli riktigt dammigt och smutsigt. Överallt!
Undrar om Doris och jag ska ta en välbehövlig husmorssemester på en vecka under den värsta tiden? Någon som har förslag på trevligt ställe?

Adam kom hem idag och berättade att han visat min blogg för några tjejer i klassen. De hade fått upp ett inlägg om min diarré och han sa att de såg lite fundersamma ut och nog undrade vad det var för blogg jag hade egentligen men att de sagt att de tyckte jag skrev roligt och var gullig.

Jag tycker det var så modigt och utlämnande av honom att våga visa dem överhuvudtaget för han har inte velat prata i skolan om min sjukdom så som Alva gjort.

Lasse som har som hobby att lite nu och då byta ringsignal på sin mobil till alla möjliga konstiga signaler utan att säga till innan hade idag bytt till Hemglassbilens signal (för den tyckte han var rolig!). Alva och jag hoppade till av signalen och Doris som sov flög upp i fönstret och skällde. Det behövdes bara en blick för att han skulle byta till någon annan...

Moppe.

2009-12-02T12:33:00.003+01:00

Vilket underbart väder Mysko och jag gick vår morgonpromenad i. Strålande sol från en klarblå himmel och minus två grader. Jag kunde inte låta bli att tänka på att Ostfamiljen befinner sig under samma sol fast på andra sidan jorden och med plus 32 grader. Undrar om de också såg månen vi tittade på innan vi gick och lade oss igår?

Igår fortsatte mitt "jobb" med att försöka styra upp badrumsrenoveringen. Det blev några telefonsamtal och några mail för vi vill att det ska bli så bra och billigt som möjligt.

Under tiden Lasse var och simmade igårkväll så var Ma och Pa här och fikade. De vill också veta vad barnen önskar sig så det blev en hel del julklappsprat.

Det diskuterades även hurvida Adam ska få en moppe eller ej när han fyller år. Jag har lovat honom en men har nu ångrat mig eftersom det är så många som blir rånade på sina här runtomkring. Det vore väl en sak om de bara tog moppen men ibland brukar det tyvärr även sluta med en misshandel och jag vill inte riskera att han blir utsatt för det. Adam tycker jag är löjlig och det kan hända att jag målar fan på väggen men det är så jag känner. Jag vet att jag är extremt orolig.

Alva som brukar vara på ett uselt morgonhumör är riktigt glad numera. Jag är helt övertygad om att det beror på paketkalendern Ma fixat till dem.

Jag ser fram emot helgen då det är vår traditionsenliga Smedenträff på fredag och teater för oss alla fyra på lördag. Det enda orosmolnet är mina diarréanfall som brukar ge sig till känna kvällstid. Inte så kul att sätta sig på en offentlig toalett och "dundra" loss.

Reklam.

2009-11-30T18:53:00.003+01:00

På nyårsafton såg vi flygande/svävande lyktor försvinna ljudlöst upp mot himlen. Jag tyckte det var så fint och bestämde mig för att i år ska vi också ha sådana. Dels för att det var så vackert och dels för att man inte skrämmer djur som blir livrädda för fyrverkerier.
Eftersom jag tycker om både E-type och hundar så brukar jag ibland besöka The Palace. Det är ett projekt E-type varit med och startat som hjälper hemlösa hundar på Irland och även har ett samarbete med den svenska föreningen Hundar utan hem.

Idag när jag besökte sidan såg jag att de sålde just flygande/svävande lyktor och jag var snabb med att beställa.

Jag brukar inte "göra reklam" men idag nästan vädjar jag till er att tänka på alla rädda djur (och människor!) och njut av en flygande/svävande lykta istället för fyrverkerier i år på nyårsafton. Om du dessutom beställer din lykta HÄR så stödjer du Hundar utan hem.

Dagens biverkning är svullna fötter. Fötterna är helt fluffiga uppepå och en bit upp på benet men det gör inte ont.

Dagens i-landsproblem har varit det försvunna kalenderljuset som ska börja tändas i morgon. Alla fyra har varit engagerade i letandet och ingen har velat ta på sig ansvaret för försvinnandet. Efter lite muttrande återfanns det i en av julklappspåsarna. Familjefriden har återigen lagt sig.

Helgen.

2009-11-29T17:04:00.005+01:00

Igår var Ma och Pa här och hjälpte oss med att städa inför pyntningen. Ma putsade fönster och dammsög under tiden Pa hjälpte Lasse med att ta ner julprylar från vinden och sätta upp stjärnslingan i vardagsrummet. Vi hann även med en fika innan de lämnade oss och vårt skinande julhem. Tack för ovärderlig hjälp!En stund senare kom Ostfamiljen hit och premiärdrack Blossa 09 och åt wok med oss. Ostbarnet höll sina föräldrar ordentligt sysselsatta men vi hann ändå avverka både kroppsfunktioner, deras förestående Thailandsresa och så klart julen. Till efterrätt bidrog Ostfamiljen med marängsviss som vi slukade i ett nafs tills allt var så gott som slut. En mycket trevlig kväll som jag kände att jag "hängde med på" utan att gäspa för mycket och där diarréanfallet (förstoppningen har släppt!) lät vänta på sig tills gästerna åkt. Tack för det rumpan!

Idag har vi varit på byggmarknaden för att försöka hitta en lämplig inredning till vårt badrum. Det är inte helt lätt eftersom utbudet verkar outtömligt men jag tror vi är en bit på väg. Det blir en tvättställsblandare som heter Love me!
När vi kom hem fortsatte vi att göra julfint hemma till tonerna av Lasse Berghagens julskiva.Kvällen tillbringas framför TV:n med att tända första ljuset och äta godiset och ostbågarna som blev över från igår.

Advent.

2009-11-27T13:26:00.003+01:00

Fredag igen och en gnutta sol ute. Härligt!

Jag är fortfarande lite öm i min arm där jag fick sprutan men jag går inte baklänges och har heller inte börjat sjunga Blinka lilla stjärna på finska så jag är nöjd.
Efter att ha haft diarré i några dagar och tagit tabletter mot detta så har jag nu förstoppning istället. Fördelen med det är att jag vågar gå hemifrån och nackdelen är att man får hemskt ont i magen.
Jag har fått blåsor och sår i munnen också men blir det inte värre än såhär kan jag ta det.

Helgen blir lugn (även om grannen har förvarnat om en ljudlig 40-års fest) med lite adventspyntande och en middag med Ostfamiljen.

Jag har bett barnen att börja skriva önskelistor och i förrgår fick jag ett sms från Adam där det stod "Jag önskar mig pennor och sudd". Jag tyckte det lät perfekt annars tycker jag julklappsönskningarna blivit dyrare och dyrare för varje år.

En sådan här dag saknar jag skoljobbet. Vi brukade gå fackeltåg till kyrkan, se på uppträdande, sjunga adventssånger och sedan var det adventsfika för personalen.
Så mysigt.
Men jag får väl fira lite för mig själv med några pepparkakor och en liten vers:
"När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla männskor glädjas att fira få advent".

Spruta.

2009-11-25T18:43:00.003+01:00

Idag fick jag min första vaccination. Ma körde mig till Radiumhemmet, väntade utanför tillsammans med Doris och körde mig sedan hem igen. Eller inte riktigt ända hem, jag och djuret hoppade av lite innan och fick oss på så sätt en promenad.

Jag blir vansinnigt trött av medicinen. Det känns som om jag skulle kunna stå och somna. Så varje dag måste inkludera minst två timmars snarkande i soffan med kudde, filt och djur. Det värsta är att jag blir så "seg" efteråt.
Så för att piggna till lite idag gick jag och Doris till Lasses jobb för att överraska honom genom att sitta och vänta i bilen när han slutade jobbet.

Ikväll ska vi sitta inne och kura, lyssna på regnet som smattrar mot rutorna, kanske tända en brasa, se böndernas fortsatta jakt på en fru och äta äppelpajen vi fick av Ma.
Bara vara tacksamma över att vi har ett varmt fint hem, mat på bordet och varandra.

Tankar.

2009-11-24T17:34:00.004+01:00

I söndagskväll, efter pepparkakshusbak och middag tittade vi alla fem på TV. Det är inte ofta vi gör det för det brukar komma annat i vägen. Träningar, simning, läxor eller datoranvändande. Vi fick i alla fall en mysig avslutning på mammaveckan.
I går gick Doris och jag med Adam en bit till skolan och fortsatte sedan till hundängen. Eftersom jag inte äger några gummistövlar kunde hon inte springa där bland alla mindre sjöar som blivit efter allt regnande. Men jag släppte henne lös på andra sidan gångvägen så hon fick springa i skogen istället. Det var uppskattat. Hon såg ut som ett vilddjur när hon kom tillbaka till mig igen.

Just nu tänker jag mycket på hur mitt/vårt liv såg ut för tre år sedan vid den här tiden. Bara ett par dagar innan mattan drogs undan.
Vi hade bott ett år i huset. Jag jobbade heltid på mitt nya jobb med Lasse i klassrummet bredvid. Filuren låg i magen och vi var så lyckliga och otåliga på att få berätta för barnen om deras kommande syskon.
Att jag skulle bli sjuk igen fanns inte. Vi hade gått igenom det värsta tänkbara och nu kunde allt bara bli bättre. Nu var det vår tur.

Tänk att en enda mening kan förstöra så mångas liv. "Vi kan se spridda förändringar på levern". En mening som gjorde att vi förlorade vår bebis, Adam och Alva kommer förlora sin mamma, Lasse sin fru, Ma och Pa sin dotter och mina syskon sin syster.
Men än är det krut kvar i gumman och diarrén är något bättre så tre år till ska jag nog klara av.

Dagens måste: Pepparkakshusdoft.

Bajs.

2009-11-22T18:02:00.003+01:00

De senaste dagarna har mina biverkningar ändrat sig. Från att ha ont i fingrar och tår och mått illa så har jag nu ont i fingrar och tår och diarré. Av värsta sort. Jag bajsar på mig. 36 år gammal. Det är fruktansvärt.

Under helgen så har vi ändå försökt göra saker.
Vi bjöd hit Pa på middag i fredags så han slapp sitta ensam när Ma var bortbjuden. Vi passade på att Skypa till min syster på Öland och för en stund var det nästan som om hon var här eller vi där. Pa var imponerad.

Vi har handlat några julklappar och nya skidkläder till Alva.

Lördagskvällen tillbringade vi hemma hos familjen Jumbo som bjöd på utsökt trerätters middag, kurragömma(!), trevligt samtal och avslutningsvis Buzzspel. Som vanligt när vi ses var det en mycket trevlig kväll.
Jag för min del tyckte inte att jag tillförde kvällen så mycket. Jag hade ont, diarré och var trött. Så när vi kommit hem och barnen lagt sig kom tårarna.

