Mors dag.

Helgen som gått har varit varm. Som sommar.

Vi fick lite panik över att Softa fortfarande låg kvar på torra land när det var så varmt, soligt och vindstilla.
Därför spenderade vi hela lördagen åt att tvätta, vaxa, polera och putsa på henne. Vi slet som djur och tittade avundsjukt på de som kom åkandes i sina bilar, parkerade, lastade sin båt full med packning och mat och gled ut på fjärden. Vi ville också...
Klockan 22.40 gled Softa av trailern ner i vattnet.

Mors dag firades genom att ta en premiärtur på sjön. Vi rotade fram det som kunde tänkas funka som matsäck och åkte i väg. Men vi kom inte så långt för motorn började krångla och eftersom Ma och Pa, som brukar rädda oss, är på Öland så valde vi att lägga oss på svaj utanför Viksjö.

Vi fick några härliga timmar där innan vi begav oss hem för att fira Lasses mor. Min fick ett "glass-sms" av mig. Hon visar upp sms:et i affären och får en valfri GB-glass. Det kan jag rekommendera om det är något långväga firade på gång.
Jag fick ett sms av Ostfrun som tycker jag är en toppenmamma. Men det är inte samma sak som att bli ihågkommen av barnen. Ska jag påminna dem? Lasse? Deras pappa?
Lite snopet känns det allt måste jag erkänna.
Men å andra sidan fick jag en potatissticka av Alva, som hon gjort i slöjden, för några veckor sedan. Det var en mors dagspresent men hon kunde inte hålla sig. Så hur mycket begär jag egentligen?

I morgon kommer de hit och då blir det liv och rörelse på den nedre våningen igen. Det blir deras sista vecka i skolan innan sommarlovet. Det var den bästa kommer jag ihåg. Fröknarna var så (extra) glada och man städade sin bänk och det anordnades lite annorlunda roliga saker. Jag hoppas att de känner likadant.

Skola.

I vårt sovrum och vardagsrum är det högt till tak och eftersom yttertaket är av plåt hörs allt väldigt tydligt in. Till exempel kråkor som trampar omkring, grenar som ramlar ner eller som i morse, spöregn som smattrar.
När Doris hör ljudet av regn visar hon inget större intresse av att vilja gå ut utan gosar ner sig i sängen igen.
Men efter mycket om och men lyckades jag lura med henne på en liten kissrunda bland villorna innan jag skulle gå upp till Vällingby och träffa familjen Jumbo med deras nya lilla pojke som var allt annat än jumbo.

Vi började med en lunch på Vällingehus. Jag och pappa Jumbo gjorde misstaget att äta indiskt med påföljden att jag druckit mängder med vatten resten av dagen. Sedan blev det en fika på Pallas där jag tog en härlig biskvi.

På eftermiddagen när jag kommit hem ringde Adam något upprörd över att det kommer att ske vissa förändringar i skolan till hösten. Hans enhet skulle delas på två och den enhet Lasse (och jag) jobbar på kommer att läggas ner. Han var lite orolig över vad Lasse skulle ta vägen och jag kunde äntligen tala om för honom, vad vi vetat i flera veckor, nämligen att Lasse ska börja jobba på en annan skola.
Vi var tvungna att vänta med att säga något tills det blev officiellt med förändringarna. Han tog det ganska bra, bara konstaterade att: "Jaja, vi får prata mer om det på måndag".

Som om Lasse inte fått nog av vatten idag, i form av regn, så är han och min bror och simmar nu på kvällen.
Det brukar vara väldigt intressanta stories om de andra badande karlarna som han delger mig när han kommer hem igen.

Bland annat är det en man som brukar utöva någon slags yoga i bastun, då han går ner i brygga! Naken! Ni kan ju tänka er själva vilken syn... Lasse och min bror vet inte riktigt var de ska titta någonstans.
En annan brukar stå och raka sin ganska kraftigt behårade kropp med en rakhyvel.
Och en tredje brukar bära med sig en stol som han flyttar runt, sätter sig på och studerar de övriga männen. Så här går det aldrig till inne hos damerna, eller?

Dagens måste: Paraply.

Busig...

Det tog väldigt lång tid på Radiumhemmet för Dr Lidbrink var en halvtimme försenad men när det väl var min tur konstaterade hon glatt att min cancerangripna kropp sköter sig riktigt bra. Alla värden var på topp. Heja kroppen du är bäst!

