Mumin.

Imorse var det nästan vinter när jag och djuret gick ut. Det kom rök från munnen när man andades, Lasse fick skrapa Wembleys rutor och det var alldeles vitt på gräsmattorna av nattens frost. Konstigt, med tanke på att barnen faktiskt badade i Mälaren i torsdags ( men så blev ju Alva förkyld också!)!

I vår familj är vi mycket för att döpa våra ägodelar. Bilen heter Wembley (den förra hette Set) och båten heter Softa. Det kanske inte är så konstigt, men är det normalt att döpa peruker och bröst? (Eller andra kroppsdelar. Vad tycker du Boksyster?)

Förra gången jag var sjuk fick min peruk namnet Kurre, för att den såg ut som en ekorre när den hängde på tork över hushållspappershållaren på diskbänken. Den här gången fick min köpta frisyr heta Vivi, för att den var tillverkad i Frankrike och hade Wivian som artikelnamn.

Mitt bröst (som är gjort av nedre delen av min mage) såg från början (innan det blev en bröstvårta av mitt revben) ut som nosen/mulen på mumintrollet. Så därför kallar vi reservdelsbröstet för Mumin.

På det här sättet blir sakerna mer personliga, men det blir också väldigt svårt att göra sig av med dem. Vi sörjer till exempel fortfarande Set, fast vi vet att han mår bra och rullar i Mönsterås...

Nöjd.

Idag har det varit en bra dag. Det har varit fint väder, jag har känt mig glad och jag/vi har fått mycket gjort.

* Adam behövde ett nytt lås till sitt skåp i skolan, för några hade lyckats få upp det gamla och stulit saker. Jag köpte ett nytt, säkert lås.
* Efter en Svenssonvecka (två vuxna och två barn) var det mesta i kylskåpet slut. Jag (och en kräkpåse) var och handlade.
* Alva tycker inte om att åka buss själv. Jag skulle köra henne, men hon fick sällskap med några klasskompisar och ändrade sig. (Blev först irriterad över att hela min dagsplanering som utgick från skjutsen, nu blev förstörd. Men tänkte istället att jag fick träffa henne en "bonusstund". Lyckos mig!)
* Lämnade barnens saker hos deras pappa.
* Tömde Softa på de sista sakerna.
* Klippte det nysådda gräset som hade fått en LÅNG back-slick frisyr. Nu är det mer som fläckvis håravfall...

Mina krukor lyser fint ute och levande ljus lyser fint inne.

Chokladask 2003.

Så här blev det... Några bilder från mitt och Lasses första år tillsammans och mitt första år som "frisk".

Söndag.

Vad det är härligt att vakna till strålande sol! Jag blir liksom glad i hela kroppen när det är soligt och ser varmt ut.
Men imorse blev jag lite lurad för det blåste genom märg och ben när vi gick Dorispromisen.
Vi beslutade oss ändå för att ta med lite fika och åka till Kärsön för en frisbeegolfrunda.
Annars har dagen varit lugn, har egentligen inte gjort så mycket. Om jag inte räknar med lunchen jag lagade, tvätten jag vek, smutskläderna jag tvättade och hängde och kycklingen jag grillade i ugnen och serverade till middag. Men det är ju sådant man gör varje dag...

Känner mig lite låg eftersom "barnveckan" är slut. Innan barnen la sig, plockade de ihop sina saker som ska till pappa och tog fram "pappakläderna". Usch, det var inte så jag tänkt mig deras uppväxt direkt. Tänk om de kunde bo här alltid! Om egomamman själv får bestämma.


För att summera helgen som varit, så har vi haft det bra, jag är nöjd bara vi är lediga tillsammans. Men jag skulle gärna ha bytt med Ma och Pa som är på Öland hos syster och firar Skördefesten. Har man inget speciellt för sig sista helgen i september är det verkligen något jag kan rekommendera.

Nu ska Lasse och jag kramas lite...

Höstjippo.

Igår blev Adam hämtad tidigt på morgonen av sin pappa för han hade match. Jag och Alva tog det lugn, Alva speciellt för hon hade ont i halsen och var förkyld. Lasse åkte till sin mamma för diverse göromål och handling.

På eftermiddagen, när alla var samlade igen, gick vi till Vällingby där det var något slags höstjippo. Det var marknadsstånd (där vi köpte brända mandlar!), aktiviteter och olika uppträdanden.
Vi tittade på när Mojje uppträdde, han lyckades verkligen få igång publiken med sina trallvänliga barnlåtar (framför allt alkoholisterna på första parkett).
En annan man som uppträdde var Svante Drake, han kunde "spela" alla slags instrument och musikstilar med sin mun... Det var riktigt imponerande!
Men Alva trodde att han hade en bandspelare gömd någonstans, för så där kan man ju inte göra!!

Doris, som var hemma under tiden, fick gå till hundängen med mig, Lasse och bollen när vi kommit hem igen. Hon verkligen älskar att springa med bollen framför sig, det ser ut som om hon tror att den lever eftersom den rullar iväg när hon kommer åt den. Undrar om hon ärvt bollintresset från Adam?

På kvällen blev det tv och mys med glass, chokladsås, maränger och banan.

Mitt illamående håller i sig, sådär lite lagom märkbart, men det är så att jag hela tiden ser mig om efter en utväg eller någon annan lösning ifall om jag skulle bli tvungen att kräkas. Som när jag handlade på Coop sist, då hängde jag en genomskinlig frukt/grönsakspåse över handtaget på vagnen. Ok, man ser spyan igenom, men det blir iallafall ingen blaffa på golvet. Jag tyckte att jag var jättesmart.

Adam.

Varsågoda månadens gästbloggare...Adam.

Tjena! Idag är det jag som skriver lite här på bloggen.
Jag vet inte riktig vad jag ska skriva om men jag får väl ta något och hoppas att ni tycker det är intressant.
Ja idag spelade vi vår sista match i sanktan, en serie som håller på hela säsongen och det gick väl sådär.

Vi hade chans att vinna hela serien men på matchen idag gick det inge vidare, vi förlorade och kommer antagligen komma 2:a för dom som ligger tvåa nu har en match kvar att spela, och det är mot dom som ligger sist. Så det var synd att vi förlorade idag när vi hade chans att vinna allt.
Vi får väl hoppas att dom som ligger sist kan göra en jätteskräll och vinna, för då vinner vi serien ändå.

Vi är redan klara för slutspel i sanktan och har match om några dagar, hoppas turen vänder och att vi kan gå till final och vinna medalj och pokal.
Men det viktigaste är inte det, utan att ha kul och vilja spela fotboll, och det tycker jag. Vi får se hur långt det räcker.

Apoteket.

På förmiddagen var jag med Alva i skolan. Det är alltid roligt att vara med och se barnen i skolmiljö, något jag verkligen rekommenderar andra att göra. Jag klarade bara av att vara med ett par timmar för min mage vill ju må lite småilla hela tiden och dessutom är ju koncentrationsförmågan inte på topp.
Undrar om jag har en släng av ADHD också?

Men jag måste erkänna att det suger lite i "jobbtarmen" när jag är med sådär. Fast jag vet att jag inte skulle klara av att ha några krav eller något ansvar såsom ett jobb i skolan kräver.