Idag ville Ma och Pa låna barnen för att baka pepparkakshus så efter Adams träning körde vi dit dem med varsin kavel.
Tidigare i veckan fick jag ett paket från en Mössebergskompis. Ett fint hjärta som var så "jag". Det hänger nu på vår ytterdörr. Tack så mycket!

Elvis.

2009-11-19T20:21:00.004+01:00

Onsdagens Globenbesök var väldigt trevligt. Det var många artister som gjorde sitt bästa för att behaga oss med sin egen tappning av Elvis eftersom temat för kvällen var just Elvis. Barnen tröttnade dock på alla för dem okända Elvislåtar och tyckte att de bara kunde ha sjungit "normala" låtar. Kvällen överlag fick nog några körsbär i likör ändå.
När jag var hos Dr Lidbrink förra veckan fick jag helt nya direktiv vad gäller vaccinering för mig jämfört med när jag frågade för några veckor sedan. Nu måste både jag och familjen vaccineras.
Så idag fick Lasse och barnen sina sprutor och är nu lite ömma i armen.

Jag har varit på utvecklingssamtal med Adam idag. Och jag kan bara säga samma sak som igår. Stolt mamma!

Lasse hade ett möte i morse och kunde sedan jobba resten av dagen hemifrån. Det var uppskattat av både mig och Mysko.

Stolt.

2009-11-18T14:23:00.004+01:00

Idag tittade solen fram när vi gick vår promenad. Jag vet inte om det berodde på vädret eller om det faktiskt kan vara så att mitt onda börjar avta, men jag var bara aningens öm i magen och kunde gå upprätt hela promenaden. Alltid något...

Jag är så stolt över barnen. De är så hjälpsamma och duktiga.
Vi pratar ofta med barnen om hur vi tycker man ska vara mot andra människor. Jag tycker det är viktigt att man är omtänksam och hjälpsam. Lasse brukar säga att han tycker det är viktigt att man vågar stå för det man tycker och gör.

För några veckor sedan ringde en ledsen Alva hem och talade om att hon och hennes kompis hade "hittat" en äldre man med rullator som vält på trottoaren. De hade med stor möda hjälpt honom upp igen och lovat att leda honom hem. Men de insåg att de inte skulle kunna klara av att resa honom upp en gång till om han välte så nu var hon ledsen och behövde Lasses hjälp. Även Adam som förstod allvaret erbjöd sig att hjälpa till. Stolt mamma!

En annan gång hade jag och Lasse varit och handlat och kom hem med alla varor. Jag började plocka in i kylskåpet när jag upptäckte att någon "byggt en mur" av juiceförpackningar därinne. Jag plockade ner muren för att få plats med mina varor och ser då ett fat med nyrullade chokladbollar. Efter en stund kommer Adam upp och säger besviket "Har du redan hittat dem? Det skulle vara en överraskning".
Senare på kvällen kommer Adam och en kompis in i köket för han vill bjuda kompisen på sina chokladbollar. Stolt mamma!

Lasse som inte har varit med hela barnens liv tycker att jag (och deras pappa) gjort ett bra jobb med dem och att han (oftast!) är stolt över dem.

Så ikväll går en stolt mamma och en stolt låtsaspappa på konsert på Globen med sina två välartade barn.

Ljus.

2009-11-17T19:39:00.004+01:00

Imorse var jag och djuret uppe med den övriga familjen. Vi åt frukost, tittade på mössen som höll på att bygga bo på grannens tomt och satte på en maskin tvätt innan vi bestämde oss för att krypa ner i sängen igen.
Vi vaknade till liv klockan elva och tog då en tråkig promenad i regn och rusk. Dessutom har det varit mörkt hela dagen idag så när vi kom hem igen gjorde jag mitt bästa för att bidra med ljus genom att klä buskarna med en ljusslinga och tända ljuslyktan utanför garagedörren.

Rörmokaren som ska göra vårt badrum fint var här idag och tittade. När han gått tittade Lasse och jag på varandra och konstaterade att det här kommer att bli expensive.

Kvällen tillbringar jag ensam med djuret framför Äntligen hemma eftersom Adam är på fotbollsträning och Alva följde med Lasse och min bror till simhallen.

Skokartong.

2009-11-16T13:43:00.003+01:00

Hade jag vetat om hur jag skulle må i helgen hade jag nog varit ännu lite mer tacksam i fredags...
Den här nya medicinen ger framför allt biverkningar på händer, fötter och mage och jag har lyckats känna av dessa tre ordentligt.

Men det har funnits saker att pyssla med här hemma som jag kunnat gjort i min egen takt. En ljusslinga har kommit upp ute, jag har bytt och tvättat sängkläder och plockat undan sådant som bara blir liggande för att ingen orkar ta hand om det.

Wembley har skojat med oss i helgen. Han vill inte att vi ska kunna larma honom för fjärrkontrollen vill inte fungera om han står utanför vår dörr, annars fungerar den perfekt. Den lilla busbilen! Vi tror att han hamnat i någon radioskugga för det har hänt förut.

För Lasse blev det nästan som lilla julafton igår när han tog fram en skokartong (av åtta!) och såg vilket par den innehöll. För när man köper så många skor så glömmer man vad man köpt. Men han verkade nöjd.

Idag kommer barnen till oss igen. Då blir det liv och rörelse igen och Doris har fullt sjå att hålla reda på alla som kommer och går.

På dagens promenad mötte vi en herre med en mycket prydlig vit liten hund som ville hälsa på Doris. Mannen ville nog helst inte att hans hund skulle bekanta sig närmare med Doris för han stod bara och tittade ogillande på henne och sa till slut: "Det där ser ut att vara en väldigt ovanlig liten hund!"
Han skulle bara veta hur rätt han hade, för hon är världens bästa ovanliga lilla hund, vårt lilla Monster.

Glad.

2009-11-13T16:19:00.004+01:00

Idag är jag glad över:

* Att jag fick behålla lunchen jag åt igår (Janssons frestelse) trots hot om illamående och kräkningar.
* Att jag mår finemang och känner mig riktigt pigg.
* Att jag haft orken och viljan att äta lunch hos mamma Jumbo.
* Telefonsamtalet jag fick igår från min före detta numera pensionerade rektor.
* Att Alva kom förbi imorse för att hämta gympakläder.
* Att det står en fin blomma på vardagsrumsbordet från mormor.
* Att det är helg nu och Lasse är hemma med mig.

Lugn.

2009-11-12T18:28:00.004+01:00

Jag måste börja detta inlägg med att tacka för alla hållna tummar, värmande kramar och alla önskningar om att jag ska må bra och allra helst bli helt frisk. Hur ska jag någonsin kunna återgälda er? STORT TACK!

Det blev en heldag på Radiumhemmet, 59 kronor i parkeringsavgift.
Dr Lidbrink meddelade på en gång vi kom in i hennes rum att det såg ganska bra ut eftersom hon visste att vi var oroliga för motsatsen. Tumörerna hade "bara" ökat marginellt och inte spridit sig, det känns bra med tanke på att de varit utan cellgiftstabletter i tre och en halv vecka.
Hon hade också beslutat att ge mig en annan medicin eftersom jag tydligen inte klarade av tabletterna på ett tillfredsställande sätt. Den nya medicinen skulle jag få intravenöst var fjärde vecka med början någon gång nästa vecka, tyckte Dr Lidbrink. Men jag delade inte hennes beslut och satte å det bestämdaste ner foten.
Jag hade redan en behandlingstid inbokad till idag på eftermiddagen och jag tänkte inte gå en dag längre utan cellgifter. Sorry tumours but the party is over!

Det blev som jag ville och jag fick min nya medicin idag. Jag fick lite överraskande dela rum med en före detta kollega från jobbet. Jag visste att hon blivit sjuk men det är alltid tråkigt att behöva träffas på just Radiumhemmet.

Nu sitter jag här hemma i min soffa igen, utan oro men med en förväntansfull spänning på vilka biverkningar jag ska bjudas på av den här häxbrygden...

Tänk på att det inte behöver vara fredag för att mysas!

Oro.

2009-11-11T12:23:00.003+01:00

Två dagar har passerat sedan jag sist lyfte på locket till min chokladask. Doris och jag går våra promenader och jag har tvättat en och annan maskin tvätt annars händer det inte mycket här hemma. Timmarna och dagarna går ändå. Viljan och orken har nog höstlov fortfarande men det har inte det onda i kroppen.

Igårkväll tände vi en brasa och i värmen från den kröp vi ihop i soffan. Oron inför morgondagens provsvar på datortomografin vet inga gränser. Ibland rann tårarna men mestadels av tiden var vi bara tysta och klappade på varandra. Jag tänker på mitt och Lasse på sitt. Vi förstår båda två att det inte kommer att se bra ut. Men exakt hur illa är det?

Helgen.

2009-11-09T13:47:00.006+01:00

Helgen har gått alldeles för fort och det är redan måndag igen. De veckor som barnen är hos oss går alltid fortare känns det som.

Kvarteret Skatan som vi var på i torsdags var kanon, de är ju inte kloka någonstans! Vi klarade oss från att bli uppdragna på scenen också, vilket var min värsta fasa inför kvällen.

Fredagen blev lugn med Idol på TV:n och glass med frukt som mys. Alva har tjatat om att någon kompis ska få sova över och det får de gärna men vi har sagt att de i så fall får vara i hennes rum och leka eller titta på TV på kvällen. Att hon får ta hand om "sin gäst". Jag vill kunna vara mig själv när jag inte känner mig helt alert. Då var det inte lika kul längre för hon vill vara med oss om hon hör att vi skrattar eller gör något kul. Istället har hon själv sovit på en madrass nedanför Adams säng hela helgen. Mysigt! Att sova över hemma hos sig själv...

Alla fem sov länge på lördagsförmiddagen. Vi gick på promenad med lillmonstret och åkte sedan och lämnade Adam på Råsunda där han skulle vara bollkalle på matchen mellan AIK och IFK Göteborg.
Vi andra fortsatte till Barkarby Outlet där vi köpte present till min bror och tittade på jacka till Alva. Det var lättare sagt än gjort. Jag/vi hade vissa krav och det fanns ingen som matchade dessa.

Väl hemma igen började jag förbereda för kvällens tacomiddag och under tiden gick Lasse en sväng med Doris. Precis då ringde Adam och ville bli hämtad (han får inte åka kommunalt hem för mig efter sådana "röriga" matcher). Eftersom inte Lasse, som normalt brukar hämta när det är "rörigt", var hemma så peppade jag mig själv och åkte.
Jag tycker inte om att köra bil och allra helst inte när det inte bara "flyter på", vilket det INTE gjorde i lördagskväll utanför Råsunda!
Trafikstockning, glada/berusade människor som gick ut mitt framför bilen, bilar bakom som tutade, polisbilar, ridande poliser, ambulanser, helikoptern som surrade precis ovanför och SL-bussar som forslade bort supportrar.
Ja, nu har jag varit med om allt! Adam lyckades hoppa in i farten och han var nog lite skärrad själv för det hade varit ganska hotfullt där han stod på planen nedanför IFK Göteborgs hejarklack.