Jag blev så klart väldigt sen till lunchen med Mössebergsgänget men hann med en efterrätt, glassbuffé. Det var kul att träffas igen och det blev prat om mediciner, biverkningar och sjukskrivningar. Riktigt upplyftande samtalsämnen. Jag undrar vad de som hade borden intill tänkte?

Idag har jag pratat med Ostfrun, som faktiskt blev en riktig fru i fredags, och erkänt att det var vi som hade satt upp en skylt med "Nygifta" och hängt tomburkar bak på deras bil. Jag tycker att jag varit väldigt duktig som kunnat hålla mig så här länge...

Jag och Dossyster var med i en artikel i Vi Föräldrar i april. Den artikeln finns nu ute på nätet men du kan läsa min del av den här.

Återträff.

På en promenad för tre dagar sedan såg Doris en ekorre som sprang uppför en trädstam, sedan dess har hon varje gång vi passerar det aktuella trädet sprungit fram, tittat upp och skällt. Ungefär som om hon förväntade sig att ekorren var kvar där. Hur kan hon komma ihåg vilket träd det var? Bland alla hundra? Vad skulle hon göra om hon okopplad "träffade" ekorren? Jaga den och leka eller smaka lite?
Hon var i alla fall väldigt intresserad av brunråttan som sprang över vår tomt igår och som hon såg igenom fönstret.

Idag har jag ett besök inbokat hos Dr Lidbrink (om inte tiden är ändrad!) och Pa kör mig dit. Det är första gången jag ska på ett läkarbesök själv utan Lasse. Det är så mycket i skolan nu sista veckorna att han inte kan vara borta. Men det går nog bra ändå.

Efter läkarbesöket är det återträff med det senaste Mössebergsgänget på en restaurang inne i stan. Jag träffade några av dem på vernissaget men det ska bli riktigt kul att träffa alla idag. Det blir spännande att se hur långt hår de fått...

Jag tänker extra mycket på Dossyster och hennes familj idag eftersom det är urnsättning (heter det så?). Det är fortfarande svårt att förstå att hon inte längre finns. Det känns inte så länge sedan som de var här på vår kärleksfest eller vi var på spa tillsammans.

Stängt.

Jag hoppas att de flesta av er läsare förstår det alla mina kompisar, min familj och andra i min närhet redan vet, nämligen att mina barn är allt för mig och att jag gör allt (så gott jag kan!) för dem.

Jag tänker låta den här chokladasken vara stängd på obestämd tid.

Tänk kärlek!

Onsdag.

Idag ska Alva och jag (och Måns) på terapi på Radiumhemmet så jag måste gå till skolan/jobbet och hämta bilen.
Doris ligger helt slut efter morgonens promenad, så henne lär jag inte få med mig. Hon lekte/sprang och hade så kul med ett gäng större hundar på hundängen. Hon må vara minst men hon är i alla fall snabbast.

I eftermiddag ska vi åka till Lasses syster (Doris morsa och farsa) och stanna ett par dagar så jag har fullt upp med att tvätta, packa, vattna blommor, diska och boka två stugor till Skara Sommarland, en till oss och en till min kompis, 40-åringen. Ett av sommarens arrangemang.

De närmaste dagarna får den elektroniska chokladasken stå tillbaka för den riktiga...

Prov.

Jag känner mig fortfarande konstig i magen och tålamodet är därför inte på topp.

Alva har ett stort prov på onsdag och jag har sagt åt henne att hon inte får/kan gå med någon kompis hem dagarna innan.
I går kväll satt hon med häftet framför sig i flera timmar men höll på med annat hela tiden. Jag hade sagt att vi kommer att förhöra henne när hon läst igenom allt några gånger och känner att hon kan allt.

Vi sa åt henne att läsa och hon säger tillbaka att hon inte förstår vad som står. Vi undrar varför hon inte säger det till oss så vi kan förklara. Vi får en axelryckning tillbaka.

Vi säger åt henne igen att börja läsa häftet och hon säger tillbaka att det ändå inte spelar någon roll om hon läser för hon kommer ändå inte komma ihåg något till provet.

Lite senare säger vi åt henne igen. Den här gången slänger hon häftet i bordet och börjar gråta och skriker att "det är faktiskt inte så lätt att ha en mamma som är sjuk". Jaha, så kom det också!