På eftermiddagen var jag och Lasse i Vällingby för att hämta ut medicin och handla lite till ikväll.
Där på Apoteket fick en äldre man problem med sitt hjärta och blev väldigt dålig. De flesta tittade bara på, men jag hjälpte honom tills ambulansen kom. Jag la honom på en madrass på golvet och han fick ligga med sitt huvud i mitt knä (tills apotekspersonalen efter en stund fixade fram en kudde). När han började att skaka av frossa försökte jag bädda om honom med min fleecetröja. Hela tiden hjälpte jag honom att andas lugnt, pratade med honom och klappade honom så att han inte skulle känna sig så ensam och rädd. För det måste han ha gjort.
Jag tänkte att han har det värre än mig just nu, jag måste se till att han har det så bra han bara kan.
Åh, vad jag har tänkt på honom (Bruno tror jag han hette) sedan dess. Hoppas han mår bättre nu.
Lasse ville att jag skulle påpeka att han var/är väldigt stolt över mig.

Vi hade min lillebror som middagsgäst och åt en skaldjursbuffé med efterföljande Buzzspel. Gott och trevligt!

Dagens måste: Empati.

Bloggen.

Ända sedan jag började att dela med mig av mina chokladbitar i början av juli har jag varit sugen på att utnyttja alla "specialeffekter" som hör den här bloggen till.
Några har ni redan sett, besöksräknare, bilder, filmer och trevliga enkäter.

Men det finns åtskilliga kvar, den jag först och främst tänker på är ett bildspel där man kan lägga upp bilder som visas i följd. Jag har sedan juli funderat på hur jag ska bjuda er på bilderna. Ska jag bara slänga ihop några bra bilder i en salig blandning, samla ihop dem årsvis sedan vi haft digitalkameran (2003), servera er bilder bara på mig (låter inte så lockande!) eller från olika resor, högtider tex??
Ja, ni märker ju att det här är inte helt lätt!
Men något kommer inom en snar framtid, för bilderna finns och bara väntar på att få bli visade.

Jag har också planer på att lägga till en mailadress, för många kanske inte vill skriva en kommentar som alla kan se, utan vill vara lite mer personliga. Och kanske till och med få svar...
Fast jag måste ju säga att jag blir väldigt taggad av era kommentarer!

Dagens måste: Kameran (som gick sönder igår...).

Bad.

Ännu en härlig morgon att vakna till. Lasse hade sovmorgon så vi gick på Dorisrunda tillsammans. Trevligt att få sällskap och mysigt att gå och kramas lite.

Några timmar att fördriva innan alla var hemma igen.

Trots att solen har stått i zenit hela dagen och temperaturen legat på +22 C så åkte vi till Softa för att ta upp henne ur vattnet för ett stilla liv på land. Det är alltid lika vemodigt. Jag är verkligen så glad att vi har Softa, som givit oss så många underbara dagar på sjön. Vad skulle vi gjort utan henne?

När vi närmade oss vattnet blev Doris badsugen (och törstig) och simmade runt lite innan hon tog sig upp på bryggan. När Adam och Alva såg Doris i vattnet blev de badsugna, slängde av sig kläderna och tog sig ett dopp. My god, 25 september!

När vi skulle åka därifrån kräktes Doris i bilen tre gånger. Det blev väldigt kladdigt. Hon fortsatte när vi kommit hem men trots det blev det pizza till middag...

Efter maten var det läxläsning, duschning och mys framför Idol innan barnen gick och la sig.

Jag är lite bättre i ansiktet och lite bättre i magen. Alltid något! Annars har jag nog en liten svacka just nu när jag är lite neggo. Vågar inte riktigt tro på min medicin innan jag sett något resultat av den, tror bara att det blir värre och värre. Har lite ont i levern också. Det känns lite olustigt.

Dagens måste: Kräkpåsar.

Borta.

För er som undrar var mitt förra inlägg, som handlade om min medicin, tog vägen så var jag tvungen att ta bort det av olika anledningar.
Det var synd att det blev så eftersom just min medicinering är en stor del av min vardag och det är just det den här bloggen handlar om.

Tisdag.

Efter en något kaotisk morgon när alla ska iväg åt var sitt håll på olika tider, så fick Doris och jag sällskap av Boksyster. Vi pratade en hel del under tiden vi fikade. Det är skönt att dela sina tankar och erfarenheter med någon i samma situation som jag själv befinner mig i. För INGEN som inte har drabbats av en livshotande sjukdom kan förstå de känslor och tankar som jag har att utstå varje dag. Vi kom fram till att det här måste vara det värsta en människa kan råka ut för.

Eftermiddagspromenaden tog Doris och jag till Adams skola (mitt jobb) där vi mötte honom och gick tillsammans hem. Det var nog det mest pinsamma han varit med om, tänk om vi skulle möta någon från hans klass när han höll i kopplet. Dessutom är Doris väldigt pinsam när hon bajsar...
Tror det blev lite bättre när han gick en bit framför och inte låtsades känna oss.

Vid halv sex hade Alva fotbollsmatch på en plan i närheten av vårt hem, så vi gick dit och hejade. Alvas lag vann med 4-3.
Sedan hem för en snabb lasagne och Idol.

För alla er som väntar och längtar: Boken kommer i mars 2009!

Mer tabletter.

Efter promenaden imorse så gick jag och mitt prickiga ansikte till Vällingby för att lämna blod på vårdcentralen och hämta ut min nya medicin på Apoteket. Jag hade sminkat mig lite runt ögonen för att inte se för sunkig ut men jag tycker ändå att människor glor. Jag känner mig helt ofräsch och ful. Värsta skabbiga tjejen!

Hon som skulle sticka mig tog nog studenten i fredags och var på sin första arbetsdag idag för hon satt bara och log fånigt varje gång hon stack fel.

Ja, då var det då dax för nästa preparat att få den äran att ta över min kropp, för biverkningarna på dessa härliga tabletter är:
* Diarré
* Illamående
* Kräkningar
* Sår i munnen
* Stickningar och/eller känselbortfall i händer och fötter
* Utslag
* Och, som grädde på moset, trötthet

Är det någon som har lust att byta med mig för jag känner att jag skulle behöva ett par tre dar ledigt??

Köpte fyra Trisslotter som tröst till stackars mig.

Det blir stuvade makaroner (vita bönor till Alva) och stekt falukorv till middag. Jag vet hur jag ska plocka poäng hos familjen...

100:de inlägget.

Det känns ju lite speciellt... Det här är det hundrade inlägget i min chokladask. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så beroende av att skriva, men jag känner att det är nyttigt för mig att bli av med lite funderingar på det här sättet.
Jag trodde heller aldrig att jag skulle få sådan respons som jag fått, att ni faktiskt är 526 unika läsare hittills.

Jag började blogga först och främst för min egen skull, men även för att lämna något kvar till Adam och Alva och som någon sorts terapi. Att det jag skriver sedan uppskattas av er är en stor bonus. Så väldigt roligt att någon vill läsa det jag skriver.

Det här var aldrig menat att bli en dokumentation över min sjukdom, ej heller en regelrätt dagbok utan några rader om dagen som beskriver min vardag. Min vardag som innehåller allt mellan himmel och jord, liv och död, glädje och sorg, skratt och gråt men framför allt mycket kärlek.

På tal om kärlek, i morgon är det måndag och då kommer Adam och Alva hit igen.

Prickar.

I morse när jag vaknade så upptäckte jag att utslagen/finnarna hade spridit sig till resten av kroppen. De kliar och är ömma. Jag visade Lasse att det såg ut som om jag hade röda hund och gjorde klart för honom att det inte var skönt. Han tyckte synd om mig och pussade på varenda prick på hela kroppen för att det skulle bli bättre.
Så nu hoppas jag att det blir ännu värre tills i morgon...
Kan jag äta något allergiframkallande för att hjälpa prickarna på traven?