Som efterrätt i lördags hade vi bestämt att inviga förra årets julklapp, chokladfonduen. Det blev en riktig hit, uppskattad av oss alla fyra. Vi doppade marshmallows, mandelmassa, mandlar, banan och vindruvor tills vi inte kunde få ner en bit till.

Igår morse körde Lasse Adam till träningen sedan gick vi med Doris, räfsade lite löv och bytte till vinterdäck på Wembley innan vi åkte på födelsedagskalas (och farsdagsfirande) hos min bror. Efter några timmar med trevligt sällskap och gott kaffebröd åkte vi hem till vårt djur.
Vid åtta satt alla fyra bänkade framför Ensam mamma söker för att se det spännande valet. Och varför ändra på ett vinnande koncept, Ulrica och Lasse...

Ruskväder.

2009-11-05T15:39:00.006+01:00

Alva har varit hemma med mig i två dagar. Hon har haft ont i huvudet och feber, hoppas det inte är början på den beryktade baconsnuvan. Jag försöker hålla mig på avstånd uti fall att.

På tal om djur...så träffade/såg på nära håll vårt lilla djur en hel rådjursfamilj igår på vår promenad. Hon visste inte riktigt vad det var för något och vad hon skulle göra med dem. Hon tittade frågande på mig och gnällde för att sedan nosa efter dem in i skogen. Jag undrar vad hon gjort om hon varit lös och kommit ikapp dem.
Vi är ju mycket för lappar i den här familjen och när jag skulle lägga mig i sängen igår prasslade det till av en papperslapp. Det var Alva som skrivit en gullig lapp till mig.

Idag har det varit ett riktigt ruskväder, och ruskväder tycker varken människor eller djur om hos familjen Cederlings. Under tiden jag klär på mig ytterkläderna brukar Doris gå ut och vänta på mig. Men inte idag. När jag öppnat dörren och hon insåg att det blåste och var blött ute så backade hon tillbaka in i garaget igen och satte sig bakom klädhängaren. Skön hund!Jag däremot hade några ärenden att uträtta i Vällingby så jag var tvungen att gå ut i blåst och regn. En födelsedagspresent till min bror, bankbesök och skoinköp stod på listan.

Ikväll ska Lasse och jag gå och se Kvarteret Skatan på Rival. Hans födelsedagspresent från mig. Men jag är lite orolig för jag har hört att de plockar upp människor från publiken om man sitter på första raden vilket vi gör...

Idag fick jag ett mycket oväntat mail från en gammal elev jag haft. Tack så mycket för det! Han hade letat reda på mig på nätet, skrivit ett mail och skickat med en bild. Det var väldigt kul att läsa vad han gjort de senaste åtta åren och hur han såg ut. Det måste ju betyda att man har lämnat något litet avtryck hos dem. Så om det finns några fler gamla elever som nallar här i asken. Nu vet ni vad ni ska göra...

Tisdag.

2009-11-03T16:40:00.003+01:00

Igår kom barnen hit och vi hade en trevlig kväll. Inga tonårsutbrott utan "vuxna" och roliga diskussioner med skoj och skratt.
Adam (175 cm lång) skojade med mig när jag gick ner för att säga god natt till dem genom att krypa ihop och försöka gömma sig bakom en väska i Alvas rum. Han blev väldigt förvånad över att jag såg honom på en gång och smet in till sitt rum igen där han konstaterade att hans fotbollsväska fortfarande luktade kattkiss.

Jag vaknade utvilad imorse efter att ha sovit en hel natt utan illamående eller magont. Det var första gången på flera veckor.

Snorpan och jag tog en lång rask promenad i solen och hon busade runt bland löven som en tok.

Lasse tycker om Queen, han samlar på ALLT som har med dem att göra. Igår kom två paket hem med Queenskivor beställda på nätet och idag kom ytterligare en avi om ett paket på posten. Vågar jag mig på en vild chansning att det är någon Queenpryl?
Jag samlade själv saker när jag var yngre, bokmärken, luktsuddigum, smurfar och Carolabilder. Men när slutar vuxna män samla?

Jag har bokat en skidweekend till Högfjället i december som vi ser fram emot alla fyra, hoppas bara att jag mår bra då.

Allhelgonahelgen.

2009-11-02T12:49:00.003+01:00

Jag mår fortfarande väldigt illa, känner mig svag/klen, orkeslös, trött och viljan att göra något lyser med sin frånvaro. Tänker mycket jobbiga tankar och gråter en skvätt då och då. Även om det är svårt för mig så tror jag att det är värre för Lasse. Han står helt maktlös vid sidan om och kan inte göra någonting, jag ser att det tär på honom.

Jag vill vara som förut och tvingar mig till att göra saker jag normalt skulle velat så i fredags efter Doris morgonpromenad åkte vi till Ikea. Vi tittade lite på kök, åt mat i restaurangen och köpte en ny kudde till Alva.

I lördags gick hundpromisen förbi Lasses mamma där han tog hand om lite äpplen, både på marken och en del som tappert hängde kvar i träden. Efteråt började vår kyrkogårdsturné.

Vi började hos Filuren. Hon fattas oss varje dag men det blir extra påtagligt att hon inte fick finnas när vi är där och tänder ljus. Usch, stor klump i halsen och mycket tårar.

Därifrån fortsatte vi till Dossyster. Lasse och jag stod en stund och pratade om alla roliga saker vi upplevt tillsammans med henne. Lasse undrade om jag någon gång önskat att hon och jag aldrig blivit sammanförda. Det har jag aldrig ångrat för vi har haft så stort utbyte av varandra. Men jag hade gärna varit utan hennes sista tid och tiden därefter för den har inte varit rolig.

Sedan fick min morfar besök av oss. Doris fick nosa på honom också fast man inte får ha hundar på kyrkogårdar. Det är konstigt egentligen, jag skulle vilja att Doris kom och hälsade på mig om det värsta händer.

Sista stoppet blev hos en gammal elev och Lasses pappa som ligger på samma kyrkogård. Nu hade det också hunnit bli ordentligt mörkt och det var så fint med alla ljus som brann.

Igår var vi i Vällingby och tittade på lite julklappar innan vi åkte på utomhuskalas hos Lasses kompis i Älvnäs. Han bjöd på glögg, supergod tomatsoppa och pinnbröd som vi grillade över öppen eld. Väldigt mysigt och annorlunda.

Dagen avslutades med favoritmiddag hos Ma och Pa i Hässelby.

Måndagen började med att Ma och Pa hämtade Doris för en promenad i Lövstaskogen och fågelmatning under tiden jag och Lasse var på datortomografi. Jag tror inte ens det är värt att hålla några tummar den här gången men om det är någon som inte har något annat för sig så... var så god!
Efter skolan kommer svamparna hit... Mys!

Stentjuv.

2009-10-29T19:20:00.002+01:00

Vi har varit så fixiga de senaste dagarna och fått mycket vi haft hängande över oss gjort. Inga större projekt utan mer småsaker som att få undan utemöblerna, tvätta och hänga undan sommarkläderna som hängt kvar under alla tjocka kläder, åkt till återvinningsstationen med otympligt skräp och handlat både åt oss och åt Lasses mamma.

Jag håller på att avgränsa en del av tomten där jag planterat lupiner. Till det behövs lite större stenar i olika former och färger. När vi grävt för altanen hittade vi en del och vi hade också några sedan tidigare från Öland men nu är de slut och jag behöver fler. Så när vi ändå var på återvinningsstationen passade jag på att smyga runt bland sektionen fyllnadsmassa där folk slänger jord, grus, kakel och STENAR.
Jag hann tänka mycket innan det låg fyra bra stenar i vår baklucka. Får man ta stenar härifrån som någon annan slängt? Jag vet att man inte får ta någonting ur containrarna som någon slängt. Vad är straffet om man åker fast? Tänk om det är någon bloggläsare/bokläsare som ser mig nu? Jag vill ju ändå upprätthålla ett ganska anständigt rykte trots att jag rotar på soptippen.

Jag brukar ofta fundera på om någon jag möter vet vem jag är. Kanske har läst boken. Eller ätit av min chokladask. Eller läst någon tidningsartikel. Jag trodde inte att varken boken eller bloggen skulle bli så "stort" men nu blev det så. Ni är en del som vet vem jag är och jag har inte en aning om vilka ni är. Det är konstigt.

Egentligen hade vi tänkt att hitta på något "lite extra" de här dagarna. Kanske åka och hälsa på någon och stanna någon natt eller ta in på hotell i någon stad i närheten och bara mysa. Men jag känner mig svag, illamående och inte på G dessutom har vi ju lilla Mysko att ta hänsyn till.

Nu ska jag smaska i mig kladdkaka under tiden Rosa Bandet-galan är på TV.

Fru Lila.

2009-10-27T22:23:00.005+01:00

Efter en skön sovmorgon åt vi frukost och åkte sedan och lämnade lite saker till barnen som de glömde här hemma igår när de åkte till sin pappa.
På vägen hem stannade vi till vid en byggmarknad. Lasse gick in och handlade och jag och Mysko (det senaste namnet på vårt djur) gick en promenad hemåt.
Lasse hade redan hunnit hem och var i full färd med att bära runt stenplattor när vi kom travandes.
Jag har ont i mitt bröstben (en metastas) och det gör ondare när jag bär så jag räfsade löv istället. Lite surt eftersom vi tog ner vår ek förra våren så nu är alla löv som faller ner på vår tomt från grannens ek. Men det blev fint när det var klart.

Lasse är så duktig. När alla stenplattor var på rätt sida av huset så la han dem på avsedd plats på ena sidan av ytterdörren och byggde sedan en ram av överblivet byggtimmer runt rhododendron som redan växte där. Allt medan jag och Mysko låg i soffan och vilade. Jag kikade ut lite senare och det var så snyggt.

Igår fick jag en avi om ett stort brev. Det var från journalisten som skrev artikeln i M-magasin i våras. Den handlade om fotoutställningen som vi var med i och jag berättade hur det kändes, varför jag ställde upp och hur glad jag var att klänningen jag skulle ha på mig var lila eftersom jag "är" lila.
Ett par veckor efter intervjun fick jag ett brev av henne med några M-magasin, smycken och en scarf. Hon hade letat efter någonting lila men inte hittat något, förrän nu...
För i brevet jag fick igår som var adresserat till Fru Lila fanns en lila väska med matchande lila handskar.
Jag blev så glad. Och rörd.

Att ni alla, för mig okända chokladätare, bryr sig om mig och mitt öde det berör mig ska ni veta. Jag är ju bara en vanlig tjej som vem som helst. Som vill att mina barn ska veta vem, hur och varför jag var som jag var om det värsta skulle hända innan de själva hinner se det.
Så tack än en gång för att ni vill njuta av chokladen med mig.

Söndag.