Imorse sa jag åt henne att det inte var någon ide att hon ringde och frågade om hon fick följa med en kompis hem. Kvart i två ringer hon och säger att hon måste vara med på skolans organiserade läxläsning!!??
Jag har aldrig hört talas om någon sådan och tänkte att mig lurar hon inte, så jag sa att jag vill att bibliotekarien som håller i läxläsningen skriver en lapp om att hon varit där.

En stund senare kommer hon hem med en lapp där det stod "Hej Ulrica! Visst har Alva varit på läxläsning idag. M.V.H Lena"
Jag skäms. Hon måste tro att jag är en idiotmorsa. Att vi är med i någon sekt där jag kontrollerar varje steg min dotter tar.

Samtidigt blev jag arg för gymnastikpåsen, som blivit kvarglömd i skolan i ungefär en månad, inte är med hem idag heller. Efter ett mindre utbrott (från mig) fick hon gå tillbaka och hämta den.

Hur jag än gör blir det fel. Jag vill ju bara att det ska gå bra för mina barn. Att de ska klara sig bra i skolan och i livet. Ska jag låta henne sköta skolan själv? Inte bry mig om att förhöra henne på glosor eller inför prov? Ska hon själv be mig om hjälp? Begär jag för mycket av dem?

Barn.

Alva vill inte åka buss till skolan från deras pappa så båda barnen kom till oss igår kväll. Jag vill verkligen att de veckor barnen är hos oss ska vara trevliga och roliga men det är inte alltid så längre. Både Adam och Alva är väldigt pubertala med allt vad det innebär. Ibland är veckorna när de är här så jobbiga att jag tycker det är skönt när de åker igen. Det känns fult att känna såhär och inte helt lätt att erkänna.
Men det är konstigt att så fort de åkt börjar jag längta efter dem och vill att de kommer hit igen.

I morse gick Doris och jag med Adam en bit till skolan. Sedan gick vi vidare till hundängen där hon kunde rusa av sig. Det är så härligt att se henne då. Vi hade tur för det var inga andra läskiga hundar där så hon hade hela ängen för sig själv.

Idag var det dax för behandling igen men innan det hann jag med en mycket trevlig fika med en av mina bloggläsare som även hon är sjuk. Det blev mycket prat om sjukdom, barn och relationer. Jag tror att det kan bli en fika till framöver.

Behandlingen gick bra men gör mig väldigt trött ett par timmar efter och dessutom får jag väldigt ont i magen ett par dagar efter.
Så ikväll sitter jag här i soffan och känner mig ynke pynke. Det får man ibland...

Bebis.

Natten var lugn men ack så kall, det blev frost på bilarna till och med. Jag, Doris och Ma stod ut till kvart i fyra sen åkte vi hem och sov. Då hade solen gått upp, luften var klar och överallt var det alldeles lugnt. En helt ny dag hade börjat och ungefär samtidigt började ett helt nytt liv.

För på ett sjukhus i Stockholm föddes en liten fin pojke. Min kompis och hennes sambo (Pappa Jumbo) har blivit trebarnsföräldrar och deras två söner har blivit storebröder. Jag ryser vid tanken. Tänk hur livet är, någon dör och någon annan föds. Jag kan knappt hålla mig tills jag får hålla och lukta på den lilla skrutten.

Alva ringde och väckte oss vid tolv och det var väl bra för annars hade vi nog sovit hela dagen. Istället blev gräsmattan klippt, altanen avspolad från allt pollen, en maskin tvätt tvättad och hängd på tork ute och garaget/hallen/förrådet röjt.

Doris, som måste ha ätit något olämpligt vid båtklubben i skydd av nattens mörker, har för första gången varit dålig i magen och behövt gå ut och diarréa flera gånger. Men hon är väldigt duktig och visar oss när det är dax.

Ikväll ska vi heja på Sverige och Malena men vi håller även på Norge, Island och Turkiet.

Bankbesök.

Det har varit en härlig fredag med sol och värme så Doris och jag stannade kvar en stund ute på altanen med DN efter promenaden.

Sedan blev det en snabblunch framför datorn innan jag stegade upp till Vällingby och ett möte med Lasse och bankkvinnan. Hon fick oss att inse att vi nog får vänta med att fixa köket ett tag om det inte är en storvinst på någon av trisslotterna Lasse prenumererar på.