Efter pussandet beslutade vi oss för att åka ut med båten i det fina höstvädret. Med på turen ville även fotografen.
Tro mig när jag säger att det var en syn som fått flera av er att vika er dubbla av skratt.

Jag skulle köra båten. Fotografen låg böjd över framrutan och båttaket, där han krampaktigt försökte att hålla i sig och ta kort samtidigt. Han ville att det skulle bli svallvågor efter Softa så han bad mig köra fortare. Så där låg han, som en fluga mot vindrutan och en kavaj som fladdrade som Batmans cape och tog kort på mig och mitt prickiga ansikte...
Ni hör ju själva...Köp boken!!

När fotograferingen var avslutad så åkte vi och la oss på svaj i solen. Vi läste, lyssnade på radio och fikade innan vi vände hem igen. Det var väldigt mysigt!

Stevie Wonder.

Vilken kväll!

Jag tycker att det är så häftigt att gå på konserter eller teater för det händer på riktigt. Här och nu. Och det som hörs, sång eller prat, är det bara vi (alla tusentals!) som är i rummet/hallen/arenan/salongen/salen som hör just där just då.

Det är så mäktigt att en enda människa kan få flera tusen att sjunga eller säga något som han bestämmer, som i går i Globen när Stevie fick oss alla att sjunga Barack Obama...
Jag var/är väldigt nöjd med kvällen, hoppas att min syster, tillika födelsedagsbarnet, också är det.

Lycka.

För några dagar sedan var Boksyster här och vi bytte Rhodosbilder med varandra. Bland hennes bilder fanns ett så bra kort på oss när vi står vid stranden. Det är inte ofta alla blir bra samtidigt, men det här är så fint. Jag önskar att vi fyra alltid fick se/vara så här lyckliga...

Fredag.

I dag tog vi en sovmorgon. Vi myste lite innan vi gick upp och åt frukost, eller rättare sagt, Lasse och jag försökte ligga nära och mysa lite men Doris, vårt lilla djur klämde sig emellan och slickade på oss som en galning, så vi fick mysa med henne istället. Vilken härlig morgon att vakna till, klarblå himmel och strålande sol som lös in i sovrummet!

Jag kan bajsa normalt nu, för er som undrar. Men utslagen/finnarna blir fler och fler så mitt ansikte är ingen vacker syn.

I går var jag och Lasse på Outlet i Barkarby, det var skönt att orka hitta på något eftersom jag har varit så trött i några dagar nu. Jag har förstått att det är Björn Borg som gäller i klädväg (herregud, han är ju tennisspelare vet inte ungdomarna det??) så det blev lite sådana kläder till Adam. Annars, inte mycket mer...

Min syster har lämnat Öland och alla katter, hästar, tuppar och höns för att komma till Stockholm i dag. Hon fick nämligen konsertbiljetter av oss i födelsedagspresent. Så i kväll ska vi gå och se/lyssna på Stevie Wonder i Globen. Tror och hoppas att det blir bra.

Dagens måste: Konsertbiljetter.

Korvar.

I morse på den obligatoriska Dorisrundan så bajsade Doris såklart, två fina fasta härliga korvar. Då bestämde jag mig... Dagens mål för mig blir att få lika fina fasta härliga korvar som Doris.
Därför har jag börjat att ta mina diarrétabletter, trots att jag är emot allt vad tabletter heter.
Det blir bara en ond cirkel, man tar en tablett för att lindra något. Den tabletten resulterar i biverkningar som måste lindras med en ny tablett, som ger nya biverkningar, ja så kan man hålla på. Därför har mitt motto varit: Inga tabletter för mig tack!
Det är många som genom årens lopp har tjatat på mig att jag ska ta något mot mitt illamående, blåsor i munnen, ångest, förstoppning, diarré, depression eller ryggont. Ja, you name it!

Men icke att jag så mycket som öppnat en förpackning, visst jag har hämtat ut medicinen på apoteket men det är också allt. Jag vet inte om det beror på stolthet eller dumhet. Döm själva.

Men jag vet åtminstone en som gnuggar sina händer nu och tycker hon har vunnit en match, nämligen min förra sjuksköterska! Ja ja, 1-0 till dig men jag ska sluta med diarrétabletterna så fort det bara går...
Och fort hoppas jag att det går, för det är en märklig känsla att tro att man kissar (i fel hål) fast det är bajs som kommer...

Babianrumpa.

Aj aj aj min rumpa!
Efter flera dagar med diarré är den nu ordentligt öm och det svider enormt.
Jag kommer ihåg när jag var liten och fick ligga på badrumsgolvet när Ma och Pa smorde in min lilla barnrumpa med Silonsalva om jag var röd.

Kan man höra av sig fast man är 35?

Eller ska jag be Lasse göra något kinky av det?

Kommer också att tänka på en kompis som lider av analklåda ibland, jag kanske ska ringa upp för att få några fungerande tips.

Just nu är allt skit, både i toaletten och mitt liv.

Dagens måste: Lambipapper.

Feedback.

Först och främst måste jag säga att jag blir så glad för de kommentarer jag får. Att det finns människor som tänker på mig, tycker att jag är stark och fantastisk och som berörs av det jag skriver. Fast de kanske inte ens känner mig. Det är stort.

Det känns bra att veta att ni finns på riktigt inte bara som en siffra (ni är nu 487 stycken godissugna unika läsare) på min privata räknesida.

Jag blir också väldigt peppad av det ni skriver, som ibland är så fullt av beundran och komplimanger att jag blir alldeles blyg. Men ni ska veta att det går rakt in i hjärtat, och det behövs. Vi ska greja det här tillsammans.
Så jag skriker som man brukar på fotbollsmatcher: Andra sidan är ni klara?... och då svarar ni: Jajamänsan, fattas bara!

För er som undrar, så är den förvirrade arga kvinnan tillbaka på Mösseberg, snyggingen i källaren ensam sedan jag (lite snopet, tyckte han) åkte hem i söndags och morgongymnastiken är det ingen som går på längre.

Angående Boksysters besök i går kväll, de tyckte att vi bodde fint trots att det var ostädat och vi åt av de överblivna kärleksmumsen från Lasses jobbfika. Så det gjorde inget att jag sov bort hela dagen i går.

Trött.

Mina biverkningar tilltar, nu har jag utslag/finnar i hela ansiktet, små blåsor i munnen (som gör att all mat smakar konstigt eller inget alls) och jag är ohyggligt trött. Efter Doris promenad i morse har jag först suttit i soffan för att sedan lägga mig ner och det tog inte lång stund innan jag sov. Hoppas att det är sviterna efter min "Andhämtningsvecka" som var allt annat än andhämtning.

Flera timmar senare blev jag väckt av telefonen. Det var vår högst personliga bankman (kvinna) som ville prata ränta... Skönt att hon sköter det där åt oss så man slipper att tänka på det också.

Jag har inte tid med att vara trött för i kväll kommer boksyster med sambo hit och då vill jag ju visa upp ett hem som är någotsånär. Min tanke var att hinna dammsuga, torka av/damma lite och snygga till lite i största allmänhet i dag. Men nu får jag ta upp de största dammråttorna med handen, hoppas att det har blivit tillräckligt mörkt ute att dammet inte syns och slänga in/gömma saker i garderoben för att få det att se lite snyggt ut istället. Puffa till kuddarna och tända ljus är ett annat knep.
Sen får jag hoppas på att Lasses kollegor ogillade kakan han bjöd på i dag och tar med sig lite hem igen, så den kan åka fram på vårt fikabord i kväll.