2009-10-25T23:25:00.004+01:00

En vecka med barnen hos oss tar slut imorgon. Det har varit full fart men de har visat stor hänsyn. Jag har inte behövt gå ner till dem för att säga god natt utan de har sagt god natt till mig i soffan innan de gått ner, de har hjälpt till med maten, de har uppmanat mig till att vila och Alva tyckte inte att jag skulle vara "förälder" på hennes klassdisco i fredags för hon ville inte att jag skulle bli sämre.

Pallrade mig iväg till Radiumhemmet för behandling i fredags. Där hade jag ett bra samtal angående mitt allmäntillstånd med min sköterska innan Lasse och jag somnade i sängen.
Kvällen tillbringade vi i en halvsunkig gymnastiksal där Alvas klass hade disco. Det var roligt att se dem ha kul och gjorde inte alls att jag blev sämre. Tvärtom.

Jag är inte så ledsen längre förutom i onsdagsnatt när jag hade besök av jättedumma nattmonster som ville få mig att tro att cancern spridit sig till hjärnan. Mörkret och ensamheten gjorde att jag inte var sen att hänga på nattmonstrenas argument vilket gjorde att vi låg vakna och var ledsna tills det blev morgon.

De flesta kroppsliga symptom är betydligt bättre men jag orkar inte riktigt allt jag skulle vilja än. Att hjälpa Lasse att slutföra trallbygget var för jobbigt. Men att bära betongplattor runt huset och att ta en långpromenad med Doris i Lövstaskogen idag klarade jag av. Jag har också varit i blippaffären (köpte till och med ett paket jäst!) och jag har lagat flera middagar.
Börjar så smått att fundera över julpynt och julklappar. Fem flaskor Blossa-09 står redan i vårt skafferi...

Det betyder väldigt mycket att få alla hälsningar och styrkekramar (det kanske är därför jag har ont i revbenet) i kommentarsfältet, peppande mail och fina kort och presenter. Alva tyckte den lilla änglabjörnen jag fått skulle ligga med mig i kistan och det var ju gulligt tänkt av henne.

Veckan som kommer har Lasse lite höstlov och vi hade tänkt och hoppas att bara få ha det mysigt och bra.

Nu återstår det bara att se när vi somnar ikväll för Adam har en kompis som sover över och de är allt annat än tysta...

Höstnougat.

2009-10-22T12:32:00.004+02:00

Jag gläntar lite försiktigt på locket till min ask. Den har varit (och är) fylld av höstnougat. Jag har mått allt annat än bra. Jag har haft fruktansvärt ont, mått illa och varit ledsen.
Allt det jag normalt tyckt om att göra, träffa vänner, baka, laga mat, handla(?), blogga, fixa och renovera hemma och resa har blivit helt ointressant.
Alla de jag normalt älskar har varit helt ointressanta. Jag har bara velat ligga och gråta i soffan. När jag tänker efter så har jag nog varit en höstnougat själv, tråkig, äcklig och mindre önskvärd.
Sedan i måndags tar jag inga cellgifter för att se om det är de som ger mig alla tråkiga symptom. Nu mår jag lite lite bättre men det är som att välja mellan pest eller kolera för nu ger jag tumörerna möjligheten att ha ett Halloweenparty utan dess like.

Jag ser fram emot mina och det lilla monstrets promenader utan att behöva sätta mig ner på huk för att samla kraft att fortsätta, att kunna följa med Lasse in på blippaffären i stället för att sitta kvar i bilen på parkeringen, att vilja och kunna äta mat och att vilja och kunna hitta på roliga saker igen.

Var tacksam för det du har och att ditt hem förmodligen inte luktar kattkiss som vårt gör efter att en katt kissat i Adams fotbollsskor som stod på vädring...

Inlägg från Lasse...

2009-10-19T22:02:00.002+02:00

Hej alla bloggläsare. Jag förstår att flera av er undrar och är oroliga eftersom Ulrica inte skrivit något inlägg på ett tag.

Saken är den att Ulrica inte mår så bra för tillfället, varken kroppsligt eller psykiskt. Hon har haft väldigt ont sedan i onsdags och vi har i dag haft kontakt med doktor Lidbrink angående smärtan. Hon beslutade att vi direkt skulle upphöra med medicinen för att se om det är den som är boven.
Förutom de fysiska smärtorna har Ulrica under de senaste veckorna blivit mer och mer ledsen och är för tillfället inte alls så pigg och glad som hon brukar vara.

Det är jobbigt att se sin älskade på det här sättet och jag hoppas verkligen att Ulrica snart kommer att må bättre på alla sätt.

Och till er som undrar hur det är med vårt lilla djur kan jag berätta att hon mår finfint. Vi har inte hittat några sår på henne och hon verkar precis som vanligt.

Hundmat.

2009-10-13T15:45:00.004+02:00

Med risk för att förlora några yngre läsare så måste jag bara berätta att Orkidéutställningen jag och Ostfrun var på igår var så häftig. Vilken blomsterprakt! Alla tänkbara färger och storlekar. De orkidéer jag har stående i mina fönster kan dra något gammalt över sig.
Imorse tog Doris och jag vår sedvanliga morgonpromenad. Vi var på väg till hundängen och gick på gångvägen när en stor lösspringande schäfer kom galopperande med gapande käftar mot oss. På nolltid var den framme hos oss och ville äta upp Doris. Den bet henne flera gånger över ryggen och hon skrek/gnällde och rusade runt mig. Hennes koppel snörde ihop mina ben så jag hade inte en chans att böja mig ner och lyfta upp henne utan försökte bara att fösa undan den större hunden.

Jag var helt chockad och fick något slags tunnelseende. Allt gick så fort och som i slow motion på samma gång. Jag hörde hur ägaren ropade på sin hund och såg hans gula jacka som kom springande mot oss men det tog en evighet innan han kom fram och tog sin hund. Han undrade om det gått bra och bad om ursäkt. Doris skrek/gnällde fortfarande och hade krypit ihop med svansen mellan benen. Jag bara konstaterade att jag inte såg något rinnande blod från hennes kropp och gick därifrån. När vi kommit en bit bort stannade vi och lugnade ner oss och jag kände igenom hennes kropp ordentligt. Jag kände inget men det blir väl som förra gången hon blev anfallen då vi efter några dagar kände stora sårskorpor över hela kroppen.

Jag vill inte ha hund längre om jag/Doris ska behöva utsättas för det här gång på gång. Ska jag inte kunna gå på promenad med mitt kopplade djur utan att bli anfallen av lösspringande hundar? Eller är det kanske jag som gör något fel? Eller Doris? Tråkigt är det i alla fall.

Fortfarande tagen av morgonens händelse åkte jag in till stan för att träffa en bloggläsare som också är sjuk. Vi pratade om sjukdomen, medicinering, barnen och hur våra män hanterar situationen. Det är alltid trevligt att träffa någon i samma sits och kunna utbyta erfarenheter även om det är känslosamt ibland. Men jag tror på oss och att vi kommer leva länge till.

När vi sagt hej då så gick jag och Ostfrun (som jobbar i närheten) och åt lite lunch. Det blev wok på Ostfruns stamhak. Starkt och gott. Fick några körsbär i likör som färdkost på vägen hem av henne.

Tunnelbanebyxorna åkte av illa kvickt och jag totalsanerade mig när jag kom hem i hopp om att slippa svininfluensan som varenda människa verkade ha på tunnelbanan.

Dagens måste: Niclas Wahlgrens cd Plommon.

Helgen.

2009-10-12T11:05:00.003+02:00

Det blev några timmars jobb med trallen och den övriga tomten i lördags. Sedan dök Ma och Pa helt överraskande upp med allt vi skulle tömma Softa på inför vintern. De ville hjälpa till att få Softa under presenning så hon slapp vara den enda båt som låg på båtklubben "helt naken".
Så när vi plockat ihop ute åkte vi för att klä in henne i sin blåa presenning. Det är konstigt att det alltid är så kallt när vi ska göra det. Fast vi tog på oss varma kläder rann snoret och fingrarna blev alldeles stela.
Det var riktigt mysigt att få åka hem sedan och tända ljus och äta en god krämig potatisgratäng framför TV:n. Vi festade till det lite och drack läsk till maten, det hör inte till vanligheten, men det var ju ändå lördag.

Båda barnen behövde nya byxor så det blev en tur till Vällingby igår för att inhandla det. Efter gick barnen på bio med Ma och Pa och såg Sommaren med Göran. Det roligaste skämtet var att en tjej som hette Ann gifte sig och fick efternamnet Ahl. Om man säger det fort blir det anal. Jag håller med, det var kul men inte så roligt för den som kanske heter så.
Efter en mindre lyckad tacomiddag (jag skulle vara lite crazy och prova något nytt!) så väntade TV-soffan. Under tiden Alva och jag tittade på Ensam mamma söker så tittade Adam och Lasse på en film i Adams rum och stackars Doris visste inte vilka hon skulle hålla sällskap.

Det har nu varit några dagar när jag har mått, under omständigheterna, bra. Men jag har märkt att när jag tagit de tabletter jag tar på måndag och tisdag så har biverkningarna varit värre de följande dagarna.

Trots det ska Ostfrun och jag gå på en Orkidéutställning idag. Jag påpekade att det måste vara vuxenpoäng på sådant men hon tyckte att det till och med var snudd på pensionärsvarning...
Så efter några timmar som pensionär är jag tonårsförälder igen när jag ska på ett möte för att planera Alvas klassdisco... Jag har inte tid att vara sjuk!

Ungdomsrum.

2009-10-10T13:22:00.003+02:00

Igår när Adam kom från skolan började han och jag fixa till hans rum. Han skruvade isär sitt skrivbord, rensade hurtsen och dammsög. Det var så mycket skräp och damm överallt att till och med Adam själv blev förvånad och kommenterade det efter att ha fått en ordentlig nysattack. Ändå ville han slarva med städningen för att få upp den nya TV:n så fort som möjligt.

När Lasse och Alva kom hem hjälptes vi åt alla fyra (fem, djuret var också med!) att slänga gammalt sparat skräp, gå igenom hans cd-skivor och böcker, tömma och torka ur hans bokhylla och koppla in den nya TV:n och stereon.
Vi höll på till sent på kvällen, men oj vad mysigt det blev. Hade jag varit ungdom hade jag velat hänga där. Vem vet jag kanske sitter därnere och kollar på TV och käkar chips i hans säng de veckor barnen är hos sin pappa.

Nu har det blivit lördag och Lasse och min systers kille bygger trall i det fina höstvädret. Jag passar på att blogga lite men ska snart gå ut och servera dem fika.
Ska nog fira att det gått två dagar utan magont också. Fira vad som firas kan.

Trollunge.

2009-10-08T19:15:00.003+02:00

Natten till i dag bjöd på magont som gjorde det svårt att sova. Men Lasse låg bredvid och då och då började han att klia mig på ryggen eller smeka min arm. Och genast gjorde det onda mindre ont.