Under tiden Lasse gjorde sitt obligatoriska besök hos sin mamma förberedde jag middagen och eftersom det fortfarande var varmt och skönt så blev det grill och middag på altanen.

Efter maten gick Lasse, trot eller ej, och la sig! Vi har nämligen säsongens första båtvakt i natt.
Klockan tio ikväll ska vi infinna oss, pigga och glada, vid båtklubben och vakta Softa och hennes båtkompisar så inga busar kommer och gör något dumt med dem.
En gång i timmen ska vi gå runt och räkna alla båtar och gå längs staketet för att titta att det är helt.
Jag tror inte jag behöver upplysa någon om att vi kommer vara ganska trötta när vi får åka hem i morgonbitti klockan sex.
Men...vi brukar ha ganska mysigt också, till i natt har vi laddat med laptop och filmer, choklad (till mig), smågodis (till Lasse) och jordgubbar. Och för att vi inte ska ha för mysigt kommer Ma och Pa att vara där...

Torsdag.

Idag fortsatte mitt projekt "Utrota maskrosor" på tomten. De är nämligen i storlek mindre buske. Jag måste ta det i etapper för annars strejkar min arm (där de tagit lymfkörtlar) i flera dagar efteråt.

När Lasse gjort vad han ska för sin lön åkte vi till Samsung i Upplands Väsby för att lämna in vår nästan nya trasiga dvd-spelare som tillhör surroundsystemet. Det innebär att vi är tvungna att ha TV-ljudet på, vilket låter lite ynkligt om man är van vid att det kommer ljud från alla håll.
Men å andra sidan är bidragen i uttagningen till Eurovision inte jättebra så man lockas inte direkt till att höja.
Dessutom önskar man ibland att även TV-skärmen skulle vara trasig för en del ser ju för gräsliga ut. Är det tantvarning eller...?

Jo, det är det nog för igår hörde jag från Pappa Jumbos sambo att det är grav tantvarning på att övervintra pelargoner...
Jag som har ett tiotal stående på vardagsrumsgolvet.

Imorgon väntar ett besök hos vår personliga bankman (som faktiskt är en kvinna). Vi brukar ha riktigt kul där, och ännu roligare blir det om hon lyckas trolla fram mera pengar åt oss.

Kärleksmums.

Här kommer det efterlängtade receptet på Dossysters favoritkaka...

Kärleksmums

150 gr smör
1½ dl mjölk
2 ägg
2½ dl socker
4 dl mjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
2 msk kakao

Glasyr:
3 dl florsocker
2 msk kakao
1 tsk kaffepulver
2 tsk vaniljsocker
50 gr smält smör
3 msk mjölk

Garnering:
Kokosflingor

*Sätt ugnen på 225 grader och smörj och bröa en långpanna, 30*40 cm.

*Smält smöret och tillsätt mjölken.

*Vispa ägg och socker pösigt.

*Blanda de torra ingredienserna. Rör ner mjölblandningen och smöret i de uppvispade äggen och rör till en slät smet.

*Häll och bred ut i långpannan. Grädda mitt i ugnen i ca. 10 min.

*Blanda florsocker, kakao, kaffe och vaniljsocker. Tillsätt de smälta smöret och mjölken. Rör glasyren slät.

*Bred glasyren över den varma kakan (i långpannan) och garnera med kokos.

Lycka till!

Softa.

Softa har fått av sig vinterkappan och längtar nog lika mycket som vi efter att få åka ut på årets första tur. Men än är det mycket kvar att göra, hon ska tvättas, vaxas och göras iordning invändigt.


Under tiden Lasse och Pa kämpade på med byggtimret och kabelrören som ska grävas ner på tomten så tog jag Doris och gick till mormor med några kärleksmums. Hon blir alltid så glad när man kommer och spenderar några timmar med henne. Vi gick hem igen innan det började skymma och bli för kallt. När vi kom hem höll de fortfarande på att gräva. Jag undrar om det mest är snack när de där två jobbar?

Frågestund.

*Skulle så gärna vilja ha receptet på dina så omtyckta kärleksmums. Om du orkar lägga ut receptet ngn gång så skulle jag bli glad:)
Svar: Ja, jag kallar de här små godingarna för Kärleksmums men det finns säkert lika många olika namn som det finns olika recept. Jag lovar att dela med mig av receptet inom en snar framtid.