Fast egentligen bryr jag mig inte längre om ifall mitt hem är skinande rent och perfekt eller inte, utan hoppas att folk ska trivas i vårt sällskap istället.
Så i kväll hoppas jag på trevliga gäster, många fina bilder och minnen från Rhodos...

Avd P 13.

Sjukhusbesöket gick bra. Lasse var med och det känns så skönt. Nu när jag har bytt medicin så har jag även bytt avdelning jag får den på och blivit tilldelad en ny sjuksköterska.
Det är nog inte så lätt att (få mig som patient!!) som sjuksköterska få nya patienter, alla är ju på sitt sätt med sina behov, och som patient är man ju i en ganska olustig situation. Det första intrycket av "min nya" var att hon verkade ganska nervös. Hon spritade av mig så jag blev alldeles blöt och droppmaskinen pep hela tiden och ville inte funka.

Det blev väl inte bättre av att "min gamla" kom för att hälsa på och se hur det var med mig. Det var väldigt trevligt, det betyder nog att jag har gjort intryck. Av det positiva slaget! Det blev snuskskämt på en gång och en jargång som jag gillar. Men "min nya" kom med lingondricka och salta pinnar (som värsta all inclusive) så hon plockar poäng.

När båda hade gått kröp vi upp i sängen och jag somnade på Lasses arm. Så mysigt! Det gäller att ta vara på tiden.

När vi var hemma igen imponerade jag på Lasse genom att både laga middag och baka kärleksmums (utan mums för vi hade inget kokos men väl mandelspån) samtidigt. Det är nämligen hans tur att stå för fikat på jobbet i morgon.
Är jag curlingfru eller bara omtänksam?

Måndagmorgon.

Måndagmorgon... Det är som om jag aldrig varit hemifrån.

Trötta (sura) barn som ska upp, klä på sig, äta frukost och iväg till skolan. Tjafs om vilka kläder som ska vara på kroppen och inte, jag vägrar att släppa iväg Alva i byxor med stora hål i.
Ännu mera tjafs om vilken frisyr man går till skolan med, Alva vägrar att ha uppsatt hår. Jag sätter upp hennes hår ändå men hon talar om för mig att hon kommer att ta bort snodden på väg till skolan.
Ber barnen att plocka ihop alla saker som ska med hem till deras pappa, så det blir lättare för mig som ska köra dit med allt. Får till svar att jag inte varit hemma mer än några timmar så börjar jag att tjata!

Vad härliga de är ändå!
Kan de ha längtat efter mig också?

Det går ju inte att låta bli att undra hur de som är kvar på Mösseberg har det. Hur var kvällsdoppet i bubbelpoolen? Blev det någon morgongymnastik? Har den förvirrade arga kvinnan kommit tillbaka? Blev det någon dejt med tyskan? Vem tar hand om snyggingen i källaren nu när jag åkt hem?

Nej, tillbaka till måndagmorgon... Snart ska jag åka till sjukhuset för påfyllning av medicin, som faktiskt måste börja att jobba på ordentligt nu. Semestern är slut!

Tågresa.

Borta bra men hemma bäst.
Det är verkligen så. Fast jag har haft det så bra, ätit god mat, fått sköna behandlingar av alla de slag och bott i ett fint rum, så är det så skönt att komma hem.
Det var lite sorgligt att säga hej då till de andra, vi har levt nära varandra i en vecka och har haft så mycket kul. Men har också gått igenom jobbiga saker, sådana saker som gör banden mellan oss starkare.

Tågresan hem är en historia för sig, min plats var redan upptagen när jag klev på. Hon som satt där frågade om jag kunde ta hennes plats istället för hon mådde illa av att åka baklänges. Jag talade om att jag också mådde illa så hon började (demonstrativt sakta) plocka ihop sina saker och när hon reste sig såg jag att hon var gravid och fick jättedåligt samvete, men vad fan, jag har ju cancer! (Och får äcklig medicin man mår dåligt av.) Hon satt några stolsrader ifrån och såg surt på mig i två timmar!
Kvinnan jag hamnade bredvid hade riktigt dålig andedräkt och hennes kläder stank rök, och i gången sprang två ouppfostrade ungar (barn blir ungar när de är ouppfostrade!).
Men jag gjorde det bästa av situationen och hade Rongedal i öronen och choklad i munnen!
Jag möttes av Doris (Lasse och Adam) som kände igen mig bland alla hundra människor som sprang omkring, och jag har nog aldrig sett henne så glad.

Väl hemma ska det tvättas och fixas middag igen.

Present.

Vattenharmonin avlöpte som vanligt, lugnt och skönt. Därefter, lunch och en rask promenad i villaområdet i närheten.
Det som slår mig är att det är så annorlunda bebyggelse jämfört med den hemma och att trädgårdarna är så fruktansvärt välvårdade och gröna. Gräsmattorna är precisionsklippta och allt blommar fortfarande. Måste bero på allt regn de fått under sommaren, för det kan ju inte bo en trädgårdsmästare i varje hus!?

Tillbaka från promenaden var det bara att skynda sig upp på rummet och ta på den fortfarande blöta baddräkten för ett vattengympapass. Vem har sagt att jag skulle ta det lugnt och samla krafter här?

Under middagen delade en av tjejerna i gruppen ut presenter till oss övriga, som tack för den här veckan. Jag fick en badbomb i form av ett hjärta som skulle användas tillsammans med min man. Låter trevligt!!

Vi ville att den här kvällen skulle vara lite speciell, eftersom det är den sista här. Så därför har vi har samlat på oss lite godsaker från måltiderna under dagen för att ha något gott att mumsa på till farsen "Lånta fjädrar" med Robert Gustavsson som vi såg på tillsammans i kväll. Det blev en bra avslutning på den här vistelsen.

I morgon har jag bara afrikansk dans(?) på schemat innan jag åker hem till mina älskade människor och djur...

Hemlängtan.

Nu har jag kommit upp i mina fem tabletter av det första preparatet jag ska få. Ganska omgående märkte jag att min mage reagerade med att bubbla och låta. Känner mig lite lätt illamående, men skillnaden är som störst när jag ska gå på toa för att göra det stora. Det är diarré. Men jag är trots allt glad att det inte bara kommer när som helst, som det kan göra när man är magsjuk.

Mitt näsblod har också ökat i mängd vilket inte är så kul. Framförallt ser det inte så trevligt ut att gå omkring med blod i näsan jämt, för det kommer lite hela tiden. Men det kanske är dagens i-lands problem?!
Känns lite larvigt att klaga över näsblod i min situation. Jag kan ta mycket bara jag blir frisk eller får tid.

För övrigt är det helt okej, hittills...

Jag har börjat att få en ordentlig hemlängtan nu.
Vill mysa i soffan med två nyduschade barn (och känna deras lukt), snosa lite i Doris päls (och känna hennes lukt) och bli kramad av Lasses starka armar (och känna hans lukt). Ja, jag längtar efter att få lukta på dem. Just dofter betyder mycket för mig, kan få en minnesbild genom en lukt och sätter ofta händelser i samband med dofter. Det låter lite udda kanske.