Morgonen och förmiddagen fortsatte i smärtans tecken men den här gången i levern (vad är det man säger, omväxling förnöjer). När Lasse ringde hem från jobbet sa jag som det var och det dröjde inte många minuter innan han var hemma hos mig igen för "jag kan inte vara på jobbet när jag vet att du har så ont".

Jag vilade några timmar (läs: tog mig i kragen) och körde honom sedan tillbaka till jobbet innan jag åkte vidare till Dossysters mamma.
Även Dossysters lillasyster var där med sin lilla pojke. En fantastisk söt bebis med MYCKET mörkt hår och stora bruna ögon. Jag tyckte han såg ut som en liten trollunge eller en Monchichi. De tog fram kort på Dossyster när hon var bebis och vi kunde snabbt konstatera att hon och den nya bebisen var släkt.Det kändes väldigt bra att prata med dem om Dossysters sista tid i livet om vad som gjorts, sagts och hänt.
Timmarna bara flög iväg och jag hoppas att de tyckte att vårt möte var lika givande som jag gjorde.

Som en helt vanlig familj hämtar och lämnar vi barnen på träning, går ut med hunden, förbereder på tomten för elektrikern som eventuellt ska komma i morgon och surfar på nätet innan vi kan gå och lägga oss. Tänk om vi bara slapp de där cellerna som delar sig ohämmat.

Vykort.

2009-10-07T21:35:00.003+02:00

Efter att ha mått hyfsat bra i magen i fyra dagar så var det nu ikväll dax för lite ont i magen igen.
Orkar och vill ingenting utom att bara få ligga ifred i soffan. Vill tacka en chokladsugen läsare för gulligt vykort med peppning som kom väldigt passande idag.

Nu måste jag bara få slippa ontet så att jag kan träffa Dossysters mamma och syster som planerat imorgon.

Läkarbesök.

2009-10-06T17:27:00.004+02:00

Förmiddagen har jag och Lasse tillbringat på Radiumhemmet och eftermiddagen har jag och Doris sovit bort i soffan.

Innan läkarbesöket hos Dr Lidbrink lämnade jag blodprov (som senare visade sig vara utmärkt) och passade på att hälsa på en sjuksköterska jag hade för ett år sedan. Men hon brukar nalla av min chokladask så jag hade inga spännande nyheter att komma med där inte.

Väl inne hos en genomförkyld Dr Lidbrink pratade vi om min mage. Vi tittade på de senaste bilderna av DT:n och både hon och jag tror att det är vätskan som är boven i dramat. Det kan vara så att det bildats mer vätska sedan sist så därför tidigarelägger hon nästa datortomografi.
Jag är också orolig över att jag kanske tillhör den kategori sjukskrivna människor som blir utan ersättning efter nyår. Men när Dr Lidbrink hörde talas om detta blev hon alldeles röd i ansiktet och väldigt upprörd. Hon sa att jag inte skulle oroa mig för det OCKSÅ och om det mot förmodan skulle hända skulle hon personligen ringa upp försäkringskassans högsta chef och PRATA lite. Det känns tryggt...

Vi pratade mediciner, biverkningar och vaccination mot svininfluensan, som inte är aktuell för mig eftersom jag får cellgifter som påverkar immunförsvaret och därför inte kan bilda några antikroppar.
Det kändes bra att gå därifrån upp på behandling. Jag har nog den bästa läkaren.

Sköterskan på behandlingsavdelningen var glad att se mig så pass pigg med tanke på förra gången jag var där. Både hon och jag skötte oss fint så besöket där gick smidigt.

Väl hemma igen bytte jag bara från de svarta gå-ut-mjukisarna till de lila hasa-hemma-mjukisarna för att sedan inta horisontalläge i soffan tillsammans med Doris. Vaknade bara till ur dvalan när Adam kom från skolan.

Helgen.

2009-10-05T19:27:00.005+02:00

Helgen har bara svischat förbi.

I lördags var vi på Jumbobebisens dop. En mycket stämningsfull tillställning med mycket sång och trevligt dopkaffe efteråt.Djur kan inte följa med på dop så Doris fick vara hos Ma och Pa i Hässelby under tiden.

Igår var det ett riktigt busväder med regn och blåst. Mellan skurarna planterade vi brokspirean vi köpte förra helgen. Det blev så fint. Hoppas nu bara att den hinner rota sig innan det blir tjäle i marken och att jag kommer få se den blomma nästa år.
Under tiden regnet öste ner gick vi in och rensade i våra förråd. Vi tog fram TV-bänken vi tänkte Adam ska ha i sitt rum, sorterade bland alla krukor, slängde gamla sparade tidningar, tvättade och vek in kläder.
Det var med ett riktigt gott samvete jag satte mig i soffan på kvällen och tittade på Ensam mamma söker tillsammans med Alva som kom hit igår kväll.

Adam däremot skulle kommit hit idag på eftermiddagen men blev försenad från Barcelona och har inte kommit än.

Idag har jag bekantat mig med min laptop och jag tror vi kommer att trivas bra ihop...

Fredag.

2009-10-02T22:46:00.003+02:00

Imorse sov Doris och jag länge. Jag vet att jag pratade med Lasse och pussade honom hej då när han gick till jobbet vid halv åtta. Men sedan vet jag inget mer förrän tio över nio då jag vaknade till och fick panik över att jag var sen med min medicin. Jag är inte tvungen att ta den på en speciell tid men försöker att ta den vid samma tid varje dag, det kan ju inte skada.

Vi tog en härlig rask promenad i höstsolen på gångvägarna mot Beckomberga. En äldre dam (säkert över åttio för hon hade barn som var över sextio) stannade och pratade med mig för att hon tyckte Doris var så söt.
Hon hade själv haft hund hela sitt liv men ville inte ha någon ny nu eftersom hon var så gammal och hon tyckte synd om hundar som blev ensamma kvar efter sina ägare som dog. Jag visste inte vad jag skulle säga utan höll bara med henne.
Men faktum är att Doris kan vara en av de hundar det blir synd om. Jag önskar och hoppas att Lasse och barnen har möjlighet att behålla henne om det värsta skulle hända. Om det inte skulle gå har jag frågat Morsan och Farsan om de kan klappa vårt lilla djur tills hon blir gammal.

Vad gulliga ni är som är så engagerade vad gäller min mage.
Jag har smärtstillande hemma men väljer själv att inte ta några för att (jag är dum tänker ni) jag aldrig tagit några utan sovit bort värken om jag haft någon, inte vill belasta levern med ytterligare medikament och tycker att jag klarar mig utan just nu även om jag har ont.
Under åren jag varit sjuk är det fler som rekommenderat mig att ta smärtstillande eller antidepressiva medel men jag har vägrat för att jag vill vara "klar i huvudet" och veta att det jag känner är på riktigt och inte fejk. Inte vet jag om det är rätt eller fel men sådan är jag.
Jag har en tid bokad hos Dr Lidbrink på tisdag och tänker då fråga vad hon har på lut åt min mage.

Jag har börjat köra bil igen och hämtade Lasse från jobbet när han slutade för vidare färd mot en av Lasses favoritaffärer. Nämligen en elektronikaffär där vi köpte en ny TV och stereo till Adam och en laptop och mixerstav till mig. Lasse var nöjd ändå fast han blev utan leksak...

TV-inspelning.

2009-10-02T11:33:00.004+02:00

Igår efter Doris morgonpromenad hade jag besök av en trevlig elektriker som ska hjälpa oss att få el ute på tomten och i badrummet vi nu ska renovera.

Jag hade väldigt ont i magen så jag sov både före och efter han varit här. Promenaden klarade jag nätt och jämt men jag gick som en fällkniv och stannade lite då och då för att ta några djupa andetag.

Lasse slutade tidigt så han gick med Doris på eftermiddagen innan vi lämnade henne till Ma och Pa som skulle klappa henne under tiden vi var på TV-inspelningen av Skavlan tillsammans med min lillebror och hans tjej.
Jag kan ju säga så mycket som att sitta på en TV-inspelning med min mage inte stod högst upp på min jag vill göra-lista. Men jag är glad att jag gjorde det för kvällen bjöd på både skratt och gråt och ett fantastiskt framträdande av Mika. Lasse ville att vi skulle ta med oss kameran men jag tyckte att det går lika bra att ta kort med mobilen. Nästa gång ska vi göra som han vill...Sedan hämtade vi djuret och hade turen att bli bjudna på pastasallad och god choklad till efterrätt. Mätta och nöjda åkte vi därefter hem till vårt kalla hus och la oss och sov.

Snopet.

2009-09-30T17:41:00.003+02:00

Vi blev inte mycket klokare efter dagens läkarbesök.

Eftersom det här blev lite av en akuttid så fick jag inte träffa Dr Lidbrink men väl en annan trevlig läkare. Hon ville veta "allt" om min mage innan hon klämde och kände på den.
När hon var klar meddelade hon oss att hon tyckte det skvalpade därinne och skickade mig på ett ultraljud för att bedöma mängden vätska och slutligen tappa mig på den.
Döm om vår förvåning när ultraljudsläkaren sa att hon inte alls såg någon vätska eller några andra konstigheter heller för den delen.

Så det var bara att snopet ta Wembley hem igen med min onda mage. Jag som hoppats på att få sitta i soffan ikväll och titta på Idol utan en svullen mage som gör ont. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk just nu. Tänk att bara få "kliva" ur sin kropp för ett par timmar.

Inatt har Dossyster legat på flytmadrassen i sex månader. Hoppas hon gått upp på stranden någongång under tiden och ätit något gott så inte hennes fingrar blir som skrynkliga russin. Tar en kärleksmums till fikat ikväll och tänker på henne...

Orkidéer.

2009-09-29T18:05:00.005+02:00

Imorse tog Doris och jag en långpromenad, hundängen inkluderad. Men åh, vad det blåste kallt!
När vi kom hem stannade vi ändå kvar ute på tomten och planterade lökar innan vi gick in och fortsatte fixa med blommorna där.

På min födelsedag i somras fick jag nämligen en blomstercheck som jag köpte två vinröda orkidéer för igår. Jag vågar nog påstå att orkidéer är en liten hobby jag har (vuxenpoäng?). Idag har jag sådeles burit runt de orkidéer jag redan hade sedan tidigare för att göra fint i alla fönster. Blommorna har kommit olika långt, några är nerklippta, några har knoppar och några blommar. Men de som blommar får stå i vardagsrummet och vara vackra.
Jag har inte fått något samtal från Radiumhemmet idag angående mitt blodprov som jag lämnade igår så jag förmodar att det var ok. Imorgon ska jag dit och se om de kan säga vad det är för fel med min mage. Det känns mycket olustigt. Jag har inte känt av den på några dagar men undrar ändå vad det är som har gjort så ont.

Det är tomt här utan barnen. Dessutom börjar jag redan oroa mig för resan Adam ska göra med sitt fotbollslag till Barcelona på fredag. Det är bättre när han är ute här i Vällingby på kvällarna...