*Har du provat pollykakan än?
Svar: Japp. Den var mycket uppskattad. Men hos oss går den under benämningen Doriskakan för vi köpte Eldorados "fuskpollysar" och de hette Doris istället för Polly. Tänk att vår hund har ett eget bakverk!

*Min fråga till dig är: hur upptäckte du din bröstcancer? Var det en slump eller var du noga med att kontrollera brösten som det rekommenderas?
Svar: Det var en lördagsmorgon den 1 december 2000 som jag, i duschen när jag tvättade mig, kände en knöl. Stor som en hasselnöt. Jag fick knölen undersökt på måndagen av läkare som gjorde både mammografi och ultraljud och därefter sa att den var en ofarlig vätskefylld mjölkkörtel.
I april 2002 var den stor som ett plommon och var då bröstcancer. Eftersom jag blev feldiagnostiserad och gick med knölen så länge så hann cancern sprida sig till lymfkörtlarna och senare till lever och skelett.

*Har du varit inne på vimmelmammans blogg?
Svar: Ja. Men jag brukar försöka att undvika "sjuka" bloggar för jag mår psykiskt dåligt av att läsa om andras elände när jag lever mitt i det själv. Jag har lovat Lasse att bara läsa "friska" roliga bloggar, för han vill inte behöva ta hand om mig när jag mår dåligt och det dessutom är självförvållat. Hoppas ni förstår mitt tankesätt.

*Är Mösseberg ett bra återhämtningshem?
Svar: Ja. Det bästa. Fantastisk miljö, härliga rum, god mat och underbar personal. Man kommer dit via remiss (om man bor i Stockholm som har ett avtal med dem).

*Jag har glömt namnet på den fantastiska kvinnan/diakon på Mösseberg som höll i samtalen. Var det Helene?
Svar: Ja. Den fantastiska kvinnan heter Helen. Hon är en hel ask med körsbär i likör, något hon delar med Lasse.

*Är kakorna till fikat på Mösseberg lika killing goda????
Svar: Ja, de har väldigt goda bakverk på Mösseberg. Det är inte ett ställe man åker till om man vill gå ner i vikt om man säger så.

*Måste bara få fråga vem är "ostbebisen?
Svar: Ostbebisen är dotter till min kompis och hennes sambo. När jag skriver om dem här på bloggen så går de under namnet Ostfamiljen för att sambon tycker om ost och vi för några år sedan hade en diskussion angående räkost på tub. Jag skriver aldrig några namn på de jag skriver om (bara Lasse, Adam och Alva), jag vill att folk ska kunna umgås med mig utan att riskera bli uthängda på bloggen med namn och bild. De som är med på bild är alltid tillfrågade först.

*Hur klarar du av att ladda inför alla dessa återbesök?
Svar: Jag vet inte hur jag gör för det är verkligen vidrigt, speciellt om jag ska få svar på undersökningar jag gjort. Jag försöker tänka att jag gör vad jag kan för att få leva länge/bli frisk, genom att ta min medicin och leva ett roligt och lyckligt liv. Sedan kan jag inte göra mer, för cancern gör som den vill ändå. Men det är väldigt påfrestande med den här berg-och dalbaneturen som aldrig tar slut.

*Kärleksmums låter som någonting mkt gott! Är receptet hemligt eller kan man få ta del av det?
Svar: Det är väldigt gott! Jag ska lägga ut receptet snart. Den som väntar på något gott...

*Går det att hitta någon turneplan till utställningen?
Svar: Jag vet inte om det finns någon turnéplan men jag tror den ska till Linköping och Växjö. Ni får hålla utkik helt enkelt.

*I boken får man veta att Hannes syster Emma får cancer. Hur har det gått för henne?
Svar: Det senaste jag hört är att det gått bra. Hon har genomgått cellgifter, operation och strålning. När jag pratade med henne i höstas så var det tal om bröllop nu i maj, men jag vet inte riktigt säkert. Jag hoppas och önskar att det kommer att gå bra för henne och att hon aldrig någonsin blir sjuk igen.