När jag kommer hem vid middagstid på söndag får jag göra en "snabbtankning" av barnen, under kvällen, som ska räcka hela den kommande veckan. Jag önskar verkligen att de kunde vara hos mig jämt. Så att de kunde "tanka" in mig, så att det räcker hela deras kommande liv.

Innan lunch i dag... Vattenharmoni.

Dagens måste: Familjen.

Fredagskväll.

Innan middagen hann jag/vi med ett avslappningspass, kvällsdopp i bubbelpoolen och en liten stund i bastun. Sen upp på rummet för att duscha och göra mig i ordning till middagen. Det var några minuter kvar innan middagen serverades så jag passade på att ringa och prata med barnen, det var så skönt att höra deras röster (Adam lät så stor!) och få höra vad de har gjort den här veckan. Nu vill jag hem till dem!

Fikat efter middagen tog vi inne i salongen, för att sedan fortsätta upp till övre salongen där den gemensamma tv:n finns. Jag fick verkligen briljera med mina musikkunskaper och minne vad gäller årtal när vi var några stycken som tittade på Doobidoo (rätt stavat?).

Sprang sedan ner till källaren för att skriva det här inlägget för nu hör jag att min säng ropar efter mig.

Kurbad.

Här på Mösseberg blir man placerad vid ett bord i matsalen första dagen man kommer, sen sitter man där under hela vistelsen. Jag har fått en lite dum placering i hörnan bakom en glasvägg som reser sig till hälften mot taket. Rätt man på rätt plats... Där, i skamvrån, äter jag frukost ensam varje morgon eftersom de andra vill passa på att sova ut när de är här. Men jag satt kvar en stund i morse trots att jag var färdigäten och efter en stund var vi fler som pratade lite innan vi gick vidare till vårt.

Jag gick upp till mitt rum för att ta mina tabletter och läsa lite i min bok, som jag inte har öppnat en enda gång sedan jag kom hit. La på mig fleecefilten jag hade med mig hemifrån och vips, så kom John Blund på besök.
Jag vaknade strax innan lunch, av en stor blöt fläck under min mun. Dregel!

Efter lunchen var det min tur att få ett kurbad. Man får välja vilken örtolja man vill ha i sitt kurbad, alla har olika funktion. Jag valde enbär som ska vara avslappnande för trötta och ömma muskler. Men jag tog det mest för luktens skull. Man tillsätter mig och oljan i ett bubbelbadkar fullt med vatten, sen ska man ligga där och "koka" i tjugo minuter.
Jag kom på mig själv med att leka med skummet som uppstod eller att flytta på kroppen för att se var bubblorna kom upp någonstans då. Det var väldigt spännande, jag tror många treåringar skulle hålla med... Jag undrar vad alla andra vuxna människor gör medan de ligger där?

Kvällsdopp.

Sen eftermiddag var det då äntligen dax för avslappning, jag har längtat hela veckan. Men mitt personliga schema har inte matchat det allmänna så jag har missat det varje gång. Det är nog det bästa här på Mösseberg (förutom maten, bubbelpoolen, massagen och sällskapet!).
God middag serverades efter det. När vi ätit färdigt var vi några stycken som gick upp till övre salongen och såg på Idol tillsammans.
Det blev fräckisar och snusksnack som fick oss på riktigt bra humör innan vi bytte om för att ta vårt vanliga kvällsdopp i bubbelpoolen.

Jag är lite ledsen över att missa den traditionsenliga Smedshagsträffen som äger rum i morgon, vilken är en trevlig sammankomst med gamla kollegor från Smedshagsskolan. Hoppas de får en trevlig kväll och att de bokar in ett nytt datum inom kort, för jag vill höra allt skvaller!

Dagens måste: Kommentarer.

Tomt.

Det har varit tomt idag sen boksyster åkte i morse/natt.

Jag åt frukost själv och har inte haft någon att vara sådär riktigt crazy med sedan hon åkte. Hade lite småtråkigt på förmiddagen innan jag skulle få taktil stimulering, för de andra hade behandlingar eller andra aktiviteter.
Så jag bestämde mig för att måla två krukor för att få tiden att gå.
Jag har även roat mig med att titta på min blogg, kanske att även jag fått någon kommentar (boksyster hade fått 18 stycken!), men icke sa nicke.

Vi har haft ett avslutande gruppsamtal och lärt oss "do in", självmassage.

Som det låter på namnet så ligger Mössebergs kurort vid ett berg, och det gick jag (med sällskap) upp för. Högst däruppe är det en vidunderlig utsikt, lekplats och en liten djurpark. Men eftersom det duggade lite så ville inte djuren vara ute, utan låg inne i sina hus och tryckte. Synd!

Skriver nog mer i kväll.

Onsdag.

I dag hann vi till morgongymnastiken, det var bra det med tanke på all mat vi äter. För vi rör oss dessvärre inte lika mycket.

Innan lunch hade jag något som heter "taktil stimulering". Det var en slags massage fast med väldigt mjuk och lätt beröring. Hon "rörde" hela kroppen, även mellan tårna och nästan i öronen. Det var fantastiskt skönt, inte just bara mellan tårna och i öronen utan alltihop. När hon var klar så paketerade hon in mig i handdukar och täcken. Jag kan tänka mig att jag såg ut som en kåldolme. Så skulle jag ligga och vila i tio minuter innan hon packade upp mig igen, jag somnade så klart.

Efter en snabblunch åkte jag, tillsammans med en i vår grupp, till Rabalder som är en klädaffär i närheten. Jag hade bara fyllt min resväska till hälften för att jag tänkte fylla på den andra halvan med kläder från just Rabalder. Men jag åkte därifrån med affärens minsta kasse med en ensam t-shirt i. Till och med taxichauffören reagerade.

När vi kom tillbaka hade hela vår grupp ett samtal med chefsöverläkaren, som var bra. Men han blev nog lite spak, när vi en efter en berättade vår historia. Samtalet gick nämligen ut på att se positivt på livet och se framåt. Det kan ju vara lite svårt, att i vår situation alltid göra det. Men vi kämpar på...

Jag fick gå tidigare från gruppsamtalet för att gå på ett enskilt samtal med samtalsterapeuten. Hon är bara SÅ bra!

Nu väntar bara ett kvällsdopp och mys i bubbelpoolen på relaxavdelningen innan vi ska sova.

Dagens måste: Morgonrock.

Gråt.

I dag har det varit mycket tårar, men inte hela dagen...

Som vanligt ringde klockan strax efter sju, jag drog på mig myskläder och gick ner till matsalen där boksyster redan satt och åt. Det blev nog en långsittning för när vi kom till morgongymnastiken så var dörrarna stängda och vi fick snällt gå därifrån.
Jag har hunnit med två föreläsningar, en som handlade om kost och en som handlade om cancer, båda var givande.

Mellan de båda föreläsningarna hade vår grupp något som hette "Vattenharmoni", då skulle man vara i bassängen och göra rörelser i slow motion till lugn musik och det hela avslutades med att vi skulle flyta omkring på "korvar". Jag tyckte att det var väldigt skönt, somnade nästan.

Vi har pratar mycket i dag, jag och boksyster. I ett av våra samtal talade hon om för mig vad jag betyder för henne, då började jag gråta.

Jag blev också väldigt ledsen när vi hade en andaktsstund i kväll. Det var samtalsterapeuten som höll i vårt gruppsamtal, som höll i det hela. Hon spelade fin musik med texter som gick rakt in i hjärtat, sa saker som gick rakt in i hjärtat och läste dikter som gick rakt in i hjärtat. Som bäddat för tårar med andra ord.