Lunch.

2009-09-28T19:17:00.003+02:00

Jajamän, Adam var ute och rände i lördagskväll också.
Men han ringde hela tiden för att tala om var de var någonstans. Vad gullig han är!
Klockan tio åkte Lasse och jag och hämtade honom vid skolan där de "hängt" de sista timmarna.
Helgen har annars passerat smärtfritt förbi.
Både Adam och Alva har haft diverse fotbollsevenemang som vi har lämnat dem till och hämtat dem från.
Vi var på Plantagen i Barkarby för att köpa Brokspirea som vi ska plantera där vi höjt upp tomten med byggtimret. När vi ändå var där så tänkte vi passa på att äta lunch på Wayne's Coffee. Det blev den dyraste lunch jag någonsin köpt/ätit, 393 kronor! För mig, Lasse och Alva. Hutlöst! Jag vet inte om jag är snål eller ekonomisk men jag tyckte det var på tok för dyrt. Det smakar inte att äta när det är så dyrt.
Lasse har varit så duktig och grävt på tomten och fått träramen till trallen på plats trots att han haft ont i axeln.
Vi har sett en söt råtta springa omkring på vår tomt men vi tänker inte säga något till grannarna få då ger de den råttgift...

Fredagshäng.

2009-09-26T10:37:00.004+02:00

Efter att Lasse och Pa hade paddlat runt med Softa till uppdragningsrampen, min lillebror dragit upp henne och Lasse tvättat henne med sin nyinköpta högtryckstvätt så ligger hon nu på trailern och vilar. Men lite jobb återstår innan hon är riktigt klar inför vintern.
Jag tycker sådant här är så vemodigt. Mycket kan hända med mig på de månader Softa ligger på land som gör att jag kanske aldrig mer får njuta av friheten och utflykterna hon bjuder oss på. Men bort med de tankarna...

Har haft två smärtfria dagar men jag har ändå tagit det lugnt. Igår blev det dock ett besök på blippaffären i mjukisbyxor tillsammans med Lasse och Alva. Adam var hemma och rullade chokladbollar till vårt fredagsmys. När vi körde upp på tomten sjöng Michael Jackson för full hals från vårt vardagsrum och ut genom balkongdörrarna. Nåja, vi får vara glada över att Adam inte har mer urflippad musiksmak än så.
Barnen och jag har väntat hela veckan på att avocadosarna skulle mogna för att kunna bli en härlig guacamole till vår tacomiddag och igår var det äntligen dax.
Sedan satt hela familjen bänkad framför Idol och avnjöt Adams chokladbollar när han plötsligt säger "jag drar till Vällingby Centrum".
Jag blev helt stum av chock. Självklart har jag vetat att den här dagen skulle komma, men ändå.
My God, hur gör man? Är jag en riktig tonårsförälder nu? Skrämmer/talar man om för honom vad som kan hända ett 14-årigt killgäng som "hänger" ute på fredagskvällar? Eller peppar man honom att hitta på saker med sina kompisar istället för att sitta hemma med familjen?
Jag förklarade att det inte var något öppet så här dax och att det bara är en massa "skumrask" ute vid den här tiden. Han tyckte att Lasse och Doris kunde följa med om jag var så orolig.

Han gick och jag var gråtfärdig i tjugo minuter innan han ringde och sa att de kommer hem till oss istället. Tack gode Gud!

Jag tänkte "skoja" lite med honom och bjuda killarna på de chokladbollar Adam bakat tidigare och som blivit över efter att vi ätit men vi kom fram till att han nog inte skulle ha uppskattat mitt skämt.
Nu har Lasse och jag kommit fram till att vi ska göra Adams rum lite mer "hängbart" så att de kanske väljer att träffas här hemma istället för att "hänga" ute på byn.
Fortsättning följer...

Torsdag.

2009-09-24T11:04:00.004+02:00

Det senaste dagarna har varit både bra och anus (som Fredrik & Filip skulle ha sagt). Vissa timmar mår jag jättebra och känner inte av magen alls, förutom att den är svullen. Medan vissa timmar är pest med en mage som smärtar.
Jag hasar mest omkring här hemma i mjukisbyxor (något annat är otänkbart på grund av magen) men har lyckats ta mig till Alvas utvecklingssamtal i skolan och till Outlet i Barkarby med Ma.
Jag har också börjat gå små rundor med djuret igen och det är mysigt. Det är härligt att se henne, lyckligt ovetandes om vad som händer hennes familj.

Idag har det börjat värka i huvudsvålen sådär som det gör innan håret lossnar men jag hoppas innerligt att värken beror på något annat. Jag vill verkligen inte bli flintskallig igen!

Under tiden jag ändå bara sitter här hemma så har jag börjat planera för en renovering av badrummet på övervåningen. Det ska jag väl ändå orka med.

I eftermiddag ska Softa upp på torra land igen. Det känns knappt som om det varit någon båtsäsong i år eftersom hon varit lite "krasslig" men det får vi ta igen nästa år.

Dagens måste: Hår!

Frågestund.

2009-09-23T10:26:00.003+02:00

Jag har svarat på några av era frågor. Men med risk för att bli knäppt på näsan av de som vet bättre, för jag är ingen expert.

*Vad har läkarna sagt om dina prognoser,Ulrika?
Svar: De är väldigt försiktiga med vad de säger. Det finns ju ingen mall att gå efter men de säger att jag ska tänka år vad gäller tiden jag har kvar. Det finns fortfarande mediciner att ta till när jag blir resistent.

*Ville bara fråga hur gamla dina barn är?
Svar: Adam är 14 och Alva är 11.

*Är det ångesten som gör magvärken el. vad är det tro du? Sa läkaren något om det?
Svar: Jag har frågat vad de tror smärtan och svullnaden i magen beror på men de kan inte ge mig något bra svar. Möjligtvis kan det vara vätskan i buken som trycker mot något organ i magen.

*Har du varit på Lydiagården?
Svar: Nej, men jag har förstått att det är ett rehabiliteringshem för cancersjuka av något slag.

*Hur ofta kollar dom dej? Hur kan det ha förändrats så mkt så fort?
Svar: Jag gör en datortomografi var tolfte vecka. När tumörerna blir resistenta mot medicinen så får de fritt spelrum att växa och sprida sig. Jag undrar också hur det kan gå så fort.

*För vad ska skadestånd utbetalas?
Svar: Jag blev feldiagnostiserad när jag gick till läkaren första gången med min knöl i bröstet. Därför får jag nu skadestånd. Men det ger mig inte mitt friska liv tillbaka.

*Det kan inte vara en kraftig magkatarr?
Svar: Det vore inte helt omöjligt men jag vet inte om symptomen stämmer.

*Är det barnen som håller dig uppe????????
Svar: Svår fråga. Nja, jag vet inte om det är barnen i sig som håller mig uppe men det är klart att de gör mig glad och jag försöker att bita ihop mer när de är här för att inte skrämma dem eller göra dem ännu mer oroliga/rädda.
Ja, vad får en egentligen att hålla sig uppe? Vad är det som gör att en människa klarar av att gå igenom det jag gör? Viljan att leva, barnen, mannen, hunden, vänner, familjen, resor och hoppet om att en dag få bli frisk antar jag.

*Varför har du ont just nu?????????
Svar: Om jag det visste... Det kanske beror på vätskan i buken eller på biverkningarna. Men jag var öm och svullen om magen redan innan jag började med de nya tabletterna. När man har så ont som jag har periodvis under dagarna så kommer ju naturligtvis tankarna på att det kan vara något "farligt".

*Skall du verkligen ha så ont??????
Svar: Nej, det är klart att jag inte ska. Det ska ingen människa ha. Smärta är väl kroppens sätt att tala om att något inte är som det ska.

Musse Pigg.

2009-09-22T09:14:00.003+02:00

Igår kom barnen äntligen hit. Jag och Doris gick (första promenaden på en vecka) och mötte Alva vid skolan och Doris glädje visste inga gränser när hon fick syn på Alva (ja, jag blev också glad utan att springa runt och skälla och rulla runt på gräsmattan!). Jag blir alldeles varm i kroppen och jag tycker att Lasse verkar lite gladare (om det går!?) när barnen är här.
Alva som gärna hjälper till här hemma ville veta vilka tabletter som ska tas när,"så att jag kan hjälpa till att påminna dig mamma"!
Det blev en hel del Musse Pigg-snack på kvällen eftersom Adam ska hålla ett 3 minuter långt föredrag om honom på onsdag. Han hade valt just Musse Pigg "för att det är Lasses favorit och då kan han hjälpa mig lite". Vi letade också fram en Musse Pigg t-shirt som han ska ha på sig på föredraget.

På tal om Musse Pigg så kände jag mig riktigt pigg igår och kvällens magonda lyckades jag låtsas vara mys i soffan. För att avrunda Musse Piggkvällen såg jag Anna Anka på TV...

Till er som mailat mig men inte fått något svar än, håll ut, jag ska ta mig i kragen och svara så fort jag orkar.

Lördag.

2009-09-19T13:02:00.007+02:00

Chokladen är uppäten och sudokun är löst. Jag ligger i soffan igen och har ont och är orkeslös. Men jag är glad över att jag klarade av vårt inplanerade möte på banken i torsdags och några härliga timmar hos Softa med lite fika och solsken igår.
Nu önskar jag bara att magontet ger med sig tills på måndag när barnen kommer hit igen. De är redan så oroliga och ledsna över hela situationen och att de ska behöva se mig såhär är inget jag vill utsätta dem för. Mina älskade små svampar, det var inte såhär jag hade tänkt mig att det skulle bli.

Jag försöker tänka på att det som gör ont i magen är vätskan i buken (något de kunde se på senaste DT:n och som man får när man har cancer) som trycker på något organ. Men det är svårt när smärtan är som den värsta magknipen och ångesten kommer smygande.

Jag blev för några veckor sedan tillfrågad om jag kunde tänka mig att hålla i en föreläsning. Den är nu inbokad och jag måste ta mig en riktig funderare på vad jag ska prata om. De vill att jag ska prata om min sjukdom, förhållningssätt till den, min vardag och boken. Men jag kan tänka mig att prata om något mer upplyftande. Vågar man dra någon fräckis ur Berts fräckisbok tro?

Trötthet.

2009-09-17T12:14:00.007+02:00

Efter att ha tillbringat nästan tre dagar sovandes på soffan har jag nu, torsdag eftermiddag, lyckats vakna till liv. Vilket slöseri, tre dagar av mitt liv!
Jag/vi har ställt oss väldigt frågande till hur jag kunnat sova så mycket, tills jag igår kväll läste biverkningslistan på ett av preparaten där det stod att ett av de vanligaste biverkningarna var onormal trötthet. Så ni som eventuellt har en väldigt pigg bebis eller överdrivet hurtig man eller varför inte bara behöver "sova ut" själv, hör av er så tipsar jag gärna om tabletterna som gör susen...