*Appropå Ben o Jerryglass som du nu även fått mig att köpa ;-)
Vilken smak gillar du bäst?
Svar:Chocolate fudge brownie såklart. Men den är på tok för dyr, 53 kronor i Blippaffären. Hutlöst!

*Vad är det ni bygger på tomten?
Svar: Vi planar ut vår sluttande tomt och för att jorden ska ligga kvar behövs en högre kant som vi bygger med hjälp av byggtimmer. Det blir himla snyggt om jag får säga det själv.

*Såg repotaget om utställningen på tv. Gillar dock inte att de pratar så defintivt om att du måste överge era barn...är det så?
Svar: Som det ser ut nu så finns det inget botemedel mot cancer och jag har cancer i lever och skelett. Det finns även cancerceller i mitt blod.
Så länge det finns medicin som min kropp svarar på så kan jag leva, men det funkar så att cancercellerna blir resistenta och till slut finns det ingenting mer att ta till. Men jag tror och hoppas på att jag kommer att vara en av dem man läser om ibland som mirakulöst blivit friska och överlevt. Jag vill verkligen inte lämna mina barn och Lasse.

TV.

Jag öppnar chokladasken en snabbis för att tala om att imorgon, tisdag, klockan 7.40 kommer programmet Gomorron Sverige göra en intervju med Elisabeth Ohlson Wallin om utställningen. Kan vara sevärt. God natt.

Saknad.

Söndagsmorgonen började med att vi körde Alva till fotbollsträningen. Jag och Doris gick hem därifrån och Lasse åkte för att köpa armeringsjärn som ska hålla samman byggtimret.

Hela dagen gick åt till att "bygga" på tomten. Adam hjälpte till en stund innan hans fotbollsmatch började och Pa hjälpte till en stund efter att han hjälpt en granne med sjösättningen av hans båt. Ma hämtade Alva (och Doris) på eftermiddagen och de åkte hem till Ma och Pa, där Alva bakade chokladbollar som vi fikade på framför TV:n på kvällen.


När vi ätit middag fick jag ett anfall av saknad efter Dossyster.

Jag tänkte på att jag så gärna velat berätta för henne om mina bra besked, som jag brukade. Vad glada vi hade varit.

Jag tänkte på den härliga veckan vi hade tillsammans på Rhodos när hon bar omkring på sin kudde hon hade för att kunna sitta. Varje gång hon reste sig glömde hon kvar den och hennes sambo fick skynda sig att hämta den. Vad vi skrattade varje gång.

Jag tänkte på när vi stod på flygplatsen och tittar ut över landningsbanan och fick syn på hennes specialmadrass, som var med till Rhodos, som de kör ut till planet som en jättelik mashmallow. Vad vi hade roligt åt det.

Jag tänkte på alla gånger vi de senaste månaderna suttit uppkrupna i soffan, hos henne eller hos mig, med filtar, tända ljus och en stor kopp te och pratat allvar men också skrattat. Vad mysigt vi hade det.

Jag tänkte på allt vi varit med om under de här elva månaderna vi känt varandra. Vad jag saknar henne.

Söndagskvällen avslutades med ett telefonsamtal med min kompis (hon som fyllde 40 i fjällen) som har det jobbigt på sitt håll. Jag försökte trösta, lyssna och peppa så gott jag kunde. Varför drabbas en del människor av allt och en del glider genom livet på en räkmacka?

Lördag.

Grill- och hockeykvällen hos Ostfamiljen var väldigt trevlig. De tycker nämligen inte bara om ost utan är även helt sålda på sport av alla de slag (vilket jag inte är!). Så för att överraska dem satte Adam, Lasse och jag på oss våra Sverigetröjor, Alva tog Sverigehatten och Doris fick på sig sin Sverigedräkt när vi åkte dit. Vår outfit var väldigt uppskattad men de trodde inte att jag menade allvar med att vilja se matchen.

Vi hann precis grilla och äta färdigt innan hockeymatchen började. Den var väl inte sådär väldigt upphetsande direkt men det var å andra sidan desserten som för min del bestod av en egen bytta Ben & Jerry's glass. Mina positiva besked är nu firade i dagarna tre!
Vi hade så kul och trevligt att Adam sa åt oss att vi inte fick dricka mer för vi blir så pinsamma när vi är fulla! Sedan när blev glada vuxna fulla?