Vi fick tända ljus om vi ville så jag tände ett och tänkte på vår lilla bebis och lilla boksyster. Och samtidigt kommer alla jobbiga tankar om mig, vad jag går igenom och hur det kommer att sluta. Och då kommer tankarna om barnen och Lasse som kommer att förlora mig och på hur de kommer att klara sig i framtiden. Det blir som en ond cirkel liksom.
Ibland kan jag inte fatta att det här händer mig, jag vill bara vakna upp ur den här hemska mardrömmen.

Dagens måste: Näsdukar.

Måndagskväll.

Nu på kvällskvisten har boksyster äntligen kommit hit. Vi sitter just nu bredvid varandra vid varsin dator och bloggar. Samtidigt flörtar vi hejvilt med en anställd som tydligen "jobbar över". Han har sitt rum i anslutning till datorerna och spelar ganska hög musik för oss, vi får givetvis välja vad han ska spela. Trevligt tycker vi!

Efter middagen, som bestod av potatisgratin och rostbiff med fruktpaj till efterrätt, så gick vi på en föreläsning som handlade om livssmärta. Det känns inte som ett helt främmande ämne för mig.
Nu är det natt här och endast boksystrarna är vakna.

Massage.

Nu har jag smugit ner i källaren här på Mösseberg för det är där datorerna finns.
Hinner nog rapportera/skriva av mig lite innan middagen.
Klockan sju var det väckning för min del (måste ta tabletterna vid samma tid varje dag), då gick jag ner till en härlig frukostbuffé.
Åt av deras berömda gröt, tänkte att det nog kan göra gott åt min mage.
Morgongymnastiken börjar vid åtta så det blev till att rappa på, ingen långsittning här inte.

Jag har även hunnit med en liten Dorisrunda utan Doris och en helkroppsmassage. Jag har fått helkroppsmassage vid flera tillfällen tidigare men har inget minne av att de koncentrerade sig så vid att massera skinkorna, det knådades, smiskades och masserades så att skinkorna gled isär. Jag vet att ni tror att jag skriver det här för att vara lite rolig men det vad det sannerligen inte. Det här kanske är det normala förfarandet vid massage, men att jag reagerade som jag gjorde med rädsla för mina (uteblivna) diarréanfall.

Vår lilla grupp har också haft ett gruppsamtal som var väldigt givande, man fick prata av sig och dela erfarenheter som bara en cancersjuk besitter.

Varje gång jag har åkt ifrån Lasse på diverse resor så har jag skrivit små lappar till honom med olika meddelanden och gömt på strategiska ställen, så att han inte glömmer bort att jag älskar honom. Han har just döpt den här skojiga "leken" till "Lulles lapplek". Den här gången har jag även gömt lappar till barnen. Det är en mycket uppskattad lek. Men inte så många vuxenpoäng va? Tyvärr kan jag inte avslöja hur många lappar jag har skrivit eftersom det skulle förstöra det roliga, men det är fler än 15...

Dagens måste: Mössebergs bufféer.

Mösseberg.

Jag har nu kommit fram till Mösseberg. Tågresan hit gick bra men var lite långtråkig. Jag roade mig med att lufta fötterna så att tjejen bredvid mig började att skruva på sig för att sedan lämna sin plats, bra för mig som fick mer space.

Det är faktiskt riktigt härligt att vara tillbaka. Jag blev tilldelad ett gulligt rum som går i gult. Tjejen som visade mig till rummet bad om ursäkt över byggnadsställningen som var utanför min balkong, men herregud, fattar hon inte att jag är helnöjd, jag kommer ju att kunna se byggnadsarbetare i deras mundering, från min säng!!

Vi är fyra stycken i vårt gäng (fem med boksyster om hon kommer) som kommer att följas åt under den här veckan. Jag har också fått mitt schema som är välfyllt med diverse föreläsningar, aktiviteter och behandlingar.

Jag har ju sett fram emot maten här på Mösseberg, men den första middagen som serverades var ingen höjdare direkt, nån fisk med potatis och ostbricka till dessert.
Nej, de får nog ta att skärpa till sig om jag ska bli nöjd.

Doris 1 år.

I dag fyller Doris 1 år. Vad fort tiden går. För precis ett år sedan var jag också på Mösseberg och vi hade en tvåveckors Thailandsresa framför oss, vi hade inte en aning om att vi två månader senare skulle ha en liten svart tjock hundflicka med underbett.
Men som vanligt när man lever med cancer så kan man inte planera eller bestämma någonting långt i förväg, för ett tu tre så har allt spolierats. I det här fallet blev jag sämre och var tvungen att börja med ny medicin och fick därmed reseförbud.
Men det blev ju bra ändå...

I går till middagen kunde vi skörda tre härligt röda tomater från vår tomatplanta. Vilken tur att jag hann få vara med att smaka, för de lär ju vara slut tills jag kommer hem igen.

Min mage är inte helt ok längre, har ordentligt ont, lite illamående och konsistensen på bajset lutar mer åt det lösa än tvärtom. Jobbigt men än så länge överkomligt

Längtan/Saknad.

Bilden föreställer min nya lysande kruka, men det är inte snö som faller utan regn...

Jag är nästan färdigpackad.

Men samtidigt som det känns trevligt att komma dit så börjar det att kännas väldigt otrevlig att lämna mina älskade här hemma för en vecka.
Känner mig nog lite låg, tänker sorgliga tankar och lyssnar inte på någon up tempo musik direkt.

Har också funderat över skillnaden mellan att längta och att sakna. Har väl inte kommit fram till vad som är vad men tänker att man kanske saknar något oåtkomligt tex döda personer eller djur, klädesplagg man varit tvungen att kasta eller en tidigare bostad. Sen tänker jag att man inte kan sakna något man aldrig haft.

Och längtar kanske man gör efter saker eller människor som är åtkomliga. Som nu när jag åker bort kommer jag längta efter Lasse, Adam, Alva och Doris. Ibland kan man längta efter någon speciell mat eller choklad. Eller sommaren.
Ja, inte vet jag.

Vad blev det här, värsta knäppa inlägget.

Kan förresten tala om att det nu är över 400 unika besökare i min Noblesseask, men det lär ju inte bli några fler efter de här märkliga funderingarna.

Lördag.

Under regniga former fick dagens morgonpromenad med Doris ske och eftersom vi redan var lite blöta så stannade vi kvar ute för att plantera Japansk dvärgcypress i mina lysande krukor. Oj oj oj vad snyggt det blev!

Precis lagom när jag har packat upp och tvättat Rhodossakerna så har jag i dag börjat att packa om, för i morgon förmiddag åker jag till Mösseberg. Det är ett underbart ställe för rehabilitering och spa (för "vanliga" människor). Jag har varit där två gånger förut, två veckor per gång, men nu är det alltså en "Andhämtningsvecka" som gäller.
Eventuellt ska boksyster åka dit på måndag men det beror på hur hennes värden är, för det är viktigast för henne just nu, att värdena stiger och att hon får sin behandling.

Man bor i egna mysiga rum och hasar omkring i sin morgonrock till de olika kroppsvårdsbehandlingarna (till skillnad mot sjukvårdsbehandlingar som jag är van vid). Jag vet att det serveras otroliga bufféer vid varje måltid, så snälla låt mig fortsätta må bra av tabletterna! De gemensamma utrymmena/salongerna har stora vackra jugendmöbler (heter det så?) där man nästan känner sig som en prinsessa. Det blir föreläsningar och samtal, både enskilt och i grupp. Så efter en fyra timmar lång tågresa ser jag fram emot allt detta.