Ska jag vara ärlig så var det faktiskt brevbäraren som väckte mig när han försökte pressa ner något i brevlådan. När han tyckte han var klar smög jag mig fram och såg att det hängde ett paket till mig där!Det var från en bloggläsare som hade velat träffa mig när jag var på Mösseberg men just den veckan hade en resa inplanerad till... Vällingby! Tänk vad konstigt det kan bli ibland.
Paketet innehöll en liten chokladask och på brevet, med en hälsning till mig, fanns även ett sudoku. Ännu en gång helt rätt. Jag tror inte jag skrivit om det någongång men jag har verkligen "snöat in" på sudokun. Det är favoritsysselsättningen, framförallt när vi är ute med Softa.
Tack så mycket, nu ska jag äta choklad och lösa sudoku!

Biverkningar.

2009-09-15T18:24:00.004+02:00

Som vanligt när jag får medicin så drabbas jag av de mest ovanliga biverkningarna. Illamåendet och magontet håller i sig men har tilltagit i styrka. De som kommit nya de senaste dagarna är en enorm smärta i ryggen (tror de missat någon spridning på sista DT:n), yrsel (så jag måste hålla mig i sängen om natten och i väggarna om dagen) och utslag (dock ej i ansiktet den här gången).
Jag skulle ha åkt själv till Radiumhemmet idag för att få behandling men både Lasse och jag insåg att jag inte skulle kunna köra själv så han gick tidigare från jobbet och följde med.
Jag klarade heller inte av att gå ut med vårt lilla djur imorse så i morgon går han ut med henne innan jobbet.
Livet är inte roligt just nu, jag hatar att vara/må så här. Det var/är så illa att jag fick en gråtattack på sjukhuset vilket gjorde att sköterskan nog blev lite skärrad. Jag undrar hur skärrad hon blivit om jag talat om att jag tycker det är lika bra att svälja en ansenlig mängd tabletter och få slut på eländet på en gång?

Det var ju ett par dagar sedan Lasse och jag var nere på stan i Falköping och han tror nog att jag inte tänker avslöja något om hans senaste skoinköp. Men tänk vad fel han har...
Vi gick förbi Intersport och han upptäckte genast "50% på REA-priset"-skyltarna på fönstret. En halvtimme senare gick vi ut därifrån med ett par joggingskor till Adam och inte mindre än tre par skor till den långe mannen... Hittills under 2009, åtta par skor!

Present.

2009-09-14T18:50:00.009+02:00

Ett par dagar innan jag åkte till Mösseberg fick jag ett mail från en tjej/mamma/bloggläsare som undrade om hon kunde få min adress för att skicka något hon gjort till mig.
Jag svarade på hennes mail och skickade med adressen med stor nyfikenhet på vad det kunde vara.
Sedan åkte jag iväg till Mösseberg och glömde i ärlighetens namn bort det.
Tills jag kom hem i går kväll och såg ett vadderat kuvert med mitt namn fint skrivet på.
Jag blev så rörd att jag nästan började gråta när jag såg vad det innehöll...Ett halsband med en ring där det stod Lasses, Adams, Alvas och Doris namn på. En tag det stod FIGHTER (står för mig) på och en ängel (står för Dossyster). Det var så "rätt". Tänk att någon för mig okänd har gjort något så fint bara för att ge det till mig. Tack så hemskt mycket!
Med halsbandet låg ett fint brev och en adress till Sandis hemsida, så nyfiken som jag är var jag ju tvungen att gå in och titta vad hon gjort mer...
Så nu vet jag var jag ska köpa presenter i fortsättningen. Jag har fått tillåtelse att länka till hennes sida så jag rekommenderar er att titta på de fina smyckena här.

Mösseberg.

2009-09-14T10:09:00.007+02:00

Long time no see. Men nu är jag tillbaka igen. Både i chokladasken och i Vällingby. Jag har haft en lugn och skön vistelse på Mössebergs Kurort med god mat, behandlingar, gruppaktiviteter och trevligt sällskap.

Varje kväll har jag dessvärre mått ohyggligt illa och haft ont i magen, det har varit så illa att jag vaknat av det på natten. Jag vet inte om det är en biverkning av de nya tabletterna jag börjat med eller om min kropp snart ska bjuda mig på någon ny mindre trevlig överraskning.

Efter fredagens sminkparty (som ingick i vårt veckoschema) och lagom till middagen så anlände Lasse.
Det var mycket jag ville att vi skulle göra och Lasse hinna se det här veckoslutet så det blev ett späckat program som inkluderade bubbelbad, gymbesök, utflykt till två kyrkor och Ålleberg, besök på Rabalder, promenad upp till djurparken och utkikstornet på Mösseberg, ansiktsbehandling och massage och en sväng ner på stan och helgens marknad.
I salongen fanns en flygel som Lasse gärna spelade på till vår och de övriga gästernas stora glädje.Vi var väldigt nöjda när vi i söndagseftermiddag åkte för att hämta upp vårt lilla tvååriga djur i Norrköping på vägen hem. Hon verkar ha haft en bra vecka hos Morsan och Farsan där de provat en ny frisyr...Även barnen hämtades upp innan vi åkte hem. De har spenderat helgen hos Ma och Pa och varit på båtutflykt, grillat (årets sista?), spelat fotbollsmatch (båda vann sina matcher) och spelat Yatzy.

Borta bra men hemma är ändå bäst.

Onsdag.

2009-09-09T09:07:00.003+02:00

En liten uppdatering från ett soligt Falköping.

Jag mår fortfarande bra och har inte haft ont i magen. Idag började jag med min nya medicin och jag håller alla lemmar jag har för att slippa tappa håret.

Den här gången är det lite långtråkigt här. Jag vet inte om det beror på att jag känner mig en aning låg eller om det är för att jag väntar på Lasses ankomst. Idag ska jag få taktil massage, ha enskilt samtal med den fantastiska samtalsterapeuten och efter det väntar en långpromenad (var är Doris?).

Ruljansen hemma verkar gå bra trots träningar/matcher för båda barnen (men Alva har tydligen skadat foten), föräldramöten och middagar (Lasse kan inte laga mat).

Igår tog några av oss en sväng ner på stan, utbudet är väl inte som hemma direkt men jag hittade en tunika som var så "jag". Tänk att shopping kan trösta ibland!

Cesar.

2009-09-06T22:57:00.005+02:00

Det här är Cesar. Släktens senaste djurtillskott och hur gullig som helst. Han är den första katt jag någonsin sett som kan hämta bollar i munnen på befallning. Det är bara hoppas att han växer i sina öron och bakben för de var alldeles för stora/långa för den övriga kroppen...

Efter knappt fyra timmar på tåget så är jag nu inackorderad på ett härligt dubbelrum sedan igår. Det är en vidunderlig utsikt över Falköping och några höga berg från balkongen. Trots att jag under helgen inte ville åka hit så känns det riktigt bra att vara här nu. Jag ska ta vara på det som erbjuds mig och jag ser fram emot fredagen när min älskade Lasse kommer hit.
Magontet har lyst med sin frånvaro och kan fortsätta med det tycker jag.

Idag hurrar jag för Doris, vårt lilla djur, som firar sin andra födelsedag hos Morsan och Farsan. Hurra hurra hurra hurra!

Tack alla ni som är med och kämpar tillsammans med mig, i kommentarsfältet, per mail, per sms och i riktiga livet. Allt blir lite lättare med vetskapen om att ni finns. Tack!

Magont.

2009-09-05T16:47:00.006+02:00

Status: Många tårar och ont i magen.
Varken Lasse eller jag mår speciellt bra just nu så igår var Lasse hemma med mig.
Vi gick ut med en lyckligt ovetande Doris (tänk om man varit hund ändå) som sprang glatt på hundängen. Sedan hade Lasse lite ärenden att uträtta så jag åkte med och satt i bilen under hela rutten. Jag hade så ont i magen att jag gled mellan vaket och sovande tillstånd.
När vi kom hem igen vilade vi en stund för att klara av att gå på Smedshagsträffen i Hässelby på kvällen.
Doris var hos Ma och Pa under tiden vi bjöds på god mat, en HELT fantastisk chokladtårta och mycket annat gott i goda vänners lag.Idag har vi lämnat Doris hos Morsan och Farsan, men vi möttes vid färjan så vi slapp åka hela vägen. Jag hade så ont i magen på vägen dit att tårarna rann och tankarna handlade om att jag inte vill dö. Det är verkligen vidrigt med ångest.Väl hemma igen hade magontet gått över och jag bakade kanelbullar av jästen som låg och skräpade i kylen.
Ikväll hoppas jag klara av att åka till min lillebror och hans tjej för att titta på deras lilla kattunge. Vi ska också fira Ma som fyller år i morgon men eftersom jag åker till Mösseberg i morgon så blir det kalas ikväll istället.

Besked.

2009-09-03T12:08:00.006+02:00

Som vi nog redan visste så blev läkarbesöket på Radiumhemmet idag ingen upplyftande historia.
Datortomografin visade att det hade blivit värre både i levern och skelettet. De tumörer som redan fanns hade blivit större och några nya hade dykt upp så tydligen har tumörerna haft en lika bra sommar som jag.
De hade pratat om mig på läkarkonferensen igår och kommit fram till att jag ska börja med en ny cancermedicin, även denna i tablettform, eftersom jag blivit resistent mot den jag får nu. De hade också beslutat att jag ska börja med hjärtmedicin och skelettstärkandemedicin. Herregud, man skulle kunna tro att jag
är född -37 istället för -73.

Som om detta inte var nog så låg ett brev med besked om skadestånd i brevlådan när vi kom hem. Jag vill inte ha några pengar, jag vill ha mitt liv! Det känns som ett hån. Inga pengar i världen kan ersätta det jag går igenom.

Just idag är det ingen happy dag precis (trots att världens bästa tjej har namnsdag!) men ge mig ett par dar så känns det nog bättre igen.

Var tacksam för det du har och tänk kärlek!

Onsdag.

2009-09-02T22:11:00.003+02:00

Imorse väntade jag till det hade slutat regna innan jag gick promenad med Doris, men då blev det en härlig runda med höstlukt i luften. När vi kom hem var det duschen som gällde för det lilla monstret. Det är nackdelen så här års när det är blött och geggigt på marken, att hon måste saneras efter varje utevistelse.

Sedan tog jag mig till vårdcentralen för att lämna blodprov inför läkarbesöket som äger rum imorgon. Känner mig förvånansvärt lugn med tanke på att jag ska få svar på datortomografin.

Jag fick ett mycket intressant telefonsamtal idag angående ett slags "uppdrag" men jag vet inte så mycket om det än så jag ber att få återkomma.

När Lasse kom hem åkte vi till Ikea där det blev middagsmat i restaurangen och inköp av en ny bäddmadrass till Alva (som tyvärr blev fel!). När vi ändå var i närheten svängde vi in på Bauhaus i ett försök att få tag på lister så vi äntligen kan avsluta vårt garderobsprojekt. Men tji fick vi! Det fanns inga lister med våra mått så jakten fortsätter...