Lasses mamma har blivit sjuk (hon är 79 och de tror att det är något med hjärtat) så han var hos henne i förmiddags. När han kom hem igen fortsatte han med arbetet på tomten och jag tog en sväng till Vällingby. Jag hade velat köpa något nytt lite somrigt att sätta på mig men hittade inget som föll mig i smaken.
Alva var med en kompis hela dagen och Adam hade en kompis här tills han skulle till Råsunda för att se AIK vinna.

Nu på kvällen, under tiden jag skriver, spelar Lasse spel med barnen. Sedan ska vi nog äta något gott, för det är ju ändå lördag.

Storkyrkan.

"Mamma Ulrica vet att hon inte kommer att överleva cancern. Det känns omöjligt att lämna barnen och hennes Lasse. Hans ögon dröjer kvar på Ulrica, hela tiden lite för länge, under fotograferingen. Det är som om de tar vara på det liv de har kvar tillsammans. Varenda sekund är värdefull."

Den här bilden med texten intill var den som visades på vernissaget i Storkyrkan igår kväll. Fotografen hade skrivit texten som jag tyckte var så passande och fin. Själva fotograferingen tog inte mer än en kvart och på den tiden hann hon uppfatta det Lasse och jag har tillsammans.

Det var mycket folk där och tittade på de tio mycket vackra bilderna. Bilderna på oss och Dossyster som "håller" sin gravida lillasyster i handen tyckte jag såklart var finast. Jag är glad att jag fick med Dossyster på den här utställningen trots att hon inte längre lever. Det är hon och jag fortfarande på något sätt.

Ma och Pa och mina syskon med respektive var där, och efteråt gick vi på Stekpannan (som ligger vid mitt gamla jobb på Söder. Nostalgi!) och firade mina bra besked och åt en enorm (både storleksmässigt och smakmässigt) måltid.

Ännu en vecka börjar lida mot sitt slut så ikväll ska vi fira in helgen med en grillkväll hos Ostfamiljen (som för övrigt har introducerat ost för sin niomånaders bebis!).

Besked.

Besöket på Radiumhemmet började inte så bra men det blev bättre...

Min besökstid var nämligen ombokad utan att de meddelat mig om det, så Dr Lidbrink hade åkt till Oslo! Dessutom hade inte svaret på datortomografin kommit än (de var underbemannade och låg efter) och bilirubinvärdet hade "gått sönder" i labbet, hemolys.

Jag sa att jag ville träffa någon annan läkare och få svar på det som gick, så efter en kvart kom en läkare och vi gick till ett ledigt rum. Vid varje sådant här besök blir det alltid så att man försöker läsa av läkaren. Är hon allvarlig? Glad? Är kroppsspråket uppgivet? Dröjde hon inte lite väl länge innan hon svarade?

Så gjorde vi även den här gången men hon hade stoneface och avslöjade inget.

Jag berättade om mina krämpor av alla de slag, om kortisonets biverkningar och om allt som hänt de senaste veckorna. När jag satt där och berättade knackade det på dörren och in kommer sköterskan med svaret från datortomografin! Hon hade "ordnat fram" det till mig så att jag skulle slippa vänta. Gulle henne!

Allt var bra! Tumörerna i levern hade minskat till nästan halva sin storlek och i skelettet var det oförändrat sedan förra datortomografin i januari.

Man brukar ju säga att en sten faller från bröstet men i vårt fall var det frågan om ett berg.
Vädret var så mycket finare på vägen hem, körsbärsträdens blommor så mycket vitare, lukten från Arvid Nordquists kaffefabrik så mycket godare och kärleken till varandra så mycket större.
Jag och Lasse är så glada, barnen är så glada, Ma och Pa, mormor, mina syskon och mina kompisar är så glada. De skulle bara veta där på Radiumhemmet vilken glädje de sprider bara genom ett enda positivt besked!

Adam var så gullig när jag berättade för honom, han sa: Tror du inte att Dossyster har varit med och fixat det här?
Och det var faktiskt lite så jag tänkte också, att jag ska kämpa för henne med, och att hon hjälper mig.

Jag hade velat fira med Ben & Jerry glass ikväll men jag åt så mycket av min egenpåhittade citrontårta igår så jag gör nog bäst i att låta bli.

Tjoflöjt allihopa!

Peppning.