Lasse har åkt till sin mamma för att hjälpa henne med att handla (och andra praktiska saker), vilket han gör 1-2 gånger per vecka. Det är tråkigt för jag hade velat tillbringa hela dagen tillsammans nu när vi ska vara ifrån varandra så länge. För det tar inte bara "en liten stund" utan flera timmar eftersom det handlar om sällskap också. Hur ska det bli om/när jag blir dålig och inte orkar? Ska han ta hand om två hus och två kvinnor då?

Begravning.

Det har bubblat ordentligt i min mage och jag har varit lite illamående idag, men jag har varken haft diarré eller kräkts. Tänk om det kunde fortsätta så även när jag är uppe i full dos (ska trappa upp från tre till fem tabletter).

Lilla boksysters begravning var stämmningsfull och mycket vacker. Många underbara blomsterarrangemang och fin musik.
Men jag har så svårt att få in i mitt huvud att det verkligen ligger någon i kistan, i det här fallet lilla boksyster i sin brudklänning. Det är så ofattbart. Det var ju inte så länge sedan vi träffades och pratade.
När jag skulle gå fram och lägga min blomma kunde jag bara väsa fram "hej då lilla boksyster, vi ses igen" för klumpen i halsen gjorde att rösten inte bar.
För övrigt tyckte jag att det gick bra i dag med tanke på att jag inte visste om jag skulle få ett diarréanfall.

Det var också väldigt trevligt att få ett ansikte på de man läst om på lilla boksysters blogg, det kändes nästan som om jag redan kände dem.

Alla mina tankar går till lilla boksysters nära och en önskan om att det går bra för dem trots deras stora förlust.

Nattmonster.

Jag har inte sovit bra i natt, vissa nätter är det så. Jag vaknade halv tre och kände hur det kröp i hela kroppen (någon slags ångest antar jag) och sedan kom tankarna.

Över de senaste provsvaren, nya medicinen och begravningen.

Jag vill ju ha full koll på allt, så även min sjukdom och dess "utveckling", därför har jag alltid bett att få se blodprovssvar och röntgensvar.
De tre senaste gångerna har jag inte brytt mig om blodprovssvaren för de är alltid bra, men i onsdags så bad jag att få se dem och upptäcker att de tre senaste gångerna har haft en stjärna efter sig, vilket betyder att de är avvikande.

Sen ville jag ha mer ingående information angående mina tumörer och deras storlek. För att veta det, mäter man varje tumör och räknar ut ett snitt på alla tillsammans. Det ska då vara så lågt som möjligt.
Så den aktuella "poängställningen" är alltså följande:
December-06 (när jag insjuknade) 90.
Juni-07 (efter stark behandling) 36.
Augusti-08 (efter fortsatt behandling) 142.
Ja, ni ser ju själva att det inte ser helt ljust ut, skulle förmodligen få vem som helst att sova dåligt.

Nu på morgonen har jag också tagit mina första tabletter av den nya medicinen. Det är många tankar runt det, vilka biverkningar jag kommer att drabbas av och om den kommer att vara verksam eller ej.
De "nominerade" biverkningarna är:
* Diarré
* Kräkningar.
* Illamående.
* Hudutslag, typ acne.
* Hand- och fot rodnad och fjällning.
* Trötthet.
* Magproblem, typ värk, aptitlöshet m.m.

Begravningar är ju alltid jobbiga men i det här fallet så handlar det jobbiga även om att det nästa gång kan vara jag som ligger i kistan och som alla pratar så fint om. För det är väl konstigt att man aldrig har varit så bra, snäll, rolig, trevlig, vacker och fantastisk som när man är död! Varför säger man inte det till varandra innan?

Efter två timmar somnade jag i alla fall om, när jag hade gått igenom alla hemska saker (och de blir ännu hemskare på natten) ungefär tio gånger. Lasse brukar säga att jag måste väcka honom när jag ligger vaken sådär, men jag har inte mage att göra det, utan jag kröp bara närmare för att inte känna mig så ensam med nattmonstren.

Ärenden.

I dag har jag hunnit med mycket.

Morgonen började med att jag körde Lasse till jobbet, för jag behövde bilen. När Doris och jag kom tillbaka hem, gick vi en långpromenad nere på hundängen så att hon kunde springa lös. Åh, vad hon gillar det!

Väl hemma igen ringde jag några samtal och fortsatte att tvätta Rhodostvätten som aldrig vill ta slut.

Surfade en stund under tiden jag åt lunch (rester från i går faktiskt, det är inte så lyxigt som det låter), gjorde mig i ordning och tog en snabb kissrunda med Doris innan jag åkte iväg.

Första stoppet på min lilla rutt blev K-rauta för att hämta tre stycken lysande krukor som jag hade beställt (tror det blir snyggt till min blommiga soptunna).

Nästa stopp blev Radiumhemmet för att hämta ut mina tabletter. Farmaceuten talade om för mig vilken tur jag hade som fick dem subventionerade, för det hade precis blivit förmån på dem. (Är tydligen så med relativt ny medicin på marknaden.) Jag behövde bara betala 31,50 för 70 stycken. Snacka om subvention. Lucky me. Insamlingen är avblåst.

Det tredje och sista stoppet var ett utomhuscafe i Kista där boksyster och jag skulle träffa pastorn som också ska skriva i boken. Vi var tvungna att sitta ute för boksyster har så dåliga värden just nu, vilket gör henne väldigt infektionskänslig och därför inte bör träffa människor. Vi avverkade resan, döden, cancer, relationer och det vi har framför oss i morgon. Nämligen lilla boksysters begravning.

Sedan snabbade jag mig hem till Lasse och Doris som höll på att klippa gräset för sista gången den här säsongen. Jag tycker om att pyssla på tomten, och nu har jag mina "glitter och glamour" krukor också som ska planteras i och placeras ut. Grannarna kommer att bli gröna av avund...

Idol.

Jag sjunger inte gärna inför publik, men brukar passa på när jag är själv i bilen eller när jag lyssnar på musik i lurar (för då tror jag inte att någon hör eftersom jag inte gör det själv).

Kommer ihåg en gång när vi skulle ha en trevlig spelväll med några vänner, vi hade spelat några vanliga sällskapsspel, då det plockades fram "Singstar" och jag TVINGADES vara med. Det var bland det värsta jag varit med om, mår fortfarande illa när jag tänker på det.
Eftersom jag själv inte kan sjunga brukar jag aldrig klaga på andra som sjunger, men ibland undrar jag vad människor tror om sig själva. Har de ett enormt bra självförtroende eller är det bara något fel?

Jag hoppas ingen tar illa upp utan bara tycker att det här är lika roligt som jag...
Klicka på länken, höj ljudet och njut.

Idol

Dyrt!

Enkäten ni roade er med när jag var bortrest är nu avslutad och jag tror att det blev en ordentlig hjärngympa för en del av er eftersom jag hade både Öland OCH Cypern som alternativ.
Men eftersom jag åker till Öland flera gånger per år och till Cypern endast en gång per år så får nog det rätta svaret vara Öland.