Nu har Lasse smugit in och lagt sig så det är väl bäst att sluta blogga. God natt!

Doris.

2009-09-01T10:26:00.004+02:00

Status: Magen lite bättre och vid gott mod.

Ända sedan Doris var liten valp så har favoritplatsen varit under soffan. Fast hon nu är tre gånger så stor pressar hon sig in under den för att ligga där och mysa.För att underlätta för Lasse och barnen när jag är på Mösseberg så ska Doris till Morsan och Farsan på lördag och stanna där någon vecka eller så. Dessutom är det bestämt att Lasse kommer och hälsar på mig de sista dagarna och då var han ändå tvungen att lämna bort henne.
Jag tycker redan att det ska bli jobbigt att lämna bort henne så jag tar varje tillfälle att gosa lite...

Idag hurrar jag för min syster på Öland som fyller år! Hurra hurra hurra hurra!

Magont.

2009-08-31T16:24:00.004+02:00

Jag har varit en väldigt tråkig mamma, fru och matte i helgen. Jag har haft så ont i magen att soffan har varit min tillflyktsort på dagarna och sängen på nätterna. Jag har hört att det har pratats, lagats mat, dammsugits, kommits och gåtts i ytterdörren, hyrts släp och köpts trallvirke, gåtts ut med Doris och oroats. Och jag har bara haft ont och varit tråkig.

Idag har jag tagit mig ur soffan trots att den ser väldigt lockande ut. Doris måste ju gå ut, barnens saker måste till deras pappa och jag hade ett ärende att uträtta i Vällingby.
Jag har också varit vid graven och gratulerat Dossyster på hennes 35-årsdag och tänkt tillbaka på hennes 34-årsdag. Den firade vi på hotellets nattklubb på Rhodos. Hon fick ett resesmyckeskrin av mig och ett guldhjärta av sin sambo. Hon var orolig över att det kanske var hennes sista födelsedag, men vi bestämde att vi inte skulle tänka så. Så här efteråt känner jag mig hedrad över att få vara den hon firade sin sista födelsedag med.
Jag la en kärleksmums till henne på gravstenen, annars stod jag bara där och kände mig alldeles tom. Det är så mycket jag vill berätta för henne och prata med henne om. Det är fortfarande så konstigt att hon är borta fast hon varit det i fem månader idag.
Den här veckan är det bara Lasse och jag här hemma och nästa vecka när barnen kommer hit igen är jag på Mösseberg, så det dröjer länge innan vi ses igen, jag och svamparna. Jag längtar redan...

Fredag.

2009-08-29T13:40:00.006+02:00

Igår var det verkligen full fart, det ena avlöste det andra.
Efter Doris morgonpromenad, hon fick springa lös och leka med sina hundkompisar, så gick jag till Vällingby för att äta lunch med mamma och bebis Jumbo.
De senaste dagarna har min mage varit allt annat än bra så jag blev väldigt glad över att kunna peta i mig lite asiatisk buffé. Vi satt länge och åt innan vi passade på att uträtta några ärenden och som vanligt när vi ses hade vi väldigt trevligt.

Strax efter två ringde Lasse och talade om att han nu var redo att hämta mig för vidare färd mot båtklubben. Där skulle en båtmotormekaniker möta oss för att hitta felet på Softa.
Diagnosen, efter att ha stoppat in fingrarna tills han fick en stöt, blev två trasiga cylindrar.

Därefter åkte vi hem en liten stund. Adam, som nu blivit förklyd och varit hemma från skolan idag, hade överraskat Lasse (som sköter disken här hemma) med att diska och gjort fint på diskbänken. Ifall Lasse mot förmodan skulle ha missat vad han gjort så hade han för säkerhets skull skrivit en lapp också... Åh, vad gulliga barnen är ibland!På kvällen var Lasse och jag bjudna på Ostmannens 35-årsmiddag. Men innan vi åkte dit så åkte Lasse och Alva och handlade pizza eftersom hon och Adam skulle vara ensamma hemma. Under tiden gjorde jag mig i ordning och slog in paket.

Vi blev sena till middagen så jag kände mig lite lätt irriterad när Lasse körde 20 km/h under lagstadgad hastighet medan han glad i hågen satt och pratade. När han sedan, trots GPS:en, kör fel och ut på motorvägen igen så var det inte frågan om någon lätt irritation längre...
Efter en fantastisk middag (älggryta, helstekt potatis, stuvade kantareller och vitlöksfrästa morötter), paketöppning och några trevliga timmar hos Ostfamiljen åkte vi hem igen och jag stupade i säng vid midnatt.

Råttor.

2009-08-27T17:56:00.004+02:00

Igår eftermiddag var jag och klippte mig och tonade håret. Det blev lite väl mörkt och jag såg ut som Silvia med stora lockar i håret när jag kom hem. Men Lasse tyckte jag var fin och kallar mig nu för sin mörka skönhet, Alva däremot undrade om jag ville komma från ett annat land...

På kvällen var jag helt slut. Att gå till frissan var vad jag klarade av. Vet inte om det är hjärtat som spökar eller oron inför resultatet av datortomografin eller både och. Känner mig lite tankspridd också. Att det var föräldramöte i Alvas klass igår försvann helt (trots att jag skrev om det på bloggen igår) och jag känner mig som en dålig oengagerad mamma.

Vi har problem med råttor!
Jag vet att det låter äckligt men de bor under vår altan och har gnagt sönder dräneringen vi gjorde förra året. Grannarna har tagit hjälp av Anticimex och lagt ut råttgift vilket gör att råttorna sakta men säkert dör.
Idag när jag kom hem med Doris efter promenaden så låg en råtta i gräset vid dörren och när Doris var fram och nosade på den (jag hann inte se det) så anföll den henne och linkade iväg. En liten stund senare låg den där igen och jag bad grannen om råd, han lovade att ta hand om "problemet".
Jag gjorde mig i ordning för att äta lunch med Mössebergstanterna inne i stan och när jag satt på tunnelbanan ringde Alva och talade om att råttan nu var ihjälslagen.
Jag tycker det var lite sorgligt. Det var ju också ett liv. Vad har vi för rätt att slå hjäl den? Men jag vet att den förstör. Det är klurigt det där.

Något som också är klurigt (eller rättare sagt omöjligt) är att ordna så att Lasse kommer att få umgängesrätt med barnen när jag inte längre finns. Jag kan skriva ner min önskan och Lasse kan skriva en begäran om umgängesrätt till stadsdelen efter min död, barnen blir då tillfrågade om det också är vad de vill. Men sedan är det ändå den andra föräldern som bestämmer om det blir så. Sveriges lagar är inte alltid helt genomtänkta.
Nu måste jag bara se till att leva riktigt länge så att det här aldrig kommer att bli ett problem.

Igår fick vi alla veta vad Dossyster redan visste, nämligen att bebisen i hennes systers mage var en liten pojke. Stort grattis och välkommen till livet!

Vardag.

2009-08-26T09:44:00.006+02:00

Nu är barnen här och det är liv och rörelse igen. Som om det knappt varit någon sommar är vardagen här. Vad fort man kommer in i det igen, med jobb, skola, tider, matsäckar, träningar, föräldramöten och läxor.

Idag hade både Lasse och Adam matsäck med sig för att tillbringa dagen utomhus. Lasse skulle ha lekar och samarbetsövningar på en äng och Adam skulle simma/bada i Nälsta utomhusbassäng, synd att det regnar när det varit så fint väder de senaste dagarna.
Alva har klagat på halsont sedan hon kom hit och imorse var hon nästan gråtfärdig när hon väcktes för att det gjorde så ont. Hon blev hemma idag och känner jag henne rätt kommer High School Musicalfilmerna gå varma under dagen.

Igår var Ma med mig på datortomografin och när jag blivit skjutsad hem och klev ur bilen hittade jag en guldpeng. Både hon och jag hoppas att den betyder tur och att resultatet på datortomografin visar att tumörernas sommar har varit förjävlig.

Vad lustig jag är. Jag kan liksom inte ta mig för saker och ting, de allra enklaste saker läggs på hög och blir oöverstigliga. Viktiga telefonsamtal skjuts upp, viktiga papper läggs undan och saker som ska plockas undan ligger fortfarande kvar. Igår tog jag hand om en del och det är en sådan lättnad när det är gjort. Varför kan jag inte bara göra det på en gång?

Mina tankar är ett år tillbaka i tiden då Dossyster och jag, med våra familjer, var på Rhodos. Vad härligt vi hade det då!

Helgen.

2009-08-24T13:52:00.005+02:00

Vilken mysig helg vi haft!

När Lasse slutat jobba i fredags fyllde vi Wembley till bristningsgränsen och åkte till Delsbo.
När vi åkt en stund blev Lasse trött och bad mig köra så att han kunde vila lite. Det känns ju taskigt att säga nej när jag sitter pigg bredvid och innehar körkort, men det är inte kul att köra! Efter en timme eller så bytte vi tillbaka för han kunde ändå inte vila för han tyckte jag körde för fort! Va, jag!!?? Det skulle min bilskolelärare ha hört, han hade inte trott sina öron...

Vilket underbart ställe hon har köpt min Delsbokompis (som hon numera kallas här på bloggen)!
En faluröd liten stuga med vita knutar och en härlig tomt där det rinner två bäckar som gör att det porlar var man än befinner sig på tomten.
Vi tömde Wembley, skålade i champagne och åt vår medhavda gryta innan vi gick och la oss. Både Lasse och jag kände oss väldigt glada över att det var just vi som fick sova första natten i hennes nya hus tillsammans med henne och hennes barn.Dagen efter packades det upp lite saker innan vi åkte till Hudiksvall för att försöka hitta köksstolar på någon loppis. Vi hann också med att besöka några andra mycket trevliga affärer innan vi begav oss mot stugan igen. Där blev vi visade var på tomten vi kunde ställa husvagnen som Delsbokompisen tycker vi ska köpa och ställa dit, under tiden åt vi av hallonen som fanns i överflöd.

När det blev kväll började den tre timmar långa färden mot Vällingby igen.
Som ofta när Lasse och jag åker bil med bra musik och med Doris sovande som en liten kanelbulle i baksätet, börjar vi prata. Den här gången undrade han hur det kunde bli såhär, varför jag inte kunde fått vara frisk, varför vi inte kunde fått vår lilla Filur och hur han ska klara sig när/om han blir ensam. Jag undrade om han var rädd för hur det kommer bli. Jag såg inte hans tårar men mina kände jag.

Igår blev det lite fix på tomten och en vända till återvinningsstationen. På kvällen var det mysbyxor och en massa tända ljus som gällde.

Idag har jag varit på banken och sitter nu och frossar i hallon medan jag väntar på att mina små svampar ska trilla in.