Doris och jag har gått morgonpromenad i blåst och duggregn. Vi träffade barnens gamla dagisfröknar som häpnade när jag talade om hur gamla Adam och Alva var nu. När vi kom hem ringde jag till den mycket trevliga samtalsterapeuten på Mösseberg. Vi pratade bort en halvtimme innan hon var tvungen att jobba igen. Även hon gav mig lite peppning inför morgondagens besked.

Min syster är i Stockholm den här veckan (SÄPO har några övningar/lekar) så ikväll kommer hon och hennes kille hit (och peppar mig) på fika. Jag funderar på att trolla ihop något mumsigt av några citroner som jag hittade i kylskåpet.

Tänkte ge mig själv, och er chokladätare, lite peppning med hjälp av en fräckis från Bert.

Fru Franssons lilla knähund hade en del ojämnheter i pälsen. Hon beger sig till apoteket för att köpa en pincett. Ett ungt manligt biträde visar fram ett exemplar:
- Den här duger till både ansikte, ben och armar, säger han.
- Jo, men jag har faktiskt tänkt använda den på min lilla chihuahua!
Biträdet rodnande:
- Jaså... ja, den duger väl där också!

Jag kommer då att tänka på några kompisar till oss, där mannen brukar kalla sig Pappa Jumbo när han spelar dataspel med deras barn. Lasse och jag brukar reta honom då och säga att det låter som något helt annat...

Det kanske vore något. Att ha en liten undersökning om vad ni kallar era chihuahuor och Pappa Jumbosar...

Måndag.

I förmiddags var Alva och jag på terapi, vi åkte dit till Måns Zelmerlöws ljuva stämma (bara det fick mig att må bra).
Jag fick lite bra tips om hur jag ska hantera dagarna innan (och efter) mina besked. Jag ska göra mitt bästa för att följa dem, och hoppas på att tillvaron blir lite mindre orolig då. Alva, som fick måla, verkade även hon nöjd med sin terapistund.

När jag kom hem igen och Alva gått tillbaka till skolan hade jag några timmar själv då jag åt lunch och tvättade lite kläder innan Lasse ringde och ville bli hämtad på jobbet. Han kom med den överraskande nyheten att det var han som skulle stå för fikat i morgon på jobbet, så det var bara att åka hem och baka.

När Adam kom hem åkte Lasse och han till båttillbehörsaffären för att köpa en ny del till båtkapellet. När de kom hem var middagen serverad för alla utom Alva som var ute och rände på byn. När hon inte kommit hem på väldigt länge (tyckte hönsmamman) tog jag Doris och gick en promenad/letade. Alva "hängde" med några kompisar en bit hemifrån och kände varken av någon hunger eller förstod min oro.

I kväll blir det familjemys.

Dagens måste: Deklarera.

Valborgshelgen.

De senaste dagarna har vi ägnat oss åt att fixa på tomten i det härliga vårvädret. Vi har mätt ut tomtgränsen för att kunna lägga byggtimret rätt (utan att roffa åt oss av grannarnas tomter). Lasse har grävt ur så timret ska ligga lite stadigare, och därefter har vi försökt lägga det omlott och vågrätt, som något slags vuxenlego. Det har inte varit helt lätt och det är långt ifrån klart.

Lasse har oljat in altanen och gjort fint. Nu väntar jag bara på att mina övervintrade pelargoner ska växa till sig så pass att de kan flytta ut i fina krukor och pryda tomten. Jag har i alla fall planterat blommor i balkonglådan (passade på under tiden Lasse rensade avloppet i duschen).
Våra sängar har fått rena sängkläder och Ma har varit här och dammsugit hela huset.

En sväng till byggmarknaden har vi också hunnit med och där har Lasse fått köpa sig en alldeles egen tigersåg! Jag förstår att det är en hel del manliga läsare som är rejält avis på honom nu... Vad är det med män och deras verktyg?

Det har varit skönt att ha lite att göra så vi slipper tänka så mycket på svaren på förra veckans undersökningar. Men trots att vi har haft fullt upp har vi haft våra dippar då vi gråtit lite i soffan. Tänk om man kunde vrida fram tiden till nästa helg, då vet vi hur det ligger till med mig. Ovissheten är värst.

Idag, söndag, har vi varit och firat Lasses mamma som fyllde år. Det blev mycket gott kaffebröd på en solig altan.

I morgon kommer mina "små" svampar hit igen...