Läkarbesöket gick bra. Först sa dr Lidbrink att de ska ge mig två olika sorters tabletter men jag ifrågasatte varför man tar bort Herceptinet (som är livsnödvändigt för mig och min tumörsort) så då ändrade hon sig. Till att börja med blir det nu en tablettsort tillsammans med Herceptin sen kommer man att lägga till ytterligare en tablettsort.
Hon talade om vilka biverkningar jag har att vänta (det blir inte kul) och att tabletterna var dyra, sen fortsatte vi glada i hågen till apoteket.
Farmaceuten talade om att de här tabletterna inte finns i lager, utan måste beställas och att de var dyra.
Jag tänkte att det var ett jävla tjat om hur dyra de var, så jag frågade vad min dos på 70 tabletter (fem stycken om dagen) kommer att kosta. Farmaceuten svarade då undvikande att de kanske var subventionerade och då blev det lite billigare.
Jag frågade igen och fick svaret 70 000 kronor!!!
My god! Det betyder 1000 kronor per tablett! Jag ska svälja 5000 kronor om dagen!

Jag hoppas verkligen att de är subventionerade, annars mina kära läsare, får vi börja med en insamling för jag vill fortsätta leva och behöver den här medicinen. Det är dyrt att vara sjuk...

Hundpromenad.

Nu är Doris hemma igen och vi har gått den vanliga hundrundan så att hon får lukta efter sina hundkompisars eventuella tarm- och blåstömningar. Hon stötte faktiskt på sin hundkompis Herta (som hon snurrade runt med ett par varv) och en helt ny bekantskap. En knytnävsstor padda. Den var konstig men mycket intressant. Hon verkar nöjd över att vara hemma trots att hon har varit hos morsan och farsan (jag och Lasse är mamma och pappa) och haft det jättebra.

I morgon väntar ett jobbigt läkarbesök med information om vilken medicinering jag ska få. Jag vill inte tappa håret, må illa, kräkas eller "bli sjuk".


Dagens måste: Rongedals cd "Rongedal".

Hemresa.

Vad det är skönt att sova i sin egna säng igen...


Vad som däremot inte var lika skönt var att dra på sig jeansen igen, jag föredrar nog att bara kunna "flyta" ut i en bikini, där inget klämmer eller sitter åt.

Åter till resan...




Kvällarna tillbringade vi på hotellets uterestaurang där vi åt middag, tittade på barnens minidisco och sedan på den urusla kvällsunderhållningen. En del kvällar var vi också på vuxendiscot men barnen brukade bli lite småkinkiga och vilja gå till rummet och sova, för vi var ju så pinsamma. Vi lät högst av alla föräldrar, dansade fulast och dessutom pussades vi.
Lördagskvällen var dock alla överens om att vi skulle vara på discot för att fira boksyster som fyllde år (på söndagen). Hon fick paket och vi hade väldigt trevligt.

Söndagen ägnades åt att checka ut från rummet, summera veckan som gått, vad har varit bra och dåligt. Och till att göra allt för sista gången. Det var en bra dag tills jag hittade en Expressen där det stod med stora svarta bokstäver på framsidan "Så fick de kraft att möta döden". Japp, då var tankarna och tårarna där igen. Både boksyster och jag har lätt för att prata så vi har avverkat det mesta mellan liv och död den här veckan, men den artikeln (som handlade om Ingela Agardh och Agneta Bolme Börjefors) fick även männen att fatta vad som kommer att hända. Eller gör man det??

Vid halv tio kom bussen som tog oss till flygplatsen där vi fick spendera åtskilliga timmar på att köa, till incheckningen, till säkerhetskontrollen och till toaletten (som varken hade sits eller papper när man kom fram!!).
Planet skulle lyfta halv ett (på söndagnatt) så vi var ganska trötta när vi skulle börja gå ombord vid tolv, men när det var vår tur att kliva på bussen (som kör fram till flygplanet) ser vi att de som redan fått gå ombord, börjar gå AV igen, och vi måste gå tillbaka in till gaten.
Det visar sig att en bagagevagn har kört in i planet, som har fått en stor spricka i plåten. Flighten blir inställd!
Alla 250 passagerare körs då till ett väldigt fint hotell för att sova och vänta på vidare information.
Det skickas ett nytt plan från Lissabon som ska ta oss till Stockholm med ny avgång halv tre på måndag eftermiddag, vilket innebär en försening på 14 timmar.

Men som ni förstår så gick det bra. Jag undrar bara om taxichauffören Mohammed fick stå och vänta i alla fjorton timmarna, för han stod där med en skylt med Cederling på när vi kom. Det kallas service det!

I dag ska vi hämta Doris, vårt lilla djur! Vad vi har längtat...

Vilken resa!

Nu är jag hemma...

Och det finns prickar över bokstäverna igen så att man kan förstå vad man har skrivit.

Vad bra vi har haft det, med några små svackor förstås.

Jag skrev ju ett par gånger från hotellets internetrum, som för övrigt var det snuskigaste jag vistats i, för att hålla er lite uppdaterade om läget. Men det finns hur mycket som helst att skriva om...



Resan ner gick kanon (förutom de missöden jag redan skrivit om), vi fick två fina rum vägg i vägg och gröna armband (som talade om att vi fick äta hur mycket vi vill, när vi vill!).

På dagarna tog boksyster med sig sina kuddar (som hon behöver ha med sig överallt för att överhuvudtaget kunna sitta) till solsängarna som stod i skuggan på stranden. Där hade vi det underbart och njöt av varenda sekund, förutom dagen vi såg en man misshandla sitt barn.

Boksyster hade fått badförbud pga tumörerna på ryggen som blödde, men hon "plastade" in sig och badade ändå.
Så våra flytmadrasser, som vi fick i taxfreebutiken på Arlanda, fick tjänstgöra som pontoner i många timmar när vi låg på dem som två knölvalar (eftersom vi är fulla med cancerknölar, visst var vi fyndiga?).
Jag fick två ordentliga kallsupar, det är faktiskt inte så lätt att vända sig från mage till rygg på en hal madrass...

Jag har ätit mycket den här veckan, väldigt mycket faktiskt. Allt har ju varit gratis (det känns så när allt redan är betalt) och måltiderna avlöste varandra. Jag har druckit mycket också, mest vatten, men jag måste nog erkänna att en och annan Baileys släckte min törst då och då.

Det enda vi egentligen har att klaga på den här veckan är kvällsunderhållningen på hotellet som handlade om prostitution, barnmisshandel, rysk roulett och andra plumpa skämt. Det uppskattades inte av boksystrarna och våra familjer!

Vid några tillfällen den här veckan så har det uppstått några små problem som jag själv, här och nu kommer att presentera som dagens i-landsproblem.

Det första är att man får läsk över handen när man ska fylla sin plastmugg med valfri gratisläsk i hotellets läskautomat. Mycket irriterande och kladdigt!

Det andra är att när man ska gå på toa och man har bikini på sig, så vill liksom pappret man lagt på sitsen (för att slippa baciller och bakterier) fastna på de fuktiga låren. Mycket irriterande och pinsamt om man inte lyckas få bort allt!

Det tredje är kortnyckeln som man öppnar hotelldörren med. Man stoppar in kortet, det lyser grönt men det går inte att öppna. Man vänder på kortet och försöker igen, men det går ändå inte att öppna. Då blir man förbannad och sparkar lite på dörren, och då blir barnen lite oroliga och vill hjälpa till för att man inte ska få ett fullständigt psykbryt. Vad är det för fel på en vanlig nyckel och ett vanligt nyckelhål?

Skriver mer om vår händelserika hemresa imorgom...